Nisse undrade om jag kanske skulle kunna skriva något positivt. Jodå, det kan jag faktiskt göra, även om det bär mig lite mot att skriva något bra om denna säsong som varit så överjävlig för många av mina kolleger ute i landet. Därför vill jag var nog så tydlig med att jag är mycket medveten om om att jag har haft  en överjordisk tur denna säsong, och den turen höll sig faktiskt ända in i mål.

För tro det eller ej – jag är klar. Eller ja, nästan, det står lite havre på åkern ännu, men det är så lite att det inte räcker till en full tork och med tanke på lönsamheten i att torka 3 ton havre i 15 timmar så tror jag nog det får bero. Alltså får man säga ett försiktigt ”hasi” Ett uttryck som jag aldrig hört innan Nisse lärde mig det. Här i Österbotten finns veterligen inget motsvarande uttryck – rätta mig om jag har fel.

Visst har det tillbringats många timmar suckandes över regnet denna höst och visst har svårmodet varit en trogen följeslagare hela säsongen, men på något skumt vis gick det bra i alla fall. Framför allt inga maskinhaverier, största missen i år var ett glömt bakbrädeslås som gjorde att jag fick skyffla upp 300 kg havre från backen, men i förhållande till andras vedermödor förefaller det närmast löjligt att böla desto mera över det.

Maskinfunktionen, bärigheten, mängden och kvalitén har varit helt ok, det som inte varit roligt i höst är förstås torktimmarna, men även dessa har inte varit så makabra som man kunnat tro (har en gång, 2004 torkat vete i 32 timmar), men 10-12 timmar är absolut för mycket för fodersäd. Jag räknade snabbt i huvudet att foderhavre som skall torkas i tolv timmar bränner bort 50% av produktpriset och det är räknat med självkostnadspris i egen tork. Så något att hurra över är det ändå inte – även om man är nöjd över att allt är under tak.

Kornet på sista två hektaren jobbade övertid i cirka tre veckor i förhoppningen om att ”gröningan” skulle mogna eller frysa bort. Så verkade dock aldrig att ske så i fredags gav jag mig i kast med det trots att det nog inte var så vackert att titta på. Eller jo, om man gillar grönt var det rätt vackert.

Bilden ger kanske inte rättvisa åt eländet, men det var ca 5% helt gröna ax i växtligheten och vissa områden var helt gröna. Nu var detta en åker som kom i min besittning i höstas så vi är inte så bekanta ännu, men redan efter första varvet klarnade det vad det handlade om. Det var vått i bottnen, mycket våtare än jag hade räknat med.

Ingen speciellt vacker syn från en tröskhytt. Lägg också märke till vattnet som står fullt synligt i det gröna orörda partiet till vänster.

Nåja, på något sätt gick det att få bort sgs allt, det riktigt gröna och således våta till vänster på bilden blev kvar, men 25 kvadratmeter skall man kanske ha vett att inte gråta blod över denna höst.

Hur som helst är det klart nu för min del, ovanstående korn tillbringade 11 timmar i torken så inte blir det så mycket över efter årets säsong, men amorteringar och förnödenheter till nästa säsong kommer det nog att räcka till, och saltet på gröten får man väl vänta till nästa år på. Hur som helst kan vi nog konstatera att 2017 går till historien som ett mycket dåligt år, men för mig personligen var nog 2004 betydligt, betydligt värre.

 

 

Ja, Ni läste rätt, oftast brukar man väl anse sig vara otursförföljd, åtminstone om man skall bedöma det själv, men denna höst kan jag inte med bästa vilja i världen i påstå att turen varit vänd mot mig – tvärtom.

Egentligen började det redan i våras. Mina odlingsplaner var ju dominerade av vårraps, men när våren drog ut på tiden så blev det ett snabbt omfall och hemmanet försågs med grönträda, havre och korn istället. Gärna skulle man ju kväka ut sig att det handlade om skicklighet och erfarenhet, men vädret kan man ju inte påverka med nån kunskap i världen så det är nog bara att bokföra sortvalet på turkontot. Nu har vädret ju nog varit bättre i våra trakter än på många andra håll vad jag förstår, men ändå inget att skryta över. Grödorna har varit sena, men hyfsat jämna i tillväxten och liggsäd har funnits, men inte på mer än kanske 10% av totalarealen per gröda för min egen del.

