Det var perfekt skogsväder men på lördag blev det för varmt. Temperaturen hoppade 15 grader uppåt och sedan har det varit ett par plusgrader hela tiden. De torra granarna är fällda. kvistade och uppradade och vi började fälla de stora friska granarna. Det är förstås bra om det är varmt för då slår de inte sönder så mycket ungskog.
Men det blev problem med måttbanden. Jag använder specialbeställda 20 meters måttband – de vanliga är bara 15 meter. Men i alla fall räcker de inte till då stocklängden kan vara 24 meter. Det är inga små granar som växer i Tallmosan utan de större är närmare 70 cm i diameter vid roten. Till all tur har de tillsvidare varit friska. Dessa träd är alldeles för gamla och för stora och måste tas bort kvickt. Speciellt som det kommer ungskog under dem. Tallmosan har väldigt bördig mark men det kan bli problem med gräset just av den anledningen. Jag beställde nyss en Terracut – en markbehandlingsskiva för röjsågen. Vi får se hur den fungerar.
På söndagen var det rena folkvandringen till Tallmosan. Man kom knappt fram för alla bilar och traktorer som kom emot på den smala vägen. Sjön börjar snart ta form även om grävmaskinen rasade ned i gropen ett tag. Torvjorden är mycket mjuk där den inte är frusen.
Tallarna till vänster på bilden kommer att stå kvar på ena de två små öarna i sjön.
Måndag blev verkstadsdag. Jag spände kedjan till flismataren och körde ned 50 kubikmeter flis från torken till flislagret som nästan var tomt. Den här flisen torde räcka till sommaren och bli över. Speciellt om det fortsätter att vara så varmt. Tiodygnsprognosen ger temperaturer på noll grader eller litet över det. Till all tur blir det minusgrader på nätterna så skogsvägarna inte smälter.
I går morse hade jag tänkt fara till skogs men en blick ut genom verandafönstret fick mej att betala räkningar och hitta på annat. Det är inte roligt att få blid snö i nacken från trädens kvistar. Värmen gör i alla fall att snön rasar ned på eftermiddagen.
Det skall komma litet snö varje dag och litet mer på lördag men det hjälps inte. I dag måste jag till skogs för sommaren är inte långt borta. En tur runt hemskogen förra veckan visade att där finns omkring trettio vindfällen som borde köras bort. Det tar en massa tid eftersom de är utspridda över hela skogen men det är ofta stora träd som blåst omkull så de måste bort. Ganska många är avbrutna – inte rotvältor. Inte bra för sprickorna i stammen kan gå långt upp.
Efter dagens snö- och tjälmätningar kan man konstatera att marken fryser till ordentligt nu i vinter trots att det dröjde länge innan tjälen fick fotfäste. När Vasabladet besökte mig i början av januari var det blött, bart och ofruset. En kollega på orten plöjde ännu den 9 januari och undrade om det borde registreras som höst- eller vårplöjning i skiftesvisa bokföringen. Vi hade ju haft lite vinter efter självständighetsdagen och om det inte skulle bli mera vinter senare borde det kanske räknas som vårplöjning. Men eftersom det nu blivit vinter så blir det till att registrera det som höstplöjning.
Den 10 januari började marken frysa till och de få centimeter snö som föll då har inte mäktat hålla tjälen stången så nu har tjälen växt med en 10 cm per vecka. Lite tjäle gör gott åt marken då det frysande vattnets sprängverkan luckrar jorden. En 40 cm tjäle tycker jag är ganska lagom, fryser marken mera än en halv meter kan det inverka försenande på vårbruket speciellt om vi får en kall och torr vår.
I skogen gör också tjälen nytta på så vis att den ger bärighet åt skogsmaskinerna på våta och mjuka platser. Också i skogen har nu tjälen börjat växa även om lite snö, mossa och ris isolerar en del. På orörd skogsmark är det nu en 10 till 15 cm fruset. Vill man påskynda tillfrysningen lönar det sig att köra eller trampa upp spår där man ämnar köra med tyngre fordon senare i vinter.
Nu utlovas det lite mildare väder och lite mera snö så det kan ju hända att tjälens tillväxt avmattas något, det återstår att se hur det blir till våren.
Dagens kontroll visade att tjälen nu gått 32 cm djupt i marken.
Konditionen är precis som Charlotta konstaterade för en tid sedan en färskvara. Lätt förgånget men ack så svårfångat.
