I går kväll plöjde jag de sista åkrarna som kunde plöjas för säsongen i fina förhållanden. Kunde ha plöjt mera om hemmanet varit större då det är roligt att plöja. Har dock en del grönsaksåkrar oplöjda men plöjer dem till våren efter att ha flyttat bevattningsslangarna till nästa säsongs grönsaksåkrar. Jag sparar en flyttning på så vis och så är det lättare att se vilka slangar som passar var när dom inte är ihoprullade. Dessutom hinner eventuella ogräsfrön gro innan jag vänder jorden. Vi har också små restpartier av kålrot, brysselkål och grönkål kvar att skörda, samt en del purjo men den har farit illa i regnen.
Plöjning i adventstider.
Brukar oftast så korn efter grönsakerna då det känns lättast att reglera stråstyvheten på kornet. Grönsakerna lämnar nämligen efter sig en hel del näring som är svår att bedöma vid sådden. Det är också en anledning till att jag inte plöjer nu för att förhoppningsvis minska näringsläckaget. Jag föredrar av samma anledning att plöja sent eller just innan marken fryser och i år har plöjningsförhållandena varit bättre i november än i regnen i september och oktober. Visserligen har det regnat i november också men inte lika ofta.
Så jag känner mig nöjd över att ha plöjt mera än vad som var målsättningen för hösten. Fast numera har plöjda åkrar blivit lite av ett skällsord medan växttäcke och direktsådd applåderas i miljöns och klimatets namn. Och visst håller jag med om att fleråriga städsegröna grödor gör gott åt jorden, kolbindningen och minskar näringsläckagen. Tyvärr så har jag en del åkrar som inte lämpar sig för vårplöjning och tiden är också knapp på våren. Har heller ingen egen möjlighet till direktsådd och vad gäller grönsakerna så finns det just inga alternativ till plöjning och intensiv bearbetning.
Jag tycker att ska man plöja ska man göra det enligt bästa förmåga, annars kan man lika gärna kultivera. Här lyckades jag ansluta kilen rätt bra om jag får tycka det själv 👍. Den observante hittar kanske ett fel i bilden också?
Så mitt bidrag till saken har så här långt sträckt sig till lite naturvårdsvall (som kunde vara mer om man hittade nån vettig användning för gräset), kummin samt lite höstsäd (tidigare råg men nu inne på andra året med höstvete). Jag har försökt ta till mig lite av den allmänna diskussionen och har en del idéer men återkommer till dem i kommande inlägg. Det har varit en bråd vecka och jag är både trött och förkyld så inte så inspirerad nu just 🙂
I måndags var jag till ögonläkaren och fick godkänt – inga problem med ögonen. Dessutom fick jag recept på progressiva glasögon och det är bra för jag börjar tröttna på att ta på och av de tillfälliga glasögon som jag nu har. De är utmärkta för att köra bil och se på långt håll men jag måste ta av dem för att läsa och se vilken skruvspets jag behöver till skruvdragaren.
Fröjden blev kort. Då jag beställde nya glasögon så kostade de en halv förmögenhet. Nu måste jag också skaffa billiga glasögon som jag vågar ha på då jag arbetar och spara de dyra för speciellt högtidliga tillfällen. En svetsloppa så är de genast förstörda. De billiga må vara sämre men de jag brukar köpa i Sverige kostar bara en tiondedel av de dyra.
Nu måste man vara försiktig för med de här priserna så kan man inte gå och dö inom de närmaste tio åren förrän alla reservdelarna är amorterade. Det är som en gammal traktor eller bil – när skall man skrota den ? Ju mer man satsar på den desto svårare blir det att föra den till Hosmasgården (där vi samlar skrot för ungdomsföreningen). Det var en dyr dag på måndagen för jag fick också räkningen från tandläkaren. Hon är nog värd pengarna för det var rena kroppsarbetet att få bort en inflammerad rot på en kindtand. Jag håller alltid fast ögonen men jag tror nog att hon svettades då hon drog i tanden :-).
