Gymfaktorn

Det är nu aktiellt att ändra skogsbrukslagen och göra det lättare att sköta skogen på olika sätt. Det har ju varit helt vansinnigt så att man kan fråntas rätten att sköta sin skog – om man inte kalhugger. Det har vi aldrig gjort och kommer inte att göra. Och nu har forskningen kommit fram till att det alls inte är nödvändigt heller.

Jag följer med diskussionen i Sverige och där har en del professorer vid SLU börjat undersöka andra möjliga skogsbruksmetoder. En (emeritus)professor har till och med börjat utbilda skogstekniker i ”kontinuerligt skogsbruk” som inte är något annat än det vi tidigare haft men som kalhyggesfantasterna dömde ut på 60-talet. Bland dem en från Lappträsk – tyvärr.

Som vanligt bland experter så smutskastas det kraftigt. Nån har hört av nån som hört att den och den är en klantskalle. Men det värsta är att man ser helt dogmatiskt på frågorna. Det SKALL vara si eller så för det har man lärt sej. Utan att fundera över varför.

Intressant är att till och med Skogsbruket (vår dominerande skogsbrukstidskrift) börjat vackla i kalhyggesfrågan. En svensk professor ansåg vid ett tillfäller nyligen att kalhyggen nog är bäst men att det är möjligt att också använda andra metoder speciellt om man är självverksam. Det är minsann på tiden att inställningen nyanseras litet.

Så där bönder emellan pratas det ofta om att ”man tar nu bara en processor” och skogen är snabbt slät. Visst, men sedan kommer det en hel del efterarbete, markberedning, plantering och plantskötsel så inte gräset kväver plantorna. Mycket arbete och/eller dyrt. Så jag försöker se till helheten och låter det växa träd kontinuerligt i vår skog. Då är tillväxten hög hela tiden. Med plantor blir tillväxten nära noll under den tid de är små.

Det som har ändrat mycket i lönsamhetskalkylerna är energivirkets prishöjning. Nyligen kom en undersökning från SLU där man konstaterade att det är lönsammast att inte gallra alls ! Då blir tillväxten i kubik maximal och eftersom man får ett högt pris för energivirke (mycket högre än i Finland) så finns det ingen orsak att sikta in sej enbart på produktion av timmerstockar.

Massaindustrin börjar förstås vara halvt hysterisk i Sverige eftersom det är lönsammare för en skogsägare att sälja som energivirke än som massaved – samma pris men inga kvalitetskrav och toppdiametern kan vara ned till 2 cm. Här går också energipriserna uppåt och om oljans pris går i taket så är det lönsamt med en helt igenvuxen ogallrad skog – med massor av kubik oberoende av kvalitet.

Jag förstår nog mångas oro över att det traditionella virkesutbudet skall försvagas och jag har inget emot att man använder processorer – och då kalhugger man för det blir nog ingen småskog kvar efter en processor. Men jag tänker fortsätta med mitt eget småskaliga skogsbruk där jag försiktigt fäller de gamla granarna så att småskogen blir kvar. Då har jag vunnit 15-20 år i omloppet i jämförelse med att jag skulle plantera små plantor – och sparar massor av arbete och pengar.

Men framför allt så har man glömt den viktigaste faktorn i lönsamhetskalkylerna: gymfaktorn. Om jag skulle ligga på soffan och låta maskinerna avverka så skulle jag bli tvungen att hasa mej till gymmet för att inte bli en fullständig soffpotatis. Jag vinner säkert många euro per kubik på att såga själv och pulsa i snön och därför inte behöva betala för gymmet. Och så skall vi inte alls tala om de samhälleliga vinsterna då man hålls i skick och inte får fritidsproblem. Jag håller ned hälsokostnaderna och de sociala kostnaderna. Med en massa grymma fritidsproblem så kanske man skulle ansluta sej till Hells Angels och det skulle kräva att samhället avlönar mer poliser och det är dyrt.

