Tillbaka till 1850

Visst är jag intresserad av maskiner och elektronik men ibland önskar man sej tillbaka i tiden. Speciellt nu då jag efter den värsta åskan på två år kämpat med att få nätet att fungera samtidigt som det visade sej att tröskans alla kontakter ärgat ordentligt. Ingendera var någon överraskning men ibland blir det för mycket av det goda. Så man önskar sej tillbaka till en tid utan maskiner och elektronik som skall repareras. Omkring 1850 fanns det inga egentliga maskiner utan de mest invecklade verktygen var yxa och plog.

Inspirationen kom från vår resa till Sverige i början på augusti då vi åkte ångbåt på Strömsholms kanal som är en av de längsta kanalerna – från Västerås upp till Smedjebacken i Dalarna. Bergslagens järn fraktades på kanalen till Stockholm tills järnvägen tog över. På den resan besökte vi Oljeön vid Ängelsberg där ett av de första oljeraffinaderierna i världen fanns. Oljan är nu mycket viktig men först omkring 1850 kunde man börja använda den till nånting. År 1852 uppfann en skotsk kemist fotogenet och tog patent på det. Först därefter kunde man gå över från pärtor, talgljus och tranoljelampor till den ytterst starkt lysande fotogenlampan (enligt den tidens mått). Men ända till slutet på 1800-talet var ljuskällan i ett vanligt bondehem den öppna härden och lyspärtan. Inte hade man råd med stearinljus som började tillverkas i Sverige 1839.

Oljan användes inte alls som drivmedel i början utan bensin var en besvärlig restprodukt – men det ändrades ju senare. Inom jordbruket  blev oljebaserade produkter drivmedel först efter andra världskriget även om det fanns ett litet antal traktorer redan på 1930-talet. Jag var ganska liten i slutet på 1940-talet då vi fick vår första traktor som var en Fordson Major med pigghjul som gick på petroleum även om den skulle startas på bensin (genom att veva förstås). År 1952 bytte vi den till en likadan mörkblå hög Fordson som hade gummihjul och hydraulik. År 1960 fick vi första dieseln Massey-Ferguson 65 som vi ännu kör med.

En annan inspiration till att önska sej tillbaka till 1850 kom med nätproblemen efter den hårda åskan den 12 augusti. Då strök en hel del elektronikapparater med fastän stöpslarna var utdragna. Men riktigt stark åska behöver åskan  inga sladdar utan den inducerar spänningsspikar i varje liten tråd inne i apparaten … Dessa spikar förstör lätt elektroniken och ju snabbare elektroniken är blir desto känsligare blir den. Men det allra värsta är då den inte går sönder helt utan bara börjar bete sej underligt. Och det var just det som hände nu. En helt död burk byter man ut och så är det klart.

I nästan två veckor har jag sökt efter felet (felen) och problemet med datanät är att de är mycket besvärliga. Det är inte som med elektriska trådar utan paketen rör sej i nätet helt oberäkneligt. Ett paket söker en väg till mottagaren och den vägen kan gå runt hela jordklotet i värsta fall och vägen ändras hela tiden. Så om en apparat beter sej illa så kan resultatet synas i en helt annan del av datanätet. Dessutom innehåller dagens apparatur en mängd lärande algoritmer vilket betyder att det tar tid innan de så småningom börjar skicka paketen rätt väg. Ännu värre är att en del burkar “suger åt sej” paket som borde skickas annanstans …

Jag bytte en växel fyra gånger och testade dem emellanåt varvid allt verkade vara i skick. Till sist hittade jag felet i en burk som var ansluten till växeln men problemen syntes inte direkt efter det jag bytt växel utan först efter en tid. Man kan bli galen med mindre. Och om nån frågar varför jag inte bytte den burken genast så är de väldigt välkomna att ta över underhållet av vårt nät. Jag har minsann inget emot det.

