traditioner – Sida 9

Ny bonde på Bos-Sestu

I dag kom det officiellt en ny bonde på Bos-Sestu. Den gamla bondlurken, dvs. jag, fortsätter i alla fall en tid ännu. Vi har haft som tradition att halva stället (det består av två registernummer) flyttar över till följande generation i ett tidigare skede. Min pappa hade också halva stället (gården) fram till år 2003. Det har i alla fall brukats som en helhet. Med på överlåtelsen var också följande generation: Lovis Husberg som nyss fyllt två år. Här kommer de nya bönderna:

Mamma var på jobb. Det är numera vanligt att inte bara en utan båda i en bondfamilj jobbar med annat. Henrik är också speciallärare i Kyrkslätt. Det är svårt att få det att gå ihop annars med de nuvarande priserna.

Man funderar på om det är bra eller illa att barnen vill fortsätta med jordbruket. Förstås är det trevligt att det finns fortsättning på en tusen år gammal bondgård (+ – 300 år) men hårt är det just nu. Ändå ser jag optimistiskt på jordbrukets framtid på längre sikt. Det sker stora förändringar som ökar efterfrågan medan odlandet har svårt att hänga med. Det borde öka på lönsamheten. Jag är så gammal att jag minns tiden efter kriget då det verkligen lönade sej att odla så mycket man orkade.

Och så ser jag positivt på själva arbetet. Det är annorlunda men inte sämre än stadsjobbena. Man måste vara mångsidig – specialisering passar inte en bonde. Rådgivarna må nu sedan prata vad de vill. Det är alltför dyrt att anlita andra så man måste kunna fixa en hel del själv. Det gör också arbetet mångsidigt. Helst borde man vara utbildad – förlåt, ha kunskap menar jag – på ett dussin olika områden. Vara rädd för gyttja är olämpligt för ibland är man dränkt upp över öronen. Å andra sidan är det bara hälsosamt. Kroppsarbete bör man inte heller vara rädd för men man behöver inte slösa tid på gym. Bara man arbetar hela tiden så kan man ta ledigt precis när man vill. Pengar har man inte men behöver inte heller. Resor till södern bör man glömma men det är bara bra för jag avskyr sådana.

Nu är den nya bonden (nå, ny och ny – han har varit med sedan barnsben) vildmarksguide och bergsklättrare så månne han inte klarar den tuffare sidan av bondjobbet också. Gamla gubben (=jag) får hjälpa till litet ännu misstänker jag. Farsan var 86 år då han ännu plöjde. Pension – vad är det ? Man är bonde tills man dör.

Troligen kommer jag att stuffa omkring och krångla här på stället ännu en tid (20-30-40 år) ifall jag inte blir deporterad till Sverige. Det är inte så lätt med flera generationer på samma ställe. Redan verktygens placering brukar vara en källa till olika åsikter. I alla fall så bygger de unga om Ribackstuvun enligt eget huvud. Jag gav Henrik en kofot (en äkta Hultafors) till födelsedagen så han lättare kan riva det jag byggt upp. Men det är livets gång. Man måste riva litet för att kunna bygga om. Någon större skillnad syns knappast i morgon på Bos-Sestu men en stor förändring har ändå börjat.

Livat på landet

Nu börjar vi hämta oss litet efter teatern, skogsarbetet och vårsådden så nu blir det fart på föreningarna. Vi hade vårstädning på gamla folkskolan i torsdags och nästa onsdag börjar studiegruppen i Beprövat byggande. Under veckoslutet har det varit full rulle med hela släkten. Brorsan sågade bräder, pojken rev i Ribackhuset som de bygger om och mågen skruvade sönder den gamla JF-tröskan så vi skall kunna bygga vedlider. Och så satte vi potatis. Jag fick ledigt fråm det för det fanns alldeles tillräckligt med barn och barnbarn.

Livet på landet är litet tvärtom mot staden. Veckosluten är livliga liksom sommaren. Då har man absolut inte tid att ta ledigt. Förstås kan man välja: Vill man skruva takplåtar i januari så kan man ta ledigt på sommaren. Det är kanske ett dåligt exempel för att sitta på plåttak i sommarhettan är inte ett dyft bättre än januarikölden.

