Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Tröska mot kvällshimlen

Måste sätta in den traditionella tröskbilden. Det blev mörkt och jag stängde tröskan för det är ingen brådska – tiodygnsprognosen lovar bara solsken och torrt (ursäkta alla österbottningar …). Förrän jag körde hem sista lasset så tog jag en bild av tröskan mot kvällshimlen.

DSCN5248.endra

Efter hela dagen i bullret från tröskan var det skönt med tystnaden och med kvällshimlen. I dag var det en verklig julidag. Då solen gassade in i glashytten så kände man sej både kokt och stekt. Visst finns det luftkonditionering på tröskan men den fungerar förstås inte. En gång fyllde jag på men nästa år var den ur funktion igen så jag tröttnade på eländet. När skall de uppfinna en luftkonditionering som fungerar ?

 

Juliväder i oktober

Just nu är det litet paus för det kom ett litet regn men det har varit solsken och varmt de senaste dagarna. Och SMHI säjer att ett stort högtryck kommer att dominera Europa i ett par veckor. Om det stämmer så hade vi en otrolig tur med vädret. Det blev en torr och varm höst – precis vad som behövdes. Julivädret finns närmast i Skåne men här är alldeles tillräckligt varmt.

Men enligt lagen om alltings jäklighet så borde nu tröskan gå sönder och reparationen ta så lång tid att det hinner blir regnigt väder igen. Tills vidare har den hållit ihop och jag hittade också felet på den elektriska sidan. Ett stort antal säkringar har brunnit och det har varit omöjligt att hitta felet. Antagligen har det varit en tillfällig kortslutning då tröskan skakar som inte mera syns då man stängt av och börjat mäta. Nu rev jag bort kontrollamporna som satt i en eländig plasthållare. Jordningen av lamporna skedde via metallbitar som förstås lossnat från plasten och troligen förorsakat kortslutning. Man kom inte åt att se eller mäta nånting då plastbiten satt fast men jag rev sönder den och tog bort lamporna. Nu använder jag bara lamporna för oljetryck och laddning. De är absolut nödvändiga.

Temperaturmätaren har betett sej konstigt en längre tid men det beror på att den är känslig för matningsspänningen. Den visar konstant +80 grader utom då man sätter på hyttens fläkt varvid den börjar visa +90 grader. Och sätter man på lyktorna så visar den +100 grader. Det är inte bra med en felvisande temperaturmätare för den behövs verkligen. Då det dammar så fastnar gallret till kylaren fast och motorn blir för varm. Det är inget problem för det är bara att ta borsten och sopa bort det värsta dammet från gallret och så kan man köra åter. Men man måste ha en pålitlig temperaturmätare.

Nu tänker jag skaffa en regulator som från en spänning på 8-18 Volt ger ut en stabiliserad spänning på exakt +12 Volt. Det borde fixa problemet. Jag använder sådana för att mata apparaterna i fibernätet från ackumulatorer men de är kanske inte riktigt lämpade för en tröska. Det finns i alla fall bilregulatorer som är ingjutna i plast och klarar både vatten, olja och damm.

Det första lasset var 22,4 procent men det jag tröskade från den först sådda åkern var 20,4 procent vilket är ganska bra. Problemet är bara att torken fylls snabbt då jag lägger ett ganska tunt lager. Men tjocka lager torkar sämre så det är bättre att torka ned först och sedan fylla upp. Nu har jag fullt arbete att laga mätkablar till nya torken. Det behövs 36 meter kabel med tre meter mellan givarna. Givarna löder jag in direkt i kabeln och sätter krympslang utanpå.

Här kippar jag andra lasset för i år i den nya torken. Det går snabbt att fylla på så här och det är inget stort arbete att litet jämna ut det kippade lasset.

DSCN5245

Släpvagnen är gammal och liten men vi har alla åkrarna nära (under 500 meter) på bägge sidor om vägen så det går bra att tömma litet oftare.