Så nu är jag fri att börja göra nånting nyttigt igen. Konditionen är usel efter en månads slöande men det är fortfarande så blött att man inte kommer till skogen. Vi har i stället satt upp plåt på tuutn (jag har svårt att kalla den ”skorsten”). Nu har den ett plåtsvep över så att det inte regnar in i den. Förr behövdes det inte eftersom man eldade varje dag. Till och med på sommaren måste man ju laga mat. De dagarna då det både regnade och blåste så rann det vatten längs tuutn in i huset. Få se om det är slut med det nu.
Man tycker att det inte behövs så mycket plåt till en hatt men jag måste klippa till en bit på 1×1 meter som jag sedan vek ned och in och fäste med ett monteringsband.
Plåten klipps till… och viks i stora vikmaskinen… mitten viks inåt (nedåt) … och plåtsvepet skruvas fast
Jag använde aluminiumplåt som är ganska lätt att vika och håller bra. De gamla plåtarna är från 1980 men i riktigt bra skick ännu. Men då hade jag inget plåtsvep över. Det är nu fastskruvat med fyra rostfria M6-skruvar (nedifrån) och så har jag själva svepet fastskruvat med rostfria muttrar uppifrån. Då är det relativt lätt att skruva bort om man skall sota. Det är strängt taget inte nödvändigt med rostfritt för järn som är ute i fria luften rostar inte så farligt eftersom vattnet torkar upp snabbt. De gamla skruvar och muttrar som jag satte dit omkring 1980 gick lätt att skruva bort ännu 40 år senare.
Sedan satte Henrik (erfaren bergsklättrare) upp plåten med monteringsband. Man bör dela bandet i två delar och sätta spännskruvar diagonalt för då spänner de bättre till bandet än om man bara använder en skruv.
Hatten på …
Nu i menförestider är det lämpligt att städa och täta dörrar. Nästa hus som skall rustas upp är uthuset och vi började redan med den delen som finns bakom Logosol-sågen. Där fanns ännu en hel del saker som bars ut efter köksbranden så det blev att sortera och städa. Mycket var sådant som man egentligen inte behöver (eftersom det fått ligga där i många år nu) men vi hittade också nyttiga saker som vi sökt efter.
Problemet med sågen har varit att det kommer massor med sågspånor in i huset genom springor och vi skyfflade ut en hel del. Nu tätar vi väggarnas och dörrarnas springor så att det problemet minskar. Men de sågspånor som kommer från Logosolen är mycket fina så de hittar in genom den minsta springa.
Det går bra att såga nu men dagarna är så korta och mörka att det behövs en mängd lampor runt sågen. Vi skall också bygga bord för motorsågen. Kedjan måste filas ganska ofta – då går det mycket bättre med sågandet. Hyllor för verktyg och utrustning till sågen behövs också. Speciellt hållare av olika slag för stockarna är viktiga. Det går nog bra att såga bort bakarna på en stock men då man börjar såga virke så behövs det hållare så att ändarna inte hänger ned – då får man intressanta kilar …
Vi bygger också staplar inomhus för virket så det inte samlar snö under vintern. Det är viktigare då man sågar på hösten. På våren kan man lugnt stapla upp virket utomhus för då torkar det bara bättre.
Och så har vi alltid behov av att städa upp i den stora ladan. Den var visserligen tömd efter golvlagandet men det är hemskt hur fort det samlas bråte på nytt i den. Speciellt takarbetet de två senaste somrarna fyllde upp ladan på nytt. Man vill inte lämna ens ruttet virke utomhus. Om man förvarar det under tak så blir det bra bastuved.
Nu hoppas vi åter på frost. En vecka med -10 grader utan snö skulle vara perfekt så att vi kan köra med traktor till skogen. Jag skulle absolut behöva skogsarbete – nu sitter jag och programmerar och installerar men fastän det är nödvändigt så skulle jag hellre fara till skogs.
Såm moofa saa: ”Ja iiss int sit jäär inn å fryys – ja far ti skooin”.
Det har varit en slö tid i en månad nu. Det regnar då det inte duggar och så får jag inte lyfta nånting tungt eller annars bara göra nånting som höjer blodtrycket (på grund av ögonoperationen). Och det värsta av allt: Jag har droppat i ögonen fyra gånger per dag tre sorter i en månads tid …
Jag måste ha på alarmet i mobiltelefonen för annars glömmer jag garanterat att droppa. Speciellt som det inte känns nånting alls i ögonen nu mera. Det var bara riktigt i början som jag hade litet pårår i öögåna (skräp i ögonen). Då glömmer man helt allt droppande om man inte har alarmet på. Men det är riktigt irriterande då eländet börjar tuta. Man tycker att det inte är så mycket med fyra gånger per dag men alltid då man kommit igång med nånting så tutar eländet. Det blir avbrott på avbrott och ingenting blir gjort.
