Sida 88 – Bondbloggen

Kvällspigg och morgontrött

Under den mörkare delen av året så börjar mitt dygn alltid gå för långt framåt. Normalt är jag kvällspigg så det går lätt in på småtimmarna innan jag lägger huvudet på dynan. Då det är mörkt nästan hela tiden så märker jag inte att det börjar bli natt. Tyvärr leder det till att man är morgontrött följande dag. Med de korta dagarna skulle man inte ha råd att tappa nån timme med ljus. Även om jag har en massa lampor på traktorerna så är det inte samma sak som dagsljus. Det blir skuggor och i besvärliga stenbackar så går det lätt illa.

Ännu 6 januari hade vi fullt med vatten och blöt lera överallt. Ingen tjäle fanns det och man kunde inte köra i skogen utan att det blev djupa spår. Så det blev verkstadsarbete och för en gångs skull hade jag tid att göra grundlig service på Zetorn och lastaren. Lastaren fick ny grip för den gamla gick sönder förra våren och den var så besvärlig att svetsa att jag köpte ny. Pojkarna på Mecanil hade nog svetsat en sådan grip men den ville inte hålla. Den nya är också litet större än den gamla. Samtidigt byggde jag ny hållare för bommen på lastaren.

Sedan blev det kallt och bråttom i skogen. Den 7 januari sjönk temperaturen snabbt under noll och har hållits låg efter det. Det bästa är att vi inte har fått någon snö alls förrän i går. Därför frös hjulspåren snabbt och det gick att köra i skogen. Perfekt skogsväder helt enkelt.

Vi hade bråttom att lägga ned brotrummor för dikena var ännu inte frusna så man kunde lyfta upp kvistar och rötter med gripen och fick lätt jämn botten under röret. Det enda besvärliga var att plaströren flyter och det var besvärligt att få jord på dem utan att den gled under röret. Nu är i alla fall vägarna klara i två skogsbitar som borde gallras och städas. Atomlinjens väg är körbar nästan hela sträckan utom på mossen där det ännu är öppet vatten på sina ställen.

Men vägen längs linjen är inte så bra. En dag då vi kom hem i mörkret så såg jag inte vägen utan körde ned traktorn (Zetorn) i ett stengryt. Bägge bakhjulen och ena framhjulet satt fast riktigt ordentligt och traktorn låg på stenar både under motorn och hytten. Nu var man själaglad att lastaren är fäst på traktorn för jag kunde lyfta upp bakhjulen med lastarens fötter och rada virke under dem tills traktorn kom upp ur grytet.

Virket på bilden ovan visar var bakhjulen låg och hytten låg på den stora stenen. Till all tur gick inget sönder utom trappsteget till hytten som blev ordentligt tillknycklat. Men det hade jag redan tidigare bytt ut till ett enkelt flatjärn för det ursprungliga trappsteget var grundligt sönderkört. I skogen håller trappstegen inte länge – åtminstone i våra stenbackar.

Det har inte varit tid att skriva i bloggen på länge för kvällarna har gått åt till att svetsa fiber i Robbes lilla växthus i grannbyn Lindkoski. Där håller två japanska ingenjörer från Fujitsu på att installera LED-belysning i växthuset som inte alls är litet utan blir ett höghus … Ni kanske lästa om Robbes växthus i Landsbygdens Folk för en tid sedan. LED-belysningen är helt ny och därför vill Fujitsu följa med dess funktion över nätet. Så jag svetsade optisk fiber.

Dessutom är det fullt upp med flyttande. En massa saker skall hit från Borgå och så skall det möbleras om. Det tuffaste var att tömma tre stora Lundiahyllor som var fullproppade med böcker och papper från golv till tak. Böckerna finns nu radade längs den stora trappan till övervåningen tills den nya hyllan är klar. Vi är litet bokgalna i den här släkten så alla hyllor och skåp både inne och ute i stallet är fullproppade med böcker.

Och så gick det en hel del tid till tandläkaren eftersom en tand hade börjat krångla och måste rotfyllas. Vår tandläkare Barbi bor i Borgå så blev det litet byggande i Henriks nya hus på Prästgårdsbackan också ett par kvällar. Och då blev beställningar och räkningar till mitt i natten.

