29 augusti, 2010 av Nisse

Kallufttorkning

Man är ju litet fackidiot och en massa saker är självklara därför att man är van vid dem från barnsben. Men Peiks fråga om hur länge man behöver torka säden i kallufttork fick mej att inse att det kan behövas en kort förklaring.

Nytorken

I en varmlufttork torkas säden med varm luft som blåses igenom den men i en kallufttork är det känsligare. Man måste vänta tills den relativa luftfuktigheten är låg förrän det lönar sej att sätta på fläktarna. Vid en viss temperatur kan luften bara innehålla en viss mängd fukt och resten bildar droppar och blir regn eller dagg. Varm luft kan innehålla mer fukt än kall luft och därför kan man torka med varm luft. Den relativa fukthalten är hur många procent fukt luften innehåller i jämförelse med hur mycket den kan innehåll vid den givna temperaturen (och trycket). Inte heller varm luft torkar om den har hög relativ fukthalt.

Men om vi tar kall luft och värmer upp den så sjunker den relativa fukthalten eftersom mängden fukt inte ändras. Då kan luften ta upp vatten från säden – alltså torka den. Det är lätt att mäta om säden torkar för då luften tar upp fukt så sjunker dess temperatur. Man mäter bara temperaturen på inkommande luft och jämför med temperaturen på den luft som gått genom säden. Blir luften kallare vid genomblåsningen så har den tagit upp fukt från säden och säden torkar alltså.

Man kan säja att i allmänhet torkar säd som har 25 % vattenhalt om den relativa luftfuktigheten är under 90 % men om säden är 15 % så måste luften ha en fukthalt under 70 %. För att nå under 14 % (försäljningsgräns) borde den relativa luftfuktigheten vara under 60 %. Vid gränserna torkar säden långsamt så man borde ta bort ännu 10 % från dessa siffror.

I praktiken betyder detta att man sällan kan torka med kalluft ned till 14 % sent på hösten. Med solvärme (som jag har) som höjer temperaturen på luften med 5 grader kan man sänka luftens relativa fukthalt med upp till 20 % och då kan man torka fastän uteluftens fukthalt är 80 %. Men så bör man komma ihåg att varm luft kan uppta större mängder vatten än kall luft så även om torkning är möjlig en kall och solig höstdag så går det långsammare än en varm sommardag.

Styrning av fläktarna blir viktig för att spara energi. Därför har jag byggt ett mätsystem med en massa temperaturgivare. Ni kan se mätningarna på nätet:

http://84.20.155.7/cgi-bin/thermd

Klicka på ringen vid ”gamaltorktemp”. Man kan också se den relativa luftfuktigheten vid ingången till en fläkt på ”gamaltorkinluftfukt”. Vissa mätresultat avviker från kurvorna men det är bara störningar som leder till mätfel. Jag räknar med att jag fått mätsystemet betalt mycket snabbt genom besparing av energi.

Om någon vill studera kalluftstorkning grundligare så finns det en bra skrift utgiven av JTI (Jordbrukstekniska Institutet). Men strunta i rekommenderade luftmängder – här behövs mycket mer luft än 1000 kubikmeter/timme för ett ton säd. Dessutom är skikttjockleken alldeles för stor för oss – här kan man ha högst 50 cm och helst mindre. Tillsatsvärme behövs aldrig om man har stor luftmängd. Solvärme från ett plåttak fungerar utmärkt.

http://www.bioenergiportalen.se/attachments/42/427.pdf

En kalluftstork har både fördelar och nackdelar:

+ mycket billig torkning

+ lätt att använda solvärme

+ ingen övervakning behövs

+ kan ta emot hur mycket säd som helst hur snabbt som helst

+ billig att bygga (man kan göra det själv)

– mera kroppsarbete (eller man kan se det som ett plus om man beaktar gymfaktorn 🙂

– kräver mera utrymme – plåtytan är avgörande

– kräver starka säkringar (63 A i vårt fall) och alltså dyrare månadskostnad för el

