vårsådd – Sida 5 – Bondbloggen

Vårsådden gick bra och sen inte alls

Efter att ha bytt olja och smort traktorerna så skulle vi börja så på onsdag. I vårbruket används den äldsta traktorn MF65 med frontlastare från 1960 och den nyaste Zetor 14245. Vi kan bara fylla på gödsel med gamla MF65 för den kommer in med säckarna på övre våningen över tröskhuset där vi har en liten tratt – med nöd och näppe. Nu har säckarna åter blivit större – 700 kg.

Men på onsdag morgon då jag skulle lyfta in första säcken så var 65:ans bakhjul helt platt. Det blev att skruva bort det kvickt och föra till Kuggom för att repareras. Jag beställde nya bakringar men de fanns inte i lager för en så gammal traktor så jag var tvungen att lappa ihop den gamla ringen provisoriskt.

Det var inte de ursprungliga ringarna utan jag bytte (till begagnade) för omkring 20 år sedan och det var dumt. Nu såg man ljuset genom bakringarna på flera ställen och det fanns flera hål på innerringen. Men då jag bytte så trodde jag att vi inte behöver 65:an så mycket och vi kör ganska litet med den per år. Men den är som sagt en av vårbrukstraktorerna och därför mycket viktig. Annars också praktisk som motorskottkärra.

Så det blev bara en låda på onsdagen efter ringbytet plus annat normalt krångel. Vi förvarar gödselsäckarna utomhus under en presenning och det har fungerat bra fastän vi ofta köper dem på hösten. Men i år fanns det en hel del klimpar i vissa säckar så gödseln rann inte ut ur säcken utan att man slog sönder klimparna först. Det var inga hårda klimpar men det är besvärligt att tio gånger per påfyllning klättra upp i andra våningen och slå sönder klimpar. Troligen kom de säckarna från ett gammalt lager. Jag har varit noga med att säckarna kommer direkt från fabriken för om de är mellanlagrade så har man just de här problemen.

På torsdagen kom Henrik och vi körde turvis så vi fick en hel del sått. Det gick riktigt bra på lerjordarna och halmen ställde inte alls till med problem. Det var inte för sent att så – tvärtom var det kanske för tidigt vissa ställen för det fanns en hel del fukt kvar i den helt obearbetade åkern. Det blev riktigt snyggt efter sådden – nästan som på en harvad åker. Möjligen var det förra sommarens torka som hade sprängt sönder leran så den var mör som mull. Inte en enda koka ens på de värsta leråkrarna.

Till vänster sådd och till höger osådd åker 2019

Nu körde jag för första gången över stengroparna där vi i vintras tog bort två stenar som krånglat länge. Den ena körde jag över delvis men märkte att det var en dålig idé för hjulen sjönk ännu in i den lösa jorden så den andra gropen körde jag runt. Det är i alla fall bra att stenarna inte sticker upp för jag har kört sönder speciellt sprutan på dem ett par gånger.

Den sten som finns kvar ännu har en intressant historia. Den är halv därför att då huset flyttades ut vid storskiftet år 1908 så kilade man grundstenarna härifrån och halva stenen är jäms med markytan – så den är ganska stor. Dessutom använde jag den för över 60 år sedan som utskjutningsramp för mina raketer – en sorts Cape Kennedy eller Kap Sestu …

Huruvida det var för tidigt att börja så är en besvärlig fråga. Ofta torkar en del av våra lerjordar för mycket samtidigt som en del svackor är alldeles plaskvåta. I år gick det bra att så allting utom Svanarnas frukostgöl som finns i ett hörn av Ståbblaandi och där det ännu stod vatten. Då jag började så på morgonen så kom två svanar sextiden flygande till gölen. De var inte rädda av sej fastän traktorn var på 20 meters avstånd.