Jag tyckte i slutet av september att formen efter sommarens ”grundträning” i form av kroppsarbete på åkern var någorlunda OK. Men sen drabbades jag i månadsskiftet september-oktober av en besvärlig förkylning som på nåt vis satte sig i luftrören så att andningskapaciteten mer eller mindre halverades. När det mesta av skördearbetet för säsongen började vara undanstökat och ”andteppon” (andnöden) fortfarande besvärade och påminde om en klump i bröstet trots två kurer ”svarta skäggets droppar” tänkte jag att kanske man ändå borde uppsöka företagshälsovården. Jag hade annars också ärende till företagshälsovården då jag uppmanats ta kontakt för att komma överens om tid för ett gårdsbesök. Försökte sålunda under november månad ringa det nummer som meddelats i meddelandet ett tiotal gånger men kom aldrig längre än till telefonsvararen som föreslog att jag skulle trycka nummer ett för svensk betjäning och sen meddelade att dom har fullt. Så det blev varken hälsovårds- eller gårdsbesök av det hela.
Nåväl i mitten av december vaknade jag vid halvfem-tiden en morgon av ett ”plopp”-liknande ljud i bröstet, ungefär som när man drar korken ur en flaska och efter det blev det med ens mycket lättare att andas. Undrade om det faktiskt kunde vara någon sorts slempropp i luftrören som släppte?
Under julhelgen började jag känna mig någorlunda frisk men orken var det inget vidare med efter att ha gått för halvfart i ett par månaders tid, dessutom hade jag lagt på mig ytterligare en tre fyra kilogram ”muskelmassa” 🙁 Vädret var regnigt och det var mörkt vilket ledde till att det inte blev mycket till skogsarbete heller vilket annars brukar vara en god form av nyttomotion. Lite snö hade vi efter självständighetsdagen och jag hann med ett par skidåkningspass innan snön regnade bort. Det här tog hårt på motivationen till träning trots att det började närma sig ett emotsett deltagande i långloppet Dolomitenlauf i Österike.
Sökandet efter motivation har blivit svårare för vart år, Erik var en god pådrivare för jag ville ju ogärna förlora till honom i skidspåren men sen han gick bort har det inte varit lika lätt att komma igång med träningen. Jag blev till och med så desperat att jag började fundera på att anmäla mig till YLE´s triathlon projekt för att få en spark i röven.
Nåväl resan var ju bokad sen länge så det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Efter ett par pass i skidtunneln i Jämijärvi och totalt 78km på skidor reste jag tillsammans med skidgänget iväg för att ta mig igenom det 42km långa loppet.
Loppet gick till stor del på 1500 meters höjd och nysnö i kombination med plusgrader och tidvis duggregn ledde till att både syrehalten i luften och fästet på skidorna inte var mycket att hurra för. Men liksom de andra i gänget tog jag mig till mål även om det tog en halvtimme längre tid i anspråk än min målsättning. I brist på egna framgångar kunde man ändå glädjas åt att en av gruppens deltagare skidade in som 16:e man och bästa finländare 🙂
Hade man satsat på lite stakningsträning på rullskidor skulle det hela säkert gått bättre för det blev att staka så långt armstyrkan räckte och att ”gå på skidor” i backarna. Nu har jag inga rullskidor men dylika ”vintrar” skulle det inte vara så illa då det är långt till närmsta skidtunnel. Tycker mig också märkt att det med åren är lättare att träna upp armstyrkan än att få fart i benen. Antagligen något som evolutionen fört med sig då snabbheten i benen behövs för att fånga in flickorna i unga år medan armstyrkan behövs på äldre dagar för att hålla kvar det man fångat 🙂
Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå 🙂Utsikten från hotellfönstret avvek en hel del från det man är van vid hemifrån 🙂
Ombyte förnöjer.
En förlängd veckoslutsledighet i goda vänners lag omgiven av en miljö som avviker en hel del från den i det platta landskap jag annars vistas i ger ändå ett hälsosamt avbrott i vardagen. Och trots att en stor del av gruppen är jordbrukare så blir det ändå mest diskussioner kring skidåkning och det vi upplever under resans gång. Det som man kanske mest kommer att minnas av denna resa är, förutom svårigheterna med vallningen, den otroligt stora snömängden i ett vackert landskap och hotellvärdinnan för vilken ingenting verkade omöjligt. Varje önskemål besvarades alltid med ”no problem” 🙂 Hur man tar sig upp för snöiga alpvägar med bakhjulsdriven paketbil försedd med allvädersdäck kommer man också att minnas. Vi hade nämligen inte kommit oss för att fråga efter snökedjor vid biluthyrningen i München 🙂 Där var alla åkrar gröna liksom terrängen ända fram till Felbertauerntunneln. När vi kom ut ur tunneln förbyttes det gröna till vitt med en halvmeter snö och snödjupet verkade växa anefter vi körde söderut, upplevdes lite bakvänt att finna så mycket snö här söderöver denna snöfattiga vinter hemmavid.
Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på ”Tour de ski” -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö.
Skidproffsen brukar ju syssla med höghöjdsträning för att höja prestationsförmågan så nu blir det intressant att se vilken farten blir efter den här resan. Kanske är tre dagar på hög höjd i mindre laget men tyckte ändå att trapporna upp till tredje våningen på hotellet blev lättare att ta för var dag vi bodde där 🙂
Borta bra men hemma bäst.
Talkogänget i den lokala idrottsklubben har med hjälp av snökanon fått till ett tre kilometers skidspår här hemma och det i kombination med ljusare och längre dagar gör att det nu känns betydligt lättare att börja bygga upp konditionen inför nästa odlingssäsong. Gott humör och god hälsa är nämligen en grundförutsättning för att orka med jobbet som grönsaksodlare.
Även om målet för denna resa var deltagandet i loppet och lite semester så kunde man inte undgå att notera förhållandena för de lokala bönderna. Åkrarna gömdes nu under ett tjockt snötäcke men verkade ändå till största del bestå av betesmark och ett och annat litet fähus verkade finnas kvar. Åtminstone såg man en och annan liten ”dyngstoo” (gödselstad) invid byvägen och några mjölkkrukor på en ”dragakärro” (handdragen kärra) väntade på tömning i en korsning en morgon. Rundbalar såg man också och man undrade hur dom bar sig åt för att förhindra att balarna rullade iväg under balhanteringen då åkrarna lutade så mycket som dom gjorde. Att bönderna är livsviktiga för att upprätthålla landskapsbilden är helt klart för det vore nog inte samma upplevelse om allt vore beskogat. Detsamma gäller också här hemma, utan bönder inget öppet kulturlandskap!
Vilda svängar i vädret. Från +6 grader till -20 på ett par dagar. Jag klagar inte för nu har skogsvägarna frusit riktigt fint – speciellt som vi inte har någon snö. Det är bara litet pudersnö på marken. I all synnerhet då Bengt körde sin grävmaskin längs en väg så blev det fina breda spår som är frusna. Och autostradan längs kanalen har frusit. Vi har sågat upp vägar och upplagsplats och nu kan vi börja städa upp och ta bort de torra träden, Tyvärr är det en hel del stora träd som torkat och stormen har tagit omkull en del också.
Det blir en hel del energived – vi har inte en chans att bränna allting själva. Till all tur har priset på energived stigit litet de senaste åren eftersom det byggts en mängd värmeverk för flis.Det blir annars fin ved av de torra granarna. Brorsan sågade ned en och testade. Det gick bra att bränna den direkt (efter den han kluvit förstås).
Det är väldigt bördig mark i Tallmosan men det har också en baksida: Gräset växer alldeles förhärdat. Efter avverkningen fanns det en matta med fina granplantor här men gräset tog överhand och bara en del granar överlevde.
Det blir fin granskog här fastän det ser dåligt ut just nu. Gräset är långt över en meter högt men då granarna växer upp så skuggar de ihjäl gräset ganska fort. I en tidigare avverkning (1973) har gräset helt försvunnit för länge sedan och nu gäller det att få bort björkarna som sliter på granarna. En litet senare avverkning har massor av björk som konkurrerar effektivt med gräset och där kommer granplantor upp under björkarna som får stå kvar tills björkarna börjar fila på granarna.
I skogen behöver man inte så tjocka kläder så länge man arbetar även om stickastråmpår (yllestrumpor) är absolut nödvändiga. Jag har också gått över till underställ helt i ylle som jag tycker håller värmen bäst då man blir svettig – och det blir man även om det inte finns djup snö. Men annars så är det väder för ludimysså (skinnmössa), filttåssår (filtstövlar) och fåårsjinnpels (fårskinnspäls). Fast pälsen kan man inte arbeta i – den är alldeles för varm. Däremot är den utmärkt då man på morgonen går ut för att sätta på motorvärmaren, se till flismataren och ta in ved och tidningen. Filttåssåna är så varma att man kan gå i dem med bara fötter.