Nu har vi en hel del snö så det blir att köra spår. Det är en riktigt torr och lätt snö som isolerar bra och måste packas för att vägarna skall frysa. Jag har ingen vagn bakom Zetorn så jag kan backa och lyfta träd med lastaren. Först då alla skogsvägarna är klara så börjar vi köra ut virke. Nu hotar prognosen med -18 grader i början på nästa vecka och då måste spåren vara uppkörda. Men det är bra att det fryser när vi skall köra ut virket. Vädret har varit mulet men ett par dagar har det varit riktigt soligt.

Det blev vinter i år också fastän det såg dåligt ut i början på januari.

P.S. Vi har nu skrivit över 10 000 inlägg i Bondbloggen !

/Nisse

Nyttomotion.

Den här nya ”luren” har en sån där stegmätare och det är rätt intressant att kolla hur mycket man rör på sig om dagarna. Den hade tydligen en fabriksinställning på 10000 steg som daglig målsättning. Det verkar ändå som fabriksinställningsmålsättningen är lite snålt tilltagen för jag har gått över den så gott som dagligen. Om inte tidigare under dagen så efter kvällarnas skidpass och ändå verkar det som om den har svårt att registrera stegen åtminstone vid fristilsskidåkningen. Undrar hur den riktigt registrerar stegen för åtminstone stämmer inte den registrerade skidsträckan med verkligheten? Ska nu efter parkloppet övergå till klassisk åkning och det påminner kanske mera om gång och ”stegen” blir kortare men i och för sig blir det ju också en del parstakning som kanske inte registreras som ”steg” så vi får se.

Idag har jag flisat några lass då det väntas kallare väder och förrådet börjar vara tomt, så jag har mest rört mig här på gården. Blev därför lite förvånad då ”luren” vid halvfemtiden meddelade att dagens målsättning var uppnådd, tydligen blir det några steg även om man bara rör sig runt husen. Eller så registrerades snömockningen som steg för det blev en hel del mockande innan alla flak var tömda och snön röjd runt och ovanpå flisvedshoparna. Gymfaktorn är rätt hög med dylikt arbete så jag tror jag hoppar över skidåkningen ikväll och nöjer mig med nyttomotionen som erhållits under dagen.

I skogsarbetet har jag mest nyttjat den gamla telefon så hur många steg som det blir en skogsdag har jag inte riktigt koll på men det verkar som om jag får höja målsättningen lite för den här tiden på året är ju dagarna korta och jag tillbringar en hel del tid vid skrivbordet med att få diverse redovisningar gjorda. Det hade annars varit verkligt intressant att fått se hur många steg det blivit under ett par dagar innan jul då jag markkarterade närmare 60 ha. Likt en mårdhund kryssade jag fram och åter över åkrarna och jag blev trots att jag är van att röra på mig riktigt ”limin” av allt vandrande. Men jag hade inte skaffat ”luren” då ännu. ”Limin” kan väl närmast beskrivas som muskelvärk eller nåt liknande men betydelsen är mera att det uppstått i samband med träning eller kroppsarbete. Tror det är gångbart i hela Österbotten men vet inte om det är bekant söderöver, kanske Nisse har koll på den saken?

Nedisade maskiner.

Man borde nog få all utrustning under tak för det var riktigt besvärligt med allt kopplande nu då det omväxlande och fuktiga vädret fått allting att frysa ihop. Alla tappar och snabbkopplingar för hydraulik tarvade en behandling med varmluftspistolen innan de blev möjliga att hantera. Mitt i vintern då det är minusgrader hela tiden så då är det inte samma bekymmer som nu då det smälltar och fryser om vartannat. Försökte olja och behandla med kylarvätska för att undvika att det fryser till igen, hoppas det hjälper?