Enligt farsan så skulle man börja så då en viss björk började ha mössöron. Nu hade den ännu inte alls fått några gröna bladbörjan så enligt den så var det för tidigt. Med direktsådden är det mera ett problem att man kör för tidigt än för sent. Halmresterna håller kvar fukten i den obearbetade jorden väldigt länge. Men det mesta var ganska torrt även om det ingenstans var alltför torrt.

Den främre björken (vårsåddsbjörken) har bara hängen men inga blad

Det gick bra att så lerjordarna i år men då vi började på mulljordarna på andra sidan vägen så gick det inte alls. Halmen hade torkat så mycket att den var lätt och fastnade framför såmaskinen. Det blev stora halmhopar och man måste backa och klämma ihop dem med dubbelhjulen förrän man kunde köra vidare. Dessutom började det dugga så nu blev det avbrott i sådden. I värsta fall måste vi blanda in halmen i jorden med tallriksharven nästa vecka (det kommer 15 mm regn i morgon). Vi har bara under 4 hektar kvar och det är ännu i början på maj så det är ingen panik.

Möjligen måste vi köra med hack eller tallriksharv på mullåkrarna på hösten så halmen inte ställer till med problem i framtiden. Den fullständigt onödiga krossharven framför såmaskinen tänker jag också montera bort för den bara förvärrar halmproblemet. Den är tänkt att krossa kokor men sådana har vi inga alls i direktsådden.

Det blev inget hasi i dag men det mesta är sått. Och det utsäde som är i jorden får sprickanveetå i morgon även om det inte behövs för jorden kring sädeskornen är rätt så fuktig ännu. Nu lovar väderprognoserna ganska varmt väder så det var troligen bra att få utsädet i jorden. Men man vet aldrig hur vädret ser ut senare i sommar. Det är lika spännande varje år. Det kan bli för torrt, för vått eller kanske till och med riktigt lämpligt väder. Statistik och global uppvärmning har ingen betydelse alls utan det är bara det lokala vädret den här sommaren som avgör om det växer bra eller inte. Vi får se hur det går …

Hasi våren 2018

Så är då vårsådden klar. Ovanligt nog gick allt som på räls. Inte en enda gång fastnade såmaskinen full av halm (som i fjol) och jag kom igenom alla svackorna utan större problem. Men fruktansvärt hett var det och året 2018 kommer att gå till historien som året då det var julihetta i maj – en stor del av maj. Som motvikt till allt prat om hur underbart det är med värme vill jag klaga våldsamt över den hemska hettan som nästan tog kål på mej. Och den eländiga torkan som kommer att leda till problem om den fortsätter.

Det blir intressant att se hur den plöjda åkern (fjolårets gröngödslingsvall) klarar sej i jämförelse med de orörda åkrarna som direktsåddes direkt i halmen – delvis otröskade åkrar. Vi sådde en vecka senare än alla andra men det fanns ännu fukt kvar i jorden. Halmen borde hålla kvar fukten bättre än plöjda och harvade åkrar under en torr försommar. Sådana har vi inte haft på några år nu men förr hade vi riktigt problem med torra försomrar och det var en orsak till att jag gick in för direktsådd. I år får vi troligen testa huruvida direktsådden är bättre mot torka för tiodygnsprognosen visar fortfarande på hetta och torka.

Vintern var fin i år. Den var tillräckligt kall för skogsarbetet men vallarna klarade sej också utmärkt och de är gröna och jämna. Åkrarna var möra och fina utan kokor eller skorpor. Nedan kan man se den plöjda och oplöjda åkern efter sådden utom biten nederst til höger som ännu inte är sådd. Jämnt och fint alltihop.

Vallen ser också bra ut. Det gröna nedan är grönträda (i motsats till gröngödslingsvall och skyddszon som förresten ser precis likadana ut).

Det var inga större problem med maskinerna. En ny kedja behövdes för drivhjulet och en S-pinne för körspårsmarkören brast och i dag märkte jag att ena ringen ytterst till vänster på såmaskinen var sönder. Den hade ett hål tvärs igenom ytterringen så den hade tagit emot en vass sten eller liknande.

