Nya familjemedlemmar

I går kom två nya familjemedlemmar till oss: Pricken och Murre. Det är fartfyllda krabater minsann. Bara efter några timmar hade de bekantat sej med sin omgivning och det var full fart. Pricken har vita fötter och en vit fläck på nosen medan Murre är helsvart. Pricken är en pojke medan Murre är en flicka. Troligen blir snart Pricken omdöpt till Busis för det började hända en massa  och då den blir litet större så är inget säkert mera. Redan nu var den upp på matbordet i två skutt.

Pricken och Murre.

Det är länge sedan vi hade kattungar – närmare sagt 17 år. Men nu börjar gamla Flöntis bara ligga på soffan och snarka så det ekar i huset. Och katt behövs på en bondgård för att hålla gnagarna i schack. Efter väderomslaget och skörden har fällorna blivit fulla med inflyttande gnagare. Och de måste hållas efter innan de ställer till en massa elände. Det värsta var då de gnagde sönder värmeledningsröret i mitt arbetsrum i stallet och jag måste byta ut nästan alla golvskivor (spånskivor sväller och möglar då de blir våta). Det var ett jättearbete. Inte att byta skivorna men att bära ut alla mina prylar och böcker och papper.

Den gamla katten fräser ännu åt nykomlingarna då de kommer för nära och vår hund Hobbe är alldelse vild av intresse. Han är vänligt inställd men så stor och högljudd att småkatterna är livrädda för honom så det blir att syssla med diplomati en tid nu. Man blir riktigt barn på nytt genom att leka med kattungarna. Då vi var barn hade vi kattungar mest hela tiden. Katten har alltid varit en viktig del av hushållet. Men man skall akta sej att sitta vid morgonkaffet med bara ben – plötsligt kan det komma en liten katt som slår klorna i benen och försöker klättra upp.

Om tröskor…

Eftersom det mest är tröskandet som snurrar i huvudet nu, men själva utförandet inte låter sig göras så kan jag lika gärna skriva lite om dessa pjäser.

I Lördax pratde vi lite om utvecklingen av tröskorna och eftsom en bild säger mer än 1000 ord så skall jag sätta in en bild på en gammal och – nåja – ny tröska.

Jag är inte helt uppdaterad på årtalet, men jag vet att min far ingick i ett av de första tröskbolagen som bildades i byn. Detta bör ha varit runt 1960. På den tiden var det ju inte tal om att en bonde skulle ha skaffat egen tröska, dels pga pengar, men också pga att varje hemman hade mycket mindre spannmål då än nu. Det fanns ju kor på varenda gård och dessa skulle ha betes-  och vallmark, dit gick en stor del av arealen.

Varje stomhemman i Yttermark är på ca 16 ha och det var mycket ovanligt att någon bonde hade mera areal än så på 60-talet.

Åter till tröskan. Den första Claas tröskan såg ut såhär, på bild från ca 1966.

På en punkt var denna tröska fundamentalt annorlunda än dagens, den saknade nämligen spannmålstank. Ingen spannmål hanterades på denna tid i lösvikt, utan i säckar som skulle bäras hit och dit. Alltså, till höger på bilden där min far och två barn står togs den tröskade spannmålen tillvara i säckar som slängdes ner på marken vartefter dom fylldes. Dessa samlades senare ihop med traktor och tömdes i kalluftstorken där den förvarades över vintern.

Som synes är arbetsskyddet kraftigt eftersatt på maskinen, och dessa tröskor har nog en och annan arm på sitt samvete.

Följande tröska anskaffades av tröskbolaget 1970 och var en Claas Cosmos, en grön. Denna hade både spannmålstank och säcksystem, det var bara att välja.

Tröskbolaget upphörde 1973 då min far ensam skaffade en fabriksny Massey-Ferguson 186. Jag vill minnas att den kostade runt 50.000 mark. Denna tröska överlevde generationsväxlingen och var i min ägo ända till 1995, alltså 22 fantastiska år. Den ersattes av en M-F 440, årsmodell 1983 med hytt som jag hade fram till 2007. M-F tröskorna var enastående både till sin kvalitet och funktion och hade garanterat varit gårdens märke än i dag om inte Sampo-Rosenlew kastat sig över varumärket och införlivat det med sitt eget. En lite nyare Ferguson är idag en tvilling till Sampo och tillverkad i Björneborg.

