Här ligger jag och duger…

I år blev det en jul i Närpes för mej. Ett lite mörkare Närpes än vad man kanske är van med, men, snön låg vit på marken när jag svängde in vid Tomatn, och tempmätaren visade -8grader, så ingredienser för julfeelis va de inte brist på! Vägen va lite halvkass ända upp till Björneborg, men efter de va de prima vinterföre. Jag va ju ute och rallade på vägen på fredag som så många andra, men någon större och värre jultrafik märkte jag inte av… En sak som vi konstaterat länge redan,, folk pyntar trädgårdarna mer i Österbotten än i mina hemknutar. Lite tråkigt för en sån som jag som tycker om julpynt, ute som inne, mer och mer. Som Conny sa en gång, ”vi hinner nog sitta i mörker ändå”. Så, varje år köper jag någon/några ljusslingor till. I år har jag inte hunnit få upp alla slingor, men, dom som är, är jag mycket nöjd med 🙂

Coronan ställde lite till det för vårt lilla sällskap som skulle samlas, så vi blev inte så många som de va tänkt, men, julen kom ändå. Och tomten. Naturligtvis. För visst finns det snälla barn i Töjby!

Vardag på inkommande, och jag sätter mej i bilen för att sakta ralla hemåt. I huvudet har jag en lista vad jag sku behöva få gjort nu dehär dagarna som jag är ensam hemma, och jag funderar lite vad jag ska börja med imorgon. Hej och hå, jag har ju hela dagen på mej, vädret lovas vara milt och de ligger bara ett tunt snölager på marken. Yess, jobbvecka, here i come! Paus i Björneborg. Sveper en kaffe, sätter på radion. Eftersom där spelas nånting jag bara inte orkar med, byter jag kanal. De är någon som pratar i lugn och redlig ton, och jag tänker att ja, dehär kan jag höra på. Trafiken löper på i sin vinterhastighet på 80km/h. Programmet i radio är vinterprat och fångar mej totalt. Vilken bra berättare. Luvia… Eurajoki… Raumo… Och personen i radion berättar om sin ätstörning. Och jag lyssnar… Och lyssnar… Någonstans i Laitila börjar programmet närma sej slutet. Sen stänger jag av radion och funderar istället. Att köra bil några timmar nu och då är inte alls så tokigt. Man hinner fundera igenom en hel del. Man kan ju liksom inte göra så mycket annat när man kör, än lyssna, prata och fundera. Har jag nåt barn med, är de dom som jag lyssnar och pratar med. Ensam blir det en hel del funderande.

Väl i Pargas inser jag att jag har 50 minuter till nästa färja, så jag kurvar in via en butik för att handla lite. Jag hittar en massa gott och väl tillbaka i bilen ruskar jag om mej lite och tänker att de är nog en himla tur (eller nåt sånt) man haft, att man inte haft att göra med hjärnspöken så som hon som vinterpratade.

Hemma. Lite kallt inne, men. Vedspisen värmer.

Följande dag. Idag. Flunssan har hoppat på mej. Jag masar mej till fåren. Tycker de går ganska bra att grejja, men väl inne för att laga lunch, känner jag att nä, benen är trötta. Pratar jag börjar jag hosta, kraxa, de rosslar och har sej. Men, jag har ju saker jag måste få gjorda ute. Så jag drar på mej utekläder efter lunch, och går efter lite ved. Jag bär in ved i stora ikea-kassar. Dom är perfekta att lägga ved på tvären i, man får mycket ved in på en gång, och de roskar inte kring golvet. När jag släpat in två stora kassar ved, känner jag att nä. Inte tusan går dehär heller. En lätt huvudvärk har lagt sej i pannan, och jag är helt trött och slut i benen. Armarna känns som urholkad gele´. Men jag borde ju … Nää-ä! Jag går in. Jag är oduglig ute idag, så vad ska jag dit och göra!? Jag sätter en redig kastrull med vatten att koka på spisen och tillbringar eftermiddagen med carmolis, te och honung. Jag borde ju… Ringer i mitt huvud lite nu och då, men. Nä. Sjukt folk ska hålla sej hemma. Inne. Ligga still och dricka varmt och krya på sej. Så de ha jag gjort idag. Med dåligt samvete för allt möjligt jag borde ha gjort. Å då slog de mej. Jojusstdejo. Där har vi kanske ett litet hjärnspöke.

