Glada vi till skogen gå

Det blev litet kallare och torrare så nu kan man fortsätta med skogsarbetet. Men fastän man glatt far till skogs så kommer man inte lika glad därifrån för det finns alldeles för mycket rötskadade granar.

Åter en solnedgång …

Så är då frågan hur man gallrar. De gallringsmallar som rådgivningen kör med är värdelösa för mej. De leder till alltför gles skog där en storm tar bort de kvarlämnade träden. Jag har försökt att hugga smala remsor på norra sidan så det kommer ljus in för föryngringen. Men inte så mycket ljus att gräset blir ett problem. Om man lyckas få föryngring upp över en meter så är gräset inte ett problem mera.

Då man gallrar så tar jag bort de undertryckta men också yviga stora granar. Däremot rör jag inte laggarna mot söder och sydväst (den vanligaste vindriktningen) därför att där finns det träd med stabila rötter som klarar av stormar och skyddar klena träd längre in i skogen. Först senare kan man ta bort träden i laggarna. De är ofta korta med grymma kvistar som måste kvistas för hand. Den lilla traktorprocessorn klarar inte klena träd med tjocka kvistar. Dragrullarna bara svarvar sönder stammen.

Men just nu har jag problemet med många rötskadade. Eftersom det sällan syns utanpå om det finns röta så är det frågan om ifall man skall ta bort alla granar och försöka få tallskog i stället. Men där har vi stora problem med älgarna som äter upp alla tallplantor på nolltid. Dom borde skjutas !

Rötan verkar finnas i klungor av träd så jag försöker gissa mej till var de rötskadade finns och så hugger jag bort dem. Det finns till all tur en hel del tallar men man ser dem inte förrän man tagit bort granarna. Marken är stenbacke så den borde passa bra för tall.

Jag gallrar inte så kvarblivna granar är jämnt utspridda. Enligt en undersökning hos SLU (Sverige lantbruksuniversitet) så är det bara fråga om antalet träd per hektar som bestämmer tillväxten. Rotsystemet är nämligen mycket utspritt så om två träd står alldeles bredvid varandra så har de i alla fall gott om utrymme eftersom rötterna kan gå åt två olika håll.

Problemet med blåst och snöbrott är större då träden står glest så jag lämnar gärna klungor av träd (2-4) som stöder varandra. Helst bör de vara ungefär lika höga och ha tillräckligt med kvistar i kronan. Undertryckta ger inte mycket stöd och har inte heller tillväxt.

I den skog vi nu hugger så håller träden på att växa in i stock men det tar ännu 20-30 år. I alla fall så borde det komma förnyelse i norra kanten där det finns ganska stora granar. Inne i skogen hugger vi också upp breda vägar så det kommer in ljus. Där vi haft körvägar ser man riktigt gott om granplantor. Frågan är om de blir rötskadade men jag vill inte ta bort dem än för de skyddar mot gräs även om de får röta. Och så måste vi se om det kommer tallplantor.

Maskinerna har fungerat ganska bra även om det naturligtvis kommer reparationer hela tiden för de råkar ut för hård påfrestning i skogen. I processorn så kilar kvistar sej in i alla möjliga springor så att man ibland måste skruva sönder den för att få bort dem. Men efter det jag satt plåt utanpå returfiltret har det inte varit större problem.

Nu då maskinerna är i skick så är det bara gubben som borde få en översyn. Kanske man borde byta cylinderfoder på honom och ställa in ventilerna. Men jag har sjukhusskräck så taktiken är att inte klaga utan skjuta upp alla läkarbesök så länge det går på något sätt. Man känner sej förresten mycket bättre efter att ha varit i skogen någon dag. Tandläkaren måste jag gå till i förrgår men det är inte så farligt. Jag har inga problem med borrar.

Ifråga om sjukhus och doktorer kan man ju alltid hoppas att man kan skjuta upp allt tills man dör …

Allsist blir man löntagare på äldre dar?

Nisse sliter med deklarationen och visst är det redovisningstider även här. Fast själva deklarationen får jag lämna in i april men momsen ska redovisas och betalas den andra mars så bokföringen bör vara klar innan dess. Bokföringen har jag delegerat åt äldsta dottern, det är ju bra att dom ser lite vad som går ut och om det också kommer in någonting.

Bouppteckning.

Det har också gått 3 månader sen frugan gick bort så bouppteckningen ska också vara klar till månadsskiftet. Samtidigt har man förstås funderat över hur man bäst går vidare med företaget. Blir nu inte riktigt klok på vad som är bästa lösningen. Min vän revisorn menar att dödsbo inte är så tokig företagsform om vi fortsätter som förr. Å andra sidan har man hört att dödsbo inte är så bra för utvecklande av företaget men kanske inte ändå i vårt fall?

