Sida 39 – Bondbloggen

Skogsarbetet klart för 2020

I dag sågade jag de sista asparna och i princip är skogsarbetet för år 2020 slut. Det börjar bli alldeles för varmt – svetten bara rann då jag sågade de stora asparna. Det var ingen idé att sätta dem på processorn för den klarar inte av de grova kvistarna så det blev motorsågsarbete.

Nu skall ännu virkesupplaget litet sorteras och så kan jag anmäla att vårt virke är klart att mätas. Det blev en riktig gallringsvinter (om man nu kan kalla det här skräpet för ”vinter”). Mest har vi björk och asp som vi tagit bort. Det har varit lämpligt väder att ta bort de stora asparna för de har inte slagit sönder så mycket ungskog eftersom den är mjuk och seg och viker undan i den här värmen.

I går lyckades jag också köra sönder ena fotsteget på en stor asp. Hela byn hörde säkert då jag körde hem för kättingen på hjulet tog emot det ihopknycklade fotsteget och förde ett fruktansvärt oljud. Fastän fotsteg har en enkel konstruktion så är de besvärliga att reparera eftersom de ofta kommer snett utåt och det är svårt att spänna dem tillbaka på rätt plats.

Jag har satt in den nya polykarbonatskivan i stället för det krossade fönstret. Men den lyckades vi inte böja så snyggt utan den blev ganska bucklig. Det är otroligt hur mycket värme det behövs för att böja en 5 mm skiva. Jag började med en luftvärmepistol men till slut stod vi tre man med fyra värmeblåsare innan vi fick skivan att böja sej. Det är en känslig sak för temperaturen borde vara 120 grader men inte över 125 grader. Nå, på ett ställe så blev det litet för varmt och där är skivan inte mera så klar och genomskinlig. Man borde ha stora luftvärmeugnar som värmer skivan både ovanför och nedanför men det har man inte på ett vanligt jordbruk.

Nederst på rutan syns ett par överhettade fläckar och litet bucklig blev den. Men större fåglar kommer nog inte in i hytten den vägen. Springorna får jag täta med skumgummi om det blir kall blåst. Just nu är det i alla fall för varmt i hytten.

Vädret har varit ganska kallt ända tills nu men efter ett par dagar blir det kallt igen. Bara nordanblåst hela tiodygnsprognosen. Två frostnätter blir det också på lördag och söndag. Inte blir jorden varm så fort med det här vädret så vårsådden får vänta litet – speciellt som vi kör med direktsådd och svackorna ännu är fulla med vatten.

Men det var torkväder idag: 35 % luftfukthalt. Nu passar det bra att torka ned vetet från i fjol. Då solen ännu skiner på plåttaket så får man en ordentlig tilläggsvärme.

Snart bör vårbruksmaskinerna sättas i skick och det betyder främst underhåll på stora Zetorn som skall dra direktsåmaskinen. Därutöver behövs bara gamla MF65 med frontlastare för att lyfta säckarna.

Enda förändringen i såplanen är att en ny åker skall sås in i timotej-klöverblandning. Den gamla gröngödselåkern skall tas i bruk nu efter tre år men jag tänkte fortsätta med vall på sju hektar igen. Vetepriserna är så låga att man lika bra kan förbättra strukturen på åkrarna.

Värmen har lockat blåsipporna och scillorna att blomma för fullt. Snödropparna har segt blommat länge genom köld och snö men börjar nu ha blommat ut. I skogen hittar vi bara mer tibast litet överallt.

Blåsipporna som väntat länge slog nu ut i värmen

Jag är litet misstänksam mot vädret i alla fall. Plötsligt har vi tio centimeter snö i maj. Men det blir obönhörligen vår nu – dagarna blir åtminstone längre.

Minusresultat.