Nu hoppas vi bara att tröskan skall hålla ihop. Det är lättröskat i år så belastningen är liten. Och hacken fungerar utmärkt. Det lönade sej att vässa knivarna ordentligt. Man ser inga halmsträngar efter tröskan i år …

Vetetröskandet börjar

Äntligen har jag kommit igång med tröskandet. Vi har ju bara vete så jag har fått se på då de andra tröskat höstsäd, korn och havre. Men idag körde jag det första lasset och det gick bra (peppar, peppar, ta i trä …). Visst fanns det gröna korn men mätaren visade på 23 % och det är oväntat litet. Jag var rädd för att det skulle vara över 30 %.

Men det har varit ganska varmt och torrt här de senaste dagarna – utom litet morgondimma och dagg. Och tiodygnsprognosen lovar bara torrt väder. Så jag hade ingen brådska att börja utan gick grundligt igenom elsystemet som krånglat i många år. Nu har jag ny generator, ny ackumulator och nytt tändlås och det verkar fungera.

Vetet ligger bara på små områden så det är ganska lättröskat. Skördens kvalitet vet jag inte än men det kommer ganska mycket. Så där i efterhand borde jag ha dragit ned litet på konstgödseln men det visste man ju  inte i våras.

Torkarna har jag lappat ihop. Det finns alltid litet springor som borde tätas också i den nya torken. Men den är snabb att fylla på – man bara backar in och kippar lasset … Visst skall det bredas ut men det är inget större arbete om man är noggrann med att kippa på rätt plats. En strålkastare till behövs där i alla fall för det blir mörkt ganska tidigt. Morgondaggen gör att man inte kommer igång med tröskandet så tidigt men på kvällen kan man köra ganska sent utom då det börjar slå dagg. I dag var det mulet och då blir det sällan dagg på kvällen. Men solvarma dagar kan det slå dagg genast då solen går ner.

Nu är det bara att tuta och köra – tills plåttröskan går sönder …

 

Spruta och gödsla

Förra veckan kom Yaras annonsbilaga med Landsbygdens Folk. Den har ganska mycket slagsida åt den våldsamma gödslingen till men där finns också intressanta artiklar. Optimal kvävegödsling på 210 kg rent kväve per hektar anser jag är rena smörjan. Optimal för Yara möjligen men inte för en vanlig bonde. Artikelns författare påpekar helt riktigt att man bör dimensionera gödslingen enligt skiftets förmåga att producera skörd men det stora diagrammet på sidan visar närmast ett specialfall för Kotkanniemis provrutor.

Redan länge har jag varit ytterst skeptisk till deras sätt att räkna ”optimal” gödsling. Dessutom misstänker jag att de lämnar bort en mängd faktorer. Större hektarskörd ger dyrare transporter, dyrare torkning och mera arbete. För att inte tala om att vi borde få ned veteskörden med 40 % i Finland ! Varje ökning av skörden sänker bara priserna så vi förlorar på att ha stora hektarskördar. Nu betalar vi för frakten till Mellaneuropa medan vi skulle få en prishöjning som motsvarar frakten om skördarna skulle fås ned. Så det är ett riktigt dåligt råd vi får av Yara beträffande gödslingen. Förstås vill de bara sälja mera och få in mera pengar men dum är den som går på det.

Forskarna på Yara är inte några skurkar men de drar hemåt. En annan artikel handlade om bearbetningens inverkan på strukturen och det var intressant för mej. Sedan 2003 har på Kotkanniemi ett skifte plöjts, ett stubbearbetats och ett direktsåtts (med en Väderstad Rapid). De senaste fyra åren har direktsådden gett den bästa skörden och plöjningen den sämsta. Intressant var också att strukturen förbättrats mest på den direktsådda delen och var sämst på den plöjda. Men de första åren var inte så bra för direktsådden utan det tog flera år innan den började ge bra resultat. Det stämmer ganska bra med vad jag läst om direktsådd i svenska försök. Det tar tid innan förbättringen syns.

Så jag siktar på att fortsätta med direktsådden. Kvävegödslingen däremot tänker jag hålla nere. Likaså besprutningen men jag upphör inte med den. Speciellt naturvårdsåkrarna som jag testade avskräckte mej grundligt. Baldersbrå och kvickrot tog över helt eftersom man inte fick spruta. Men det är väl ändrat i de nuvarande reglerna.

