I går närde jag lite hopp om att läget skulle stabiliseras och normaliseras något, det var lite varmare och jorden torkade upp nästan som förr i världen helt plötsligt. Iddes ändå inte kalla in personalförstärkning då det var lördag och många upptagna med examensuppvaktningar så vi planterade lite med familjens alla tre generationers hjälp. Jag hade tidigare på dagen fräst upp bäddar för sådd av palsternackor och morötter men lämnade sådden av dem tills senare på kvällen för att delta i planteringsarbetet. När så dottern och dotterdottern for hem för dagen ställde jag till med sådden och kunde avsluta palsternacks- samt inleda morotssådden. Det blev mulet framåt natten och det var inte lätt att se hur de små fröna sattes i jorden så arbetet gick sakta för att sen avslutas helt då det började regna igen kl. 3:23. Det var bara att söka sig hemåt för att få utrustningen under tak, fylla i skiftesbokföringen och söka sig till sängs.
29.05.2015 Korianderns sårader börjar bli synliga så det verkar inte vara enbart ogräs i åkern.30.05.2015 Kornet som såddes 4 maj börjar närma ogräsbekämpningsstadiet, hur man nu ska hinna med det mitt i sådd och plantering av grönsakerna. Allt fordrar dessutom tjänligt väder som nu verkligen är en bristvara.30.05.2015 Äntligen optimala förhållanden för bäddfräsning.31.05.2015 Det är inte lätt att kontrollera såresultatet framåt småtimmarna.
Det kom blott 3,4mm regn under morgonnatten och jag hoppades kunna återuppta sådden på eftermiddagen idag men några rejäla regnskurar satte stopp för det. Man börjar bli lite förtvivlad och frustrerad nu. För att skingra tankarna for frugan och jag till staden på bio. Och med tanke på att det är tolv år sen senaste biobesök så förstår ni säkert hur känslorna går. Filmtiteln Fast & Furious återspeglar bra hur det är nu, man får vara snabb som en furie de korta stunder som det är läge för så- och planteringsjobb. Ett annat alternativ på biografen var Mad Max “Fury Road” och när vi kom ut efter filmen och vi möttes av nya regnskurar kändes det som också det skulle ha varit ett gångbart alternativ :/
Efter att ha dragit andan lite efter att ha fått största delen av spannmålen i jorden och efter förseningen i och med hydraularmsbrottet kom vi så igång med grönsaksplanteringen. Det är 4 dagar senare än i fjol men trots att det inte är speciellt varmt så har det ändå inte kommit snö som det gjorde i fjol. Så vi tror att vi skördar i medlet av juni också i år om starten blir bättre än i fjol. Det är idealiska förhållanden för planteringen, inte för varmt, mestadels mulet och markfukten lagom. Jorden är dock ganska kall, ett resultat av det solfattiga vädret. Lite blåst men inte så att det stört planteringsarbetet. Däremot har jag fått vänta till kvällen tills vinden mojnat lite för att dra på täckväven. Idag lördag har vi så fått alla första omgångens kål- och sallatsväxter i jorden. Inga stora saker men alltid bra att ha början gjord 🙂
Nästa vecka blir en så- och planteringsvecka för då skall vi förutom att plantera andra omgångens kål- och sallatsväxter också försöka komma igång med lökplanteringen dessutom börjar det bli hög tid att få bland annat morötter och palsternackor sådda. Väderapporten utlovar en hel del regn och almanackan innehåller en röd dag så vi får se hur det går. Jag har också några jordbruksskiften att rita in ännu så det finns nog arbete även om det regnar. Blanketterna skall in på tisdag så jag blir väl tvungen att sitta inne med pappren även om det skulle råka vara planteringsväder.
Plantorna är lite mindre än de brukar vara på grund av att det varit kallt och mulet väder. Å andra sidan är små plantor lättare att få i gång efter planteringen.Täckväven läggs på inte bara för att skydda för frost och för att få snabbare skörd i och med högre temperaturer under täcket. Den hjälper också till att hålla den bionedbrytbara plasten på plats tills plantorna blivit större.