Så gymfaktorn är betydande och borde tas med i lönsamhetskalkylerna :-).

Krasch

I dagarna tre har jag igen kämpat med deklarationen. Enligt gammal god tradition så lämnas förstås allting till sista stund. Och så krånglar nånting  så klart. I år blev plötsligt minnet fullt på systempartitionen på min nya datamaskin. Den var felkonfigurerad – och det visste jag. Det finns hur mycket rum på hårdskivan som helst men jag hade satt roten (jo, det kallas faktiskt ”rot”)  till hela systemet på en alldeles för liten partition (hårdskivan delas upp i partitioner eller delar för att göra det lättare att ändra systemet). Och det hade jag tänkt ändra på – nån gång. Men det blev aldrig av och i går hade jag inte tid att börja ändra systemet mera.

Så där satt jag med en oduglig maskin och deklarationen på hälft. Men det fanns ju gummans datamaskin som ännu fungerade så jag fick använda den i stället. Förstås fanns där inte de program jag var van att använda men det gick i alla fall så deklarationsblanketterna åkte iväg i god tid 23:41 över nätet.

Det elektroniska systemet har blivit litet bättre i år. De har slutat med det helt huvudlösa system de hade tidigare där det fanns en mängd helt hopplösa datasystem som var olika sinsemellan – nån sorts konkurrens kantänka. Jag börjar snart bli allergisk mot ”konkurrens” – den bara gör allting riktigt hopplöst och uselt och så skall vi sedan försöka reda upp eländet. Konkurrensextremisterna borde skickas till samma ställe som Khadaffi snart hamnar i.

Men nu skall jag till skogen där det varken finns blanketter eller krångliga system. Ingen skattebjörn heller – får man hoppas.

Kallt om tårna

Det är inte bara stor skillnad mellan sommar och vinter – jag har varje dag haft hett om öronen men kallt om tårna. På dagarna sågar jag omkull stora granar (stocklängd över 20 meter) i gnistrande kyla och på kvällarna hackar jag slagg i brännhuvudet på pannan – med full matning på. Men visst har det varit rena vykortsvädret – ett sådant vinterväder med vit snö och solsken som man inte tror är sant då man senare ser på bilderna.

Speciellt gillar jag att köra hem på kvällen då det börjar skymma. Då är det uttryckligen en blå skymning vid klart väder och grå skymning då det är mulet.

Det har varit en fin vinter om man turistar men inte så bra för skogsarbetet. Den hårda kölden har gjort det svårt att åka iväg på förmiddagen. Traktorn är så kall att man är rädd för att köra sönder nånting och på en själv kniper kölden både i näsan och i tårna. Den djupa snön gör också arbetet långsamt. Man måste köra spår till varenda stam och ofta lyfta upp trädet ur snön då man skall kvista. Alla stockar måste radas i stora hopar så de inte försvinner i snön och det tar tid. Så det blir bara hälften så mycket gjort i jämförelse med bättre väder.

Nu har jag i alla fall den första backen klar – men många andra områden kvar. Med den här farten så hinner jag inte över hela skogen innan det är dags att börja såga stockar i andra ändan. Så om 80-90 år är jag tillbaka på den här biten igen :-). Men det är ju bra att man inte har fritidsproblem …

Hett om öronen

Det har bokstavligen varit hett om öronen de senaste dagarna. Inte trots kölden utan på grund av kölden.  Vi hade -35 grader en morgon och flera andra morgnar har det varit under -30. Väderstationen måste vara tillverkad i varmare länder för vid -30 så gav den upp och meddelade bara att det här går utanför det mätbara.

I den här kylan har jag eldat med avfallsvete som har ett mycket högt värmevärde – men det bildar slagg. Askan sintrar och blir till en stenhård beläggning som måste hackas bort så den inte skall täppa till lufthålen i brännhuvudet. Det är inte så svårt – utom då det är -30 grader. Då kan man inte stänga matningen och låta pannan kallna. Så jag hackade slagg med full förbränning på. Det blev så hett om öronen att jag var tvungen att fälla ned öronlapparna på vintermössan.