Flickorna menar nog fortsätta med det som frugan och jag startat och av diskussionen vi hållit verkar dom tycka att jag också behövs i fortsättningen. Att fördela intäkterna och eventuella förluster rättvist blir kanske inte så lätt men behöver kanske inte bli svårt heller. Rättvisast vore väl att dela enligt arbetsinsats och ägoandel. Jag äger ju en del ensamt även om det mesta ägdes jämlikt av oss båda men för att inte behöva dela alla kostnader och intäkter så vore det ändå enklast att bruka allt som en enhet.

Flickorna är ju vana med sina löner och har förstås en hel del förbindelser som utgår från en månatlig inkomst så jag antar att dom vill lyfta inkomster i samma anda som tidigare. Så kanske borde även jag börja lyfta en månatlig timbaserad ersättning för att få ett jämlikt system. Att bolagisera på annat sätt tror jag inte är mödan värt, vi har nog för liten rörelse för att det skulle löna sig. Vore intressant höra hur andra har gjort.

Flytta nyåret !

Jag stönar och deklarerar och stönar igen. Det är den värsta veckan på året men snart börjar solen lysa. Egentligen har den redan börjat lysa men den lyser mycket klarare då man har deklarationen inskickad.

Den så kallade vintern i slutet på februari 2020

Då man sitter och svettas med kvitton och moms och invecklade regler så börjar man fundera på allt möjligt. Nu kom jag på den smarta tanken att nyåret borde flyttas. Medan man deklarerar så tänker man ju bara på det gångna året så det naturliga nya året börjar först då deklarationen är klar.

I början på mars kan man börja tänka framåt och fundera på vårsådden och planera för sommarens arbeten. Solen skiner och snart börjar snödropparna sticka upp. Fast någon snö har vi inte sett mycket av. Möjligen börjar vintern den här veckan eftersom prognosen lovar minusgrader både dag och natt.

Förra veckan var det så uselt skogsväder att jag började deklarera i stället och det var ju bra för i morgon skall det blir skogsarbete. Skogsvägarna håller inte ännu för traktorerna men det är åtminstone torrare och mindre lerigt.

Jag är bara rädd för vädret i april och maj – det kan bli mycket kallt och regnigt. En så här varm vinter slår troligen tillbaka och det är inte så roligt. Under svältåren 1867-68 så sådde man redan tidigt på våren men sedan kom det kyla som förstörde alla grödorna. Det är ganska dumt att tro att vi hädanefter bara har varma vintrar. Vädret är så oberäkneligt att det kan slå om fullständigt när som helst.

Snart börjar i alla fall det nya året (enligt min tideräkning) och vi får sjunga Den blomstertid och hoppas på en ny och bättre växtperiod …

Jag blev intresserad av Den blomstertid som ju sjungits i skolorna i långa tider. Texten tillskrevs Israel Kolmodin 1694 (verksam på Gotland) men en del hymnologer (som forskar i ursprunget till psalmer) menar att den kommer från en gammal folkvisa.

Jag har mycket svårt för ”moderniseringar” – också av sångtexter. Det är som att smeta modern plastfärg på en gammal antik byrå eller ”förbättra” en tavla av Rembrandt. Fruktansvärt. Så jag använder de ”riktiga” orden från ”Sjung !” 1950:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuvlig sommar
då gräs och gröda gror.
Den blida sol uppväcker
allt vad som varit dött.
Hon allt med grönska täcker,
och allt är återfött.

Det är inte stor skillnad men de sista fyra raderna är ”fel” i den nya versionen:
Den blida solen väcker
allt det som varit dött.
Den allt med grönska täcker,
och allt blir återfött.

Förstås måste jag förstås erkänna att ”min” version inte är den ursprungliga från 1694:

Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor,
Nu nalkas ljuve Sommar,
Då gräs och örter gror.
Den blida Sol uppvärmer
Allt vad har varit dött ;
Då hon oss skrider närmer,
Blir det på nyo fött.