Fryser till hoppas jag ändå att det gör i skogen där jag körde spår i går, det var nog vått och ofruset mest överallt. Men i och med att vattnet som steg upp i spåren förhoppningsvis fryser till is så kanske spåren håller till påsk. Väderprognosen utlovar uppehåll hela veckan och neråt -15°C på torsdag så det verkar lovande. Ställvis har också blötsnön som frusit fast på träden fått speciellt klenare björkar att böja sig över skogsbilsvägarna.

14.01.2017. Snön har fått björkarna att böja sig för tyngden.

Tjälläget.

Nisse väntar på bärande tjäle och det får vi nog också göra här, åtminstone i skogen. Vid senaste mätningsrunda på nyårsafton hittades ingen tjäle i skogen däremot hade tjälen gått 18 cm djupt på plöjd åker och 10 cm på stubbåker.

Nyårsafton 2017. Snön isolerar så ännu ingen tjäle i skogen.

Nyårsafton 2017. Vattnet flödar i dikena.

Nyårsafton 2017. På stubbåkern hann tjälen gå 10 cm djupt innan snön kom.

Såg nyligen några bilder från nyplöjda åkrar i egentliga Finland men dylik verksamhet behöver man inte fundera på här längre då det hann frysa lite innan snön kom. Nu har vi 15-20 cm snö så med blott några minusgrader nu som då så fryser inte marken till om man nu inte kör spår på i åkern eller i skogen. Jag har en del palsternackor ute som jag ämnar skörda till våren så där vill jag ju inte ha nån tjäle att tala om, på de övriga åkrarna kan det dock vara till fördel med en 30-40 cm tjäle för att luckra marken. Jag tror nog att tjälen gör nytta för markpackningen och smulstrukturen även om en del hävdar att det är torksprickorna under torra somrar som luckrar bäst.

Lite orolig är jag ändå över palsternacksåkern och rågåkern som båda ligger nere i byn ganska nära Stadsfjärden, det brukar nämligen bli en hel del snöskotertrafik från Stadsfjärden till servicestation då skotrarna ska tankas. Kör dom över palsternacksåkern så är det nog gonatt med dem då tjälen i så fall går för djupt, likadant är det också med rågen där det lätt bildas isbränna i spåren efter skotrarna. LRF i Sverige har gjort en video som bra beskriver vad som sker där det körs med skoter. Sätt gärna 8 minuter på att se den.

Idag i dimman rensades Tölbyån längs min åker och det var nog i sista stund för snön hade börjat fylla ån och lite tjäle som försvårade grävningen hade också bildats men bra att få ån rensad är det ändå för det behövs verkligen nu då det rensats mycket skogsdiken uppströms. Just på mina åkrar är ån tillräckligt djup men en ”hylla” från sättningar i slänten togs bort, själva slänten lämnades dock så gott som orörd. Det ska också rensas från andra sidan och det var tänkt att dom skulle gräva samtidigt med en annan maskin på den sidan men den var försenad av någon anledning.

Skogsvintern uppskjuten igen

Visst har vi varit i skogen med lilla MF165 för att köra upp vägar men det blir till ingenting eftersom det inte fryser på. Vattnet bara bubblar upp i spåren och fryser aldrig. Vi har städat upp efter processorn som körde omkull våra träd vid Atomlinjen men det är mest litet hobbyarbete – inte blir det till nånting utan lastare. Och vi vågar ännu inte köra dit med tyngre traktorer. Prognoserna lovade köld till första januari men den kylan blev uppskjuten till nästa vecka – och kanske ännu längre …

Atomlinjen vid Ratuöyen

Så jag sysslar med verkstadsarbete och bygger styrsystem till det nya brännhuvudet. I nummer 51 av Land Skogsbruk (en av mina favorittidningar) fanns det en riktigt intressant artikel av Lars Lundqvist, skogsskötselsforskare på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Han avlivar myterna om blädningsbruk och menar att täta blädningsskogar är ett lönsamt alternativ. Men det är bara granskogar som kan blädas. Och det har vi mycket av här. Tallarna är nämligen uppätna av älgarna.