Det blev tal om bildkvaliteten här tidigare och bilden ovan får visa ljusstyrkan i Lumia 830. Bilden är tagen vid 23-tiden och det började bli ganska skymt. Det är betydligt ljusare på bilden än i verkligheten, lite “grynig” är bilden dock men för att vara en kameratelefon så tycker jag att det är fantastisk kvalitet.
Det är inte bara EU och den statliga administrationen som belastar oss odlare med byråkrati. Nu anser handeln att vi ska bättra på livsmedelssäkerheten med att låta certifiera vår produktion. I slutändan betyder det mera pappersarbete och mindre tid till produktivt arbete, vilket i slutändan faktiskt kan leda till att kvaliteten på livsmedlen sjunker i stället för tvärtom. Det är ju faktiskt så att det är genom arbeta med produkterna som kvaliteten åstadkoms och inte med att sitta och fylla i all världens papper.
Vår erkänt höga livsmedelskvalitet har åstadkommits med hjälp av hög moral och etik under eget ansvar och jag som föredrar morot framom piska hade hellre sett att man genom information och rådgivning skulle ha stärkt livsmedelssäkerheten. Via ett ömsesidigt förtroende tror jag att man kunnat nå samma mål som man nu med granskningar och övervakningar försöker nå. Certifieringen medför onekligen en hel del kostnader. Kostnader som för en liten odlare kan ses som oproportionellt stora. Det känns inte heller bra att bli misstrodd och misstänkt för fusk, sånt hör liksom inte till vår kultur. Är det här något som följer med i spåren av en allt internationellare verksamhet inom handeln?
Att bli betrodd och respekterad är något man uppskattar. Jag gjorde en affär på flera tiotusentals euro för en tid sen och efter att vi kommit överens om pris och utrustning frågade jag säljaren om han ville ha mitt namn på några papper? Han svarade att det inte behövs för han vet att ett österbottniskt handslag är mera värt än ett namn på ett papper. Under vägen hem förundrades jag lite över att det fortfarande finns folk som har dylik tillit till främmande personer. Lite senare kom jag att tänka på att det faktiskt skulle kännas svårare att inte uppfylla förtroendet som visades än att försöka kringgå ett under misstänksamhet undertecknat dokument. Är det det här som menas med samvete? ……. fast i rätten är det nog inte handslaget utan namnet på dokumentet som räknas.
Certifierad produkt.
Mitt förtroende för olika kvalitetssystem fick sig en ordentlig törn i samband med hästköttsskandalen för nåt år sen, det visade sig nämligen att dessa certifierade företag trots sina kvalitetsstandarder inte visste varifrån råvarorna i deras produkter härstammade eller till och med ersatts av andra råvaror än de i innehållsförteckningen deklarerade. Man har ju desutom fått höra om förfalskade dokument och köpta intyg.
Nå, nu ska jag väl inte helt förkasta nyttan med standarder och kvalitetssystem och dokumenterade sådana. De kan försvara sin plats i större företag där det finns ett flertal chefer, många avdelningar och svårigheter att få en övergripande bild av verksamheten. Men i ett litet företag där “chefen”, trots att det även kan finnas anställda med i bilden, oftast deltar i alla arbetsmoment från det att fröpåsen öppnas tills det att den färdiga produkten dras på lastbilen för leverans. I dylika fall så har nog den ansvariga bra koll på livsmedelssäkerheten utan att verksamheten dokumenteras, auditeras och certifieras. I praktiken kan jag med relativt god precision peka ut var en produkt odlats och via skiftesvisa bokföringen visa hur den skötts om så skulle krävas. Sunda bondförnuftet räcker nog sen till för att ordna med tillräcklig hygien för att produkten skall vara säker att konsumeras.
IP grundcertifiering frukt&grönt.