2007 skaffades en begagnad Claas som direktköp av en ”byssbo”. F.ö samma kille som hade haft min förra tröska före mig, så jag litade på honom fullt ut, och har inte behövt bli besviken.

Egentligen behövde jag inte byta tröska, denna förde inte med sig just några nya finesser, men det började bli svårt och dyrt att få reservdelar till M-F, något som inte borde vara något problem till denna. Modellen tillverkades ännu 2006. Dessutom behöver man tydligen inga reservdelar (ta i trä) till Claas.

Jämför man nu då dessa två Claaströskor så kommer det fram att själva inmatnings och urtröskningsprincipen är oförändrad. Det är bara finesser, hytten och spannmålstanken som kommit till. Och förstås driftsäkerhet och effektivitet.

Idag håller hela tröskmarkanden på att gå överstyr för oss småbönder. Jag personligen anser att min Claas är i större laget för mina 35 ha men faktum är att en så liten tröska som den finns inte mera att få för pengar. Tröskorna som bjuds ut idag är rullande monster på fyra-fem meters arbetsbredd och en sådan höjd att om man snubblar på översta steget så dör man. Naturligtvis kostar dessa manicker också därefter. Effektiva är dom som sjutton förstås, men vad gör man med en mega-tröska då torken i alla fall blir en flaskhals i så fall.

Personligen tycker jag det är av yttersta vikt att triangeln tröska-vagnar-tork passar ihop, och det gör min 135 hl tork, min Claas och mina tre vagnar. En ytterst lysande lösning.

Bara det inte skulle regna……

Kallufttorkning

Man är ju litet fackidiot och en massa saker är självklara därför att man är van vid dem från barnsben. Men Peiks fråga om hur länge man behöver torka säden i kallufttork fick mej att inse att det kan behövas en kort förklaring.

Nytorken

I en varmlufttork torkas säden med varm luft som blåses igenom den men i en kallufttork är det känsligare. Man måste vänta tills den relativa luftfuktigheten är låg förrän det lönar sej att sätta på fläktarna. Vid en viss temperatur kan luften bara innehålla en viss mängd fukt och resten bildar droppar och blir regn eller dagg. Varm luft kan innehålla mer fukt än kall luft och därför kan man torka med varm luft. Den relativa fukthalten är hur många procent fukt luften innehåller i jämförelse med hur mycket den kan innehåll vid den givna temperaturen (och trycket). Inte heller varm luft torkar om den har hög relativ fukthalt.

Men om vi tar kall luft och värmer upp den så sjunker den relativa fukthalten eftersom mängden fukt inte ändras. Då kan luften ta upp vatten från säden – alltså torka den. Det är lätt att mäta om säden torkar för då luften tar upp fukt så sjunker dess temperatur. Man mäter bara temperaturen på inkommande luft och jämför med temperaturen på den luft som gått genom säden. Blir luften kallare vid genomblåsningen så har den tagit upp fukt från säden och säden torkar alltså.

Man kan säja att i allmänhet torkar säd som har 25 % vattenhalt om den relativa luftfuktigheten är under 90 % men om säden är 15 % så måste luften ha en fukthalt under 70 %. För att nå under 14 % (försäljningsgräns) borde den relativa luftfuktigheten vara under 60 %. Vid gränserna torkar säden långsamt så man borde ta bort ännu 10 % från dessa siffror.

I praktiken betyder detta att man sällan kan torka med kalluft ned till 14 % sent på hösten. Med solvärme (som jag har) som höjer temperaturen på luften med 5 grader kan man sänka luftens relativa fukthalt med upp till 20 % och då kan man torka fastän uteluftens fukthalt är 80 %. Men så bör man komma ihåg att varm luft kan uppta större mängder vatten än kall luft så även om torkning är möjlig en kall och solig höstdag så går det långsammare än en varm sommardag.

