Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Välkommen i gänget

En ny arbetskamrat, INTE alla dagar det inte!

Vi möttes, sådär på riktigt och bekantade oss med varann lite efter att beslutet fallit… Det kom lite hastigt på, men när man äntligen hittar någon man gillar skarpt, efter att ha småletat i två år så var det ganska självklart när allt gick omkring. Vi kände inte varann. Setts lite sådär på håll nån gång, men då inte alls haft en susning om att vi skulle börja jobba tillsammans. Däremot kände Mats honom, och har många både bra, roliga och ledsna historier om hans tidigare arbetsliv. Han har jobbat med jordbruk förut, så han borde känna sej varm i kläderna här på gården, även om den är mycket mycket mindre än det han varit van med.

Att hitta jobbarkompisar är inte alltid så lätt. Man vill ju ha någon man kan lita på. De han jobbat hos förut har, vad jag förstått, inte haft någonting större att klaga på hos honom. Några små incidenter händer ju vem som helst, det kommer man ju aldrig ifrån. Han har bara jobbat hos två tidigare. Men de han jobbat med har nog sett till att han fått veckans timmar fyllda. Och när jag hör på Mats historier om hans tidigare arbetsplatser har han också fått ta i. Han har inte bara stått och slöat vid något dike, utan troget arbetat “på riktigt”!

Det känns bra att man känner till honom lite. Jag vet lite hur han har haft det och vet att framtiden kommer att bli helt annorlunda. Visserligen har han jobbat på kogård förut, så djur känner han till, men det är ändå helt annat det jag håller på med. Främst kommer han att få sköta slåtterkrossen när ensilaget skall slås, och så kanske gödselspridandet, både konstgödseln och stallgödseln. Han är inte något större muskelknippe, men jag tror nog han kommer att visa att liten är stark. Eller, så kanske man inte kan säga, liten och liten… Det är väl som att kalla honom ung eller gammal, inte vet jag, det beror helt på hur man jämför. 1996 var i alla fall årtalet då han såg dagens ljus för första gången. Ung eller gammal.. Hmm… Det får var och en bestämma.

I alla fall kommer arbetstimmarna bara att bli en bråkdel av vad det har varit. Men jag tror inte det blir så högljudda protester. Vi kommer nog att trivas bra tillsammans, bara han kommer hit till lands. Han e från “finska fastlandet” sådär ursprungligen, men har hela livet varit på Åland. Han kom hit tillika med mej och Mats i söndags. Han hade med sej en egen balgrip och konstgödselspridare också. Nu väntar han snällt på Kirjais att jobben skall börja, och det är snart det. Snart får vi börja se hur bra vi börjar trivas med varann, min “lilla” Valmet 465 och jag 🙂

På bus!

Bushumöret är på topp! När tackorna äter passar lammen på att busa runt tills dom slocknar. Fullt ös! Hopp och studs och studs och hoppsan!

Som om de hade fjädrar i klövarna studsar de runt, upp på tackorna i någon vända, om de så sover eller äter spelar ingen större roll, mera fart på klövarna bara om de står. Det skall stångas och skenas. Ibland landar någon i vattenbaljan, men där blir de inte långvariga 😉

Kommer man in för att fylla på vatten behöver man inte känna sej ensam.

De hoppar och trängs för att få komma nära och testa tänderna i byxorna. Det är mitt knä man ser på bilden och knäskydden är perfekta att bita i. Normalt bits inte fåren, men som för alla små skall de sylvassa tänderna testas, och det mesta smakas på 🙂

Å nu då?

Ja, vad händer nu då? Inte så mycket sådär egentligen… Dagarna fylls med än det ena, än det andra. Påsken kom och for. Alla tackor har lammat. Anne fick ett bässlamm och satte punkt för tillökningen för stunden. Våren kommer sakta mak och sysslorna som hör till tidig vår är stängselarbeten, fårklippning och matning, matning och åter matning. Och vispning av mjölkpulver! Helt otroligt hur mycket mjölk dom häver i sej på en dag. Hur många som äter ur barerna vet jag inte riktigt. Dom lär varann och den som är hungrig lär sej fort var de andra får åt sej mjölk och ställer sej med. Ungefär 15 liter sörplar dom i sej, lite skillnad från dag till dag.