Som lök på laxen så fungerade inte lyktorna på den nya (begagnade) tröskan. Det var inget att förundra sej över för jag har bråkat med de elektriska ledningarna på vår gamla (byggd i samma fabrik) i närmare 30 år. I alla fall blev jag litet överraskad då jag svängde på säkringshållarna i hytten för alla kontakterna var ovanligt starkt ärgade. Vår tröska är tio år äldre men inte alls i så dåligt skick ifråga om kontakterna men så har den också stått inomhus i den gamla ladan med en halv meter luft under trägolvet vilket ger en mycket bra miljö.

De här kontakterna fungerar inte – speciellt som de är alldeles lösa. Kontaktvätska hjälper inte mycket i det här stadiet.

Nu har jag beställt nya kontakter och säkringshållare över nätet. Det blev inte alls dyrt men det blir ett stort arbete att byta kontakterna. Samtidigt byter jag strålkastarna till LED som ger mera ljus och drar mindre ström. De är inte heller dyra numera (på nätet) och en 27W strålkastare som ger närmare 3000 lumen kostar bara 6-7 euro hemkörd till verandan (där vår postiljon mycket vänligt placerar paketen). Men visst går det tid att byta dem.

Det värsta var att försöka gå igenom det elektriska schemat. Det tog mej flera dagar att förstå vart ledningarna gick. Egentligen fick jag rita ett nytt eget schema som jag kan förstå. Jag trodde det var problem bara med den första tröskan som var en testtröska med usel dokumentation men det tycks vara likadana problem med en standardmodell också.

Tre veckor i augusti har gått förlorade men växtligheten är så försenad att det nog inte blir tröskande ännu på en tid. I själva verket funderar vi på om vi kan börja ens inom september för vetet är ännu ganska grönt. På hösten är dagarna så korta och om inte temperaturen stiger ordentligt så får vi inte den värmesumma som krävs för mognad.

Ett nytt problem är också att den nya tröskan har “vingar” (sidoplåtar) som gör den tre meter bredare än den gamla. Jag får svårt att öppna plåtarna inne i verkstaden så nu måste jag hitta på nånting. Man vill gärna sköta reparationer under tak då det blir sent på hösten med regn och kyla.

Tröska eller flygplan ?

 

Ibland så önskar man sej tillbaka till 1850 då arbetet visserligen var hårt men inte så invecklat. Med en lie får kroppen arbeta men hjärnan vila. Åtminstone var problemen med övervikt mindre på den tiden.

 

Lutar åt Sampo 2055 (-98)

I höstas brast huvudaxeln på tröskan (MF20X dvs. Sampo 680). Vi har lappat den länge och det värsta är att den sprack ett vått år. Alltså själva huvudramen som är en fyrkantig plåttunnel. Troligen blev lagerfästena så sneda att axeln bröts av senare. Så vi har i närmare ett år funderat på om  vi skall fortsätta lappa den gamla tröskan …

Man kan byta en mängd saker – till och med motor – men då plåtarna ger upp så börjar det vara slut. Det lönar sej inte att svetsa för det spricker bredvid ganska snart. Så småningom kom vi fram till att det blir en ny tröska (begagnad naturligtvis).

Jag har alltid varit för att fortsätta med samma märke ifall det nu inte är helt hopplöst. Sampo Rosenlew var nära hopplöshetsgränsen då huvudramens plåtar började spricka. Men så läste jag att de från och med 1998 bytte plåtkvalitet till 40 % starkare. Det var ju helt nödvändigt. Så vi har sökt efter en tröska som är av årsmodell 1998 eller nyare. Orsaken till att det blev en Sampo är att man kan plocka reservdelar från den gamla (utom remmar och slitdelar).