Styrning av fläktarna blir viktig för att spara energi. Därför har jag byggt ett mätsystem med en massa temperaturgivare. Ni kan se mätningarna på nätet:

http://84.20.155.7/cgi-bin/thermd

Klicka på ringen vid ”gamaltorktemp”. Man kan också se den relativa luftfuktigheten vid ingången till en fläkt på ”gamaltorkinluftfukt”. Vissa mätresultat avviker från kurvorna men det är bara störningar som leder till mätfel. Jag räknar med att jag fått mätsystemet betalt mycket snabbt genom besparing av energi.

Om någon vill studera kalluftstorkning grundligare så finns det en bra skrift utgiven av JTI (Jordbrukstekniska Institutet). Men strunta i rekommenderade luftmängder – här behövs mycket mer luft än 1000 kubikmeter/timme för ett ton säd. Dessutom är skikttjockleken alldeles för stor för oss – här kan man ha högst 50 cm och helst mindre. Tillsatsvärme behövs aldrig om man har stor luftmängd. Solvärme från ett plåttak fungerar utmärkt.

http://www.bioenergiportalen.se/attachments/42/427.pdf

En kalluftstork har både fördelar och nackdelar:

+ mycket billig torkning

+ lätt att använda solvärme

+ ingen övervakning behövs

+ kan ta emot hur mycket säd som helst hur snabbt som helst

+ billig att bygga (man kan göra det själv)

– mera kroppsarbete (eller man kan se det som ett plus om man beaktar gymfaktorn 🙂

– kräver mera utrymme – plåtytan är avgörande

– kräver starka säkringar (63 A i vårt fall) och alltså dyrare månadskostnad för el

Korrigering

Nu är det bevisat – allt som sägs i radion är inte sant!

I Lördax i lördags (dum mening) påstod jag stensäkert att vi inte skulle fira någon villaavslutning, främst då pga att vi inte äger nån villa.

Ett lusthus äger vi däremot och där ordnade Lovisa ”lusthusavslutning” på kvällen. En stämningsfull liten picknick med varma smörgåsar och kaffe och en liten lonkero för husbonden. Några facklor gick att uppbringa som stämningshöjare och det lyckades så bra att tom regnet som droppade försiktigt bara skapade en trevlig stämning, trots att ni alla vet vad jag tycker om regnet just nu.

Ingen av de vuxna i vår familj är några raketvänner och det betydde att dylika pjäser inte heller hade införskaffats till kvällen. Lovisa däremot fick en jättebra idé. När hon hade pratat en stund om raketerna som vi inte hade, kom hon på en superidé; ”Men pappa, du kan väl ta fram och skära några järn?”…. Det tog sin stund innan jag fattade, men vad hon menade var vinkelslipen och gnistorna som flyger från den. Ett fint raketsubstitut utfunderat av en sexåring må jag säga!

Venezianskt vagnslån

Hos oss firas ingen forneldarnas natt och ingen villaavslutning heller. Här firas veneziansk. Årets version avlöpte med knytkalas tillsammans med goda vänner på en sommarstuga. Servering vid långbord i höstmörkret med stormlyktor som belysning är svår att klå. När det mörknar tänds brasor längs hela strandlinjen och raketerna börjar komma fram. Det är förresten märkligt hur vuxna karlar blir som barn på nytt när det vankas brasa och smällare. 😉

I början av kvällen ringde kollegan Anders och undrade om jag hade en kärra att låna ut. Han firade veneziad på tröskan och det hade gått så pass bra att han hade fyllt alla sina kärror och det var ännu en del trösktimmar kvar. Jag råkade ha tvättat och förberett en av mina vagnar för skörd så det var bara för honom att hämta den. Mitt korn är inte klart att tröskas ännu på ett par dagar så han hinner säkert tömma den där vagnen innan jag behöver den själv.