Så nu ha jag legat i soffan och tänkt dedär som brukar stå på tavlor och komma emot ögonen på facebook emellanåt.. ”Här ligger jag och duger”. Men, mata får, getter, hönor, kattor och hunden har jag ju naturligtvis gjort. Och småfåglarna. Sånt ska alltid skötas, sjuk eller inte. Men annat har fått vara. Förhoppningsvis ger denhär flunssan med sej. Eller, de gör den ju nog, men de ska väl ha sin tid…

Tuta och kör

Det heter ”tuta och kör” men däremellan måste någon se till att maskinerna fungerar. Och denna någon är ibland jag. I förrgår kväll fick jag äntligen ut axeln till kraftuttaget koppling som suttit stenhårt fast sedan juni. Kubotan var då oanvändbar eftersom maskinerna drivs via kraftuttaget.

Alla försök att få kopplingen att fungera misslyckades och då det var bråttom med att lägga nytt tak och sätt upp solpaneler så fick Kubota stå i verkstaden och vänta på bättre tider. Tiden gick och brådskan tog bara inte slut. Så länge det gick så fick byggnadsarbetet gå före. Men till sist så blev det vinter och då blev det verkstadsarbete.

Inte bara Kubotan stod i kön utan nästan varenda maskin vi har måste fixas. Lilla Zetorn fick en kortslutning och kylarvätskan rann ut ur stora Zetorn. Belarusen hade länge läckt ut oljan ur transmissionen. På bilarna var spegeln sönder på Volvon och Ducaton gnällde över att en lampa inte fungerade (jag bytte lampa men det var något annat fel).

Förutom små reparationer var det besvärligt så länge Kubotan stod i verkstaden så den måste repareras först. I december började jag skruva sönder den. Problemet var att Kubotan har massor med funktioner inklämda i ett mycket litet utrymme. Den har hydrostatisk drift, fyrhjulsdrift, differentialspärr, hydrauluttag bak och fram (3 st.) med en extra stor oljetank för yttre hydraulmotorer, frontlyft, trepunktslyft i kategori 1 och massor med elektrisk utrustning. Egentligen är det ingen Kubota utan en svensk Belos som är byggd utanpå en Kubota.

Det värsta är den fina hytten med värme och torkarblad, lampor hitåt och ditåt och allt man kan tänka sej. Men samtidigt är det ett elände att skruva på den för hytten är i vägen vad man än försöker göra. Till sist kom jag fram till att bakhjulen måste bort och hytten lyftas upp med en verkstadskran. Jag kunde inte ta bort hytten för den var så inbyggd att det hade varit ett jättearbete att få loss den. Men med två skruvar loss i bakändan kunde den lyftas så mycket att Kubotans bakre del kom bort.

Början: Ena bakhjulet bort

Nåja, det var inte bara att ta loss två skruvar till hytten. Den ena hade rostat fast så grundligt att ingenting mellan rostlösning och slägga fick bort den. Till sist måste jag skära loss fästet på hytten så jag fick bort skruveländet och efter ett par timmars övertalning i skruvstädet så kom skruven äntligen loss. På bilden nedan syns att höger hyttfäste är uppskuret (ovanför höger lyftarm).