Nu verkar det fortsätta med kyla nästa vecka och det är ju bra men sedan blir det varmare och så kommer det snö. Så nu är det bråttom nästa vecka för bättre skogsväder kan man knappast få. Man borde få så mycket som möjligt gjort före snön kommer. Det är i alla fall så kallt att jag har maskinerna inomhus. Kallstarter sliter på dem ganska ordentligt. Med ner emot -20 grader blir oljan så styv att lastaren knappt rör sej i början.
Då jag körde hem i Ducaton från Tallmosan så mindes jag hur jag som liten (före skolåldern) åkte på stocklasset som vår häst Lyra drog. På 50-talet använde man ännu inte traktorn i skogen. Nu satt jag i en varm bil men då vi körde med häst över åkrarna vid Petjärmosan så blåste det så kallt att jag minns det som det kallaste jag varit med om i mitt liv. Och det tog en evig tid innan vi var hemma och kunde gå in och värma oss. Då behövdes verkligen fårskinnspälsen. Den användes förstås inte då vi arbetade i skogen för det var svettigt göra. Tiderna förändras men fårskinnspälsen ger jag nog inte bort.
Hurra, det är kallt (ursäkta, Kalle …). Det är slut med gyttjan och eländet för den här hösten. Höst har det varit ända tills nu. Nu har vi minus 12,5 grader och tiodygnsprognosen lovar samma väder i framtiden. Det bästa är att det inte finns snö just alls så nu fryser skogsvägarna. En vecka med det här vädret så skall det gå att köra i skogen med traktor. Men jag tänker börja köra spår redan i morgon.
Tack till alla som skickat länkar till kättingar för 165:an. Jag har de nya kättingarna på nu och dem hittade jag i granngården 50 meter från oss …Så varför gå över ån efter vatten. De är ju inte gjorda för de breda hjul vi har (14,9) utan för de betydligt smalare 12,4. Men jag märkte att de bara var tre centimeter smalare än de gamla som tydligen inte heller var gjorda för de breda hjulen. I alla fall gick det att sätta på dem även om jag fick skarva litet på sidokättingarna. Jag har ju massor av material från de gamla kättingarna som jag kan skarva med. Även om mittkättingarna är helt slutslitna så är sidorna i bra skick. Litet problematiskt är det att spänna mittkättingarna som blir en aning lösa. De är ju inte gjorda för de här ringarna.
Så märkte jag att ackumulatorn var slut. Jag har ingen lust att köpa ny 135 Ah acku så jag testade med samma acku som jag använt i tröskan (108 Ah) och det gick bra. Då klarar jag mej med två sorters ackumulatorer för jag använder samma i Ducaton också. De moderna ackumulatorerna ger faktiskt större startström än den ursprungliga 135 Ah ackun.
Nu är jag klar att i morgon köra iväg till Tallmosan och börja med vinterns skogsarbete. Tyvärr är det bara 2 1/2 månad kvar av vintern så det blir bråttom. Få se om jag hinner samla in alla vindfällen. De är utspridda över hela skogen och det tar en massa tid att köra omkring och samla ihop dem.
Och så har vi fått en ny skogslag. Enligt den får man sköta sin skog hur man vill – nästan. Åtminstone har de tagit bort en hel del idiotiska påfund. Inte för att vi brytt oss om den tidigare lagen heller utan har huggit precis som förut (på 50-talet). En massa hjärntvättade skogs”experter” får i alla fall försöka lära sej att tänka om. Det kan vara ganska svårt – det finns inget som är så svårt som att ändra på gamla ”måsten”. Över huvud taget är det svårt för människan att börja tänka – det är enklare att hålla fast vid gamla regler som någon annan hittat på.
Nu anser jag inte att man måste hugga på ett visst sätt även om vi huvudsakligen går in för kontinuerligt skogsbruk. Det viktigaste är att välja en metod som lämpar sej för de konkreta förhållandena. Där jag skall börja i morgon hade vi faktiskt ett kalhygge på ett par hektar i början på 70-talet. Farsan köpte vår lägenhet på Skepparegatan i södra Helsingfors för pengarna och på den tiden fanns det ännu en fabrik i samma kvarter ! Huset var byggt 1902 och hade ingen egen värme eller varmvatten och bara några år tidigare hade det haft vedeldning. Så det var en billig lägenhet i ett fabrikskvarter. Därför kallar vi den biten för Skepparegatan.