Enda orsaken till att det var möjligt var det fina draget i pannan. Pipan är över nio meter hög och med -30 grader ute blev det ett så bra drag att röken och det mesta av hetten sögs ut. Nu är den nya pannan så konstruerad att röken tvinnar flera gånger upp och ned innan dem går ut via pipan så den hinner kallna ordentligt. I den gamla pannan eldade jag en hel del för kråkorna.

Tyvärr så måste jag hacka i vinkel mot öppningen vid luckan. Brännhuvudet är ett rör med hål för luften som kommer från en fläkt. Men jag kan inte se in i röret utan en spegel och att hacka slagg med en kofot tillika som man håller spegeln är ganska så besvärligt – med full fart på elden … Jag tror nog jag övergår till flis helt i framtiden. Den bildar ingen slagg alls och ger bara lätt flygaska som man enkelt tar ur pannan. Men det blev ett mellanår med flisen på grund av att jag bytte system helt i fjol.

Inställningen av matningen är också besvärlig med vete. Det är helt omöjligt med samma matning som för flis för då blir pannan full av obränt vete. Så jag fick skruva ned matningen till noll och därefter höja den litet tills effekten var tillräcklig utan att obränt material hamnade i askan. Det tog tid eftersom man vet hur matningen fungerar först efter många timmar. Så det blev  ett par nätters spring  ute i pannrummet.

Men nu tycks det fungera hyfsat. Och så bröts udden av kylan i natt. Nu är det riktigt varmt ute – bara -16 grader. Man vänjer sej vid kylan men den känns inte så mycket också på grund av att luften är extremt torr vid så hård köld. All fukt i luften fryser helt enkelt till snö. Få se om den här vinterns tuffaste köldperiod börjar vara över ?

Styvelknekt 2

Den som inte har sett ”ein styvelknekt” (stövelknekt) kan ta sej en titt på bilden nedan. Den har jag fått av Kurre i Liljendal och den styvelknektn  är antik:

Förr hade man i arméerna knektar som höll i officerarnas stövlar, officeren satte andra foten mot bakändan på stövelknekten och tryckte till så stöveln kom av. Fattigt folk hade inga stövlar men de som lyckades skaffa en sådan lyx fick hålla till godo med en stövelknekt enligt bilden (eller så hade man gumman som stövelknekt).

Det är inte lätt att få av en stövel som sitter ”som gjuten”. Jag bytte ut stövelsockorna mot svenska arméns stickade yllesockor och de var mycket bättre. De är längre, varmare och tunnare än dem man får köpa i butikerna. Jag köpte en bunt från ett överskottslager i Arboga i höstas och det var ett riktigt bra köp.

Liverpool sound

För att nu fortsätta serien med musik så har jag växt upp med Beatles och Rolling Stones. Tonårens musik är väl den man minns bäst och för mej så var det åren 1962-65 som var de magiska. Det var Liverpool sound som gällde då – och gäller än. Enligt min högst personliga åsikt så började musiken 1962 med Beatles och tog slut 1965 då alla möjliga fjantiga typer började försöka kopiera den musiken – vilket förstås inte lyckades.

Visst lyssnade jag på musik redan före det. Jag minns bra hur jag som liten skolpojke för första gången hörde på Balladen om Davy Crockett på en bar i Lovisa nån gång på 50-talet. Hemma hade vi bara radio och på den tiden spelade man inte annan musik än utvald seriös musik i den. Men redan som 11-åring började vi med en grannpojke bygga radiomottagare (i början diodmottagare i tvålaskar) och startade Experimentklubben. Vi lyssnade också på kortvåg från hela världen och hittade förstås Radio Luxemburg. Där spelades det ”lätt musik”.