25 augusti, 2010 av Nisse

Torkarbete

Skörden är under tak men arbetet fortsätter. Först måste säden skyfflas ut (”mokas” som vi säjer) och det gjorde jag i dag. Det blev alltså en dag på gymmet för det är rena svettarbetet. Men bra för kalaskulan. Vanligen kör jag upp två-tre lass i varje lår men de måste bredas ut så säden ligger jämntjockt på plåten. Annars går all luft genom de tunnare ställena och där det är tjockare lager torkar det nästan inte alls. Nu lutar alla plåtar ca. 10 grader för att snabba upp tömningen (jag blåser ut säden från låren) och det gäller att få lika tjocka lager i bägge ändarna. För det har jag satt in meterskalor på alla fyra väggarna så man genast ser hur tjockt lagret är.

Gamla torken från 1975

Den gamla torken från 1975 är 24×7 meter på ladugårdsvinden med åtta lårar på 21 kvadratmeter plåtyta per låre. I förgrunden syns intagsröret med krök och ställbar plåt – ”saxofonen” som farsan kallade den. Säden kippas från vagnen i en kippficka (på vinden) med en silobotten som rymmer ett lass. Den får rinna ned i en transportfläkt som blåser upp den i torken. Fläkten var förr ett problem för med vete på 35 % vattenhalt var den alldeles för långsam. Men så köpte jag en begagnad Kongskilde på 22 kW och dubbel centrifugalfläkt så nu tar jag upp ett lass på 10-15 minuter.Den fungerar också som sugtryckfläkt så jag kan flytta säd litet hur som helst.

Transportfläkt 22 kW

Säden kommer upp i ett rör i taket på torken där jag har tre omkopplare för nedtagen. Varje nedtag klarar av två lårar och jag flytta saxofonen efter behov.  Blankorna över lårarna var först bara tillfälliga då vi byggde men så märkte jag att det var mycket bättre med lösa blankor än med fasta gångbanor. Man bara vippar agnarna bort från dem. Lite balansgång blir det förstås. Genom att vrida saxofonen kan man fylla på lårarna ganska jämnt men då jag ensam tröskar så har jag inte tid att flytta röret så det blir ett lass i var ända och ibland ett på mitten.

19 augusti, 2010 av Nisse

Panik (som vanligt)

I början på sommaren trodde man att skörden skulle bli sen. Så jag planerade in en massa byggarbeten som jag tänkte att jag skulle hinna med riktigt bra. Men så blev det den hetaste sommaren på hundra år och värmesumman (som bestämmer när säden är mogen) var hög redan i mitten på augusti och vetet färdigt att tröskas. Vanligen går det till slutet av augusti eller september.

Då dessutom sådden krånglade och blev försenad och dieselmotorn blev för varm på grund av hettan så var det färdigt för panik. Dessutom blev det sent med försäljningen av fjolårsvetet på grund av att vetepriserna började stiga. Inte för att det är något speciellt med panik – det brukar det nästan alltid bli. Den bättre hälften fnyser åt mina tidtabeller och tycker att jag är alldeles för optimistisk. Och det kan hon ha rätt i. Men då det finns så mycket som borde göras.

Då jag rev ändan på huvudkanalen i den gamla torken för att bygga ihop med den nya så var det nån vecka som vi inte hade någon tork alls. Nu är den nya kanalen färdig så långt att det går att få tryck i den gamla torken. Nedan en bild

Huvudkanalen är två meter hög och luckorna över en meter. De gamla kallufttorkarna byggdes med alldeles för små luftkanaler och fungerade därför dåligt så 1975 då jag planerade den här torken så bestämde jag mej för att göra riktigt stora luftkanaler. Då luften strömmar fort så blir det nämligen tryckfall. Och det har fungerat. Jag förberedde tilläggsvärme men den har aldrig behövt kopplas till. Och så fick jag ju (litet i misstag) solvärme från det stora plåttaket.

På bilden syns de snören jag använder för att öppna luckorna. Man kan gå utanpå huvudkanalen och öppna och stänga luckor väldigt enkelt. Fast om det är tryck i huvudkanalen så orkar man inte öppna luckorna. De kläms fast med hundra kilos tryck. Fläktarna har också luckor så jag kan ha på bara en del av dem. Då fläkten startar så blåser den upp luckan.