Nu i samband med coronan så hör man hur man oroar sig över hur företagen ska klara sig då det blir oförutsedda avbräck i rutinerna och inkomsterna. Och visst finns det fog för oro, här gjorde vi också ett minusresultat för fjolåret för första gången sen lamaåren i början av 90-talet. Det hänger på en skör tråd ibland. I vårt fall är det 2 torra somrar, ohyra och frugans sjukdom som orsakat extra personalkostnader och inkomstbortfall. Jag skrev ju tidigare om hur knapert det var då 1993 och bestämde då att lite reserver ska det nog finnas att ta till ifall av dylikt. Så nog klarar vi oss även denna gång men det är klart att nu behövs ett bättre år för att inte behöva suga det sista av ramarna.

Det skrivs mycket om den fina beredskapen och självförsörjningsgraden här i landet och visst ligger vi bättre till än många andra länder i Europa. Jag blev utan rödlöksfrö i år så jag beslöt testa om det fanns frö att få ifrån beredskapslagret. Vet nu inte hur saken ligger för jag har inte fått svar på mejlet jag sände i början av månaden men är nog illa rädd att dylikt har man inte beredskap för. Är också lite fundersam kring hur långt självförsörjningen räcker om det skulle bli stopp på all import. I så fall kommer en del varor som inte produceras här att lämna bort och som bekant så finns det inte bröd så får man äta limpa. Jag menar att bortfallet alltså ersätts med ökad konsumtion av de varor som finns och då ökar ju åtgången på dessa varpå självförsörjningsgraden sjunker. Man konstaterar även att när det kniper så är EU:s medlemsländer sig själva närmast, inte delar man nu med sig av de resurser som finns inom sjukvården och likadant blev det nog om maten tog slut. Tycker det har varit väldigt tyst från Bryssel, kanske är det lättare att ta beslut om gurkors form och jordgubbarnas storlekar än dagens frågor?

Kanske färgas dagens inlägg lite av den egna situationen, man försöker följa rekommendationerna och undviker onödiga utflykter så det börjar bli lite tråkigt att sitta ensam hemma om kvällarna. Att folk distansjobbar mera och skoleleverna sköter sina studier via nätet syns också bra i den låga hastigheten på ”internätet”, speciellt under förmiddagarna har kapaciteten sjunkit betydligt. Jag ligger nu på runt 1-2 Mbps vad gäller nedladdningen och knappt 1 Mbps ifråga om uppladdning. Försökte ta del av blankettombudsskolningen via nätet i går men det blev nog väldigt hackigt och svårt att koncentrera sig då man förargades över funktionen. Man bävar inför dagen då kartorna ska ritas och stödansökningarna inlämnas.

Lite positivt har man ändå noterat. Att äldre ungdomar än tidigare hör sig för om sommar- / säsongsjobb är en sak och rent allmänt känner man en större uppskattning över den inhemska produktionen. Kanske kan gemene finländare ändå vara glad över att vi bönder inte följde rådet vi fick för ett och ett halvt år sen. Statsekonomen menade då att det nationalekonomiskt skulle vara bättre att lägga ner större delen av jordbruket och förlita sig på import, att det var onödigt att upprätthålla dagens produktionsnivå och att bönderna skulle göra större nytta som arbetare inom bilindustrin i Nystad. I fall av ofärd kunde man ändå med dagens maskiner på ett års tid återställa åkrarna för produktion om så fordrades, vilket är en sak som jag starkt betvivlar.

Nog om detta, men råkar någon läsare ha en påse rödlöksfrö över så hör av Er. Jag hade blott 30000 frön i det egna beredskapslagret och kunde gärna så det 10-faldiga om så vore.

Drick mera kaffe !

Dagarna börjar bli för långa. I mars gick det ännu att fara till skogs då det blev ljust och komma hem då det blev mörkt (med en kaffepaus mitt på dagen). Nu börjar det vara för långa dagar – åtminstone med en enda kaffepaus.

Alltså kom det en björk in genom sidofönstret i fredags. Säkerhetsglas i all ära men det var ett förskräckligt plockande av små glasbitar. En del for i skogen och där fick jag inte bort alla men ett litet ämbar har jag i alla fall plockat ihop.

Det var ingen stor björk utan bara toppen på en liten som slog mot rutan. Den var grymt lång och då jag försökte vända den för att sätta in i processorn så höll jag den för högt. Det var också illa att gripen hade gått sönder och den provisoriska reparationen gjorde att den inte gick att stänga helt så björken svängde okontrollerat. Men största felet var att jag borde ha gått på kaffe litet tidigare.