Vi använde GPS för att följa med körspåren. Det gick inte att köra enbart efter GPS för noggrannheten är omkring en meter och det är för dåligt men man ser om man är helt på villovägar. I år syntes det i alla fall tydligt var man hade sått. Jag är inte riktigt nöjd med eFarmer eftersom den inte lagrar spåren lokalt utan envisas med att ladda upp dem till en server. Jag har alltid varit mera för lokal lagring och tänker försöka hitta ett program som sparar spåren direkt i mobilen. Man vet aldrig hur uppladdad data missbrukas och om firman går i konkurs så är allt försvunnet.

Jag lärde mej också att strömförsörjningen är den svaga punkten. Mobilens mikro-USB kontakt är för dålig och opålitlig och GPS-antennen behöver ström från traktorns ackumulator. Det är också problem med avbrott i sådden. Om man vill fortsätta på samma skifte följande dag så borde apparaterna vara på hela natten. Och vad gör man ifall det regnar en vecka mitt i sådden ? GPS-antennen har jag i en eldosa fastskruvad på taket men den borde vara i en dosa som fäster vid taket med magnet i stället så den är lättare att flytta.

Vi har vanligen kört runt åkern och lämnat mellanrum vart fjärde varv så man ser att spruta. Men på den mest oregelbundna åkern med en mängd åkerholmar har det varit svårt att spruta i alla fall så här lämnade vi bort sprutspåren helt. Det går att spruta bättre med GPS genom att köra fram och tillbaka. Det testade jag nu före sådden vid glyfosatsprutandet.

På tal om det ”hemska” glyfosatet så är det mest hjärnspöken. Schweiz har undersökt glyfosatet och konstaterat att det är ofarligt – utom om man dricker mer än 1600 liter vin per dag … I Schweiz liksom i Finland är det förbjudet att spruta glyfosat före skörd (för att få mognaden snabbare).

Det som fortfarande inte fungerar på Rapiden är hektarmätaren. Det verkar som om den hade ett mekaniskt fel för den stannar på 00009. Man ser å andra sidan ganska bra hektarerna på GPS.

Sådden hade blivit klar redan i går men jag orkade helt enkelt inte köra i hettan utan lämnade ett par hektar till i dag på morgonen. Dessutom tar det extra tid att tömma maskinen. Man måste fylla på ganska litet för det sista skiftet och behöver vanligen köra en extra tur bara för att fylla på det sista. I dag blev det dessutom plötsligt bråttom för det kom åska och jag hann med nöd och näppe köra maskinen tom och in i tröskhuset innan det kom regn. Tyvärr blev det inga millimetrar så någon sprickanveetå kan man inte tala om. Åskan var ingen överraskning så hett som det har varit.

Nu är det bara att blåsa ren såmaskinen och olja in den. Bäst att reparera den också för annars står den oreparerad ännu nästa vår … Sedan får vi se hur sommarvädret blir. Tyvärr misstänker jag att det heta maj följs av kyla och regn vilket jag personligen trivs med men det är inte bra för brodden.

Direktsådd i otröskat vete

Den våta och sena hösten ställer ännu till med problem. En del av vetet blev otröskat och nu sådde jag direkt i det otröskade vetet. Det gick förvånansvärt bra. Tallrikarna på Rapiden skar hur lätt som helst genom halmen.

Resultatet är inte mycket sämre än på de tröskade åkrarna. Det har i allmänhet varit mycket lätt att så i år. Inga hårda skorpor och fukten tycks finnas kvar under halmen trots de heta dagarna. Inte en enda gång har halmen fastnat i såmaskinen. Om det sedan beror på torkan eller den nya tröskans hack vet jag inte.

Den plöjda gröngödslingsåkern är ännu osådd. Den var också förvånansvärt fuktig och måste får torka upp litet till. Där fanns det hårda tiltor men efter två harvningar ser det ganska bra ut i alla fall. I två hörn finns det ännu vatten mellan tiltorna men det mesta gick bra att harva.