Noll koll

När jag var liten fick vi fara till mommo och moffa över natt lite nu och då. Vi = jag och syster Alice. Dom bodde på Ytterholm, i norra änden på holmen, vi bodde då på Kirjais. Vintertid såg man inte så mycket folk, men sommartid var det mycket båtar i farten. När någon hörde en båt, sades det SSSCCHHH!!! Allting stannade upp. Varifrån kom båten, åt vilket håll for den. Sådant kunde man lyssna sej till, men bäst var ju om man kunde få syn på båten så kanske man kände igen den och visste vem det var. Om båten for på norrsidan steg mommo eller moffa upp och kollade. Sikten norrut, höll man öppen, där fick det inte växa buskar, sly och sånt, utan vegetationen hölls nere för att man skulle kunna se ända till sjön. Åkte båten väster med, svängde sej moffa runt, drog ner de lilla, ljusgröna, låga cafe´gardinet och kikade över kanten. Man höll helt enkelt koll. Var de i redarhuset kikade de ut genom dörren och stod de i nån strandbod, släppte de det de höll på med och gick ut genom dörren för att se, för att hålla koll.

Jag tror ju inte ”mommosarna” (som vi kallade mommo och moffa) var ensamma om det, utan det var helt enkelt så man gjorde. Det for inte så många båtar per dag, och de som rörde sej kringom holmen kände de oftast. Nuförtiden far det så mycket båtar, kors om tvärs så jag har helt gett upp att försöka hålla koll på vem som rör sej på sjön, men sjöutsikt, det vill man ju ha, när man har möjlighet till det. Jag tycker jag har långt till sjön, jag skulle ju gärna bo närmare, men huset står där det står, och jag vistas ju en hel del på sjön, och nära sjön ändå, så, de är ok, men se sjön vill jag.

Från mitt köksfönster ser jag sjön, ännu, och just nu, men när det blir sommar ser jag inte mycket vatten. Träd och buskar skymmer sikten, men, nu ska dom bort!

Plommonträdet som växt till sej riktigt rejält näns jag inte på, ännu iallafall, men, får jag redan bort björkar och enbuskar så kanske det skulle bli lite bättre. Bild härifrån och bild därifrån…

Härifrån och därifrån och vidare…

Platsen jag står på heter ”riberge”. Här nedanför där det nu står stora björkar har det stått en ria. När jag var liten fanns det ännu någon stock kvar på marken, spår av rian, men de är nu nästan helt borta. Från mitt köksfönster ser man över riberget och utåt Ytarstholmsströömin. Eller borde se. Sommartid ser man ju ingenting.

Jag undrar ju om det kommer att räcka med att ta bort björkarna, eller om jag måste fara och ta ner av alarna på strandängen också. De fyller ju inte någon funktion där, utan kunde vara till bättre nytta i rökugnen. Men, få se hur det går. Det är lite så att man får ta ner lite, fara in och se, och ta ner lite till om det behövs. Och inte vara snål. Det finns träd i skogen så det räcker och blir över.

Björken som står längst söderut… Eller kanske jag ska säga längst till höger i bild nr 2. Den lutade precis rakt ut mot fårstängslet som går söder om/nedanför. Jag knöt rem i, tänkte att jag skulle kunna få den att falla lite mer västerut, och de gjorde den. Den föll inte rakt söderut på fårstängslet, utan lite mer västerut, men ändå for den över fårstängslet…

Jag visste det ju redan när jag började, att jag borde ha farit efter knikataljan istället, men, så lat var jag, och nu har jag jobb någon timme till… Till lika funderar jag att då stängslet ändå är tillknölat kan jag väl knöla till det ordentligt nu då på en gång och ta ner häggen som står och hänger ut över vägen vid samma ställe… Jag har inte riktigt beslutat mej om hur det kommer att gå med den ännu…

Sakta men säkert knotar jag på i backen för att få utsikt, men det blir ju en del ved också. Prima björkved. Nå, björkved har jag egentligen nästan vad jag behöver. Efter att en av de stora björkarna som stått på gården togs ner, så har jag ved för ett helt år. Ett träd = ved för ett år. Men då ska man komma ihåg att trädet var 70cm i diameter i roten och att jag inte får värme i huset endast från ved. Jag har köksspis och kakelugn som jag eldar i, + jordvärme som ger grundgolvvärme i hela nedre våningen, men den står på så lågt, så temperaturen faller nog till 15 grader oeldat, men, den grundvärmen är prima, + att jag har en luftvärmepump på vinden som också ser till att temperaturen där inte sjunker alltför lågt.

Utsikten kommer att bli riktigt prima från mitt köksfönster har jag på känn, men inte är den helt illa där på riberget heller…

Tudelad vändag

Även jag hade tänkt bidra med en liten tillbakablick över de gångna åren i fredags. Dels för bloggens 10 år och dels just på fredagen därför att det då hade gått 12 år sedan jag och mina kor flyttade till Heisala. Men det blev inte riktigt så.