För att ta del av vad som det nu påbjudna certifieringssystemet innebär i praktiken deltog jag idag i ett i Seinäjoki för oss svenskspråkiga odlare ordnat infotillfälle. Själv säljer jag inget direkt till dem som nu kräver att vi certifierar vår produktion men indirekt via mellanhänder och förädlade produkter kan våra grönsaker hamna där.
Det påbjöds för något år sen att vi skulle certifieras enligt det internationella Global G.A.P. systemet istället för den kvalitetsgårdscertifiering vi hittills använt oss av, men det visade sig att det skulle nog inte många odlare i Finland ha råd med. Som kompromiss har man nu inom Puutarhaliitto-Trädgårdsförbundet tillsammans med svenska Sigill Kvalitetssystem AB utarbetat ett ackrediterat certifieringssystem som är anpassat till nordiska förhållanden. Så av två onda ting är det nu tänkt att vi skall välja det mindre onda och vara glada över att kostnaderna blir något lägre, även om det inte kan garanteras att det duger efter någon tid. Det har ju liksom tenderat att komma nya direktiv så fort man börjat få grepp om det föregående.
Men det är väl bara att foga sig om man skall säkra efterfrågan för det man producerar. Någon kompensation för höjda omkostnader genom höjda producentpriser lär det inte bli. Ett är säkert och det är att det blir allt svårare för en liten odlare att uppfylla kraven.
Man kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle gå om alla odlare i Finland skulle låta bli att ytterligare certifiera produktionen, lämnas våra produkter utanför marknaden då? Väljer den finländska konsumenten hellre en certifierad importprodukt än en ocertifierad dito inhemsk?
Så här är det tänkt att det ska gå till att få produktion certifierad.
Så var det åter dags att inleda en ny odlingssäsong, den 28:e i ordningen för vår del här i Långmossen. Det är väl inte längre lika spännande att köra igång odlingen som det var de första åren. Lite mera rutin blir det för varje år men ändå så är inte det ena året det andra likt. Vädermässigt blev det lite halvfuktig inledning i år. Det är ändå ganska varmt och snöfritt så det andas tidig vår för tillfället. Man vet inte vad april för med sig men lika så bra att inleda odlingssäsongen trots det, i år i alla fall någon dag tidigare än normalt. För vår del är det sådd och plantuppdrivning av grönsaksplantorna som står först i tur och av dem brukar vi inleda med purjosådd, så också i år.
Trots att den biologiska klockan inte riktigt är överens med kronografen så här första dagen med sommartid så lyckades vi i alla fall klara dagens sådd. Och det kändes riktigt inspirerande att åter få känna doften av fuktig torv och höra det taktfasta dunket från såmaskin. Dessutom var det riktigt roligt att se barnbarnens entusiasm med att peta ner ett och annat frö “by hand” 🙂
Delad glädje är dubbel glädje 🙂 (foto Rosmarie Finne)
Det är från och till i sommar ………. under midsommar och veckan efter hade vi flertalet frostnätter och nu meddelar nyheterna att sommarens värmerekord har satts här i Korsholm. Att det är varmt känner man minsann av i skörde- och skötselarbetet ute på åkern. Vi försöker skörda tidigt på morgonen då växterna har kvar lite av nattfukten och det är en aning svalare och lättare att jobba. Men det är bara ett par timmar innan det är olidligt varmt och arbetet måste fortgå annars växer grödorna och ogräsen en ur händerna och växer gör det trots allt ännu. Hur länge till är ett stort frågetecken för regnen lyser fortfarande med sin frånvaro. Ja ett 10 millimeters åskregn på 20 minuter med sockerbitsstora hagel fick vi förstås under veckoslutet. Visserligen fuktade det på lite men haglen slog också sönder en hel del sköra växter. Tack vare åskregnet kunde vi i alla fall få årets nästsista plantering i jorden för bevattningsvattnet är slut. Försökte mig på ytterligare en bevattning vid “älven” i byn men efter en timmes körning var också den tömd.