Lastaren är helt beroende av kaffe. Utan kaffe på 4-5 timmar börjar den knycka och rycka och bli allmänt besvärlig. Jag måste framöver gå på kaffe två gånger mitt på dagen så den håller sej lugn. Det är inte så långt att gå över åkrarna eftersom vi gallrar i hemskogen. Visst tar det tid att gå på kaffe för man måste ju läsa eposten och fixa det ena och det andra tillika men man sparar ju in rutor på traktorn. Det tar ännu mera tid att fixa en ny ruta.

Det värsta är att Belarus sidoruta är böjd i bakkanten. Man får inte heller den som reservdel för hytten är byggd i Finland av ett saligen avsomnat bolag. Nå, jag vill inte ha rutor av säkerhetsglas mera heller. Så vi köpte en 5 mm polykarbonatskiva som jag försöker böja. Men det behövs en hel del värme för att få den att mjukna så värmepistolen räckte inte till. Jag måste låna ett par värmepistoler till för att få rutan krökt.

Men det var inte enda problemet. Före det hade jag varit tvungen att svetsa cylindern till en stödfoten tre gånger. Nu till sist så skar jag bort en hel del järn från fästet till stödfoten i hopp om att cylindern inte skall brytas sönder på nytt. Få nu se.

Och därefter så brast en tapp på gripen. Den är från 1980-talet och det är inte första gången som tappen brister. Men jag har sparat ett dussin axeltappar från framspindlarna på MF165 som brustit då vi på vårarna körde tvärs över tiltorna med harven. Det skuttade så man knappt hölls på traktorn om man inte stod och höll hårt i ratten – sitta kunde man inte. Sedan köpte jag en Heavy Duty axel till en MF185 som var betydligt kraftigare och den har hållit. Men så har vi inga tiltor mer heller då vi kör med direktsådd.

Tur att man spara allting för det gick ganska bra att sätta en gammal MF165-axeln i ställer för tappen i gripen. Axeln var visserligen 32 mm och tappen 35 mm men det fungerar även om man inte kan stänga gripen helt. Men jag köpte en ny grip för den gamla började blir ganska sliten.

Den gamla axeln passade ganska bra till gripen

Sedan började det regna och ännu i morgon skall det komma 8-9 mm så nu har jag tid att skriva och lappa ihop maskinerna. Annars har de långa dagarna gjort att reparationerna blivit mycket primitiva. Man lappar nödtorftigt och så kör man tills nästa gång nånting går sönder.

Nu har jag också börjat skyffla om bland datamaskinerna. Jag köpte en ny maskin åt den bättre hälften för hennes gamla maskin började tappa minnet. Tur var det för i går så vägrade hennes lilla bärbara att starta alls och en test visade att hårdskivan hade blivit helt söndersvarvad – det händer att läshuvudet går sönder och börjar slita sönder skivans yta. Men vi hade säkerhetskopior och jag beställde en ny SSD-skiva som inte har mekaniska delar och dessutom är snabbare. Jag har uppdaterad nästan all gamla maskiner med SSD-skivor och de har fått nytt liv.

Men det var ett eländigt krångel med Hindrik-maskinen som inte ville fungera alls, dvs nätet var helt galet. Vi sökte fel med Fredrik och till sist märkte han att nån satt in samma adress som Hindrik hade och då visste inte paketen vart de skulle fara. Nu fungerar det igen och jag kan börja uppdatera programmen vilket tar en massa tid,

I förrgår tog jag bort en asp som hade vuxit fast i en sten … Det var svårt att få loss den men till sist fick jag lastaren i ett sådant läge att jag kunde skuffa omkull den. Man kan hitta allt möjligt underligt i skogen.