Åtminstone i våra trakter är det rätt vanligt att traktorkärror lånas kors och tvärs i bygderna den här tiden på året. De flesta jordbrukare har egentligen för få vagnar, men eftersom all spannmål inte mognar exakt samtidigt brukar det gå att hanka sej fram genom att låna av varandra. Andra maskiner hyr man ofta men kärror brukar skötas som lån, utan att man blandar in några pengar. Idag lånar grannen av mej, nästa vecka är det kanske min tur att behöva låna av honom. I bästa fall lyckas man hitta nån som har en extra kärra men inget att tröska och de är väldigt uppskattade såhär på hösten. En bekant pensionerad jordbrukare menade att hans spannmålsvagn förmodligen rullar fler km per höst nu när han är pensionär än den gjorde när han var aktiv jordbrukare. 🙂

”Marknaden”

Då jag var liten så var marknaden i Lovisa en viktig dag. Hela torget var fullt med stånd och då fick man köpa hembakta viborgskringlor i många av dem. Nu är marknaden ganska fattig med utländskt skräp och litet heimlaga.

Den ”marknad” som vi numera måste vara med om är en bunt stora monopol som höjer priserna snabbt och sänker dem långsamt – eller tvärtom beroende på vilkendera som är till vår nackdel. Gödselföretaget Yara (f.d. Kemira) är snabbt då det gäller att höja priserna (eller helt stoppa försäljningen) men långsamt, långsamt då det gäller att sänka dem. Så man hinner inte glädas åt högre vetepriser länge förrän utgiftssidan ökar.

Vetepriserna har sågat upp och ned nu i ett par veckor men någon bubbla tycks det inte vara – vilket endel påstod. Jag följer med

http://www.finanzen.net/rohstoffe/weizenpreis

hela tiden och förra veckan steg vetepriset ständigt för att sluta på över 220 euro/ton. I Hamburg är terminspriset (Sep-Okt) över 230 för B-vete (12 % protein, 240 falltal) och nästan 250 för E-vete (14 % protein, 275 falltal). Skillnaden till fodervete har ökat på grund av det envisa regnandet i Mellaneuropa som hotar kvaliteten och troligen ger mycket fodervete och litet brödvete.

Och här i Finland ? Skillnaden tycks envist hållas kring 50 euro/ton. Avena höjde priset i dag till 170 euro/ton  (från 165). Visst kan jag förstå att det är nervöst med priserna men skillnaden är för stor. Och det går faktiskt att säkra priset med terminer, dvs. om man har vete i lager så kan man köpa en säljtermin som garanterar att man får ett visst pris för det. Det är inte gratis att säkra priset men inte kostar det 50 euro/ton.

Förstås kan varje bonde börja med börshandel och på det viset få en viss utjämning av priserna men det tar en massa tid att följa med och kräver också kunskaper som de flesta inte har. Det skulle vara mycket förståndigare om man centralt skulle sköta om prisutjämningen. Men det finns inga bondeorganisationer som sysslar med det och kan heller inte bildas eftersom grisarna på Konkurrensverket sätter stopp för det genast. Däremot sitter de nog och rullar tummarna då Yara (som har 90 % av ”marknaden”) härjar hur som helst. Mitt förtroende för ”marknadens” funktion är lika med noll. Vanliga arbetande bönder har bara fått mera problem – men spekulanterna har goda dagar.

Jag lyckades köpa 3900 kg gödsel förrän försäljningsstoppet slog till men det räcker inte långt i nästa år. De ”stora” lagren i Finland kan försvinna snabbt om det här spelet fortsätter. Det behövs bara ett år med låga veteskördar så får industrin betala Mellaneuropas pris plus frakt – alltså 70 euro mer än nu. Inte hjälper det att komma och vilja ha vete i januari. Då kan man inte annat än hänvisa till nästa september. Och man har blivit bränd tidigare då priserna steg och Yara chockhöjde sina priser. Så det finns inga planer på att odla mera vete nästa år heller. Möjligen om två år ifall vetepriserna hålls uppe och gödselpriserna nere. Högt vetepris är i och för sej helt ointressant – det är SKILLNADEN mellan inkomster och utgifter som är avgörande.