Charlotta tog till “ollstråmpona” när hon sökte svalka på vattenskidorna medan jag försöker kyla ner “hjärnkontoret” med ett svalkande sallatsblad. Det är bara att byta blad när kyleffekten tynar, alla sätt att försöka hålla sig pigg i arbetet när temperaturen överstiger +30 grader är värda att pröva 🙂De nyplanterade sallatsplantorna får lite första hjälp tills de rotat sig. Finns det inte bevattningsvatten i bäcken får man försöka köra dit lite vatten på annat sätt………
Kråkjävlar
Det är inte enbart trädgårdsbonden och växterna som lider av torkan och värmen utan också fåglarna söker vätska från saftigare växtdelar. Vill jag tro i alla fall. För inte kan det väl vara så att dom härjar i odlingarna enbart för att jävlas? De brukar vara problem den här tiden annars också då kråkfåglarna med årets ungar samlas för att göra upp rangordningen i flocken men torra somrar tycker jag mig notera större problem. Fast nog kan det väl också vara så att dom försöker demonstrera sin styrka och illvilja genom att riva upp och slänga omkring de av oss med stor möda planterade växterna. På den gamla goda tiden skötte småpojkarna i byn om att plundra kråkbona på ägg och flockarna höll sig av lite moderatare storlek men nu rör det sig om flockar på hundratalet individer och skadorna blir omfattande redan av en kortare tids vistelse i odlingarna. Hur som helst så är det inte roligt när man trött och svettig får se spåren av deras framfart.
Kråkorna fick nog söka sig på högre höjder när trädgårdsbonden anlände till åkern…….….för gud nåde den kråka som jag fått tag i efter att jag sett vad dom ställt till med.Rött verkar dom ha en speciell förkärlek till……..….men också kinakål………. purjo….…. och broccoli går an.
Tyst morgon
Det är inte enbart i odlingarna som kråkfåglarna härjar. Här hemma på gården brukar jag glädjas åt tiotalet häckande svalor -ja jag tycker inte illa om alla fåglar- men i år har dom också haft det motigt. Första omgångens ruvning stördes av det kalla junivädret och flera ungar strök med antagligen på grunda av bristande tillgång på föda. Men när värmen kom blev det liv i luckan och några dagar efter kläckningen var det under ett par dagar riktigt livfullt då ett par skatungar bestämde sig för att kalasa på de nyfödda svalungarna. Trots att de flesta svalbon var välplacerade utan möjlighet till sittplats för marodörerna lyckades de få hål på bona så att ungarna trillade ut. Två morgnar senare var det dödstyst på gården och alla 16-17 svalbon var tömda. Hussvalorna flyttade genast men några par ladusvalor sitter fortfarande nu som då på kroppåsen och funderar. Ett par ladusvalor som har sitt bo på farstuverandan har i alla fall bestämts sig för att göra att tredje försök i sommar. Få se om det reparerade boet får vara i fred denna gång?
Efter att svalboet tömts på ungar av skatorna för andra gången i sommar gav hussvalsparet upp och drog iväg.
Förr träffade man österbottningar bara i Dragsvik – plus en och annan som “emigrerat” till Östnyland. Nu umgås vi dagligen på Internet och vissa åker fram och tillbaka med bil också. Jag sitter nuförtiden mest i Hindersby och hinner knappt åka till kyrkobyn efter chips och till Ring III efter reservdelar.. Så tankleveransen och Bondbloggsträffen var en ovanligt lång tur för mej. Jag fattar inte hur vissa orkar åka fram och tillbaka hela tiden (men det kan bero på att gumman är från Österbotten …).
Bränsletanken kom fram till Ylihärmä rätt smidigt men inte utan dramatik. Vi hann förstås inte till klockan två (då de stänger på fredagen) men ringde och de lovade vänta till halv tre så de kunde lyfta av den med truck. Nåja, det gick inte fort framåt med släpvagn så vi kom en minut försenade och mötte “truckpojken” i grinden. Han backade sin bil och lyfte snabbt av tanken men det var ungefär med fem sekunders marginal som vi hann. Jag hade tagit med ett långt rep, kofot och järnrör så visst hade vi fått av tanken (ca. 400 kg) för hand också men det hade tagit tid och arbete. Repet ? Jo, jag hade tänkt binda fast det vid ett träd och vid tanken och sedan gasat på Ducaton. Efter att ha öppnat bakluckan förstås.