Men nu är det slut ! Idag är det sista dagen. På måndag skall jag till ögonläkaren i Borgå på slutgranskning och får då troligen ett nytt recept på glasögon. Jag fick genast efter operationen riktigt bra glasögon från Borgå men de är inte progressiva och det är ett elände då man arbetar i verkstaden och hela tiden måste ta på och av glasögonen. Däremot går det bra att se på bildskärmen (men sämre att läsa en bok). Så jag saknar verkligen mina progressiva linser.
Till all tur hittade vi i Borgå en optiker som fixade nya linser i mina gamla skalmar medan vi väntade. Helt otroligt – det trodde man var omöjligt nuförtiden då de stora firmorna skickar efter allt från utlandet. Men det tar antagligen mera tid att få progressiva linser för de skall slipas och passas in ordentligt. Det positiva är att jag antagligen inte mera behöver byta till starkare glasögon varje år så som det har varit förut. Enda problemet är att linserna slits i verkstads och skogsarbetet.
Det har varit ganska slött på alla fronter. Det är menföre också här på landbacken. Brorsan har inte orkat sitta inne utan varit i skogen och röjt skogslaggarna. Men man kan inte köra bil och inte traktor på grund av blötan så han har gått hela vägen och sedan sågat en tank. De små froster som vi har haft har inte fått vägarna att bära.
Förstås är det ökningen av smittspridningen som gjort att ingenting händer även om inskränkningarna inte märks så mycket hemma. Vi är ungefär lika inskränkta som vi har varit de senaste 20 åren alldeles normalt. Vissa möten saknar man inte precis men höstmiddagen på Lokaaln blev inte av i år och inte heller älgsoppan för markägarna. Och nån biografkväll har vi inte kunnat hålla.
Vi var i alla fall till Sverige en vecka för det var nödvändigt att hälla ut allt vatten i huset i Medåker före vintern och frosten. Det var i grevens tid för efter det vi kommit hem så blev det minusgrader där. Vi träffade inte en enda person på hela resan utom då vi köpte mat. Det var raka spåret till Medåker och sedan raka spåret tillbaka.
Vädret var ganska bra utom då vi for. Jag bytte till vinterringar och det var tur för i trakten kring Salo var det minusgrader – annars bara plusgrader. Vägen var ganska torr så det var gott före.
I Medåker fick jag en hel del gjort eftersom vi inte kunde åka nånstans. Hallväggarna blev tätade och så limmade jag grålumppapp på dem. Nästa sommar skall de målas eller så klistrar vi tapeter på dem. Det är så små ytor att en tapetrulle räcker. Grålumppappen skall rivas i bitar på omkring 50×50 cm – inte skäras för då blir kanterna svårare att få snygga speciellt i ett gammalt hus där alla vinklar är litet underliga. Men man skall använda grymma mängder med tapetlim för de suger i sej vattnet på nolltid och så faller de ned från väggen. Bäst att limma väggen ett par gånger förrän man börjar sätta upp bitarna.
Grålumppapp i hallen
Därefter satte jag in lister för innerfönstren. Fönsterkarmarna är delvis så gamla att de var konstruerade för enkla fönster så det fanns ingen fals för innerfönster. Själva huset är byggt omkring 1856 vid skiftet då det flyttades ut ur radbyn i Garlinge men vissa delar som dörrar och fönster är från 1700-talet. Det ser man på gångjärnen som är enkla plåtgångjärn. De pressade gångjärnen kom först på 1800-talet.
Lister för innerfönster på den gamla karmen
Lägg märke till att inre kanten på karmen är krushyvlad – en fin detalj. Karmen var tyvärr målad med tjock modern färg som måste skrapas bort och målas om med linoljefärg. Själva träet i karmen är ännu stenhårt – kådrik furu som håller i evigheter i motsats till moderna fönster som ruttnar på 30 år. Det har vi sett i Ribackhuset där vi satte in nya fönster 1977. Målningen i Medåker får i alla fall vänta till nästa sommar.