Det jag speciellt gillar är hans råd att ”Hugg bara stora träd och gör urvalet själv, du som skogsägare gör det lika bra som dyra konsulter”. Det passar mej precis. I själva verket har jag gjort så redan i 60 år sedan jag lärde mej skogsbruk av farsan som var aktiv inom skogsreviret och på sin tid vann flera stämplingstävlingar. Numera behövs inga stämplingstävlingar för processorerna gör kalhyggen av hela skogen. Men jag har som valspråk ”Lag sjölv !” (gör allt själv) och fäller, kvistar och kör ut alltihop.

I den senaste studien som Skogssällskapet finansierat visar Lundqvist att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ge råd och stämpla bästa trädval i täta granskogar. Han menar att det inte har någon betydelse för tillväxten om man tar bort närstående träd utan det viktiga är hur mycket det finns på 1000 kvadratmeter – alltså inom en radie på 20 meter. Trädgrupper kan lämnas kvar om man ser till att det finns lagom många inom den här radien i medeltal.

Vid val av träd som skall fällas så bör man fälla de största och lämna kvar de som har bästa kvaliteten. Man kan också välja de träd som gör minst skada vid fällning. Huvudsaken är att ha ständig tillväxt på de mest värdefulla stammarna och samtidigt slippa kostnader för markberedning, plantering och röjning. Man plockar ungefär 5-10 stora stammar per hektar och år och väntar högst 20 år på nästa gallring.

En sak som jag sysslat med länge är att lämna också klena stammar och där är Lundqvist av samma åsikt. Han anser att man skall undvika luckor och jag har varit noga med att lämna alla möjliga skräpträd i stället för att hugga upp luckor. Det är nämligen viktigt att hindra gräset att växa till och då är tät skog bästa botemedlet.

Det är intressant att gamla metoder kommer upp på nytt nu efter många år av kalhyggen. Vi har alltid sysslat med den gamla metoden och fortsätter med den. Det finns förstås ingen ”riktig” metod utan man måste bedöma varje skogsbit för sej och hugga på bästa möjliga sätt. Vi hugger också på litet annat sätt än för 60 år sedan eftersom vi numera har två lastare och en liten traktorprocessor. Men huvudprincipen är fortfarande kontinuerlig tillväxt.

/Nisse

Infrastruktur för alla.

Kalle gillade julvädret och det var inte så illa så länge man kunde njuta av det från den egna gårdstrappan. Ville man ta sig ut i världen så var det nog förenat med stora risker för liknande incidenter som Kalle råkade ut för med axeln senaste vinter. Och även om jag gillar snö, i alla fall så mycket att det tillåter lite skidåkning, så inte blev det bättre med den torra snö som föll på isen under de senaste dygnen. Vi har nu närmare 20 cm snö men hur länge återstår att se då det började duggregna framåt eftermiddagen.

Nu var det ändå inte vädret jag tänkte skriva om även om just vädret är den faktor som till stor del inverkar på hur vi kan ta oss fram här på landsbygden. Regn, ishalka och rikliga snöfall hör ju naturligtvis till men att inget görs för att motverka dess följder är oförlåtligt.

Sommartid (läs barmarksperioden) lyser vägbjörnen med sin frånvaro lika starkt som solljuset var svagt senaste sommar. Här på ”vår väg” sladdades vägen i och för sig tidigt i våras och dammet bands med vägsalt helt enligt skolboken. Problemet var bara att det gjordes allt för tidigt innan tjälen släppt sitt grepp om vägbanan med den påföljd att det likt när Sofia dansar Go Go varit böljegång i bysten hela sommaren. De återkommande regnen under sommaren gjorde sen potthålen större för varje regn och vi har slalomåkt runt hålen till den milda grad att självaste Stenmark skulle ha blivit till andra man. Några tröstlösa försök till att jämna upp vägen gjordes med lastbil försedd med bett under ramen men att fösa några gruskorn i en vattenfylld grop är inte speciellt beständigt, det fungerar i princip tills nästa bil passerar och kör ner i gropen. Ska man hyvla en väg skall det hyvlas lika djupt som den djupaste gropen för att ge vägen en homogen sammansättning.