Asp ihopväxt med sten (och intressanta rötter)

Man har inte så mycket närkontakt med naturen då man sitter i traktorn och kör träd genom processorn men de stora asparna måste jag kvista och kapa för hand på grund av de tjocka kvistarna. Så litet ser jag också av naturen. För omkring 15 år sedan hade vi bara en eller två små kvistar med tibast men ni finns den överallt i skogen – ibland som buskar. Den är trevlig för den blommar fint på bar kvist mycket tidigt. Med det här vädret så har den också blommat länge.

Och så kan jag inte låta bli att sätta in en kvällsbild för det är så typiskt då man kör hemåt efter en lång dag 14-15 timmar) i skogen. Ifall man inte kört sönder nånting så kan man njuta av kvällshimlen medan man långsamt kör hemåt. Men i framtiden skall jag dricka mera kaffe – åtminstone oftare så jag sparar på reparationerna.

Hur bar jag mej åt…

Jag som höll på med min utsikt… De krånglar… Det blir nog inte färdigt i år… På ren svenska så kan man helt enkelt säga att det sket sej. Och jag är sur som ett troll…

Nå, vad hände?

Jo… Vi tog ner björkarna nedanför riberget, och följande dag hade jag ont i högra underarmen. ”Jäääh, de går väl om” tänkte ju jag, men se det blev en långdragen historia. Det var i slutet av februari och armen är sjuk ännu! Vissa rörelser går helt enkelt bara inte att göra! Vardagliga sysslor fixar jag, inga problem, det finns ofta andra sätt att göra saker och ting på, så man kan undvika att anstränga just de musklerna i armen, men motorsågen tycker inte armen om. Lite har jag försökt mej på att använda motorsågen, men, de är lönlöst… Lika bra att inte anstränga det som är så ilsket. De liksom som bränner på ovansidan/utsidan på höger underarm. När de va som värst, någon dag efter att vi fällde björkarna vid riberget, fick jag inte ens med mej mjölken från kylskåpet till köksbordet, men nu har det på en dryg månad blivit så pass bra att jag kan bära fulla vattenämbar med rak arm utan att de river till, men lyfta får jag nog lova att göra med vänster. Vissa rörelser är hopplösa, endel saker går bra, andra inte… Men varför i sjuttons nitton skulle jag ställa till det på detta viset nu då? Suck och stön, men de blir väl nog bra… Nångång… Det som nästan är värst är ju att jag inte kan skylla på någonting eller någon, bara konstatera att ”för dumt huvud får kroppen lida” … Till lika vet jag inte vad jag gjort tokigt, fel, eller så, men de vet jag att några av björkarna kapade jag en meter upp, och jag antar att det var någonting i de manövrarna som är orsaken till de hela… Jag måste väl ha spänt höger armen nånting helt kopiöst… eller nåt.. Gjort är gjort…

Veden då? Ja, jag har en (stundvis) handlingskraftig pojke i hus med mej, och han ville gärna klyva veden. Jag sa att det får han ju gärna, den måste ju klyvas så den inte blir att ruttna. Moffa kom och körde ihop veden och så riggade vi till traktorer. Raskt fyllde han 3 säckar med björkved… Och nu ska han ha tag på mer björkar så han får laga fler säckar… Jag antar att han har någon euro i siktet…

Slätten förändras

I dessa tider när Corona verkar förändra allt som kommer i dess väg kan man bara lite lungt konstatera att nog förändras saker även alldeles utan Cornahjälp också.

Min utsikt från åkrarna bland annat

Förra sommaren började dom sticka upp över skogskanten. Först lite blygt och bara lite, men helt plötsligt hade dom växt sig jättestora och dominerade utsikten norröver totalt.

Jag talar såklart om vindkraftverken, dessa verkliga elgiganter som börjat poppa upp lite här och var nuförtiden. I mitt gamla bussliv kom fyra vindkraftverk till Molpe och dit körde vi turister och andra nyfikna i hundratal för att titta på underverken, underverk som var väldigt blygsamma i storlek om man jämför med dom jättar som nu reser sig över skog och mark.

Så vad tycker jag om dom då?

