Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har ”Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på ”vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !

Österbottnisk rundtur

Förr träffade man österbottningar bara i Dragsvik – plus en och annan som ”emigrerat” till Östnyland. Nu umgås vi dagligen på Internet och vissa åker fram och tillbaka med bil också. Jag sitter nuförtiden mest i Hindersby och hinner knappt åka till kyrkobyn efter chips och till Ring III efter reservdelar.. Så tankleveransen och Bondbloggsträffen var en ovanligt lång tur för mej. Jag fattar inte hur vissa orkar åka fram och tillbaka hela tiden (men det kan bero på att gumman är från Österbotten …).

Bränsletanken kom fram till Ylihärmä rätt smidigt men inte utan dramatik. Vi hann förstås inte till klockan två (då de stänger på fredagen) men ringde och de lovade vänta till halv tre så de kunde lyfta av den med truck. Nåja, det gick inte fort framåt med släpvagn så vi kom en minut försenade och mötte ”truckpojken” i grinden. Han backade sin bil och lyfte snabbt av tanken men det var ungefär med fem sekunders marginal som vi hann. Jag hade tagit med ett långt rep, kofot och järnrör så visst hade vi fått av tanken (ca. 400 kg) för hand också men det hade tagit tid och arbete. Repet ? Jo, jag hade tänkt binda fast det vid ett träd och vid tanken och sedan gasat på Ducaton. Efter att ha öppnat bakluckan förstås.

Tanken är färdig tidigast i början på augusti sa flickan som var chef för firman och då får brorsan köra den hem eftersom han hela tiden kör upp till Munsala och tillbaka. Därefter for vi till Vexala och lastade av hans fönsterglas innan jag styrde söderut mot Solf där Christer bor. Navigatorn hittade Långmossvägen även om jag ibland började tvivla på den. Halv åtta på morgon åkte jag från Hindersby och nästan tolv timmar senare kom jag fram till Bondbloggsträffens första anhalt. Nästan exakt samtidigt kom Kalle från Yttermark – sorry, ÖSTRA Yttermark fick jag lära mej att det heter. Byn lär vara hårt uppdelad i Östra och Västra.

Ledsamt nog kunde inte Sonja komma. I östra Nyland har det regnat nästan hela juni och nu då vädret blev torrare var hon helt enkelt tvungen att jobba med höet på hemstället i Pernå. Bonden är helt beroende av vädret och nån sorts ledighet i hötiden är bara inte att tänka på.

Det saknas inte diskussionsämnen då vi träffas – tvärtom är det fullt i pratkvarnen hela tiden. Hos Christer gick vi en runda på åkrarna och en runda i den nya hallen som byggdes upp efter branden. Det mesta börjar vara på plats men visst saknas ännu mycket. Tiden gick och halva natten. Här sitter vi i kontoret ute i hallen som får fungera som kök. Husets renovering är på gång men produktionen kommer i första hand och där finns ännu mycket att göra. Det privata får vänta.

Vi filosoferade med Christer och Lotta om det egna arbetets betydelse och konstaterade att det är grovt undervärderat. Christer hade byggt den förra hallen själv till stora delar och skaffat verktyg och maskiner billigt under lång tid men kunde ju inte bygga upp allting själv så snabbt. Så det blev dyrt. Egentligen visade återuppbyggnaden vad det egna arbetet faktiskt var värt. Lotta (och hennes pappa) skruvar på sina maskiner själv. Det är helt enkelt omöjligt att ta ut reparatörer till holmen för allting. Och jag närmast bor i verkstaden med mina skrotmaskiner.

Efter branden var Christer tvungen att köpa nya maskiner kvickt för att kunna fortsätta produktionen. Då man förnyar kan man inte bara ersätta med likadana maskiner. Oftast finns sådana inte mera utan man måste skaffa nyare typer. Och försäkringen betalar inte uppgraderingar. Så det blev bara de allra viktigaste maskinerna. Men imponerande var det att se systemen.

Det här är alltså en såmaskin som sår pyttesmå frön – ett i taget. För en vetebonde som är van vid betydligt större konstruktioner var det relativt otroligt att maskinen kunde plocka små grönsaksfrön ett och ett och placera dem i ett ”brätt” (= massor av små krukor). Det fungerar med pneumatik och små sugmunstycken och är trots allt en relativt enkel konstruktion. Fast maskinerna tillverkas i små serier och priset är därför högt. Varje år sår man omkring 450 000 brätt. Och allt skall planteras ut så sysselsättning finns det minsann.