Vår ko Nessmeralda som syns på bilden i Nisses inlägg om telefonmötet drabbades av hjärnketos för några veckor sedan. Ketosen berodde helt enkelt på det att hon kalvat veckan innan och hon gick snabbt upp i mjölk med ett medeltal på 35 kg/d och detta ledde till energibrist som sedan bröt ut i ketos. En vanligare form av ketos är acetonemi och det märks av att kon börjar lukta aceton, en söt lukt som alla dock inte känner av. När jag pratar om vanligare form betyder det ingalunda att det är en ”normal” sjukdom som förekommer hela tiden men nu och då kommer den emot. Hjärnketosen däremot är ganska ovanlig. När jag gick till lagården på morgonen såg jag hur Nessmeralda gick i cirkel med huvudet snett nedåt böjt. Dessutom gick hon som om hon hade varit full, väldigt ostabilt och svajande. Jag gissade direkt vad det var frågan om och hällde i henne propylenglykol samt kalk, fosfor och magnesium. Efter konsultation med veterinären gav jag ytterligare ett halvt kilogram socker blandat med vatten åt henne.

Detta hjälpte så pass mycket att när veterinären kom, stod kon redan i lugn och ro och drack vatten. Men förstås fick hon energi rakt i blodet och kortison likaså. Oturen tog inte slut här för Nessmeraldas del utan efter detta blev hon ännu förlamad som följd av att ämnesomsättningen inte fungerade normalt. Hon fick förstås den vård som krävdes, åt lite och drack men steg inte upp.

Följande dag lyfte vi upp henne med hjälp av teleskoplastaren, vilket inte skulle ha lyckats i gamla lagården och med hjälp av den fick vi henne på benen och flyttat till djupströavdelningen. Vi fortsatte med lyftandet i en veckas tid, eftersom hon hela tiden var pigg och hade god aptit och för varje gång vi lyfte upp henne klarade hon sig lite bättre.

Sen en morgon stod hon där och tittade på mig när jag kom till lagården:

Dag för dag blev hon bättre och stadigare i benen. Klövarna som var hennes största problem blev också bra igen. Speciellt klöven på vänstra bakfoten var styv vilket ledde till att hon inte fick foten rak och på det sättet skuffa fart åt sig när hon försökte stiga upp. Det att vi lyfte upp henne gjorde att när hon fick tyngd på benen började också klövarna reta ut sig igen.

Hon blev i så gott skick att jag tog remmen bort från hennes bakben (remmen används för att förhindra bakbenen att rämnas, dvs att kon blir i grodställning) på torsdagen och på fredagsmorgonen satt jag henne ut i lösdriften igen med alla andra kor. Allt såg hur bra ut som helst.

På eftermiddagen när jag var på väg hem ringde telefonen och Antte berättade att Nessmeralda hade fått ett anfall och dog. Så där bara var hon borta fast allt såg ut att gå vägen ännu nån timme tidigare… Förmodligen led hon av en störning i ämnesomsättningen som en följd av hjärnketosen och förlamningen. Fastän hon åt sögs inte näringsämnena upp ordentligt, eller det är i alla fall vår och veterinärens tolkning. Fastän vi hade stått bredvid henne när hon föll ihop, hade vi inte längre kunnat göra någonting för att rädda henne.

Nessmeralda var dottersdottersdotter till min Udessa som jag hade med mig när jag flyttade, så därför känns det lite extra tungt att släppa henne på grönare beten 🙁


Ett riktigt bra bedrövligt maskinelände


Det upplystes mig i kommentarerna till mitt förra inlägg att jag hade någonting på hälft. Det är visserligen inte nån nyhet, ibland känns det som om hela jag är på hälft men denna gång skall jag städa upp efter mig och reparera skadan.

Det handlar alltså om inlägget ”Nervklott” från några år tillbaks. Det handlade om problem med styrningen på grävmaskinen. Det vill säga den maskinen som jag köpte 2012 i den enfaldiga tron att jag hittat ett fynd. Om det är något man borde lärt sig är att huruvida ett maskinköp är ett fynd eller inte, det tar 15 år att komma underfund med, men motsatsen, det märks ganska fort.

När inlägget ”nervklott” skrevs var allting oklart, det är det ännu också, fast värre. Ford 655 har två cylindrar som påverkar varsitt hjul och för att befinna sig på en grävmaskin är dom väldigt utsatt placerade. Fortsättningen på inlägget blev att vi bytte ut stängerna mot ännu stabilare material (inte original dock) och att vi också kortade av parallellstången en aning så att cylindern fick kortare slag. Nu plogar maskinen ganska ordentligt istället, men det spelar ingen roll i min användning. Det blir kanske kört 5 km per år och det håller nog både däck och lager fast det stretar mot lite.