Så här ser en direktsådd (tröskad) åker ut. Den svarta fåran är från såmaskinens markör. Den måste synas bra för annars vet man inte hur man skall köra. Jag köpte i fjol riktigt grova S-harvtinnar för markören men i år brast redan en. Det är hård press på dem.

Såmaskinens kabel kapade jag av för den hade betydande skador och vissa funktioner har krånglat på grund av det. Jag lödde också in nya Amphenol-kontakter av god kvalitet. Dessutom visade det sej att drivhjulets kedja var för sliten. Det värsta var att få bort den för skyddet var alldeles tydligt konstruerat så att det inte gick att ta bort. Nå, bort kom det med hammare och rörtänger – men tillbaka kommer det inte.

Allt sedan 1940-talet har vi plockat bort felkonstruerade skydd – många gånger innan maskinen alls tagits i bruk. Inte stor nytta av ett skydd som måste tas bort för att maskinen skall kunna användas.

Mycket glädjande är att vallarna ser fina ut efter vintern: jämna och gröna. Den nya gröngödslingsvallen har massor med frodig klöver så insådden lyckades utmärkt.

Det har inte varit roligt att så i den hemska hettan. Våra gamla traktorer har ingen luftkonditionering – åtminstone inte fungerande. Till all tur har det inte dammat alls vid direktsådden så man har kunnat ha alla dörrar och fönster öppna. Men då grannarna harvade så var hela trakten så full av damm att man inte såg mycket framför sej. Åter en poäng för direktsådden.

Men hettan gör mej orolig för hurudan sommaren skall bli. Det brukar oftast slå tillbaka så kanske vi får en kall och regnig sommar … Hur som helst så har våren och vårsådden börjat bra. Vi har 2/3 sått och i morgon får vi troligen allt. Om nu inget går sönder.

Satelliter styr på åkern

Jag laddade i fjol ned ett program som med GPS visar hur man kör på åkern (se Slutirrat med sprutan och Gamla och nya verktyg). Då hann jag inte testa det ordentligt men nu då jag måste spruta mot kvickrot och baldersbrå på våren så körde jag allting med GPS och eFarmer. Nu har jag en GPS-dosa i en låda på hyttens tak och den håller kontakt med mobilen via Blåtand.

På Biltema hittade jag en riktigt bra hållare som har den ovanliga egenskapen att den hålls fast vid vindrutan. De fflesta hållare är helt urusla och faller ned inom några minuter men den här har geltätning och det tycks fungera. Alla andra hållare med sugkopp har jag varit tvungen att borra hål i och skruva fast för att de skall hållas. Det går dessutom snabbt att sätta dit och ta bort mobilen för hållaren är som en stor bykknipa.

Nu då sprutspåren syns dåligt (från i fjol) så är det ett riktigt nödvändigt hjälpmedel vid sprutandet. Speciellt på de oregelbundna åkrarna är det annars hopplöst att veta var man har sprutat. Noggrannheten är dålig med vanlig GPS men det räcker till för sprutan. Åtminstone lämnar man inte stora områden osprutade. Och centimeterprecision är helt onödig.

Men lättanvänd är eFarmer inte. Jag har ännu inte lyckats klura ut hur man kan ge namn åt åkrarna så de heter bara New field 1, New Field 2, osv. Det finns massor av funktioner men hur man skall använda dem vet jag inte. Alldeles tydligt är det en ingenjör som gjort programmet :-). Man har inte tid att bråka med eländet heller då man skall få nånting sprutat innan det blåser upp.

Det finns ganska litet ogräs på åkrarna – bara några tuvor med kvickrot. Men jag tvivlar inte alls på att ogräset nog kommer. Huvudsaken är att få bort kvickrot och baldersbrå för de blir alldeles omöjliga om man inte sprutar (se bilden i Att spruta eller inte spruta 2017). Det har varit för hett på dagarna – upp till +30 grader ! Därför måste jag spruta på nätterna eller tidig morgon. Få se hur bra effekt glyfosatet har i år. Det hade varit bättre att spruta förra hösten men det gick ju inte.