Här tuttar ett “bargäng” i ullen jag klippt av deras 2 mammor. Ena tackan hade fyra lamm, ena – Hagbard, han som inte ser något, ligger mätt och nöjd längst bak. Hans tre syskon, två svarta och en brun tuttar tillsammans med “wrestlingdamens” tre lamm.

Trots att de alla har lite problem, fyrlingar, varav en blind och de andra har en mor som bara godkänner en som sin, så har de tack vare lammbaren klarat sej riktigt bra. De bor tillsammans i en egen kätte, med egen bar.

Hagbard bukar jag ha ut lite och spatsera runt. Han håller sej så nära mina ben som han bara vågar. Antagligen för att kunna känna och höra vart jag går. Blir han efter och tappar bort mina ben blir han helt till sej, börjar gå i cirklar och vrålar allt vad han orkar så han inte hör mej fast jag står 2 meter ifrån honom och ropar på honom. Framför mej ser jag dagen när han skall få gå ut i hagen med sin mamma och syskonen. Tackan skenar iväg, efter följer tre skuttande lamm och kvar utanför dörren står hagbard och går i cirklar, vrålar och hittar … ingen. Hur det kommer att gå för honom då har jag ingen aning om, men jag funderar på det morgon, middag, kväll.

Hagbard, mitt lilla gryn. Åter igen en gång kommer jag att få äta upp mina egna ord. Man SKA inte fästa sej vid såna här … Men, hjärnan säger ett, hjärtat ett annat, och “Hagge”, han vrålar!

Ny klippmaskin :)

Tidigare berättade jag om min klippmaskin som gick sönder. Nu har jag hittat åt mej en ny, men det var inte gjort i en handvändning… Jag hörde mej lite runt om var man kunde hitta bra maskiner, fler av tipsen som kom emot handlade om ett företag i vårt kära grannland som är rätt känt och har ansetts vara pålitligt och bra. En beställning skickades iväg, och redan samma dag kom ett svar med mail där dom bekräftade min order och var glada att jag valt just dem osv osv… Så var det bara att vänta. Jag väntade en vecka, en månad, två månader och ingen klippmaskin kom. Lite småsur skickade jag efter två månader ett mail och undrade vart min maskin tagit vägen. Svar kom följande dag där personen i andra änden tyckte det hela var märkligt, allt var i sin ordning med beställningen och han kunde inte förstå att jag då redan inte fått min maskin. Han beklagade sej djupt och ännu djupare över att de inte hade möjlighet att skicka ut grejer till utlandet fören efter nyår pga diverse orsaker…

Jaha ja, tack ska du ha då, skrev jag lite småputtrigt. Men bad honom ändå läsa innantill i tidigare mail vad det var för maskin jag ville ha och skicka den fortast möjligt när det gick. Så väntade jag hela januari, februari och halva mars. Men då brändes mitt sista tålamod, jag skickade ett mail och berättade att nu SKA jag ha maskinen bums eller så kan dom behålla den. Det gick en vecka… inget svar. Då kan dom ha sin maskin, finns nog andra som vill sälja!

Så var jag tillbaka på ruta ett och började söka vidare.

Tänkte till lite, sökte upp ett annat bolag på nätet, som har återförsäljare på Åland, såg deras utbud, bestämde mej för den lättaste och smidigaste maskin de hade, ett samtal till Jomala ringdes och så var maskinen beställd, några dagar senare fick jag samtal att nu fanns maskinen i Jomala och så var det bara att fara där via när jag ändå var på Åland. Simsalabim så smidigt!

Nu är maskinen hemma och jag har provkört och är helt nöjd. Den är liten, snabb och rätt lätt. Jag får bra grepp om den även om jag har små händer och så stannar bettet fort när man stänger av. Det enda jag inte är så begeistrad i är att bettet är bredare på den här än vad det var på min gamla maskin, men det är vanesak, så jag vänjer mej säkert.

Siffrorna på prislappen på en sånhär manick är inget man tar ur bakfickan varje dag, men förhoppningsvis skall den hålla ihop några år 🙂

Tidsfördriv

Ja, vad gör man när man skall åka båt fem timmar lite nu som då? Före jag skaffade mej en bärbar dator satt jag mest och läste tidningar, kanske sydde någonting, eller bara tittade ut genom fönstret, timmarna segade iväg…

Nu sitter jag med öronsnäckor, lyssnar på radio eller musik, ser nyheter eller ett missat program. Eftersom jag inte har någon digibox hemma är det behändigt när man kan se nyheter och program på nätet. Men nu, i lammningstider sitter jag och uppdaterar weblammas.