I senaste Land Lantbruk finns en artikel om ett examensarbete vid Karolinska institutet och Stockholms universitet där man jämfört  grönsaker och frukt från tre källor: vanliga importerade, vanligt odlade i Sverige och ekologiskt odlade. Som indikator använde man HI-indexet där HI under 1 inte förväntas ge några långsiktiga negativa hälsoeffekter. Resultatet var delvis förvånande. Importerat och vanligt odlat gav HI=0.15 medan vanligt odlat från Sverige bara gav HI=0,02. Ekologiskt odlat gav bara 0,0003 och annat hade ju varit skandal eftersom man mätte resterna av bekämpningsmedel.

Personligen är jag inte förvånad då man vet hur mycket mera bönderna måste spruta i Mellan- och Sydeuropa. Den svenska maten var mer än sju gånger bättre och låg mycket långt under indexgränsen. Men det är inte konsumenterna som får i sej mest bekämpningmedel utan bönderna som andas in medlet direkt då de sprutar. Så det är all idé att minska på besprutningen.

Ekologisk odling blir det inte för mej nu åtminstone men jag är hela tiden mycket intresserad av odlingsmetoder som kunde minska användningen av gödselmedel och kemikalier. Vall skulle gå bra på våra åkrar utan gödsling men det finns tyvärr ingen som vill ha det den producerar då kossorna nästan försvunnit från våra byar. Fram till 1975 då vi sålde kossorna så hade vi stora mängder hö utan nämnvärd gödsling och utan besprutning.

Det är värre med vetet. Jag har strävat till att minska på gödsling och besprutning och försökt minimera bearbetningen och alla kostnader och arbete. Men i princip är det i alla fall konventionell odling. Lägre hektarskördar stör mej inte alls men nånting måste man få in från veteodlingen. Och ogräsåkrar vill jag inte ha även om de inte behöver vara totalt ogräsfria. De stora problemen är närmast kvickrot och baldersbrå.

Jag tänker inte ta problem med gödsling och sprutning på den låga nivå jag håller. Undersökningen i Stockholm visar att jordbruket är renare än många tror och då har säkert bönderna i Sverige använt betydligt mera gödsel- och sprutmedel än vad jag gör.

Nya odlingsmetoder kommer hela tiden och det är möjligt att också jag kan lämna Yara och Monsanto åt sitt öde en dag.

Bondens höstvisa

I går regnade det och så regnade det lite mera efter en vecka med dimma och regn. Så jag skrev Bondens höstvisa till melodi från Anna-Lena Löfgrens ”Åh, regniga natt”:

Tiden syns mej så lång
som en smal tröstlös gång
åker lerig och våt utan slut.
Jag nu fäller en tår
där jag står i det spår
tröskan gjort
i åkerns leriga bädd.

Ååh, regniga höst
aldrig mera kan jag få nån tröst.
För jag har fastnat fast
skulle tröska i all hast.
Hopplöst i
denna regniga höst.

Det är förstås inte första gången man tröskat sent och vått men nu ser det ut att bli början först i oktober. Kornet och havren har folk tröskat men vi har bara vårvete som såddes riktigt i slutet på maj. Det börjar bli möjligt att tröska – om det bara skulle hålla upp …  Visst har jag tröskat i ösregn men då var säden färdig och hård. Det gick bara bättre ju mer det regnade. Värre är det med grön säd som slås sönder till geggamoja då man försöker tröska och fastnar överallt i tröskan.

Det blir tufft för tröskan för nu finns det mycket halm. Belastningen blir hård  på alla delar i vår plåttröska. Det blir att köra på krypväxeln och hoppas att inget går sönder. Torkandet blir besvärligt men bara man får in vetet så klarar kalluftstorken nästan allt. Vi har många gånger tröskat vete över 30 %. Hur mycket över vet jag inte för mätaren slår i botten vid 30. I en kalluftstork eftermognar säden men problemet är just att tröska mjuka korn. Man behöver inte torka ned till 14 % utan kan lämna allt i torken och blåsa då och då bara för att hålla den kall. På vintern är det inget problem för möglet klarar inte minusgrader. Så man blåser de allra kallaste nätterna. Och torkar ned det först på våren.