Vindkraftverken är väldigt dominerande i sin miljö, det är bara att vända huvudet norröver från tröskan eller såmaskinen numera så finns dom i blickfånget, men mig stör dom inte dessmera. Nu är det dessutom så lyckligt för min del att man egentligen inte ser dom från gården utan mera ute på åkern, men som sagt mig stör dom inte. Avståndet från hemmanet till kvarnarna är väl ca fem kilometer fågelvägen och det gör att dom varken hörs eller gör sig påminda på annat sätt så jag har inte ett ont ord att säga om dom. Däremot är det väl lite som med kattungar att en eller två är riktigt roligt, får man 50 på en gång är det inte så kul längre. Jag tror nog ändå inte att jag skulle vilja vara omgiven av dessa kvarnar i fyra vädersträck. Däremot kunde jag faktiskt tycka att som nästan var lite som sällskap i vinternätterna med sin röda belysning. Varför vet jag inte och det låter en aning fånigt, men så var det.

Den stora frågan kvarstår ju hursom helst. Är utvecklingen bra eller dålig. El vill vi ha och nog känns det ju som om detta är ett av dom bästa sätten att skaffa el på. Det borde ju vara miljövänligt, även om det verkar som om miljömaffian också skulle ha problem med dessa, varför förstår jag inte riktigt. Om något är förnybart och utsläppsfritt så borde det ju vara blåsten, och blåst känns det nog som om vi skulle ha tillräckligt av på slätten.

Själv har jag inte lyckats bilda mig någon riktigt klar åsikt om hur framtidens energikonsumtion skall se ut. Jag är edsvuren vän av dieseln och har svårt att tänka mig ett liv utan den, även om det är en åsikt som inte är så politiskt korrekt i dag. Tyvärr kan jag inte sticka under stol med att jag älskar doften av en kallstartad riktigt sur diesel, troligen ett ungdomstrauma man får dras med hela livet. Visst har jag alltid varit elintresserad också, men elbilarna åstadkommer nog ingen större glädjeyttring från min sida. Däremot har jag gått över till batteridrift på många småmaskiner och bla den ”motor”såg jag använder mest per vinter är batteridriven. Eldriven gräsklippare och röjsåg har också intresserat och börjar nu vara ett möjligt alternativ. Eldriven generator faller väl däremot på sin egen orimlighet så den egna elen får väl nog under överskådlig framtid tillverkas med fossilt bränsle antar jag.

Vad gäller diesel kan jag inte riktigt förstå problemet. Som jag har förstått det kan dieselduglig vätska produceras ut etanol som i sin tur kan utvinnas ut vår egen skog. Varför den då skulle vara miljömässigt dålig har jag lite svårt att greppa, förnybart och närproducerat är ju positiva ord idag. Överlag har jag väldigt svårt att riktigt förhålla mig till fossila bränslen, man blir lite immun av allt som sagts under åren. Man har hört att det snart kommer att ta slut (oljekrisen 1973), att politiken gör slut på oljetillgången (Irakkriget 91) och numera då klimatpåverkan. Ändå har inget riktigt gjorts för att få fram ett alternativ, vilket får en amatör som undetecknad att inte riktigt förstå. Utvecklingen av eldrift har pågått i många många år, men ännu är man inte ens i närheten av ett batteri som skulle fungera i en så enkel sak som en traktor, och ändå är traktorn ett oumbärligt redskap i matproduktionen som i sin tur är central för vår överlevnad. Cirkel går inte riktigt ihop, åtminstone inte i mitt huvud.

Svåra frågor, inga riktiga svar. Kanske något som större huvuden än mitt skall fundera på, under tiden nöjer jag med att mina kompisar på slätten säkert gör stor nytta i energiproduktionen, och som sagt, för mig får dom gärna snurra på där, det är faktiskt riktigt kul att titta på vad dom har för sig om dagarna.

Till sist en helt annan sak, bondbloggssamarbete har vi ibland snuddat vid i våra inlägg, förra lördagen fångade jag samarbetet på bild. Våra hästar får Christers morötter när dom uppfört sig väl och för några dagar sedan var lagret slut och skulle fyllas på, så det blev en tur till morotsproduktionen i Solf.