Hytten upplyft i bakändan

Sedan gällde det att dela traktorn på mitten. Det finns ett otal hydraulrör och stänger som måste tas loss först. För varje steg måste jag först söka på Internet för att se om det finns reservdelar ifall något går sönder. Det visar sej att det finns en hel del reservdelar också för så här gamla Kubota (B7100HST är från 1979-80) men de finns mest i USA. Det betyder att reservdelar lätt blir tre gånger dyrare inberäknat importavgifter och frakt. Och så tar det lång tid att få nånting. Ebay kan sköta om anskaffningen och papperskriget men billigt blir det inte.

Efter en hel del skruvande lyckades jag få bort bakdelen (men hur skall jag få tillbaka allt i det trånga utrymmet ?). Fördelen med Kubotan är att den är lätt men det trånga utrymmet är en nackdel. Man började längta till stora traktorer och stora skruvar. Det här är närmast för en urmakare …

Halva Kubota loss (bakdelen)

Först nu kunde man ta bort locket från transmissionen för skruvarna var under framändans platta. Men det hjälpte inte för kraftuttagskopplingen satt fortfarande stenhårt fast. Efter att ha suttit en dag och sökt efter verkstadshandböcker på nätet så kom jag fram till att kopplingen satt på en axel mellan den hydrostatiska delen och bakre delen. Efter att ha tagit bort locket så visade det sej att transmissionen var i prima skick. Men kopplingen satt fortfarande stenhårt fast på axeln.

Transmissionen till höger och bakaxelns differential till vänster
Här syns boven: axeln med löpargaffel för kraftuttaget i övre kanten

Man ser bra vad det är frågan om men inte rörde sej gaffeln på axeln. Det gick inte att dra ut axeln fastän den stack ut i framändan så enda möjligheten var att skruva bort transmissionsdelen från bakaxeln. Sedan gick det äntligen att slå ut axeln bakifrån. Det var inte någon lätt sak att skilja åt delarna för packningen var hårt limmad. Till sist måste jag skruva fast locket på transmissionen och kila loss delarna från varandra. Att bara dunka med en hammare eller ens en slägga hjälpte inte. Man kan inte heller slå sönder transmissionshuset. Kilar ger stora krafter och förstör inte delarna så lätt.

Transmissionsdelen löstagen

Axelns hål syns på bilden ovan till vänster (det mindre hålet). En stor hammare fick axeln att komma ut men först måste jag tillverka ett mothåll så att inte gaffeln eller kuggarna skulle gå sönder.

Det gick många dagar och delvis nätter att fundera ut hur man skulle få ut axeln utan att slå sönder allt för mycket. Internet är till stor hjälp för jag har mest erfarenhet av stora traktorer som är enkelt byggda. Och då axeln väl var urslagen så var det lätt att slipa den så att gaffeln rör sej lätt på axeln. På bilden nedan syns den del av axeln som var ojämn och hindrade rörelsen.

Roten till allt elände: Skrovlig yta på axeln

Varför ytan på axeln var skrovlig är svårt att förstå. Det borde inte vara rost för axeln har legat i olja i transmissionshuset. Nå, oberoende av vad det är så måste det bort. Jag satte axeln i pelarborrmaskinen och slipade bort ojämnheterna.

Slipning av axeln

Efter grovslipning så slipade jag in gaffeln på axeln med ventilslippasta. Nu rör sej gaffeln lätt på axeln. I princip är det bara att skruva ihop Kubota igen. Men först måste jag skaffa nya packningar för de gamla gick förstås sönder vid isärtagningen.

Det kan ta tid innan jag får de nya packningarna så jag körde in Belarus i verkstaden för att byta packningarna vid bakaxlarna. Utan nya packningar blir det inget skogsarbete.

Nästa reparation (Belarus) kan påbörjas

Till all tur finns det plats för flera söndriga traktorer i verkstaden. Det behövs.

Och så sänker sej julfriden över Bos-Sestu.

Fridfull Jul till alla !