Nu är torken 24 meter lång och sju meter bred med åtta lårar. Det blir mycket spring till fläktarna så jag satte in fjärrstyrning både uppe och nere (med 24 volts spänning). Det fungerar utmärkt utom då åskan bränner dioder och kondensatorer. Det kostar inget att byta dem eftersom jag har en massa elektronikskrot som jag plockar delar ifrån – men det tar tid. Det nya 1-ledarsystemet för mätning skall utvidgas till styrning av fläktarna – bara jag nu hinner. Då kan jag sitta i Sverige och kolla in fukthalt och temperatur och sätta på och stänga fläktarna via nätet …

Nu gäller det bara att tömma torken och tröska in den nya skörden förrän regnen kommer. På tisdag lär det bli regn – om det nu orkar ända hit. Tillsvidare har allt regnat slut förrän det kommit hit och vi har bara haft ett enda regn sedan början av juli ! Inte mycket att tröska alltså.

12 augusti, 2010 av Nisse

Aah – svalka ….

Nu är det under 11 grader ute – skönt. Den här natten kunde jag åter sova i gamla huset eftersom gårdagen var ganska mulen och en vind kylde ned en aning. Vi har haft fönstren öppna dygnet runt i över en månad. Ett par nätter kunde jag också sova i gamla huset efter det enda regn vi haft i juli men så var det tillbaka till potatiskällaren igen.

Lördagen skall ännu vara het men nästa vecka lär det bli normalare temperaturer (litet över 20grader). Och norrmännen påstår att det skall gå ned till 15 grader på dagen … Det passar mej utmärkt för då orkar man arbeta litet (kanske jag borde ha blivit eskimå).

I går rev jag ändan till huvudkanalen på den gamla torken så nu är det bråttom att få byggt ihop den med nya torken. Just nu har vi ingen fungerande tork alls och snart skall vetet in. Det har inte varit fritidsproblem den här sommaren. Då man orkat för hettan så har man byggt förbindelsekanal mellan torkarna och därutöver bara ätit och sovit.

En orsak till att det blev så bråttom är hettan. Den gamla brandbilsmotorn till den nya torken fungerar utmärkt – men bara i 20 minuter. Den är nämligen placerad under vindsbron och utrymmet blir så hett (+50 grader) att kylaren inte orkar kyla ned motorn mera. Speciellt då det är över +30 grader utomhus. Visst går det att fixa genom att laga en öppning till torkfläkten – då blir nog kylningen tillräcklig. Och värmen från motorn är bara bra för torkandet.

Men att få till stånd en öppning i cementmuren är ingen liten sak. Det är otroligt stark och seg cement (betong) så det var ett större jobb att bara få en öppning för kardanaxeln till fläkten. Så jag beslöt att i stället bygga en förbindelsekanal till den gamla torken. Den hade jag planerat redan från början. Även om det också tar tid så är det mindre svettigt. Och i det här hettan ville jag alls inte börjar tugga mej igenom en stark betongvägg. Det får vänta på fyrtio grader svalare väder.

4 augusti, 2010 av Nisse

Vetet åker iväg

Idag for ett lass vete (40 ton). Hektolitervikten var låg så det blev foder. Priset var 107 euro/ton och nog känns det för jävligt då man ser att fodervete i Hamburg nu kostar 190 euro/ton. Någon borde lasta en båt och sälja till Mellaneuropa med god vinst – och gärna betala oss litet mera. Nu är det inte mera fråga om 20 euro/ton fraktkostnader.

Kanske det skulle löna sej att vänta med säljandet även om den nya skörden blir otröskad eller för sent tröskad. Den är i alla fall dålig efter torkan. Allt annat arbete går an men säljandet tycker jag inte om alls. Då man ser vad årets inkomst (brutto) blir så är det minsann inget att hurra för. Man får knappt de rörliga kostnaderna betalda och för investeringar och lön blir det inte just nånting över. Vi får väl leva på skogen igen ett år.