I alla fall har jag satt plåtlister både ovanför och under fönstren som för regnvattnet ut från väggen. Man ser litet av den undre plåten under fönsterbågarna eftersom fönstret var litet öppet medan jag arbetade med listerna.
Vi kom hem för över en vecka sedan men har inte lyckats tömma bilen ännu. Alltid då man kommer hem så är det en massa saker som måste skötas genast. Man måste köra flis och så märker man att en del räkningar borde betalas genast och så vidare.
Men nu hade jag litet extra mycket problem med datamaskiner och nät. I Medåker kraschade min mikrodator (en Raspberry Pi som jag kallar Hallonpaj) – till all tur måste jag säja för nu kunde jag byta den till en ny. Jag har alltid en bunt med mej :-). De är inte dyra – bara 30-40 euro – men sedan är det mycket arbete att sätta in nytt operativsystem och alla program som förstås har ändrats en hel del sedan 2013 då jag första gången installerade dem. Jag satt i flera dagar och skrapade mej i skallen så jag fick stickor under naglarna.
Hemma är det inte bättre. Här har min rutter börjat krångla så jag har problem med nätanslutningen och så har väderstationens hallonpaj gett upp andan. Jag satte in en ny rutter men den ville inte vad jag ville så till sist beställde jag en ny från Tyskland. Få nu se om den börjar fungera. Visst har jag installerat systemen en gång tidigare men nu har en mängd inställningar ändrats och så har de bytt programspråk i väderprogrammet så jag sitter och lär mej Python (jo, det är ett programspråk).
Det går an att installera ett nytt system men sedan skall det underhållas och uppdateras i 20-30 år och under den tiden hinner mycket förändras. Det är så man längtar till skogsarbetet. Men där är det menföresväder …
Det är inte bara i det stora landet i väst som det hålls val i höst, även här hemma hålls ett val som berör oss skogsägare. Närmare bestämt valet av fullmäktige i skogsvårdsföreningen. Senast på onsdag den 25:e ska röstsedeln postas eller den elektroniska rösten avges. Så sök fram det kuvert som postats till er, välj en kandidat och rösta om ni inte redan gjort det.
Kandidater i Österbotten
Jag har själv suttit ett par perioder men ställer inte upp denna gång så det passar bra att slå ett slag för ärendet här på bloggen då jag inte skriver i egen sak.
Det har varit intressant och lärorikt att delta i fullmäktigemötena och framför allt socialt intressant att umgås med likasinnade som brinner för skogsbruk. Jag skulle gärna, av ovannämnda orsaker, ha ställt upp för återval men då jag råkade bli invald i Metsäs fullmäktige så blir det lite av intressekonflikt då föreningen och bolaget anses konkurrera på virkesmarknaden numera. Själv känner jag det inte riktigt så då jag i första hand jobbar / jobbat med den enskilda skogsägarens bästa för ögonen och bolagens i andra hand även om det naturligtvis också är viktigt att föreningen och bolaget går bra. Jag fick dessutom bra med röster i förra valet och det känns lite som att man sviker väljarnas förtroende om man inte åtar sig ett större ansvar för verksamheten än att sitta i fullmäktige. Sen så är det ju inte nödvändigt att samma personer sitter överallt heller och vi har bra kandidater med varierande bakgrund som ställt sig till förfogande i valet så trots att dagens skogsägare är en diversifierad grupp torde var och en finna en egen kandidat. Lite fler kvinnor hade kanske varit önskvärt men vi har på ”vår” lista ändå lyckats få 8 av 68 (~12%) att ställa upp.
Så upp till val av fullmäktige i skogsvårdsföreningen!
Så här glad blev man då jag meddelade att jag inte ställer mig till förfogande i nästa val. (Foto Thomas Snellman)
Eftersom jag inte blev blind ännu av ögonoperationen men måste sitta och göra ingenting så tänkte jag försöka göra en välbehövlig uppiffning av Bondbloggen. Därav varningen för vägbygge. Om det går bra så märker ni knappast nånting men om det går illa så kan Bondbloggen hicka och hacka, se underlig ut eller rent av krascha. Bara så ni vet.