Vit jul på Bos-Sestu den 24 december 2022

Båtar på land

Ja, snart börjar vi ha våra båtar på land. Körde Uttern till Kirjais-sidan så sku pappa fara på eftermiddagen och ta upp den för vinterförvaring.

Småregn, och alldeles vitt utåt fjärdn… Regnet kommer vågrät och man blir genomsur från topp till tå, i synnerhet med stövlar som tydligen läcker… Med mej på släp tog jag Paro så jag sku ha någonting att köra hem med tillbaka.

Jag konstaterade också att en genomsur trädgårdshandske är bättre än ingen handske alls, när man kör båt, men väl iland ska nog genomsura handskar av så fort de går. Fy mårran va de är kallt på sjön såhär års. Man ska nog ha hytt om man ska va där någon längre stund…

Kvar i sjön har vi nu 3 ”båtar”. Liselott – pappas båt som brukar få vara ute åtminstone tills pråmen är uppe, för ifall pråmen strejkar kan man fästa liselott bakom pråmen med spännremmar och skuffa den framför sej. Pråmen, som ska upp vilken dag som helst, antagligen. Lite beroende på väder och vind. Sen är det slutfraktat hit till holmen. Paro som fungerar som vår fiskebåt. Den får ligga ute så länge som bara möjligt. Ifjol tog vi inte upp den alls. Den va lite fastfrusen emellanåt, men de varade inte så länge…

Pråmen… Söt, men inte ny. Livsviktig, men gammal och lite karies-drabbad. Tanken är att den ska få lite hjälp i vinter, så inte sjön äter upp den så helt. Den läcker lite, där är pump som pumpar nästan hela tiden… Men den har fått vara i sjön hela sommaren och otroligt nog hållit ihop. Jag ska väl inte skriva nånting, för då skiter de väl sej… de brukar ju kunna oturas… Men, ännu för någon timme sedan flöt den. Den är ju snudd på livsviktig för oss, vi har ju ingen färja, förbindelsebåt eller nåt sånt som trafikerar, så det som ska fraktas hit, bekostar vi själva. Om de inte går att släpa det med sej över bron förstods… Men, nu ska den upp, jag skickade iväg en knippå slaktfår igår, och de va väl sista inplanerade frakten, så, nu är det landbacken som gäller även för den.

Julen börjar vara här, och det mesta dittan och dattan brukar man vilja ha gjort färdigt till jul. Såntdär, ni vet. Upp med båtar, in med fåren, slakten undan, frostvakten på i källaren osv. Så kan man slappna av och fira jul i någorlunda lugn och ro sen. Annars ska man hela tiden hålla koll på att allt flyter, inte fryser sönder, inte rymmer osv…

Vintern kom den 20 november 2022

Vi for till Sverige den 10 november och då var det +14 grader men då vi kom tillbaka den 18 november så var det nästan 20 grader kallare. Man trodde i alla fall att det var tillfälligt men ett par veckor senare kan man konstatera att vintern kom den 20 november. Det kom litet snö men den gick att sopa bort vid väggbygget och jag trodde att den skulle smälta bort innan jul.

Litet snö hindrade inte väggarbetet

Det var litet plusgrader så det började droppa från taket vilket inte alls var trevligt för man stod mitt i takdroppet då man arbetade med väggen så jag måste sätta upp en presenning. Det gick bra att arbeta med väggen – speciellt som det bara var korta stumpar över den breda öppningen till den gamla dyngdalen från 1908 som senare blev vedlider och virkeslager med två skjutdörrar på 3,5 meter. Den gamla MF65 gick ännu in under mellantaket men de nyare traktorerna var för höga så utrymmet blev mest skräpkammare.

Där finns i alla fall cementgolv och passar bra för Kubotan som är låg – särskilt då Logosol-sågverket är flyttat till ett nytt hus. Men de gamla skjutdörrarna som jag var med och satte upp som yngre tonåring för mer än 60 år sedan var bara bastuved. Nya dörrar måste tillverkas.