Då farsan byggde lastningssilorna för 50 år sedan tyckte alla att han satte dem onödigt högt. Lastbilarna var då små och låga. Nu hade vi allt problem i världen att få in bilen under silon som är på 3 meters höjd. Längden på lastbil med släp är sådan att han borde köra in på grannens gårdsplan. Men jag hade satt ett lass grovt grus ut på åkern så han kunde köra dit och backa in. Man har inte heller lust att bygga om lastningssilorna för då man fått dem så att bilarna kommer under så börjar de med dubbelt större fordon  … Kanske man borde skriva avtal med nån transportfirma så att de lovar hålla kvar ett släp i minst 30 år – då kanske det skulle löna sej att bygga silor för det fordonet.

Eller så övergår man att lasta med transportör. Problemet är bara att den borde klara av minst 20 ton i timmen – helst mera. Och då är den inte billig. Det är ganska bra med silo för den kan fyllas på i lugn och ro och så bara tappar man ned säden i lastbilen (om den ryms under alltså). Man kanske borde bygga silo på samma höjd som landsvägsbroarna för då kan det ta tid innan de börjar med högre bilar. Men det blir hög silo då bottnen är på fem meters höjd …

28 juli, 2010 av Nisse

Byggeli-bygg

Sommaren är byggandets tid – det har det varit ända sedan jag var riktigt liten. Vi byggde med brorsan kojor av alla upptänkliga slag – och en del mindre upptänkliga. Jag fick en låda spik och en hammare till julklapp och sedan fick vi små yxor som vi tog med till Strömfors till min mosters fasa. Hon och min morbror var lärare och vi tyckte där inte fanns nånting att göra – vana som vi var vid jordbruksarbete varje dag.

Kojbyggandet var inte direkt ofarligt och jag har ännu en ”lask” (ärr) i foten från yxan då jag lärde mej att man inte skall hugga på en ribba som fjädrar … ”He ska svar” (det skall svara) lärde mej farsan Och finns ribban i luften så sätter man en grov ”blankå” (planka) bakom ! Min byggterminologi är fortfarande fullständigt på ärans och hjältarnas språk, dvs. gammal svenska. Eftersom jag är högerhänt så finns det också flera ”laskar” på vänster tumme från sågen då jag lärde mej att det man sågar skall sitta fast ordentligt.

Traditionen har fortsatt och bakom huset har vi en liten tallstubbe som pojken fixade till då han fick sin yxa. Det var bums ut i parken och den minsta planterade tallen blev avhuggen på lämplig höjd för en sexåring. Inte illa med tanke på att yxan var ganska ovass. Stubben har jag sparat som ett minne av våra stolta byggartraditioner.

Nu används en massa stål och plast i bygget – och en hel del maskiner. Skruvdragare fnös jag åt i början men nu är de lika viktiga som hammaren. Skruv är nästan lika billigt som spik och är mycket bättre då man skall riva. Redan min farmor insåg att man inte skall bygga för stabilt: ”Lagin nu int he så starkt för tå e he svåårt ti riiv” (Laga inte så starkt för då blir det svårt att riva).  Vanligen brukar rivande överflyttas till nästa generation men redan farsan klagade över att han var tvungen att riva det som han byggt. Min farmor var nog en föregångare för på den tiden tänkte man inte på rivandet då man byggde.

Och så har vi ”tjikelvärk” … Det är provisoriska konstruktioner som vinglar hit och dit (”tjiklar”) och knappt håller ihop. Det är tänkt att de skall ersättas med ordentliga byggen alldeles snart – men ibland kan det ta 27 år (som med vår provisoriska flisvärme). Ett problem med ”tjikelvärk” är att de är väldigt tåliga eftersom de ger efter och sällan går helt sönder även om de utsätts för ganska stora påfrestningar – där ett ordentligt bygge går i kras. Och så är det så lätt att reparera ett ”tjikelvärk” …

Nu gäller det att gå ut och börja bygga. Vi bygger om den gamla torken – första större ombyggnaden sedan den kom till år 1975. Nå, egentligen kopplar vi bara ihop den med den nya torken. Nu är det ännu + 15 grader ute men till eftermiddagen hotar de med + 34 … DÅ vill jag inte stå där under plåttaket så då blir det siesta.