Tanken är färdig tidigast i början på augusti sa flickan som var chef för firman och då får brorsan köra den hem eftersom han hela tiden kör upp till Munsala och tillbaka. Därefter for vi till Vexala och lastade av hans fönsterglas innan jag styrde söderut mot Solf där Christer bor. Navigatorn hittade Långmossvägen även om jag ibland började tvivla på den. Halv åtta på morgon åkte jag från Hindersby och nästan tolv timmar senare kom jag fram till Bondbloggsträffens första anhalt. Nästan exakt samtidigt kom Kalle från Yttermark – sorry, ÖSTRA Yttermark fick jag lära mej att det heter. Byn lär vara hårt uppdelad i Östra och Västra.
Ledsamt nog kunde inte Sonja komma. I östra Nyland har det regnat nästan hela juni och nu då vädret blev torrare var hon helt enkelt tvungen att jobba med höet på hemstället i Pernå. Bonden är helt beroende av vädret och nån sorts ledighet i hötiden är bara inte att tänka på.
Det saknas inte diskussionsämnen då vi träffas – tvärtom är det fullt i pratkvarnen hela tiden. Hos Christer gick vi en runda på åkrarna och en runda i den nya hallen som byggdes upp efter branden. Det mesta börjar vara på plats men visst saknas ännu mycket. Tiden gick och halva natten. Här sitter vi i kontoret ute i hallen som får fungera som kök. Husets renovering är på gång men produktionen kommer i första hand och där finns ännu mycket att göra. Det privata får vänta.
Vi filosoferade med Christer och Lotta om det egna arbetets betydelse och konstaterade att det är grovt undervärderat. Christer hade byggt den förra hallen själv till stora delar och skaffat verktyg och maskiner billigt under lång tid men kunde ju inte bygga upp allting själv så snabbt. Så det blev dyrt. Egentligen visade återuppbyggnaden vad det egna arbetet faktiskt var värt. Lotta (och hennes pappa) skruvar på sina maskiner själv. Det är helt enkelt omöjligt att ta ut reparatörer till holmen för allting. Och jag närmast bor i verkstaden med mina skrotmaskiner.
Efter branden var Christer tvungen att köpa nya maskiner kvickt för att kunna fortsätta produktionen. Då man förnyar kan man inte bara ersätta med likadana maskiner. Oftast finns sådana inte mera utan man måste skaffa nyare typer. Och försäkringen betalar inte uppgraderingar. Så det blev bara de allra viktigaste maskinerna. Men imponerande var det att se systemen.
Det här är alltså en såmaskin som sår pyttesmå frön – ett i taget. För en vetebonde som är van vid betydligt större konstruktioner var det relativt otroligt att maskinen kunde plocka små grönsaksfrön ett och ett och placera dem i ett “brätt” (= massor av små krukor). Det fungerar med pneumatik och små sugmunstycken och är trots allt en relativt enkel konstruktion. Fast maskinerna tillverkas i små serier och priset är därför högt. Varje år sår man omkring 450 000 brätt. Och allt skall planteras ut så sysselsättning finns det minsann.
Här tittar vi på en liten del av årets plantor i brätten som snart skall planteras ut. Det måste givetvis skötas maskinellt. Men arbetet är inte slut utan plantorna måste ännu vattnas och skyddas mot frost och skadedjur. Och förstås skördas och säljas. Visst har Christer berättat om det här men det var en helt annan sak att se allting i verkligheten på nära håll. Grymt intressant. Jag har hundratals bilder men får nöja mej med en till som visar de utplanterade grönsakerna då de växt till sej en hel del.
Christer är förstås den som har största sakkunskapen men jag tänkte se på hans odlande med en gammaldags bondes förundrade ögon. Fortsättning följer på den innehållsrika österbottniska rundturen …