Eftersom vi har haft en testtröska från fabriken (1987) så hade den alla möjliga finesser såsom hydrostatisk drift och automatisk smörjning  mm. Det är inte riktigt möjligt att gå bakåt så nån mekanisk variator kom inte på fråga. Om man dessutom vill ha en riktigt billig tröska så börjar det bli svårt. Intressant nog så hittade vi till slut en 2055 som fanns i grannbyn …

Modellen är ganska lik den gamla tröskan och många delar är desamma – på gott och ont. Den är litet bredare även om bordet är detsamma och hytten högre. Den fyrcylindriga Perkinsmotorn på MF20X är utbytt mot en sexcylindrig Valmet och så är tanken och  hjulen större.

Köpebrevet är ännu inte underskrivet för jag vill se om plåtarna har sprickor kring axelfästena. Då är det för dyrt att betala för samma problem som vi redan har. Tröskan står nu utanför verkstaden och i morgon skall den undersökas.

Nu undrar man förstås om man gör nånting dumt. Att betala en massa för samma problem ? Det är den dyraste maskin som jag köpt även om priset bara är en bråkdel av vad en ny tröska kostar. Säkert hade det blivit billigare att byta axel på den gamla tröskan. Men man blir så sur då tröskan spricker och man vet att det bara är början på en lång rad reparationer. Hopplösa sådana. Om man byter ett lager eller en axel så håller den 20-30 år till men lappar man en plåt så brister den föjande år alldeles invid lappen. Den eviga frågan är när man skall sluta lappa och byta tröska.

Tiden får utvisa om det var dumt eller riktigt dumt …

 

Flisveden skall köras hem

Det är ju ganska sent att köra hem ved men det blev uselt i april med förkylning och resor. Det går ju bra att köra nu eftersom det är så torrt. Men det är litet för varmt och man svettas i hytten.

I dag fick körandet ett brått slut då gripen gick sönder. Ena “vingen” brast helt och hållet så nu blir det att svetsa.

Det är inte så farligt men det tar tid att svetsa ihop ordentligt och i natt skall det komma regn. Det är välkommet för brodden men inte så bra i skogen. Hur mycket det kommer vet man inte men omkring 10 mm lovar prognoserna. Det stör ännu inte vedkörandet. Inte hjälper det brodden så mycket heller men åtminstone borde det få vallfröet att gro ordentligt.

 

 

Olja in och ställa undan

Det skrivs en hel del om vårsådden men det tar lika mycket tid att olja in maskinerna och ställa undan. I år gick vårsådden ovanligt bra och snabbt – mest på grund av att det torkat upp så jämnt och inte kom något regn alls. Här fick vi inte många droppar och skulle gärna vilja ha litet mer sprickanveetå så att utsädet skulle gro jämnt. Det mesta verkade i alla fall ha kommit i fuktig jord och med den sommarvärme vi haft efter sådden så borde det gro bra.

Jag har lärt mej att man borde rusta upp maskinerna efter sådden och inte lämna dessa arbeten till nästa år för det blir alltid bråttom före sådd. I år testade vi de nya körmarkörerna som var de starkaste harvtinnar som jag hittade och de fungerade bra. Lite för bra i vissa fall för jag måste skruva bort spetsen så det inte skulle bli ett stort dike efte markören. Jorden var så mör i år men vissa år kan den vara hård och då kan minsann spetsarna behövas. På vissa platser kunde jag inte ens använda markörerna eftersom de samlade stora hopar med den i år mycket lätta och torra halmen.

En sak som jag “reparerade” i fjol men som inte fungerade alls var hektarmätaren. Nu såg jag också varför. På axeln från drivhjulet som driver mataraxlarna finns en magnet som skall få ett så kallat reedrelä att dra och ge en puls till hektarmätaren. Det var helt sönderkört så jag måste byta det. Till all tur köpte jag i fjol en bunt fönsterlarm som består just av en magnet och ett reedrelä. De är avsedda att ge en signal till en larmcentral ifall någon (en tjuv) öppnar ett fönster som är larmat. Det är precis samma teknik som i Rapidens hektarmätare men mycket billigare än reservdelen. Nu har jag en hel bunt med dessa larm så reservdelar finns för många år framåt. Hektarmätaren är inte absolut nödvändig men bra att ha då man vill följa med åtgången av utsäde och gödsel.