Ajournerade bloggandet för en timmes skidåkning i slaskföret, det gick inte lätt så kanske blev jag lite snällare nu. Kunde i alla fall konstatera att där var infrastrukturen i skick, bra preparerat och belysningen i skick men så sköts det lokalt på talko av några eldsjälar och inte av nåt multinationellt affärsbolag med konton på Cayman eller i Panama.

Få se nu var jag var….. joo vägbjörnarna stod i rad här vid vägverkets depå utanför Vasa men när det ombildades till affärsverk eller hur det nu var så såldes eller kanske skänktes dom till Estland (kanske?) Vi här på Långmossvägen ångrar att vi inte salade ihop lite sekiner och köpte oss en egen men vi visste inte då hur illa det skulle bli. Vi som var med före förfallet minns med saknad hur fin vägen var efter att man med det finräfflade isbettet dragit raka ränder i den hårt packade snön på vägbanan, de var som om hela vägytan varit kammad med en gles kam.

Sen var det det här med ishalkan, förr sandade man när det var halt. Varför gör man inte det längre? Beror det på att väghållaren har tank för saltlake istället för grusflak monterat? Nu när vintrarna är mildare så ökar ju sandningsbehovet och grusvägarna ska sandas men det tycks inte dom som bara håller till på asfalten förstå. Häromdagen före julhelgen när bilen som hämtar varor härifrån kom märkte jag att chauffören var lite blekare än vanligt i ansiktet och knogarna vita så jag frågade om det var halt och besvärligt. ”Voi jumalauta” fick jag till svar, det blåste ju lite och i ishalkan var det nära att han blåst ner i diket trots att han kröp fram i låg hastighet och han var glad att han inte fått nåt möte då han var tvungen att hålla sig mitt på vägen för att inte glida i sidled. Idag var det inte lika halt det var mera moddigt på grund av snöfallet men man hade bett mig föra ut varorna till servicestationen i anslutning till motorvägen. Det gick ju an nu när det inte var så stora mängder och bättre om tid. Men frågan kvarstår att inte är det väl meningen att vi småföretagare ska bygga distributionslager ute vid riksvägarna? Nog måste väl våra allmänna vägar kunna hållas i sånt skick att transporterna löper? Vi betalar ju också skatt för tusan och nåt borde vi väl få i retur? Faktum är att chauffören berättade att det finns odlare som dom vägrar hämta varor från vintertid på grund av dåliga vägar. Också jag har varit med om gånger när vi först förhandlat om tillgången på produkter och kommit överens om pris för att till sist få frågan hur är det riktigt, är vägen farbar, e den hal eller lerig så att vi hamnar att tvätta bilen efter avhämtning? Det är inte lätt att bedriva affärsverksamhet under dylika premisser.

”Flytt ti stan då” kanske nån tycker och det vill jag minnas att vår bloggkollega Charlotta fick som kommentar tidigare när hon ondgjorde sig över usla förbindelser. Det är nu inte så lätt att flytta vår verksamhet till stan men jag minns att jag för mitt inre öga såg Charlotta vallandes sina får i parkerna kring Tölöviken 😀

Jaa å snöröjningen sen, det verkar som om kriterierna är minst 15 cm i 24 timmar som gäller det lustiga är att halva vägen plogas från strandvägen till vår lokala småindustri Ercomek, sen återvänder man efter några timmar eller ett halvt dygn senare för att ploga resten. Ändå så kommer flera som arbetar där från vårt håll så var ligger logiken i det? För nåt år sen kom ingen plogbil trots mycket snö på vägen under ett par dygn, till sist ringde jag upp och frågade om dom glömt bort vår väg? ”Nää men vi tänkte att Ni skulle få köra fast lite snö i groparna innan vi plogar” fick jag till svar. ”Ni vaar noo fyll gropan me na anna än snö” blev min replik. Och just där ligger också problemet till spåriga vägar som förorsakat mängder av olyckor de senaste åren. Man kör fast för mycket snö som man sen inte utan vägbjörn klarar av att hyvla bort. När det sen blir tö så uppstår djupa spår där det är omöjligt att hålla rätt kurs.