Men tills vidare sitter jag bara och väntar. Visst finns det mycket att göra men man vågar inte påbörja något större arbete. Jag har pysslat med mätsystemet i torken och pannrummet och skruvat upp de lysdiodstrålkastare som jag köpte billigt över nätet. Det går ganska snabbt för de som har automatkoppling och de har fungerat bra. Bara stöpseln i väggen och man har en lampa som tänder då man kommer närmare än 10 meter och släcks automatiskt. Verkligen fint då man kommer bärande nånting tungt med bägge händerna.

Jag vässte knivarna till hacken på tröskan eftersom jag tänker fortsätta med direktsådd. De skulle gå snabbt trodde jag men det tog flera dagar. Men så slipade jag dem också riktigt ordentligt så de hugger av halmen effektivt. Tidigare har de bara slagit av den. Ny generator och nytt tändlås har också tröskan fått. Generatorn var inte någon reservdel eftersom jag har en testtröska från Rosenlew som har all möjlig specialutrustning. Så reservdelskatalogen fungerar bara ibland.

Tiodygnsprognoserna ser inte så illa ut men de visar en hel del regn till fredagen – just då det torkat upp. Och så ändras prognoserna mest varje dag som vanligt. Man läser dem ändå hela tiden och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Alldeles som vanligt för en bonde …

 

Dynga

Jag blev så inspirerad av Lottas inlägg att jag måste skriva dynga. I motsats till dagens överdrivet skiträdda människor ( som är rädda för allting) så var dynga en naturlig sak för oss. Vi hade kossor till dess jag fyllde 29 år så jag är verkligen uppväxt med djur och alltså med dynga. Då jag var liten hade vi också gris, får och hästar så jag känner till alla sorter. Ännu kan jag känna i näsan de olika sorters dynglukter vi levde i.

På den tiden var det inte oangenämt med lukten av dynga. Som förra gubben sa då nån fisförnäm stadsdam förfasade sej över lukten av dynga: ”Det luktar !” – ”He luktar pengar !”. Det var före bigödningens ankomst. Det enda som fick det att växa var just dyngan och den var bristvara så den uppskattades minsann. Intressant annars med ordet ”bigödning” – det visar att den egentliga gödningen var dynga medan den konstgjorda var en bisak. Man började bygga tak över gödselhoparna så att regnet inte skulle urlaka den värdefulla dyngan och vi fick ”dyngdalen” som huset kallades. Vår dyngdal hade dessutom cementgolv för att maximera kvarhållandet av det värdefulla gödningsmedlet. Urinet sparades skilt i en cementbehållare under dyngdalen. Där dyngdalen fanns står numera vår verkstad.

Lukten av svämgödsel (med en massa vatten) tyckte jag aldrig om. Den torra kodyngan däremot luktade inte särskilt mycket. Då den blev gammal så luktade den egentligen inte alls utan höll redan på att bli jord. Men lukten av kodynga tycker jag fortfarande att luktar närmast gott. Jag minns då jag studerade i Otnäs att det luktade illa då jag kom till staden efter att ha varit hemma över veckoslutet. Däremot märkte jag inte alls nånting då jag kom hem till kossorna. Vårt jordbruk på den tiden var helt uppbyggt kring kossorna (25 trevliga individer) och onekligen luktade det kossa också inomhus. Studentåret hade jag klasskamraterna på besök en natt (vi åkte omkring en hel del) och på morgonen var min mamma helt förfärad för hon hade på kvällen satt ladugårdsstövlarna på tork på värmebatteriet i tamburen. Det luktade ganska starkt men jag var så van så jag märkte det inte förrän hon började tala om det.

Hästdyngan var annorlunda men inte heller oangenäm. Den hade en litet fränare doft men ”brunnen” stallgödsel blev nästan helt luktfri. Och den var ett utmärkt gödselmedel i trädgården. Den bättre hälften som är trädgårdsmästare blir alldeles lyrisk då hon ser hästskit och den skall tas om hand ordentligt och användas för rosorna.