Anteckningsblocket från fårhuset, web lammas, bra musik och underbar utsikt 🙂

Tidigare fans det två program på nätet dit man skulle föra in sina uppgifter om fåren. Får registret, obligatoriskt och mkt basis, och frivilliga fårkontrollen som kostade och som var mer heltäckande och bra ur fler synvinklar. Nu har dom kommit på att det är smartare att ha ett program som fungerar. Jag fick aldrig igång fårkontrollprogrammet, det var lika invecklat att komma in dit, som att vika ihop en stadskarta, om ni förstår hur jag menar 😉 . Nu när det bara är ett program har dom gjort inloggningen enklare och “mer normal”, dessutom är det ju tidsbesparande att bara fylla i fåren/lammen/slaktningarna en gång istället för två. Men tid tar det, men det har jag ju när jag sitter på båten. 🙂 Inget ont som inte har någonting gott med sej 🙂

På detta weblammas sätter man in alla uppgifter man har om fåren. Vikter, släktskapen, mor och far, mormor och farfar osv… Färger, bagglinjer, ursprung, flyttningar… precis alla uppgifter som finns om ett får skall finnas här, ju duktigare man är på att föra in uppgifter, desto mer nytta har man av det! Så att ta sej tid nån timme nu som då sparar mycket grubbel för framtiden.

När man skall välja tackor att gå med bagge kan man istället för att grubbla, bläddra i alla “bibelhäften” och fundera hurdan var nusen Agnetas lammning ifjol, va det så att hon hade tre lamm, men att dom växte dåligt, eller vänta nu, va de hennes lamm som kom på den holmen så dom växte dåligt, men var va hennes tacklamm då, eller hade hon inget??? Då kan man enkelt kolla alla uppgifter på henne i det här programmet, bara man kommer sej för att skriva in allt!!! Man fyller inte i det här för att eu vill det, eller för att man annars förlorar något stöd, nej, så kan man inte tänka! Programmet finns för att det skall underlätta för både fårägaren och för de som håller koll på alla får här i det här landet. Det är inte ofta, men det här är väl en win-win situation om något 🙂

1 April

Söndag, första april. En dag som fylldes med att ta mej från Ytterholm till Dånö, fira min lilla hjälpreda som fyllt 5 år, och med många sorters väder. Väckning 05.30 och promenad. Snurran är visserligen på vattnet, men eftersom temperaturmätaren visade -5,6 grader och jag inte visste hur stark blåisen skulle vara beslöts ganska fort att vi måste gå runt bron för att vara säkra på att komma fram i tid till bilen. Jag har länge tänkt att sommartossorna borde komma på bilen, men idag var jag glad att jag som vanligt inte fått “rumpan ur vagnen” och fått det gjort 🙂 Visserligen var vägarna in till åbo torra, men man vet aldrig… Ombord på båten parkerade vi oss i ett av fönstren i cafeterian och spanade efter vårtecknen. Solen steg och sjöfåglar i mängder siktades! Vad det var roligt att se stora flockar av ejder igen 🙂 Jag har inte siktat dem kring holmen, men kunde konstatera att det nog bara är frågan om dagar innan man får höra gudingens “aaoouuu-ande” igen!

Så vacker vårdag att jag måste gå ut på däck och ta en bild ut över skiftet. I mitt huvud snurrade sånger som alla “fåglar kommit re´n…” Men när vi kom fram till Geta var det nog mer textraden, “än är det långt kvar till vår, säger mor” som passade…

Blåsipporna står ute i backarna, men nu har de fått ordentligt med snö i mössan! Det snöade riktigt ordentligt några timmar och vårbruksplanerna sköts upp med någon vecka. Skulle det inte vara för den ljusa kvällen skulle man nog kunna vrida sej på fel och tro att det var november. Nåja, hellre ett “bakslag” i vårens framfart nu, än senare. Inte är det så bra om blåsipporna står med snö upp till halsen, men hellre att dom gör det, än tulpanerna…