Ingenting kan fungera utan problem hur länge som helst – inte en väg, inte en maskin och inte heller ett program som i det här fallet är WordPress. Det kommer uppdateringar i jämn takt och man måste uppdatera för det kan vara skurkar som hittat en sårbarhet som förorsakat uppdateringen. Det vore förvisso skönt om man kunde fortsätta som förut men det går alltså inte.
Förr var paketbilar ganska ovanliga i jordbruket. Transporterna sköttes mest med traktor och släpkärra om man inte fick in sakerna i en personbil. Det var inte små saker man fraktade med personbil – jag körde hem ett helt tak till rian med min Lada år 1977. Det var en oförglömlig färd för jag fick köra i snigelfart från Borgå och hade en mängd ilsket tutande lastbilar bakom mej fastän jag stannade vid varje busshållplats för att släppa förbi dem. Ett under att fjädringen höll men bilen låg väl direkt på bakaxeln.
Senare började de små flakbilarna bli vanliga men vi skaffade aldrig en sådan. De inte var mycket bättre an en gammal Lada. Däremot började jag titta på paketbilar av litet större modell. De små japanska var inget att ha. Till sist hittade jag en förmånlig begagnad Fiat Ducato år 1991. Den började tillverkas 1981 då Fiat tillsammans med Citroen och Peugeot byggde en gemensam fabrik för paketbilar. Det är precis samma bil med undantag för motorerna och en del småsaker. Se Sista resan för vita Ducato
Tyvärr så rostade balkarna sönder ganska fort så den måste bytas ut redan 1997 till den röda Ducaton som var tillverkad 1992 så den hade precis samma kaross som den första. Det var viktigt eftersom jag hade byggt en ordentlig inredning med isolerat golv, tak och väggar och dessutom husbilsinredning med värme och diskbord och säng. Då gick den att flytta till den nya Ducaton utan större förändringar. Speciellt golvvärmen från motorn var lätt att flytta.
I den röda Ducaton bodde jag då jag arbetade i Otnäs. Jag parkerade den utanför labbet och sov där. Tidigare hade jag sovit i källaren till vår bostad på Skepparegatan men där var så kallt att man måste sova med ludimyssån (pälsmössan) på om vintern. Dessutom gick det tid förlorad på att åka fram och tillbaka.
Nu håller jag på att riva bort allt jag satt in i den röda Ducaton och flyttar en hel del till den fjärde Ducaton. Tyvärr är den alldeles annorlunda byggd så isolering och skivor kan inte flyttas. Den blå Ducaton var redan så annorlunda att den aldrig blev inredd. Av all modellerna var den röda den bästa. Den kunde man stå rak i trots att den var så låg utanför att den gick som personbil på Viking Line. Den var dessutom så lång att jag kunde köra 4,6 meters bräder inne i bilen (mellanväggen var borttagen).
Tre generationer
Den blå Ducaton köpt 2010 (årsmodell 2006) var ett snabbköp eftersom den röda inte mera gick igenom besiktningen. Den är den minsta och egentligen för kort eftersom man inte får in tre meter långa saker i den. Höjden är också usel men i den generationens modeller var följande höjd för hög. Det hade blivit grymt dyrt att ta över den på färjan och vi körde ofta material till vårt hus i Sverige. Annars är den mycket trevlig att köra. Den är faktiskt bättre än den nyaste modellen. Den är fortfarande besiktad men i förra besiktningen fanns det ett stort rosthål i balkarna som kostade en hel del att lappa ihop. Och det lönar sej inte att svetsa plåtar på en bil – det blir bara nya hål bredvid de lappade.
Den nyaste modellen från år 2015 är betydligt större inuti än den blå. Den är högre, bredare och längre så nu ryms tre meters saker inne i bilen – till exempel propsar (massaved) om man nu vill köra dem. Den har också betydligt starkare motor – en Euro 5 typs 130 Multijet på 96 kW. Det är alltså modell III som fått ansiktslyftning år 2015. Och till den flyttar jag nu över speciellt de elektriska installationer som jag gjorde på den röda Ducaton.