Våra groprov är nu litet äldre och man ser att fjolårsvetet nog gror men mycket senare och skjuter brodd dåligt. Det har kommit upp i 44 % grobarhet men endel strån är svaga.

Jag får flytta sådden till natten också för jag klarar inte mera av den här hettan. Det är ju värre än i juli (speciellt fjolårets juli). Man misstänker litet att det här betyder att sommaren blir kall och regnig – igen.

Grobarhet 2018

Förra hösten tröskades vetet sent och vått. Precis som man kunde förutspå så är grobarheten usel. Till all tur har man lärt sej att ha överårs utsäde i lager. Nedan syns skillnaden i grobarhet för skörden år 2016 (till vänster) och 2017 (till höger). Ett groprov i fuktat hushållspapper gav grobarhet på 97 % för år 2016 vilket är ovanligt bra. Motsvarande pappersprov gav efter lång tid en grobarhet på omkring 10 % för vetet från i fjol. Kornen från 2017 hade dessutom rikligt med sjukdomar.

Så det är klart vad svaret på från ”Vad skall jag så ?” blir.

Våren är torkandets tid

Hösten var sen, blöt och eländig. Det vete vi fick in hade nästan 30 % fukthalt. En del fick jag nedtorkat till 18 % men det sista var långt över 20 %. Nu har det minsann varit torkväder ! Varmt och soligt och luftfukt nere kring 30 %. Så jag har naturligtvis haft fläktarna på. Temperaturskillnader upp till 7…8 grader mellan inkommande och utgående luft i lårarna visar att det minsann torkat.

Men då jag skulle mäta fukthalten så visade fukthaltsmätaren felkod. Jag blev ganska sur för den var ny (och ganska dyr). Så jag kollade in nätet och köpte en fuktmätare för 17 euro från Kina. Knappast är den noggrann men troligen noggrannare än käppmetoden. Käppmetoden går ut på att man slår en käpp ned i vetet och går den inte att slå in så är det alldeles för fuktigt (över 25 %) men går den lätt igenom säden så börjar den vara torr (under 16 %).

Visst har jag den gamla vågmätaren med en torklampa som är mycket noggrann men det är också mycket långsam. Nån sorts snabbmätare behövs. Fördelen med den mätare jag köpte är att den har en gaffel med sladd som man sticker i säden och sedan avläser man fukthalten. Det är samma metod som fuktmätare för virke använder. Den nya fina och dyra mätaren som jag har skall ha ett prov av säden som placeras i en kopp med skruvkork. Den är snabbare än vågen men inte supersnabb. Så jag skall pröva gaffelmätaren för 17 euro.

Sedan bytte jag batteri i den fina mätaren och testade flera olika prov varvid det visade sej att det inte var något fel på mätaren utan vetet var så torrt att det gick under skalan … Det fuktigaste provet som jag hittade var 12 % medan de andra var 11 % eller under skalan. Fläktarna stängde jag av omedelbums. Med kalluftstork måste man vara försiktig på våren för man torkar lätt för mycket men jag tyckte bara att höstens vete var så blött att jag inte började mäta i tid. Mätsystemet visade också att säden fortfarande torkade.

Virkeslagringen hade däremot inte torkat så jag började i stället gräva ned en brotrumma vid ladan. Det måste man göra medan marken ännu är fuktig och mjuk för senare på sommaren blir leran stenhård. Brotrumman var bara fem cm under vägen och måste grävas ned minst ett spaddjup mer. Med gripen på skogslastaren krafsade jag upp ytan och lyfte bort brorören av cement. Jag ville ta dem till vara för cementrör är av bättre kvalitet än plast. Då man gräver upp cementrör så hör man genast då skopan (eller gripen) tar i cementen men plast gräver man lätt sönder.