Och för 50 år sedan kom Radio Nord. Den 8 mars 1961 startade sändningarna från fiskebåten Bon Jour på Ålands hav. Dert var rena revolutionen för de spelade ju till och med rockmusik. Sveriges Radio hamnade i chocktillstånd och till sist stiftade man en lag som tvingade piratsändaren att sluta.  Men för oss som lyssnade på 495 meter mellanvåg (hördes bara på kvällarna hos oss) så var det klippt.

Men det var inte Elvis Presley eller Bill Haley som gjorde intryck på mej utan ett litet engelskt band från Liverpool. Då hade radion – på grund av Radio Nord – blivit tvungen att sända också hemsk ”popmusik” och jag lyssnade  och spelade in på band. Jag hade till en födelsedag fått en begagnad schweizisk batteribandspelare Butoba som faktisk var av utmärkt kvalitet. Då jag hörde Love Me Do så började min stora musikepok. Jag lyssnade också på Rolling Stones men tvistade hela tiden med min klasskamrat som var Rolling Stones-fan om vilket band som var bättre. Det gör vi ännu (han är professor i Vasa).

Vi hade byggt en egen UKV-mottagare – de vanliga radiomottagarna hade ingen UKV utan bara kort-, mellan- och långvåg. Man lyssnade på långvåg på Motala och på mellanvåg på Sundsvall. På kvällarna fick man in nästan vad som helst på kortvåg. Jag hade satt upp en 20 meter hög mast med en antenn på 30 meter från huset till masten. På Elevhemmet i Lovisa stod jag med hörlurar och lyssnade på de få popmusikprogram som fanns och spelade in. Det var förbjudet att ha på radion under läxläsningstimmarna.

Skivspelare hade jag aldrig råd med och inte skivor heller. Först på gamla dar började jag köpa skivor. Då jag jobbade i Kiev i Ukraina hittade jag massor av billig klassisk musik som jag köpte i stora mängder. Det var till och med förbjudet att föra in mer än 20 skivor per gång till Finland. Folk köpte nämligen stora mängder skivor i Sovjet eftersom de bara kostade en bråkdel jämfört med i Finland. Min klassiska period med Tjajkovskij började då.

Via popmusiken kom jag in på balladerna och Seekers samt  Peter, Paul and Mary – men framför allt  Joan Baez och Bob Dylan. Svenska musik ansågs vara helt blaskig men så kom Hep Stars och Hootenanny Singers. Omgivningen lyssnade på finsk tango som jag för mitt liv inte kunde tåla. It’s Gotta Be Rock and Roll Music.

Först på gamla dar (jag var över 30) så började jag lyssna på svensk musik där förstås största delen är smörja men det finns ljusglimtar som Björnarna Skifs och Afzelius. Och Nordman. ABBA blev jag aldrig vän med även om Björn från Hootenanny Singers var med där. För kommersiellt. Musik från Finland är botten utom nån enstaka skiva med Cay Karlsson och The Scaffolds.

Musik väcker starka känslor och om smak bör man inte tvista. Till all tur finns det MP3-spelare inbyggd i mobilerna så jag kan sätta hela samlingen i den och lyssna via Blåtandshörlurar medan jag sågar i skogen. Det finns faktiskt enstaka bitar från tiden efter Liverpoolepoken i den samligen också såsom Tanita Tikaram och The Snap men mest är det nog Beatles, Rolling Stones, Swinging Blue Jeans och Animals mm. Och så Shadows och Spotnicks från den korta perioden med ståltrådsmusik.

Men visst hör jag också på gammal svensk musik som Gotländsk sommarnatt och Evert Taube. Cornelis hör också till de bättre trubadurerna och så har vi ju Grymlings med Där gullvivan blommar. Så bör man inte heller glömma Povel Ramel med sina underfundiga ordlekar.  Och ibland är man på humör att lyssna på Tjajkovskijs första pianokonsert med Svjatoslav Richter.

Här är det nu -34 grader så jag får nog lyssna på musik och börja deklarera. Skogsarbete blir det knappast.