Här tittar vi på en liten del av årets plantor i brätten som snart skall planteras ut. Det måste givetvis skötas maskinellt. Men arbetet är inte slut utan plantorna måste ännu vattnas och skyddas mot frost och skadedjur. Och förstås skördas och säljas. Visst har Christer berättat om det här men det var en helt annan sak att se allting i verkligheten på nära håll. Grymt intressant. Jag har hundratals bilder men får nöja mej med en till som visar de utplanterade grönsakerna då de växt till sej en hel del.

Christer är förstås den som har största sakkunskapen men jag tänkte se på hans odlande med en gammaldags bondes förundrade ögon. Fortsättning följer på den innehållsrika österbottniska rundturen …

Bondbloggarträffen 2014

Det börjar bli tradition att bondbloggarna träffas på sommaren. Efter den fantastiska upplevelsen i Åbolands skärgård hos Sonja och Lotta trodde man inte det kunde bli lika bra men det blev det. Besöket hos Christer och Kalle var intressant och (som vanligt för bondbloggarna) roligt och jag blev riktigt imponerad på bägge ställena. Men mera om det senare. Nu sätter jag bara in en del av de ”officiella” bondbloggarbilderna – redaktionen får senare välja ut den bästa. Det här är bara mina bilder. En av favoriterna är den bild i haveråkern där vi försöker se allvarliga och stränga ut utan att riktigt lyckas:

Fast visst kan vi se tuffa ut också. Typerna nedan vill man inte möta på en åkerväg då det börjat skymma:

Nå, i verkligheten var det mest skoj och skratt:

Nu är vi tillbaka till vardagen fastän det är söndag. Christer med familj jobbar med måndagens leveranser med svetten i pannan och jag skall måla golvet andra gången och tömma kalluftstorken och så blir det att börja med allt vi skulle göra den här sommaren men inte hunnit med på grund av branden. Men jag återkommer.

Tärningen är lastad

Tärningen är lastad … Jag menar tanken är kastad … Äsch, tanken är lastad.

I morgon bär det av till Härmä och sedan till Bondbloggarträff med de österbottniska bloggarna. Men det är lång väg så hela dagen går innan jag kommer fram. Litet mulet väder önskar jag mej eftersom det inte finns någon kylmaskin i Ducaton. Till alla tur har jag i alla fall solen i ryggen.

Två månader efter branden

I dag är det två månader efter köksbranden. Jag började måla golvet och nu känns det som om det skulle kunna bli till nånting ännu den här sommaren. Taket är redan målat och väggarna fixar man till och med i vinter ifall det blir bråttom. Det har varit tuffa månader. Förutom vårsådden och sprutandet har all tid gått till att få stuvun (=köket) beboeligt igen.

Även om det varit en hel del jobb med att riva sotiga och vattenskadade delar så är det inget emot att välja tapeter (de gamla är ganska sotiga). Vi har gått igenom tapetkatalogerna flera gånger om men av alla tusentals tapeter så finns det ingen som vi kommit överens om. Stuvutapeten är klar men den täcker bara övre delen eftersom det kommer pärlspunt upp till 130 cm höjd. Men tamburtapeten är ett hopplöst fall.

Tamburen är ganska mörk så det borde vara en relativt ljus tapet men den borde ändå ha ett så kraftigt mönster att det syns. Den nuvarande tapeten var väldigt snygg men det bleknade (på 34 år) och nu ser mönstret mest ut som smuts. Visst finns det massor av tapeter med kraftigt mönster men man borde inte bli rädd eller yr då man kommer in i tamburen. Vissa mönster har litet de egenskaperna :-).

.Att välja tapet enligt katalogerna eller över nätet är hopplöst. Då vi tyckt oss hitta en bra tapet och beställt provbit så har färgerna varit helt annorlunda än i katalogen eller på nätet. Det blir att åka till Billnäs (Byggnadsapoteket har de gammaldags Limfärg&Handtryck-tapeterna som är de enda riktiga). Det skulle ha passat bra den här helgen för då är det antikdagar i Billnäs men jag kommer att vara i Österbotten på Bondbloggsträff. Och det är ju viktigare :-).

Vi valde skärgårdsgrått med en liten tillsats av grön umbra för att göra den mörkare. Förstås använder vi linoljefärg och av Allbäcks fabrikat som garanterat inte har några lösningsmedel eller ”förstärkt” med plastolja som alla de stora tillverkarnas ”linolje”färger. Också på byggnadsvårdssidan är lurendrejeriet vanligt och man får se upp så man inte målar med plastfärg med några droppar linolja i så de kan kalla det ”linoljefärg”. Speciellt inte Dickursby efter det att de lurade mej att måla huset med ”oljefärgen” Teho som förr var mycket bra men så bytte de ut linoljan mot nån billig plastolja och nu flagar eländet från halva huset och sitter stenhårt på andra halvan – ungefär varannan bräda. Enligt min mening var det rent lurendrejeri att inte berätta om ändringen – helst borde de ha bytt namn. Så Dickursby är portförbjudet här.