Jag har en gång gallrat på ”Skepparegatan” men nu är det ihopvuxet igen. En massa björkar måste bort för de sliter på granarna som växt upp riktigt ordentligt sedan senast. Dessutom har vi en massa stora granar som torkat och skall sågas till energived. Det är ett besvärligt ställe för där finns en mängd bottenlösa gropar och de senaste vintrarna med mycket snö har hindrat tjälen att gå på djupet. Men i år skall vi försöka få till stånd en vinterväg där.
Nyss fick jag ett samtal från vår skogsdikare som i morgon kommer att rensa det stora diket tvärs igenom skogen. Det blir bra för jag tänkte flytta körvägen bredvid diket där vallen håller bättre. Vi körde där redan i fjol men den gamla vallen var väldigt ojämn och besvärlig. Nu får vi möjlighet att jämna den. Sedan har vi bara kvar ett riktigt besvärligt område på själva mossen. Hur vi skall komma dit vet jag inte. I fjol fastnade en stor skogsmaskin i den till synes bottenlösa mossen. Men vi behöver inte köra där i år eller de närmaste åren för där växer inte annat än ett antal kvistiga tallar. Man undrar huruvida det alls lönade sej att dika upp eländet.
Det är fint att gubben kommer ut i skogen och får arbeta bort julfläsket. Få se hur man orkar för det har varit dåligt med motionen på grund av den långa hösten. Även om dagarna ännu är korta så kan det hända att gubben får åka hem och lägga sej på soffan ännu medan det är ljust :-).
I brist på snö för skidträning har jag försökt hålla på med lite nyttomotion i form av skogsarbete. Och det trots att det inte heller är något vidare skogsväder, plusgrader, duggregn, sparsamt med ljus och ofrusen mark som det ännu är trots att vi skriver januari. Jag har ingen brist på skogsarbete men vill inte riktigt ge mig ut och hugga på ställen där bärigheten är dålig för de vore ju olyckligt att ha en massa virke liggandes i skogen om det inte blir någon vinter i år. I värsta fall kommer man inte att få ut det från skogen.
Följande bild får beskriva situationen på dagens arbetsplats
.
Vått, mörkt men varmt i skogen.
Nå, jag har lite avverkning längs skogsbilvägen som skall grundförbättras och marken i dess närhet har god bärighet så i väntan på bättre väder har jag kört några tankar per dag. Mycket mera hinner man inte innan mörkret faller och att hugga i mörker är inget vidare man behöver nog se vad man håller på med.
En påminnelse om olycksfallsrisken fick jag här om dagen då jag föll över sågen. Jag skulle stamkvista nedre delen av en gran innan fällning och hade höjt sågen och satt fingret på gasreglaget men tyckte att jag stod lite för långt ifrån för att kunna göra det bekvämt och säkert. Tog därför ett litet steg framåt och råkade sätta foten på en gammal halvrutten tallstubbe. Stubben var hal och vips for fötterna undan och jag omkull. Skulle ta emot mig med händerna som höll sågen och då sågen slog i marken råkade jag dra på full gas. Innan jag hade bromsat fallet låg jag med näsan ovanför kedjan som nu roterade för fullt så nära att det nuddade visiret. Först när jag kände vinddraget kom jag mig för att släppa gasen och kunde lättad pusta ut och konstatera att det var nära ögat eller näsan denna gång. Jag är noga med skyddsutrustning och säkerhet, det är viktigt när man jobbar ensam. Men just ansikte och överkropp är det svårt att skydda på förnuftigt sätt.
Nu är jag helt på det klara med att lika lite som att man förflyttar sig med fingret på avtryckaren på bössan så rör man sig med fingret på gasreglaget på sågen. Nu när det inte finns varken snö eller is så är det ju inte direkt halt men våta tall och björkstammar är alltid hala oberoende av temperatur och detsamma gäller tydligen halvruttna stubbar. Dagens säkerhetsstövlar innehåller så mycket plast att fästet inte är något att hurra för. De är förberedda för dubbar och det har jag nog övervägt flera gånger. Annat var det förr när stövlarna hade gummisulor då kunde man gå säkert till och med på is. Och hållbarheten var helt OK bara man undvek att klotta bensin och olja på dem.