Solen har ätit på de 60 år gamla dörrarna

De nya dörrarna består av en ram 40×125 mm och filmfanérskivor. hörnen är ihopfogade med spikplattor som jag skruvat fast. Numera använder jag ganska sällan spikar. Det är enklare att ändra om man gjort något dumt om man har skruvat. Skruvarna måste vara av stål med rostskyddsbeläggning C4 – INTE rostfria för de är för mjuka och går knappt att skruva i utan att huvudet förstörs. Och de går ofta inte att få ut tillbaka utan man måste slå sönder virket.

De moderna stålskruvarna är inte heller så bra. De håller nog fast men de bryts av ganska lätt eftersom kärnan är så tunn (för att de skall gå lätt att skruva i utan förborrning). Vi hade 5 mm skruvar i ställningarna men då jag tog ned dem så hade en stor andel brustit. Inte bra.

Dörrar med träram och filmfanér
Plåtförstärkning i hörnen

Sedan var det bara att skruva fast rullarna i dörrens övre kant och sätta upp den på skenan. Jag använde 40 mm skenor och de borde nog räcka till för de här dörrarna. Det gick bra att köra dörrarna från verkstaden till uthuset med frontlastaren. Bara man får ena rullen i skenan så är det enkelt att rulla in dörren.

Skjutdörren sätts på plats

Den 3 december var båda dörrarna uppsatta och det blev inte varmare utan kallare och mera snö så då avslutades byggsäsongen för i år. Väggen blev inte helt färdig men de värsta öppningarna är tilltäppta så vi får fortsätta nästa sommar.

Väggarbetet slut för i år i väntan på bättre väder nästa sommar

Solpanelerna blev också täckta av snö även om ett litet blidväder fick snön att rasa ned. Panelerna tycks vara betydligt halare än plåten för ingen snö kom ned från plåttaket. Det är alltså slut på solkraftverkets säsong också för i år. Det gör egentligen detsamma om det är snö på panelerna eller inte för det har varit så tjocka moln att solen inte orkat lysa just alls.

Ett litet blidväder fick fram solpanelerna – men molnen var tjocka

Och så hade vi en liten katastrof också mitt i allt. En radiator i stallet (arbetsrummet) började läcka och sprutade vatten långt in i rummet på mina papplådor med papper. Ett stålrör hade rostat sönder och tydligen hade det läckt vatten en längre tid för spånskivorna på golvet vare en möglig smörja under plastmattan – tredje gången som jag måste byta skivor i stallet …

Alltid någon otrevlig överraskning
Mögliga spånskivor

Nu sätter jag inte mera tillbaka spånskivor som är ett av de värsta skräpmaterialen som byggindustrin hittat på. Jag köpte filmfanér som är mycket dyrare men också mycket bättre. Jag ångrar att jag inte i tiderna satte ett trägolv i stallet men jag var ung och dum och förläste mej på byggtidningar. Numera är jag mycket mera kritisk till allt som har med den moderna byggtekniken att göra. I stort sett är allt som kommit efter 1960 mer eller mindre skräp.

Det är inte problem med att det blir att ligga vatten under golvet för det finns en golvbrunn under styroxskivorna som golvskivorna ligger på. Men spånskivor kan man inte torka upp för de sväller och blir bara smulor så de måste bort. Ett trägolv kan man torka upp även om någon bräda kan dra sej sned (går att byta ut).

Det börjar stå klart att vintern har börjat på allvar och knappast kommer att ge upp mer. Mängden snö ökar hela tiden och jag blev tvungen att börja köra med frontlastaren. Litet avbrott blev det eftersom en kran till hyttvärmen började läcka så jag måste bygga om värmesystemet på stora Zetorn – men det hade jag tänkt göra ändå. Det gäller bara att skotta sej ut till vägen först för jag kan inte köra fram till trappan. Mest sopar jag snön så länge det är kallt men blid snö är besvärlig också för frontlastaren.