Så då är väl allt gott och väl?

Nä!

Nu fungerar visserligen styrningen men absolut inte som den skall. Svänger man till vänster är det bra men om man svänger hjulen mot höger uppstår ett fenomen där ratten aldrig ”tar mot” utan när hjulen gått mot fullt hjulutslag kan man rulla ratten vidare i all evighet. Eller evighet, det har jag nu inte provat av rädsla för att skrämma ihjäl orbirolen igen.

För övrigt spelar detta överhuvudtaget inte den minsta roll numera för i skrivande stund har maskinen stått där Gud glömde den för ett och ett halvt år sen.

Det började som en skakning på nedre däck – skrev Mikael Wiehe i Titanic och lite så var detta också. Våren 2017 var det lite svårt att få i draget till momentomvandlaren, själva spaken ville inte riktigt gå i läge men löste sig efter en del nötande. Våren 2018 fick jag nöta lite längre men efter det funkade lådan och momentomvandlaren bra resten av sommaren. Våren 2019 var det dock stopp på riktigt.

Det går helt enkelt inte att få i driften, varken framåt eller bakåt. Den mekaniska spaken vid ratten är liksom stum och går inte i läge. Den är inte helt stum utan mera fjädrande och går att ”tvinga” i läge men släpper man den går den tillbaks till neutral. Det går att få maskinen att gå framåt om man FÖRST trycker riktningsomkopplaren framåt och medan man håller i den tvingar växelväljaren i läge och låter bli att lyssna på skrapet från kuggarna.

Nu är det tyvärr så att hela den här manicken är väldigt ogästvänligt byggd, man borde egentligen lyfta av hytten för att komma åt alla mekaniska stag som går mellan spaken och lådan, men vad jag nu kan se med ficklampa och inspektionskamera verkar allt vara i skick.

Först trodde jag kanske att det var så enkelt att jord kommit mellan växelstagen nånstans och sedan frusit, men inte hjälpte det heller att vänta på högsommarvärmen. Grävlingen stod där den stod.

Nu har ju detta lite utvecklat sig till ett moment 22 problem, maskinen är ju egentligen i toppskick (ja, jag hör själv hur dumt det låter) men vad jag menar är ju att motorn går och låter som Jungfru Marias drömmar, alla leder och anslutningar är fasta och fina, inga bomsprickor eller nånting och till på köpet är maskinen precis perfekt för mina behov. Om den bara skulle röra på sig. Att föra maskinen till Fordservice antar jag skulle betyda en fem-sex tusen i reparationskostnader och det känns ju nog sådär med tanke på att ju bla styrningen fortfarande är uppkäftig. En sånhär maskin är ju värd kanske 10.000 i bästa fall så att nästan dubblera värdet genom en reparation är väl rätt hyfast korkat. Men det kostar ju att köpa något annat också och det finns inga garanter för att en annan maskin är bättre heller så vad skall man göra? Jag har visserligen en bekant som är fd traktorreparatör som nog kan vara mig behjälplig, men att dra en grävmaskin i två halvor hemma på tomten känns lite sådär. Dessutom är det knappast gratis heller med delar och så vidare bortåt.

Ser man det krasst ekonomiskt finns det väl ingen ekonomi för mig att hålla med med egen grävmaskin, men dels är det så roligt att hålla på och terapigräva, och sen ringer man ju inte in en proffsmaskin heller bara för att ta bort en rot på gräsmattan eller ta upp en stor sten ut åkern. Dessutom har jag ju använt denna maskin till att fylla i såmaskinen med på vårarna för att kunna lösgöra frontlastartraktorn till åkerarbete. Nog finns det uppgifter för en grävlastare åtminstone på detta hemman, det märkte man nog i somras när den var sjukledig. (eller sjukpensionär)

Så bästa bloggläsare. tips och ideer mottages med tacksamhet. Jag försökte fråga på ”Maskinisten” men där var enda svaret som kom att det kanske fastnat en bäver bakom spaken. I och för sig är det något jag själv skulle kunna häva ur mig, men det löste ju inte precis mitt problem.

Till slut kan jag återge en diskussion med en viss sensmoral. Jag uttryckte en gång en farhåga över alla ”gubbar” i min ålder som skaffat motorcykel som nån slags åldersnoja. Min diskussionspartner kontrade med att han var betydligt mera rätt för alla åldersnojiga gubbar i grävmaskin som härjade på nuförtiden bland alla samhällstekniska kablar. Ja – kanske det.