Inte nog med det utan det visade sej att pulsen inte alls gick fram till styrlådan där hektarmätaren sitter. Jag har redan klippt bort en dålig kontakt och nu måste jag göra nånting åt den andra. Den första ersatte jag med en tät låda och två kopplingslister men jag tror jag måste byta den andra kontakten så att jag kan ta bort styrlådan från maskinen. Det är praktiskt då man behöver göra nånting åt den så man kan ta in den i verkstaden och inte måste löda med den fastsatt i maskinen.

Men det var inte lätt att hitta en ny kontakt. Reservdelar köper jag ju inte utom i nödfall och det är en rund Amphenolkontakt som tidigare var ganska vanlig. Det går inte riktigt med vilken kontakt som helst för den måste tåla både regn och damm. Så man måste ha en så kallad militärspecifierad kontakt. Och den har 24 pinnar så den är inte alltför vanlig. Det visade sej att den mest finns som begagnad i USA där den funnits på militär utrustning men tydligen ersatts med datakablar. Dessa har ofta bara ett fåtal ledare eller inga alls (optisk fiber som inte kan störas). Förresten så har nya Rapid också ISOBUS datasystem eller trådlösa system. Men jag hittade ett kontaktpar i USA (begagnat) för ett hyfsat pris.

Man måste passa på med köp utanför EU och speciellt USA. Det som kan kosta skjortan är försändelse och tull. Det fanns också en kontakt som var billigare men med 100 dollars frakt … Den jag köpte hade 28 dollars frakt och då var tullen inräknad. Frakt plus tull blev dyrare än själva varan. Det är bra att eBay kan jämföra priser med frakten inberäknad. Det är i alla fall skillnad jämfört med EU där frakten kan vara så låg som 3-6 euro.

Allt mer uppskattar jag köp över nätet och postleverans. Jag har faktiskt inte tid att köra till H:fors till Ring III för att hämta reservdelar. Det gör jag bara i nödfall. Och man måste först ringa och kolla ifall det finns i lager. Finns det inte så är det lika bra att beställa från Tyskland. Jag beställde delar till vår gamla Stihl motorsåg förra måndagen därifrån och på fredagen kom paketet. Det tar ofta lika lång tid att bestålla inom landet (och blir dyrare).

Men man måste vara försiktig med leveransen. Tillsvidare har den vanliga posten fungerat bra och paketena levereras ibland in på verandan. Men akta er för “företagspaket” från Sverige. De åker fram och tillbaka och tar minst en vecka om de levereras alls. Jag råkade ut för en försändelse från Logosol som blev liggande i Åbo i veckor tills jag kontaktade Logosol och frågade om de alls skickat nånting. Det var riktigt usel leverans. Jag har en bekant som jobbar på Motonet som också klagar på företagsposten. Fastän postbilen står vid dörren så vägrar de ta med sej paket “eftersom de inte har det numret på listan”. I stället kommer nån från bil Rovaniemi och hämtar paketet nån gång. Postens logistik kommer att ta död på den. Matkahuolto är inte heller så bra. Ibland meddelar de inte att paketet kommit. Dessutom föredrar jag att få det i postlådan i stället för att vara tvungen att åka upp till kyrkobyn.

Näthandeln står och faller med leveranserna – speciellt reservdelar. Det finns bra firmor som levererar snabbt och säkert och meddelar bums men också riktigt slöa, slappa, lata, loja och likgiltiga. Man kan ibland följa försändelsen och det är i princip bra men ibland får jag meddelande om leveransen först då paketet redan kommit. Jag köpte hydraulslangar i början på maj men ingenting hördes av firman förrän slangarna dök upp nästan tre veckor senare (leveranstiden var kantänka 3-5 dagar). De som har nätbutik måste lära sej att kommunicera för annars går det i putten.