Nej se, det snöar – det var väl roligt hurra …

Byggsäsongen är slut och nu blir det verkstadsarbete. Till all tur har jag en 100 kW radiator i verkstaden som matas från flispannan för elektriska värmare vill man inte använda då elpriset går upp till 50 cent/kWh. En ganska stor fläkt bakom radiatorn sprider värmen på nolltid till hela verkstaden. Och flisved finns det gott om. Vi har åter en bunt stora torra granar som man kan bränna även om det är harm om så fina stockar.

Till sist en bild från åbron vid Hopenbackan som är vår bydel.

Glad lillajul och Glatt Lucia !

Det verkar bli en ordentlig vinter i år

Eftertänksam självständighet

Ingen väckarklocka som väcker. Barnen är lediga från dagis och skola och vi tar en seg och långsam morgon. Fåren ska få sitt, men ingen stress, vi hinner nog… Istället för att skena ut, sitter jag med min kaffemugg och ser på småfåglarna som kommer och pickar i sej havregryn och frön. Vinden rör lite om i löven, men ströömin ligger lugn. Det blir en fin dag idag. De är en speciell dag, och mina tankar vandrar iväg….

Jag tänker lite på de få historier som dom äldre berättat. De är inte så väl av dem, men några korta historier finns det som när min mommo va liten och de satt ihopkrupna intill en bergsvägg någon natt när ryska bombplan fällde bomber över skärgården. De hade varit blankis och när bomberna gick genom isen, skrann isbitana långt och länge på den blanka isen. Mommo hade obehag för just det ljudet hela livet, när isbitar skrinner på blankis. Sen finns det också någon berättelse nerskriven om när Bertil, som bodde i granngården här på Ytterholm, va postiljon och cyklade med post vid fronten, en natt hade ryssen skjutit sönder hans cykellampa när han kom cyklandes, så sen hade det varit att cykla i mörkret. Då va de nära. Men, de gick bra.

Det är antagligen inte bara jag som känner mej extra tacksam och självständig i år. Kriget i Ukraina rasar på, och man önskar att dom också skulle kunna få fira självständighetsdag så som vi, med tystnad utanför dörren, ljus i fönstren, slottsbal på tv till kvällen, osv. Förhoppningsvis blir det så en dag. Eller, det blir så en dag, men innan dess…. Ojoj… måtte de hela få en ända så fort som möjligt. En rättvis ukrainsk ända.

Så, från köket på Ytterholm önskar jag er alla en glad självständighetsdag!

Allt har en ända.

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -”Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

18.8.2021. Grundförbättringen av åkern inleds.
Anslutningen till landsvägen känns inte trafiksäker, dessutom brant att ta sig upp på vägen.
18.8.2021. Några timmar senare efter att motorsåg och grävmaskin varit i flitig användning.
19.8.2021. Sikthindren bort och ny infart till åkern på gång.
I stridens hetta gäller det att komma ihåg att vi är många som nyttjar åkrarna, här har elkabeln märkts ut.
23.8.2021. Efter några resor till krosstation……..
……börjar infarten vara användbar och utfyllnad av lagringsplats kan påbörjas samtidigt som tegdikena läggs igen.
Jordfasta stenar som stör jordbearbetningen tas bort.
28.8.2021. Grundarbetena klara……
…. och ”skogen” ihopsamlad.
31.8.2021. Leverans av dräneringsgrus.
1.9.2021. Täckdikningen inleds med montering av brunnar och komplettering av gamla system.
9.9.2021. Det tar sig men mycket sten på övre delen av åkern fördröjer arbetet.
16.9.2021. Täckdikningen har avslutats och den stenfria delen plöjts för sådd av höstvete.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag ”Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya ”klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att ”egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

30.11.2022. Stenröjning.
1.12.2022. Nej nej jag återställer inte skogsdikena utan förbereder lite arronderingsförbättring.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.