Slut på båtföre

Vintern har kommit och överraskat igen en gång. Men i år är den som känt ovanligt tidig, så även hos oss. Marken har varit vit över en vecka redan och isen har lagt sig ställvis.
Idag och igår har det varit varmare, bara några minus grader.Tills vidare “värmer” havsvattnet ännu rätt så mycket, så det kallaste vi haft är -16.
Men som sagt, is finns det redan och på sina ställen så mycket att förbindelsebåtarna har haft problem att komma fram. Viken (“vår” förbindelsebåt) kör ännu obehindrat, men våra båtar togs upp i förrgår. Det kan förstås vara att det inte blir värre vinter än så här, så då kan i alla fall en båt läggas tillbaka i vattnet. Det är förövrigt den första gången på mycket länge som båten kom på torrland i november. I fjol användes den ännu i slutet av december, vintern 2007-2008 var det båtföre genom hela vintern.

Att elda med ved

Vi fascineras av elden och flammorna. Som fyraåring satt jag långa tider och tittade på elden i kakelugnen med min mamma oroligt svassande omkring (jag lär ha satt händerna mot den brännheta luckan som två-åring och stod och skrek tills någon ryckte bort dem). Jag minns ännu klart hur glöden falnade långsamt. Egentligen var det mycket bättre än TV.

Sist och slutligen eldar vi inte så många dagar om året i spisen och kakelugnarna (som till all tur finns kvar) men vid temperaturer under -20 grader så är det en välkommen tillskottsvärme. Och så har vi massor av ved (mest skräpved) som borde brännas upp. Snål som man är så vill man inte elda åt kråkorna utan tycker den kunde vara till nytta.

Eldandets teori är enkel:

1. Trä skall värmas upp till antändningstemperatur 400-500 grader för torrt trä.

2. Vatten brinner inte.

3. Värmen far uppåt.

4. Det behövs syre (luft).

Det räcker som teori. Här kan man dra praktiska slutsatser som att det inte lönar sej att försöka tända på en stor klabb direkt med en tändsticka. Våt ved är ganska hopplös.  Inte heller är det smart att försöka tända på uppifrån. Packa inte så tätt att elden inte får luft.

Så vi spjälker en massa tunna stickor som vi radar till ett litet bo under veden. Man kan lägga ett vedträ tvärsöver först så det finns utrymme för tände under veden. Eller låta övre vedvarvet komma litet längre ut. Med torr ved och små stickor skall det gå bra att tända med en enda tändsticka. Och så måste man förstås ha drag i spisen för att det skall fungera.På vintern brukar det inte vara problem om man har öppnat spjället. Eventuella kalluftproppar får man bort genom att bränna tidningspapper direkt i pipan.

Bensin skall man absolut inte börja tända med ifall man tänkt leva till hög ålder. Om den förgasas så exploderar den vid första gnistan. Spänta hellre litet mindre stickor.Om man fryser så är det bäst att hugga ved tills man fått elden att ta sej. Då har man ett litet lager och blir ganska varm.

Då man fått de små stickorna att brinna så matar man på med litet större stickor och då elden brinner ordentligt kan man börja lägga på större klabbar.

Nu är rätta tiden att hugga ved. Klabbarna spricker bra i kölden och så får man varmt själv. Men se till att yxan är ordentligt fastkilad i skaftet. Bäst är att ingen finns i närheten – speciellt inte bakom eller framför. Och om man håller i yxskaftet med bägge händerna så är det ganska svårt att hugga av tummen. Stå breckåmbeina (bredbent) och se till att yxskaftet är vågrätt då yxan träffar klabben. Skaftet skall absolut inte vara högre än yxhuvudet för då är benet i fara om yxan slinter.

Nu har det blivit litet varmare redan. Som värst hade vi -23,4 här. Februarikyla i november. Få se hur resten av vintern ser ut …

Svalt och skönt

Som Sonja skrev så är det ganska skönt jämfört med sommarens hetta – speciellt sedan här nästan slutat blåsa. Det är -15 nu men det är väl inget. Däremot förstår jag inte hur Sonja kan klara av blåsten i skären – så landkrabba är jag nog att jag skulle bli tvungen att gå omkring i dykardräkt i sådant väder.

Men här har jag tagit in filttossorna, fårskinnspälsen och ludimyssån. Filttossorna har jag använt men pälsen vågar jag inte sätta på förrän det blir under 20 grader kallt. Den är nämligen något oerhört het – vid varmare väder så rinner bara svetten. Möjligen får jag tillfälle att använda den på måndag och tisdag då Lantbruksvädret lovar -22 grader.

Byggandet går långsamt eftersom man hela tiden måste in i pannrummet och värma upp sej. Men inte för länge för då börjar svetten lacka och det är ingen bra idé då man skall ut igen. Plötsligt märkte jag att luftintaget till pannrummet blir igensatt då lagret blir färdigt. Planeringsmiss – men efter en tur till datamaskinen och CAD-programmet så visar det sej att problemet går att lösa. Sådana små bekymmer dyker det upp hela tiden så byggar-jaget får sitta och dricka öl tills planerar-jaget har löst problemet. Som bonde utvecklar man lätt inte bara två utan en hel massa olika personligheter på grund av alla roller man måste spela.

De närmaste dagarna blir mest vedklyvning och eldning. Man säjer att vedeldning ger dubbel värme: Först då man klyver veden och sedan då man eldar med den. Men det går riktigt bra att klyva ved nu. I kölden spricker klabbarna lätt.