Man klagar på resursbrist och minskade anslag men se pengar finns det nog. Det är bara en fråga om prioritering. Jag trodde att jag skulle falla av stolen när en kollega från Nisses trakter berättade att det för ett par år sen installerades telematik längs motorvägen från ring III till Borgå till en kostnad om 4 miljoner FYRA MILJONER!!! för ljustavlor som varnar för halka och meddelar hastighet eller vad dom nu gör på en 40 kilometers vägsträcka. Det var så stora pengar att han behövde hjälpa mig lite med beräkningen men kan Ni fatta beloppen? 100.000 Euro per kilometer eller 100 euro per meter väg. Sen tillkommer det väl lite kostnader för årligt underhåll och handhavande av telematiktekniken också, vad den går lös på har jag inte hittat uppgifter om. SÅ NOG FINNS DET PENGAR!!! Som jämförelse kan jag meddela att vi enligt den lokala skogsteknikern bygger vägar här på landsbygden för 15-20 euro per meter, alltså BYGGER VÄGAR med grus och allt.

Nog borde väl bilisterna själva kunna se om det är halt eller inte och anpassa hastigheten efter rådande förhållanden utan att det meddelas på ljustavlor! På ”vår väg” är maxhastigheten 80 men det är ytterst få dagar under året som det går att hålla den hastigheten och det ser vi nog själva utan ljustavlor. Jaa, dom lär väl kunna meddela om olyckor också men det är nog föråldrad teknik i dag då bilderna från olyckorna kommer upp i sociala media innan räddningscentralen hunnit svara på nödsamtalen.

På tal om sociala media så har vi ersatt telematiktekniken med en sida om ”vår väg” där vi meddelar lite om vad som gäller och händer här i Långmossen. Om det intresserar så kan ni ta en titt, speciellt arkivbilderna är intressanta. I sanningens namn så måste jag tillstå att det visst satsats lite på vägen vi fick (tror jag) del av Aho-utredningens medel för förbättring av vägar av betydelse för skogsindustrin för fem sex år sen och för ett par år sen fylldes det bristfälliga slitlagret på lite så idag är grunden relativt bra men det hjälper ju inget om inte underhållet sköts. Sätter sålunda inga bilder här Ni får besöka Långmossvägen (bygdeväg 17619)

God Jul jo, men Gott Nytt År?

Det är juldag i Yttermark, en juldag precis i min smak, åtminstone vad gäller vädret. Sol, nån enda grad på kölden och väldigt moderat med snö. Precis som jag vill ha det. Enda vädernackdelen just nu är gården som är en veritabel iskana som knappt ens issand biter på. Förra årets vurpa sitter i minnet, både i huvudet och i axeln som aldrig kommer att bli helt bra. Det går snabbt ibland att ställa till elände.

Juldagen har jag alltid upplevt som omstarten på odlingssäsongen. Det är nu som ljuset börjar återvända och senast nu som odlingsplanerna borde vara klara till nytt år för att kunna beställa förnödenheterna som behövs. Detta dels för att hinna med medan alla sorter finns tillgängliga men ännu mer för att inte behöva ligga ute med momspengarna ett och ett halvt år. Så borde det vara även i år, men det är inte riktigt så.

Man kan dock med fog säga att jag har tappat styrfarten vad gäller mitt jordbruk. Det är också en av orsakerna till att jag fått mer och mer svårt att skriva här på bloggen, man börjar känna sig som en gammal relik som nog har en massa kunskap, men kunskap som ingen behöver mera. Det om något tär på yrkesstoltheten. Jag har ju alltid menat att det är som heltidsjordbrukare jag skall gå i pension, men de senaste åren har jag nog insett att det kommer inte att gå på det viset. Man håller helt enkelt på att bli omkörd av framtiden.

Helt har jag inte gett upp, men att det blir att helt och hållet tänka om, det börjar nog stå helt klart. Helt klart är också att någon storfarmare kommer jag aldrig att bli, dels kan man inte börja tänka sig att låna 200.000 vid 53 års ålder, dels går det mot alla mina principer. Jag är född småbrukare och ämnar också gå hädan som fd småbrukare.