Det händer så mycket att det är allvarlig brist på veckoslut – och till och med sommardagar. Nu förbereder vi årsmötet för Gamla folkskolans vänner i juni och vill gärna visa upp den (delvis) renoverade skolan. Under sommaren kommer praktiskt arbete på huset att varvas med studiegruppen kring Beprövat byggande. Det är alltså fråga om material och metoder som använts (med framgång) i minst 60 år. Vi har ju också erfarenhet av plastbyggande i snart 50 år men det är mindre framgångsrikt. Hälften av alla skolor dras med mögelproblem – fast det gäller inte gamla folkskolan som byggdes 1899.

Då vi rev bort spånskivorna i gamla lärarbostadens arbetsrum så var stockarna som nya. Det spred sej till och med en doft av tallkåda i rummet. Det här är hus som lever och andas. Det ställer krav på material och metoder men knappast mer än plastinsvepta lådor med mekanisk ventilation där man inte ens får öppna fönstret för då störs ventilationens känsliga balans. De här husen är byggda att ställas kalla någon vinter. I ett hus med fuktspärr måste det alltid vara varmare inomhus för annars kondenseras fukten på fel sida om fuktspärren – inne i isoleringen.

Snart är det skolavslutning och i juni hembygdsdagar och möten och snart skall johanni firas på Leikanlindån. Där har festen delvis flyttat till uppsättandet av johannistandjin (midsommarstången) och hela familjen är ofta med på dagen då vi pryder och sätter upp den.

Mellan verserna skall det byggas och dikas (förrän leran blir torr och stenhård) och så småningom skall ogräset sprutas. Fjolåret var rena katastrofen också ifråga om kvickrotens bekämpning. Det blev så sent att det inte hade effekt alls. Vissa åkrar har granngröna fläckar redan men inte blir man glad över dessa inte.

Stolparna försvinner

Idag tog de bort första stolpen i vår trädgård och på måndag skall stolparna som man kört emot i närmare hundra år vara borta. Det gick väl an med hästar och kroppsarbete men med skördetröskor och sprutor var de ett verkligt gissel.

Stolpa2(video)

För att fira det lägger jag ut en video där A-stolpen plockas bort. Hoppas ni kan se den. Jag kan det inte eftersom jag måste installera tillägget Quicktime och det går inte på min maskin. Lustigt nog fungerar samma video bra på min WordPress (hindersby.net). Inte är det lätt med datamaskiner och Internet inte … (Försök att högerklicka och välj Open Link in new tab – det kan fungera).

Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga “semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår “semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas “dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det “veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. “Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om “ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: “Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas “kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: “Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av “kudde” ? Om nån inte vet vad ett “brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok (SAOB 1922) punkt 7: “b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten på en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med “näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.

Kallt men livat

I morse var det -30 grader (på vissa håll i Hindersby -34) så jag försökte inte ens fara till skogs. Både slangar och metall är sköra i en sådan kyla och man bara kör sönder nånting. Zetorn och lastaren är ännu inne i verkstaden och det är lika så bra. I princip kan jag skruva ihop den och börja köra men då den en gång är uppvärmd så började jag fixa en del som blivit ogjort.

Nedre bakrutan måste jag skruva bort för att få in hydraulbordet men det är kallt så jag köpte en plastskiva för att täcka hålet. Det är en hel vetenskap att välja rätt plast. Den borde vara genomskinlig, UV-tålig, skraptålig, reflexfri och böjlig. Jag kollade upp Etolas alla plaster och tittade på nätet på egenskaperna hos olika sorterna tills jag kom fram till att jag skaffar en polykarbonatskiva för övre delen och 0,5 mm PVC-folie för nedre delen (där hydraularmarna tar emot).

