Visst går det undan med maskiner. Men de fungerar inte för evigt – snarare tvärtom då man kör i skogen. Speciellt nu då marken inte är frusen i skogen så är det bekymmer. Inte bara för att det blir djupa spår utan det frestar också på maskinerna. På lördagen for ena stödfoten under en stor rot (det var inte första gången) och då jag skulle lyfta upp stödfoten så brast fästet till hydraulcylindern.
Vi måste vinscha upp foten och binda fast den så att det gick att köra hem traktorn. Därefter var det bara att slå ur tapparna som håller cylindern – trodde man. Men tapparna satt som sten och vi måste skruva loss hela foten och sedan slå ur tapparna med storsläggan.
Huvudsakligen skall ju cylindern trycka ned stödfoten och vanligen är det inte tungt att lyfta den – utom ifall foten hamnar under en stor rot. Fast nog tycker jag att fästet var ganska dåligt svetsat vid cylindern. Tur att det inte var mina egna svetsar som brast. Men fästet för stödfoten är överstarkt och har inte rört på sej en millimeter. Det är fäst med fem 20 mm bultar och dessutom hade jag svetsat stöd på tre sidor om fästet så det inte hade den minsta möjlighet att röra sej.
Det var ganska enkelt att svetsa fast fästet på nytt men det tog tid för jag måste låta svetsen kallna efter varje svetssträng. Så det blev många kaffepauser. Därefter slipade jag tapparna med grovt sandpapper tills de gick lätt att sätta tillbaka och det tog en hel del tid. Förstås satte jag ordentligt med vaselin på tapparna innan jag satte i dem på nytt – ifall det skulle hända en gång till att jag måste plocka bort cylindern.
Två dagar gick till spillo: En dag att för hand såga upp de björkar som vi hade fällt och en dag att svetsa cylindern. Stödfoten plockar man inte bort för hand heller så vi måste rigga upp dragblock och domkrafter för att få bort den och det tar också tid.
På söndagen blåste det ganska starkt och givetvis blåste ett par av de träd vi lämnat kvar omkull. Men det är sällan som alldeles friska träd blåser omkull och det visade sej också att de var rötskadade.
Granen ovan hade blåst omkull alldeles då jag kom tillbaka för nästa lass. Men den var som sagt rutten. Andra långa träd böjde sej också för vinden så jag trodde de skulle brista men de klarade sej. Det är alltid problemet med gallringar att de träd som blir kvar lätt blåser omkull eller knäcks av blötsnö.
Förra natten var det -7 grader och vägen var alldeles hård. På bilden nedan syns tidigare spår från de regniga dagarna men idag syntes inga spår efter processortraktorn. Tyvärr blir det varmt och regn i morgon åter men från fredag framåt skall det bli kallt igen.
Speciellt asparna höll på att konkurrera ut granarna och på bilden nedan så ser man i den glesa delen hur många aspstubbar (vita) som det finns. Och det var ganska stora aspar. I den tätare delen bakom fanns en hel del björkar men de konkurrerade inte lika kraftigt som asparna.
Man kan jämföra med nästa bild där vi ännu inte gallrat (men dit vi är på väg). Även om det kommer ganska många kubikmeter asp och björk så borde man gallra litet tidigare för att främja granarnas tillväxt. Asp och björk betalar ingen mycket för.
I söndags då vi kvistade och kapade för hand så märkte vi nog att det lönar sej att ta en dag i verkstaden för att få igång processorn. Även om den är liten så går det mycket fortare att kvista och kapa och då blir också virket i lämpliga hopar så det går snabbare att köra ut det.
Processorn är från 1980-talet men har fungerat bra – utom då jag dragit sönder oljefiltret med gripen … De nyare processorerna har betydligt bättre teknik men den här går att använda i gallringar. Det som saknas är mätning av grovleken så det får man använda ögonmåttet till. I längden får man faktiskt ganska bra ögonmått. Längdmätningen går via en skild rulle som ibland missar stammen då den är krokig men vanligen fungerar riktigt bra.
Den elektronisk styrlådan har fungerat bra men man måste köra processorns hydraulpump en tid tills oljan blir varm för att elventilerna skall fungera. I år har det inte varit problem men en kall vinter kan det ta tid innan man kan börja köra. Med styrspaken (joystick på riks”svenska”) kör man träden framåt och bakåt, kapar och sköter kvistjärnen. Det finns längdautomatik (L1 och L2) men jag föredrar att köra för hand. Man övar upp sej så att man med ett par rättelser kommer ned till 1-2 cm noggrannhet.
Nu är ju hytten på Belarus fruktansvärt trång – speciellt som två ackumulatorer ligger i lådan under styrbordet. Det går an men ibland så lägger jag vänster arm på styrspaken på styrlådan och då kan man såga i misstag. Jag har funderat på att flytta styrlådan men den är mycket bra placerad då man kör processorn och det är bara då man använder lastarspakarna som man kommer åt den i misstag.
I morgon då det regnar skall jag sköta underhållet av processorn och så hoppas jag att allt håller ihop då det blir kallt i slutet på veckan. Då har vi chans att få ut både en och annan kubik från gallringen. Men vanligen går nånting sönder så det blir en dag i skogen och en dag i verkstaden …