Återstår som jag ser det tre alternativ när man inte ser försäljning eller arrondering som ett alternativ. Det vore som att såga av nerven till själva livet.

Nya odlingsväxter. Nja, jag vet inte. Visst har jag provat en del nyheter, alla med den gemensamma nämnaren att dom på sikt förlorar mot våra stamväxter, åtminstone när man tar i beaktande eventuellt nya maskiner, odlingsrisk och tid som skall sättas på inlärning av odlingen. I år odlade många bondböna här på området men jag har inte träffat en enda odlare som tyckte att det gick bra. Själv odlade jag havre och det gick hyfsat bra – i jämförelse bättre.
Ekologisk odling. Jo, det tror jag på för den enskilde odlaren men är inte så säker på att världen i stort skulle må bättre av att alla slår in sig på det. Här är också lite samma sak, det är inte helt enkelt att börja tänka om vid min ålder, speciellt inte när man har den bergfasta åsikten att det är med sprutan som man ställer årets inkomst. Rätt medel vid rätt tidpunkt är lönsamt, dito fel kan bli en ekonomisk katastrof.
Nytänk med maskiner. Det är här jag lägger mest energi på att fundera. Man behöver inte vara speciellt bevandrad i ekonomi för att inse att vår maskinpark ekonomiskt sett är överdimensionerad för vår verksamhet. Detta tror jag gäller de allra flesta gårdar i Finland. Idag kan åtminstone inte jag ens för pengar köpa en ny tröska som skulle motsvara mina behov. 10″ skärbord räcker bra för 40 hektar (eller är egentligen för mycket) och såna tillverkas inte mera. Billigaste alternativet som jag sett på ny tröska just nu är ca 130.000 euro eller omräknat i havre cirka tusen ton brutto. 40 ha genererar ca 180 ton havre per år vilket gör att bara tröskan netto mot brutto skulle kräva ALL inkomst i 10 år för att gå ihop. Vem som helst inser att det är en omöjlig ekvation. Gamla tidens bolagsmaskiner tror jag inte riktigt heller på, det systemet har nog levt ut sin tid (förutom på vissa maskiner med låg användningsgrad – jag har bla en trädeskross som bolagsmaskin) Här finns nog någon ide att kläcka, det är jag helt säker på. Om det sen handlar om att börja göra ekonomiska sammanslutningar på odlingsjorden, eller nån ny fungerande maskinringside, det har jag inte kommit på ännu, men gör goda försök att fundera.

Hur som helst, såhär går det inte att fortsätta oavsett hur jävligt (ursäkta uttrycket) det känns. Lägg sedan till att jag är helt övertygad om att samhället gör sig själv en björntjänst genom att driva att folk till städer och löntageri, en stad är och förblir ett ickefungerande ekosystem och det kan ingen enda tankesmedja ändra på. I ett gott samhälle borde det finnas en symbios mellan dessa två och i många hundratals år har vi behövt varandra. Men i ett samhälle där pengen är så mycket viktigare än livskvalitet, där blir det som vi har det nu.

I samband med Finlands hundraårsdag träffade jag en kollega som undrade huruvida jag firade hundra år eller möjligen 78 år av självständighet. Då blev jag osäker. Jag ser inte möjligheten att vi skulle stå utanför EU idag, men jag är helt övertygad om att hela EU är en koloss av ondo. Såsom de flesta andra kolosser. I tiden röstade jag nej till EU och det har jag nog inte ångrat en gång. Minns en slogan som dök upp efter valet ”Skyll inte på mej – jag röstade nej” Den tänker jag på allt som oftast än idag.

Hur som helst, det kommer en ny odlingssäsong om fem månader och visst kommer man då att var full av tillförsikt och hoppas på att i år blir det bättre, men historien berättar något annat, helt oberoende av väderfaktorer så blir det bara sämre. För varje år.

Hur som helst – än ger jag inte upp varken med bloggen eller odlandet, men helt klart är att när EU fått som dom vill och hela hemmanet är grönträdat, då vet jag nog inte riktigt hur man skall få ihop en intressant blogg – eller ens ett intressant liv.

Så dit hoppas jag vi inte kommer…….