Sedan skaffade jag lysdiodarbetsljus (LED) från IKH vid Ring III och byggde ny central för hytten med säkringar och strömbrytare. Fördelen med lysdioder är att de dra mycket litet ström. Jag köpte 10 W minilampor att sätta ovanför vindrutan framåt och de drar bara 0,75 A ström. I skogen behöver man en mängd lampor åt olika håll och då börjar strömmen redan vara betydande med gammaldags glödlampor. Om de visar sej vara bra så tänkte jag installera en under bommen också som lyser direkt mot gripen. Men då måste jag bygga riktigt starka skydd av 8-10 mm bandjärn för ibland dänger man i misstag bommen mot ett träd. Då håller inte ens tjock plåt.

Samtidigt installerade jag ordentliga uttag för lastarens elektriska ventiler och för radiostyrningen till vinschen. Tidigare hade jag bara en mycket osäker provisorisk förlängningssladd.

Alla kvällar har de senaste dagarna gått till Hindersby teater som ger “Fritt fram på 60-talet”. Jag förevigar nämligen teatern för framtiden på video. Halva byn har lagt hela hösten på att repetera och bygga upp scenen för pjäsen som är skriven av vår egen teaterchef Isa från Mosabackan (en byadel i Hindersby). Hon har förresten varit riktig teaterchef i Sverige förrän hon blev pensionerad. Och så har vi Robert Jordas som är utbildad skådespelare och som har regisserat pjäsen. Så mycket av byns resurser har satts på pjäsen att den absolut måste sättas i minne (digitalt nuförtiden). Då vi började med byapjäserna så köpte jag en fin HD-videokamera bara för teatern.

Det har varit fullt hus och flera föreställningar är redan utsålda. Och det är fint för vi behöver pengarna från föreställningarna för att reparera taket på den stora lokalen (byggd 1930).

60-talet var en brytningstid som syntes inom musiken (Beatles och Liverpool sound kom), inom jordbruket som mekaniserades och i arbetsfördelningen. I pjäsen förs det fram i gubbarnas matlagningskurs och Damklubbens resa till Stockholm med Bore III.

Nå, kursen slutade nu inte riktigt som det var tänkt men Rom byggdes inte heller på en dag :-). 60-talet var ju “mitt” årtionde eftersom det hände under min känsligaste ungdomstid. Mopedknuttarna som körde genom byn utan ljuddämpare kändes bekant och pratet på Posten som vid sidan av handelslaget och banken var byns träffpunkt var också äkta sextiotal.

Pjäsen avslutas med Brandkårsfesten som tillsammans med Johannifesten var sommarens höjdpunkter. Halva byn stod på scenen och det märktes i slutet då det började bli trångt där när alla slulle sjunga slutklämmen. Det är hårda bud i Hindersby nu i flera veckor framåt tills föreställningarna är förbi och folk kan pusta ut.

Julhälsning

Vill med detta inlägg önska bloggläsarna GOD JUL. För det får man väl göra ännu idag, imorgon är det väl god fortsättning som gäller?

De senaste åren har julen firats lite improviserat. Tidigare firades så gott som alla jular med middag och julklappsutdelning hos mor och far. Nu har ytterligare en generation kommit med i bilden så familjen är lite mera splittrad. Sen har ju morsan blivit lite äldre också och har inte den ork som fordras för att koka, steka och baka åt hela familjen. I år hölls middag i knytkalasstil hos mellandottern i grannbyn och dit hittade också julbocken som var den samma som ifjol. Trots att de äldre barnbarnen uppnått skolåldern verkade nog tron på julbocken sitta kvar även om utstyrseln synades noga 🙂

Innan middagen delades de sista julhälsningarna ut till vänner och bekanta och ljusen förnyades på sonens och fars gravar. Granen paketerades in för att klara förflyttningen från lagerlokalen där den fått stå för att tina upp några dagar innan den tas in och dekoreras. När det är så pass kallt som det är i år kan granen snabbfrysa under förflyttningen och då blir nog glädjen kortvarig. Likadant kan det gå om man tar in en stelfrusen gran i stugvärmen utan att långsamt låta den tina upp.

Granen fick i år bli modell större i och med att mellandottern numera bor i föreningshuset i grannbyn.

GOD JUL !!