Linoljefärg torkar långsamt och det är BRA. Då hinner den tränga in i träet och man hinner lappa litet utan att det syns. De moderna färgerna är tillverkade enligt principen kvickt och dåligt. De moderna färgerna skall torka fort och täcka bra. Då flagar de också bra och blir för täta. Att linoljefärgen dras in i träet syns bra där jag skrapat fram rent trä. Därför skall golvet målas två eller tre gånger. Det stör inte eftersom det är sommar och vi bra kan vänta några dagar. Golvet skall i alla fall hålla i 30 år till. Det är mycket möjligt att det inte blir målat före det.

Det gamla golvet från 1930 är av 35 mm spont och i prima skick. En hel del spikhål finns där eftersom det sattes hårdkartongskivor utanpå i början på 50-talet och spånskivor 1980. Men det torde vara lätt att spackla de värsta hålen före nästa målning. Nu satte jag in en fris runt golvet och det blev ganska snyggt. Fris betyder i det här fallet att en golvplanka går runt hela golvet. Fördelen är att det är lättare att täta golvlisten tuntomkring och eftersom jag skruvade fast frisn så är den lätt att ta upp ifall man vill se hur det ser ut under golvet.

Och så satte jag in mössplåtar. 1980 försökte jag täta med plast (ung och dum som jag var) men den åt mössen hål i genast så rören frös första vintern. Nu går det fibercementskiva runt hela ytterväggen och innanför den tunn aluminiumplåt så mössen får jobba en hel del för att komma in. Med hydrauliskt kalkbruk i springorna i stenfoten skall det bli en hel del besvärligare för gnagarna. Farsan hade slagit cementbruk runt stenfoten men det var för hårt och sprack. Hydrauliskt kalkbruk håller bättre eftersom det inte blir lika hårt och klarar fukt (därför kallas det hydrauliskt).

Och plåtarna viker jag i min heimlaga maskin. Den består av tre stabila plankor, två gångjärn och ett par skruvtvingar.

Plåten sätts in mellan två plankor som skruvas ihop med skruvtvingarna och så viker man upp den tredje med det röda handtaget. Och så har man en fin plåtvinkel.

Men nu skall bränsletanken på den nya släpvagnen och i morgon kör jag norrut. Det kan ta 8 timmar med litet pauser och så skall allt möjligt uträttas på vägen. Det blir troligen den enda ”semestern” den här sommaren.

Fy semesterväder !

Vädret är en sak som jag aldrig kan komma överens med stadsborna om. Juni var utmärkt för mej för det var svalt och bra. Litet för mycket regn kom det men jag hade fullt upp med inomhusbyggandet så det gjorde inte så mycket. Nu kom hettan tillbaka och jag känner mej som en fisk i Sahara. Semesterfirarna lär tycka om det här vädret men för mej är det rena tortyren. Så om nån glatt säjer att vi fått så fint väder så blir det mest morranden som svar.

Förstås är det bra för vetet – i själva verket var det i sista stund som värmen kom för det började gulna redan på sina ställen. Åkrarna är ojämna. I svackorna är det uselt eller helt enkelt tomt på grund av regnandet men på andra ställen alldeles för frodigt. I år är det bra att jag är försiktig med gödslandet. Den åker som var rena öknen i fjol har nu den bästa växten. På de vanligtvis torra kullarna så växer det så det knakar.

Här är vår värsta svacka och det är inte nån torka som fått vetet att se ut så här. Om nån tvivlar på att sprutning av ogräset behövs så kan man se hur det skulle se ut utan – den gröna strängen i mitten har blivit mellan två sprutvarv. Ogräset har minsann inte drunknat.

Och så en bild från den åker där jag lämnade mitten helt obearbetad förra hösten och sådde direkt. Åkern är körd med tallriksharv runtomkring. Man ser ingen skillnad – möjligen är mitten bättre men det kan bero på att vänster kant är mera lerjord som lidit av regnen. Så i år fungerade direktsådd utmärkt.

Nu utlovas sol och värme närmare +30 grader. Det gäller att stänga alla dörrar och dra ner alla rullgardiner för att hålla värmen ute tills det blir mänskligare väder. Men säden trivs liksom semesterfirarna så vi är litet på olika våglängd.