Orsaken till att brotrumman måste grävas ned djupare är att golvet i ladan måste sänkas så att den nya (begagnade) tröskan kan köras in. Den är 30 cm högre än den gamla. Det var ganska precis hur mycket det gick att gräva ned brotrumman för vägdiket måste ju dra undan vattnet också. Så det gamla avvägningsinstrumentet kom till bruk igen. Avvägningen visade att jag kunde sänka brotrumman 30 cm och ändå ha 10 cm fall till vägdiket. Det är inte mycket så jag måste se till att vägdiket alltid är ordentligt rensat från gräs och buskar. Om det blir vatten att stå i brotrumman på vintern så fryser det och man har översvämning nästa vår.

Det är tydligt att brotrumman måste grävas ned djupare.

Det går ganska bra att ”gräva” med gripen så länge marken är fuktig. Jag har plåtar som man kan sätta innanför gripen för att lyfta upp jorden men det går bättre att riva loss jord utan plåtarna. I ett dike med tjockt gräs kan man lyfta upp jorden ganska bra för rötterna håller ihop den men annars rinner det mesta genom gripen. Då blir det skyffelarbete.

Man skall inte riva loss den mjuka leran för det är mycket tyngre att kasta upp den då. Mjuk lera går riktigt bra att gräva upp om man tar ut trianglar och trampar föri (trampar ned spaden på sidan först). Som liten fick jag lära mej tramp betär föri då man dikade. Det är ett trevligt arbete bara man först tar bort ytskiktet med gräs och rötter med gripen. Det var inte så roligt förr då spadadiikaren skulle gräva ihop sin försörjning (inklusive en stor familj). De dog unga.

Då de första grävmaskinerna kom så var en spadadiikari och såg på då den tog stora lass i varje skopa. Han konstaterade då att nu kan noo spadadiikaren draa ååt ... Men spadadiikaren har grävt en mängd diken som förvandlat stora delar av landet från kärr och mossar till åkrar och skog. Om man ser på kartor från slutet på 1700-talet så bestod stora delar av vår by av kärr som var farbara endast på vintern då det frusit på.

Nuförtiden kan folk inte ta tag i en spade mer utan det skall vara grävmaskin till allt. Inte att undra på att en av de stora folksjukdomarna är fetma. Vi äter inte bara ihjäl oss utan vi dör på soffan. Jag såg i går en intervju med nån sorts hälsokonsulent som påpekade att gym nog är bra men det räcker inte med en timme varje dag för det blir ändå närmare 90 timmar sysslolöshet i veckan. Man borde röra på sej mer i vardagen och inte bara svettas nån timme på gymmet. Skogsarbetet är bra men det behövs litet kroppsarbete på sommaren också. Att gräva diken är inte så dumt. På våren alltså – på sommaren är vår lera så hård att man inte ens skall försöka hacka i den med skyffel.

Nu är det nya röret nedgrävt. Jag brukar använda en täckdikningshyvel med långt skaft för att få bottnen att luta jämnt åt rätt håll. Med litet vatten i rännan får man med hyveln en mycket exakt lutning. Det blev plaströr fastän jag gillar cementrör. Brotrumman måste förlängas för om vintern kör jag snö snett över den och då man kommer med släpvagnen från andra hållet så har det varit problem att svänga så tvärt. Cementrören räckte inte till.

Våren har kommit och det torkar upp. Nästa vecka lär det bli +25 grader så det blir väl vårsådd så småningom. Värmen har också fått våra sippor och scillor att blomma alldeles förskräckligt även om det börjar bli för hett för tussilagor. Vi har fullt med blåsippor, vitsippor, gulsippor och scillor. Dessutom en mängd lökväxter överallt. De har spritt sej till alla hörn av gårdsplanen. Och jag gillar blommor – mest blå. Hemligheten är att inte kratta för då förstör man de känsliga sipporna.

Glad Mors dag ! Den kanske kan firas i år utanför traktorhytten för vi börja så först nästa vecka.