Nu är såmaskinen inoljad och undansatt och nu börjar vedtiden och virkessågningen. Det gick illa med utkörningen av flisved i april eftersom jag blev ordentligt förkyld (och ännu hostar och harklar mej) men det är torrt före och stenbackar så det skall väl gå att få ut veden.

Vädret lär bli litet kallare och det är bra för det har varit för varmt de senaste dagarna … Det här vädret brukar vi ha i juli.

Morgonen ljusnar …

I morse var det minusgrader så jag tog en sväng till skogen och fällde aspar. Det har varit dåligt skogsväder och det blev det igen på eftermiddagen. Då jag satte värme på Zetorn så blev jag igen påmind om varför vi har det så bra trots usla inkomster. Fåglarna sjöng och himlen började ljusna.

(Klicka på bilden för att få en större och tydligare bild !)

Det är fint att på morgonen få se den här synen från trappan. Ofta är det tyst och vindstilla. En annan trevlig sak i morse var att nu har jag åter bil. Ducaton är ihopskruvad och verkar fungera. Det blev litet extra lagat med detsamma som den var inne i verkstaden och upplyft. Jag har länge tänkt sätta in temperaturmätare för vägen (framför motorn) och har haft själva mätaren installerad men det har varit problem att få ut kabeln ur hytten. Nu drog jag ned den längs ett rör men måste skarva den för att få givaren på rätt ställe. Det var inte precis enkelt eftersom det är så eländigt trångt.

Samtidigt märkte jag att balken framför motorn börjat rosta så det blev litet rostbehandling också. Och en hel del småarbeten som inte blivit gjorda förut. Bilreparationerna tog däremot inte slut för jag måste byta de bakre bromsskivorna på Volvon. Ducaton ut och Volvon in …

Det hade varit så kallt i natt att det var tjockt med is på rutorna på morgonen. Det gick bra att köra på åkern på morgonen men redan klockan tolv började det bli spår. Skogsvädret är snart slut. Eller så kommer vintern tillbaka i slutet på nästa vecka. Då skall det bli både snö och minusgrader på dagarna. Om nu prognosen stämmer …

 

Fy Fiat, fy !

Efter en lång kamp med fastrostade muttrar på helt omöjliga ställen lyckades jag äntligen få bort växellådan på Fiat Ducato. Och det var värre än jag kunnat tro … De ärans förbenade typerna som byggt bilen hade satt in ett lager av PLAST som trycklager !

Den svarta klimpen är plasten som smält ned till oigenkännelighet. Varför i all fridens namn de har satt in ett sådant skräplager där det är ett stort arbete att byta är helt obegripligt. Kanske någon ekonom hade fått billigt ett parti av skräpet eller nånting. Troligen hade säljaren svurit att det håller lika länge som ett riktigt lager men försäljarsnack är ju lika med förbannad lögn.

Jag har bytt trycklager på en mängd bilar och traktorer men aldrig sett ett lager så fullständigt förstört. Vanligen har trycklagret bara börjat föra oljud men inte har det gått i bitar … Det här var absolut bottennapp för dumma konstruktioner. Skall man sätta in skräp för att spara nån cent så borde man välja platser där det är lätt att byta eländet och inte där man måste skilja åt halva bilen.

Nu vet jag åtminstone hur Ducaton är konstruerad efter att ha legat i nån vecka under bilen. Det blev inte långa dagar för jag måste kravla mej bort och göra annat emellanåt för att mjuka upp mej litet. Den här veckan gick åter till skogsarbete då det blev kalla nätter och bra före på förmiddagarna. Bilen är nästan ihopskruvad men endel  rör och ledningar skall ännu sättas tillbaka.

Jag har kört Fiat sedan 70-talet (Lada hör ju till samma släkt) och varit ganska nöjd men nu börjar jag allvarligt fundera på att byta märke. Fast de är väl alla lika dåliga nuförtiden. Konkurrensen ger inte bättre kvalitet utan tvärtom mera skräp – både billigt och dyrt. I alla fall säjer jag för första gången nu: Fy Fiat !