Tröskningen kom i år igång med precis samma meningslösa panik som vanligt. Fast i år var den inte alldeles meningslös eftersom ju almanackan var ganska långt hunnen. Det brukar vanligtvis ta två dagar att ställa tröskan i ordning, i år lyckades jag göra undan det på fyra timmar exklusive sållmonteringen (som är ett straffarbete på Clas 48). Detta i tron att det skulle börja regna några dagar senare och sedan – som man alltid tror – fortsätta att regna intill tidens ände. Kornet verkade också bra vid okulärbesiktning så jag bestämde mig för att köra bort kornet på den del av hemmanet där bärigheten är sämst, detta utfall att det nu faktiskt var syndafloden som var på ingång.

Nåja, med facit på handen var det kanske inte så illa, men visst kändes det lite halvdant när jag mätte fuktigheten till 31% innan torkningen, men ändå torkade partiet på 10 timmar. Sen blev det paus nästan en hel vecka – det regnade alla dagar men mycket moderat, syndafloden uteblev.

Efter den fuktiga veckan kom tröskningen sen igång ungefär lika segt som när löss simmar uppförsbacke i tjära. Det blev en tork per dag utan att man nu riktigt visste vad man höll på med. Det var någon slags rutintröskande utan styrfart.

Även om tiderna ändrats så är det fortfarande roligt när skördetiden kommer och det livar i vid torkrian.

Sen kom då veckan med vackert väder och helt plötsligt blev livet roligt igen. I början på denna vecka kom tursmäll nummer två. Lien på tröskan gick av och ett tröskhaveri är väl alltid ointressant, men nu förhåller det sig så att jag försöker hålla ett eget reservdelslager så gått det går och i det lagret fanns det en ny lie – orörd av människohand förpackad, som det heter. Depåstopp på 35 minuter och ut på banan igen. Det är åtminstone lite imponerande med en tröska på 26 år.

Tursmäll nummer tre kom några dagar senare, nämligen i fredags. Det började lukta kylarvätska om tröskan och mycket riktigt, en koll på motorn visade att det runnit ganska rejält av den sorten nånstansifrån. Paniken tilltar, är kylaren sönder, är det nån svårbytt slang som kräver orginaldel från Ukraina och apkonster för bytesproceduren. Återigen förbyttes paniken i lättnad när jag kunde notera att det vars en värmeslang till hytten som läckte, och fyra centimeter före läckaget fanns en kran. Reparationsstopp på 1 minut och sen iväg. Så långt egentligen allt gott och väl.

Cirka 90% av nyttogrödorna är i skrivande stund till hus bärgade och det med alldeles hyfsat resultat. Både mängd och kvalitet verkar bli godkänd, kornet väger runt 67 och havren runt 60. Dessutom lyckades inställningarna av tröskan bra i år så det är minimalt med skräp i spannmålen, till skillnad från i fjol.

Guldet blev till sand

Slutspurten verkar dock att bli tristare. Från och med slutet på förra veckan har det kastat lite vattendroppar om dagarna, dimman har varit på gränsen till regn på nätterna, blåsten har blåst bort och solen har lyst med sin frånvaro. Idag var det slut på tålamodet så idag for jag iväg och tröskade fast det egentligen inte gick. Allt annat än roligt var det också, kornet låg platt på marken (man sparar ju det sämsta till sist) och var både fult, mörkt och vått som jag vet inte vad. Startade just upp torken med korndegen i och jag gissar att den nosade på 30% igen. Havren var bättre, men där var halmen så osamarbetsvillig att det för det mesta såg ut såhär

 

Hur som helst, det är så lite kvar nu som är skördat så oavsett hur det går så kan nog sammanfattningen bli att åtminstone för mig blev nog inte 2017 riktigt det katastrofår som man gått och fasat för, men jag har förstått att många av mina kolleger inte är lika lyckligt lottade. Själv skulle jag behöva två skördedagar till nu innan det kan viftas med den svartrutiga flaggan. 1000 liter olja mer än önskat har i alla fall runnit genom torken och det är en ökning med ca 1/5 så det är dåligt.

Något som åtminstone mått bra i år är klövervallen. Jag har försökt odla klövervall en gång förut, för typ 10 år sen och då blev det ungefär samma katastrof som årets OS (eller var det EM eller DM eller VM) för finländska friidrottslandslaget. He vortt itt ti naa.

Vallen är grön och fin trots att vi skriver 1. oktober idag och en närbild visar också att klövern växer och mår bra. Hoppas detta projekt ger tillbaks lika mycket som jag hoppas på, dvs mindre ogräs och mera näring i åkern efter några år.

 

Avslutar med anekdoten om bonden från Yttermarkslätten som fick besök från Storstaden. Besökarna frågade om det faktiskt alltid blåser på slätten. Bonden svarade:

-Nej, det är vindstilla en dag på hösten så vetet kan frysa.