Alla tre bilarna går att köra med men den röda är inte besiktad, Så den ska så småningom åka iväg till paketbilarnas himmel bara jag nu hinner plocka bort allt möjligt användbart från den. Det har varit intressant att se vad som installerades i slutet på 1990-talet. Då fanns den ingen navigator och radion var av modell äldre – visserligen med CD-växlare men den är också helt föråldrad nu då allting finns på en liten sticka (några hundra CD). Och så fanns där en magnetisk kompass så att man i mörker och regn visste åt vilket håll man körde …
Motorhemmet rivs …
Det är en hel del arbete som går förlorat nu då allt måste rivas. Inredningen är i prima skick men bilen håller inte längre (karossen). Motorn går bra – den startade direkt då jag skulle köra in den i verkstaden. Det är ett grymt slöseri att bygga bilar som inte håller minst 50 år.
Den nya bilen får knappast isolering eftersom det är för mycket arbete för enbart 10-15 år. Även om jag genast lät den rostskyddsbehandlas så blir den knappast evig den heller. Litet surt för en gammal bonde som bygger hus som skall hålla i hundratals år.
Men så kom jag på en galen uppfinning (igen). Man kan ju sätta upp ett tält inne i bilen och isolera det ordentligt. Styrox och tjocka madrasser under och en matta av polyetenskum runt tältet borde ge ganska bra isolering. I stället för att tälta i regn och blåst så kan man tälta inne i bilen. En paketbil utan isolering är fruktansvärt kall men det blåser och regnar inte inne i den.
Tälta i bilen
Vårt gamla tält från 1980-talet (före den första paketbilen) passade precis in i den nya bilen då jag kapade bågarna 20 cm i nedre ändan.
Nu har jag egen elcentral kopplad direkt till ackumulatorn. Backkameran är också kopplad till centralen och nu fungerar den fast motorn är igång. Tanken är att dessutom koppla reläer som styrs från tändlåset och från generatorn. Då slipper man alla ”datorstyrda” spänningar som mest bara krånglar. Det är också problem att koppla till ledningar som är alldeles för inbyggda på nya bilar. CAN-buss (digitala styrsignaler) gör inte saken enklare även om det finns dekodare. Det finns att köpa verktyg som kan programmera om hela halva bilen men jag håller mej till mitt eget system så jag vet precis hur det fungerar.
Nu har jag kört så mycket med den nyaste Ducaton att jag kan säja att den föregående är bättre att köra. Pedalerna är bedrövliga på den nya speciellt kopplingen där foten rutschar fram över pedalen. Körriktningsvisaren är på fel plats. Där den borde finnas har de satt farthållarspaken. Ratten är mindre och man får vara försiktig så man inte rör den för mycket och kör i diket men det är väl mest fråga om vana. Radion är usel och USB-kontakten fungerar inte. Fast radion hade jag tänkt byta ut i alla fall till en Androidenhet. Jag använder sällan radio. Körställningen är ganska bra i den nya men den är bättre i den äldre.
Annars så svänger den nya bra även om bakhjulen lätt kör över nånting i svängarna. Men det är jag van från röda Ducaton som också var extra lång. Lastutrymmet är fint men bakdörren skall man slå fast riktigt hårt – annars gnäller systemet att den är öppen. Det är ju en bra funktion för i den gamla måste jag sätta in lampor som visade om bakdörrarna var öppna efter det att jag kört en hel del utan att stänga dem. Bältesskrikaren tänker jag stänga av med en strömbrytare. Då man ska hoppa av och på hela tiden så blir man allvarligt sur på skriket. Det går att stänga av det men det är en besvärlig procedur, Signalhornet skall jag koppla så att det bara fungerar då strömmen är påslagen. Det är ett elände om man råkar luta armen mot ratten på parkeringsplatsen.
Jag vill inte påstå att Fiat Ducato är den bästa paketbilen. Orsaken till att jag köpt fyra är närmast lättja. Det är lättare att reparera dem då man är van vid tillverkarens lösningar och har en hel del reservdelar i lager. Att sätta sej in i en ny konstruktion tar en massa tid. Det räcker bra med de förändringar man gjort mellan de olika modellerna.
Egentligen borde jag bygga på huset ännu men det har varit så regnigt att det mest blivit inomhusarbete. Och idag måste jag ta det lugnt enligt tandläkarens order så här sitter jag och skriver fast värmepannan är avstängd. Jag fick i alla fall ett nytt kugghjul så det skall installeras så vi får värme i huset. Även om köksspisen värmt mycket bra.