Bilden heter ”Katt föredrar husse” och föreställer mig i Finne Farms kafferum alltmedan husets katt använder mig som klätterställning för att komma närmare bilden på väggen.

Jag tycker bilden är rätt kul

När snålheten bedrar visheten.

Skogskransreparationen håller och jag har kört ut en del av det som avverkats i vinter, nu blev det ju till och med lite bättre före med snö och åtminstone morgnarna är kalla så det fryser till. Eller har gjort de senaste dagarna, nu verkar det åter bli varmare och vi får se hur länge det går att köra över plogtiltorna.

Jag kunde ha haft mera utkört men när kran fixats och fungerade så började traktorn krångla istället. Jag hade nämligen fått för mig att jag skulle städa ur farmartankarna inför det väntade prisraset på bränsle. Dom har stått mer eller mindre tomma sen i höstas i väntan på tid att fixas. Det är många år sen jag sist putsade dem och den ena började dessutom se lite rostig ut så en kontroll var kanske på sin plats. Man vill ju inte att de värdefulla dropparna ska läcka ut i naturen med en kostsam sanering som följd.

Så jag tömde de sista skvättarna i ett par oljefat och tyckte att det som fanns kvar inte såg så tokigt ut så jag beslöt tanka traktorn med det urtömda efter att det fått stå ett dygn så att eventuella partiklar sjunkit till botten. Men det visade sig inte vara så lyckat, jag hann bara till skogs innan jag märkte att traktorn blev orkeslös och gick ojämnt. Förstod att filtret satt igen, följande dag bytte jag filter och det blev bättre för en stund men sen blev det samma sak. Nästa dag åter ett filterbyte och så fyllde jag på tanken med friskt bränsle. Efter det började traktorn gå bättre vilket fick mig att undra om det var annat fel på bränslet än att det var smutsigt. Vatten fanns ändå inte i avskiljningsglaset men kanske hade brännoljan ”domnat”? Så där vill det bli då snålheten bedrar visheten.

Nå nu går traktorn hur som helst bra igen och tankarna har jag rengjort och den ena har jag slipat och målat. Rosten var sist och slutligen inte så farligt mycket och tankarna såg fräscha ut inuti, den ena innehöll dock närmare ett ämbar med vattenblandat skräp.

Det heter ju ”manlucka” men den nyare hade 10 cm mindre eller blott 31 cm öppning så det blev att kalla in barnarbetskraft i form av ett 15-årigt barnbarn för att få tanken städad.

Tankarna såg fräscha och fina ut på insidan, lite skräp på botten samlades upp.

Målade de svåråtkomligare platserna med pensel…..

Nytt underlag för att få tankarna upp från jorden.

Jag blev väldigt inspirerad av Mats’ tankhusbygge som han skrev om då i bondbloggens barndom och ett liknande projekt har jag också planerat men det får bli till ett annat år. Måste passa på att fylla nu då priset ligger på 62 cent litern. Det är ju svårt att sia om hur priserna utvecklas men Putin verkar börja få intresse av att diskutera med araberna så eventuellt går de upp igen.

Viktig säkerhetsuppdatering.

Fick en viktig och berättigad påminnelse om att man inte ska jobba i tankar, brunnar, silos och andra slutna utrymmen utan behörig säkerhetsutrustning då det är ett av de farligaste jobben man kan göra. Man ska egentligen inte överhuvudtaget göra dylika arbeten och därför hade den nyare tanken mindre lucka och numera har tankarna ingen manlucka överhuvudtaget för att förhindra att man går ner i tanken.

Och visst hade jag beaktat farorna men tar det så naturligt att jag inte kom att nämna det då inlägget i första hand handlade om problem med bränslet i traktorn. Här hade tanken ventilerats väl och det var möjligt att rulla och vända tanken vid behov och vi var flera personer på plats. Men folk har faktiskt dött av att tunga gaser samlats i dylika utrymmen och trängt undan syret så en varning är utan vidare på sin plats. Det var dumt av mig att inte nämna saken i inlägget som får stå kvar som ett varnande exempel på saker som faktiskt kan ge rubriken ytterligare en innebörd.