Fårskiten som Lotta skrev om var alldeles torr för det mesta och luktar nästan inget alls. Den fick ligga och ”brinna” i ett tjockt lager i fårkätten tillsammans med halm som spreds ut varje kväll. På våren då fåren sluppit ut i fårhagen så tömde vi kätten och spred ut den nästan färdigt komposterade fårskiten där det behövdes gödsel.

Hönsskiten var litet av samma karaktär som fårskiten men enligt min näsa inte lika trevlig. Värst var svinskiten som luktade ganska så illa. Men jag hann aldrig riktigt vänja mej vid den för jag var ganska liten då sista svinet slaktades. Men svinkätten var mitt dagis där jag stängdes in då kossorna skulle mjölkas. Ibland var jag instängd i hönshuset men jag lär ha varit rädd för hönsen då de flaxade.

Nuförtiden finns det nästan enbart hund- och kattskit. Katterna är renliga och gräver ned allt men hundarna är mindre noga med var de sätter sej. Det är förstås mindre trevligt om nån katt blivit instängd i något rum och naturen tar ut sin rätt … Och så har vi förstås fäglarna som ibland kan vara mindre angenäma. Speciellt illa tycker jag om sjitutrastana (björktrastarna) som verkligen gör skäl för sitt öknamn. De har till all tur minskat en hel del sedan vi fick ungkattorna. Ett år hade vi stora flockar med sparvar i ladugårdsvinden över vintern och det såg hemskt ut. Men de försvann sedan helt. Och möss- och råttskit vill man helst inte alls se. De jäklarna skall alltid gnaga sej in på de mest olämpliga ställen och lämna sina visitkort. Men de har också minskat väldigt mycket sedan ungkattorna kom för några år sedan. Katter är verkliga nyttodjur – helt oundgängliga på landet.

Förstås skall vi inte glömma människan heller som hör till de sämsta. Men det gäller att hantera skiten på rätt sätt och urinseparation är en viktig sak. Då blir det nästan luktfritt som i dyngdalarna  förr. Vattenklosetten är fans uppfinning och borde aldrig ha tillåtits. Nu är man på väg tillbaka till gamla tiders torrdass (kallas vanligen huusi eller skithuset).

De fjantiga byråkraternas överdrivna hygienregler har lett till att naturliga bakterier inte mera får finnas – inte heller de absolut nödvändiga. Så nu tillverkas piller av skit som folk skall ta för att få rätt bakterieflora i tarmarna. O saliga enfald …

Dynghistorierna är många. Personligen minns jag bäst då mina studiekamrater var på besök för omkring 45 år sedan. De började spela fotboll i kalvhagen bland alla kuddsjiitlaapåna (dynghoparna) och på den tiden så brydde sej ingen om ifall man steg i en brun hop. Det var bara att tvätta fötterna (barfotaspel). Men så hade kalvarna haft lös mage och en av mina kamrater slant och satte sej mitt i den lösa hopen. Han fick låna ett par byxor av mej och min mamma tvättade bort det mesta från hans fina byxor. Hon var litet av en filur och på morgonen hade hon placerat ut alla skodon på trappan från övre våningen där vi alla sov på golvet i det stora rummet. Skorna marscherde ned från övre våningen. På morgonen plockade sedan alla sina skor allt efter det de vaknade och kom ned.

Som jag var ett livligt barn så råkade jag emellanåt illa ut. Bland det värsta var då jag första året på Elevhemmet i Lovisa råkade säja att förståndarinnans leverlåda såg ut som vår dyngdal.  Den hade litet vatten på bottnet och såg onekligen precis ut som dyngdalen men uttrycket uppskattades alls inte. Barnslig som man var så insåg jag inte att sådant borde viskas utan jag uttalade min upptäckt högljutt i matsalen. Det blev allvarlig diskussion efter det med förståndarinnan.

Dynga är alltså en bra sak men som allt annat så måste den behandlas på rätt sätt. Jag tror till exempel inte att det lönar sej att sätta TV:n ut på åkern vid politikerdebatterna även om de pratar dynga för det mesta. Det går inte heller att helt återgå till dynga som gödselmedel för kossor som äter från 30 hektar skiter bara för tre hektar. Det är en naturlag. Dynga i all ära men den är numera mest nostalgi.