Kallt, snö och blåst

Morgonens första blick på Lantbruksvädret var inte såå trevlig. SMHI “lovar” kallt, snö och blåst – tillika. Hela -21 grader nästa vecka.  Det är ovanligt för då det är kallt så brukar det inte blåsa och snöoväder höjer ofta temperaturen. Men vädret visste väl att jag skulle börja skruva upp skivor kring flislagret och enligt lagen om alltings krånglighet så …

Det blir väldans kul att stå med en stor och tung skiva på en stege i snöstorm och köld. Nåja, det skulle bara bli 7 m/s men en skiva flyger ganska bra redan vid den vindhastigheten. Om jag inte hade legat och slöat förra veckan då det var någorlunda hyfsat väder så hade skivorna redan varit uppskruvade. Det finns inga “lugna” perioder i jordbruket. Om man inte jobbar som en dåre då det går bra att göra nånting så är man en dåre och får stå i snöstormen. Nackdelen med att göra allting själv är att man inte har någon annan att skylla på (en populär sysselsättning är ju annars att hitta (andra) syndabockar).

I går förde jag gamla fina Ducaton till besiktningen men den gick inte igenom. Plåtarna börjar bli rostiga (den är bara 18 år) så nu har jag litet mera hobbyarbete fram till jul. Det är inte direkt någon höjdare att svetsa med MIG-svetsen i rostig bilplåt. Jag är mera för stora svetsar och tjocka järn, 150 A svetsström och 3,25 mm elektroder. Då kan man svetsa så vilt man bara orkar. Gnistorna sprutar och blir det inte bra så tar man bort fogen med vinkelslipen.

I alla fall var det trevligt att köra gamla Ducaton igen. Det är nånting speciellt med en stor paketbil där man sitter högt och ser övar alla småbilar. Den är ingen racerbil men den är seg och tar sej upp för backe som backe på femman. Volvo i alla ära men nog föredrar jag Ducaton alla gånger. Och så finns det utrymme för ett möblemang från ett mindre hus.

I går hämtade jag en massa skivor och stenull för det ny fils(mellan)lagret. Nu gäller det bara att få upp skivorna utan att flyga bort. Man skulle kunna tro att man lärt sej av förra vinterns byggande men igen blir det att stå där i blåsten. Det är bråttom hela tiden och dagarna bara går och så är det snart december igen. Jag minns att vi hade verklig svintur då vi byggde den nya verkstaden för ca. 20 år sedan – då var det +15 grader i december ! Så icke nu …

Ja, det är väl bara att gå ut och flyga iväg med skivorna …

För ett dumt huvud får kroppen lida

Det är likadant varje höst … Man klär inte på sej ordentligt och så blir man förkyld. Jag har legat utslagen slutet av veckan men nu går det bättre. Sommarkläderna fungerar bra så länge man bara går ett varv mellan husen. Men nu började jag med utomhusbyggandet i pinande nordanvind. Och vintern tar en med överraskning vartenda år.

Det finns inte dåligt väder, bara dåliga kläder heter det och det är sant. Så nu tas vadmalskläderna fram (jag köpte ett lager av svenska arméns uniformjackor m/39 som troligen är de sista ordentliga vadmalskläderna i världen). De ryska filttossorna kan man ju inte använda förrän det blir minst 20 grader kallt men ett par stora stövlar med plats för dubbla yllesockor klarar av måttlig kyla. Äkta yllesockor är annars fruktansvärt dyra – man tänkte aldrig på saken då farmor och morsan stickade åt en hela tiden.

Nu skall flisbyttan fyllas på varje dag så det börjar vara på tiden att få det nya mellanlagret i funktion med plats för 10 kubikmeter. Men det finns hopp. Ducaton är ihopskruvad och om jag inte glömt nånting viktigt så skall den besiktas i morgon och sedan hämtar jag skivor och stenull. Bara jag får de yttre skivorna uppskruvade så gör det inget att det blir -18 grader – även om det nog hade varit trevligt att få det byggt litet tidigare.

Skogsarbetet börjar snart men det är harm att snön föll på varm jord. Nu är marken inte frusen under snön utan man måste försiktigt börja köra upp skogsvägar – först med den minsta och lättaste traktorn. Men visst finns det ännu en del verkstadsarbete kvar.

Få se om vi får en lång och kall vinter igen …

Solen skiner och vetepriset stiger

De två saker som man följer med mest ser trevliga ut just nu (peppar, peppar – ta i trä …). Solen skiner och det är kyligt och bra – och torrt. Och så har fodervetets pris stigit fyra euro till 192 (även om brödvetet gått ned med 3 euro till 200). Det här gäller för Avena. Jag hörde att priserna var bättre i sydvästra Finland men det blir då dyrare transport som vi ju får betala. På nätet stiger också vetepriset i Paris och Chicago efter en liten nedgång i slutet på förra veckan och Rabobank skriver att det kan bli höga priser under flera år.

Höstbild

Så nu är det bäst att fira innan det kommer dåliga nyheter – av erfarenhet vet man att de sällan är långt borta. Nu väntar jag på att de skall hämta ett lass vete (det blir nog foder på grund av hektolitervikten men det är bara 8 euro skillnad nu). Därefter blir det att tömma den nya torken och ta in flisen kvickt. Man hinner ännu torka den om vädret fortsätter så här torrt.

Under tiden sköter jag om detsamma som Kalle (och delvis Mats) – alltså gör rent och ställer undan för vintern. Det går i princip snabbt men till exempel tröskan måste stå ute tills jag lyft upp golvet som satt sej tio centimeter. Här på leran håller inte grunden. Och så finns det en hel del reparationer på maskiner och byggnader som skall göras – helst före januarikylan …

Men först försökte jag ta en bild av Pricken (vanligen kallad Busis) vilket inte var det lättaste. Man hann inte alls med i vändorna …

Pricken (Busis)