Bondbloggen – Sida 31

Det räckte till en sedel!

Ja, de räckte till en sedel per får. Endel fick jag inget för, andra lite mer för. Summa summarum räcker de ju till ungefär en 10e sedel per får. Och då va dessutom transporten betald! Men, överlag, det är ju ingen munter läsning, inte sporrar de ju… Eller jo, det är ju just det de gör! Att jag gör såhär i år, säljer djuren direkt till slakteri, de ska jag återkomma till så småningom i ett annat inlägg. Men, just nu är de bara att svälja siffrorna och gå vidare, mer sporrad än tidigare. Sånahär siffror ska man aldrig låta ta över ens tankar om hopplöshet, orättvisa och uppgivenhet, även om de lätt blir så, nej, man ska svänga på dem och tänka att nej nu jä-lar!!! Siffrorna, de ser i stort sett ut såhär

Eu.nummern är lite avskalad längst till vänster, sen följer staplar med vikt, klassificering, sort, pris per kilo, med och utan moms och så totalt vad jag får för de djuret.

Sort – alltså om de är över eller under 1 år, alla djuren va över 1 år, dock under 1,5 år, och skulle i andra länder klassas som ungfår, men någonting sådant har vi inte i detta landet, vilket jag tycker är tassigt… (de kan jag hålla utredningar om i nån timme om någon är intresserad…) Utgående från vikterna kan man ju konstatera att de inte är några stora djur de är frågan om, de är alltså djur som ifjol på hösten vägde alldeles för lite för att skicka till slakt, som fått vara kvar över vintern och sommaren för att växa till sej, men, vad har jag för det kan man ju fråga sej… Det är ju också frågan om renrasiga finska lantrasfår som inte har storleken på sin sida. De har däremot andra fördelar som jag värdesätter, men, just när man ska sälja till slakt blir de andra fördelarna ganska marginella… En ytterligare orsak till att de ifjol va så många som va så små, hänger ihop med den sena lamningen som jag hade då… Ja, de finns många funderingar som man kan vrida och vända på i evigheter, men de intressantaste tycker jag ändå är, när dom klassificerar ner djuren så lågt de bara möjligen går för att 0-värdera dom, vad händer det med köttet då? De måste ju bli svinbilligt i butiken! Eller vad tror ni händer med det köttet? Är det helt osäljbart? Oätligt? Problemavfall? Foder? Javisst har slakteriet kostnader för slakten, men så rysligt stora summor vet jag att det inte är…

Men, ja, såhär går det ju till. Bonden får som vanligt finna sej i systemet och har inte mycket att säga till om. Hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Att djuren inte alls behöver klassas så lågt som de gjorts eller är det en schysst klassificering? Att vikten stämmer? Att väga djuren, och kolla hur feta dom är innan man skickar dem garderar för en del, men inte allt… Och hur kan sedan kunden i butiken veta vad den egentligen köper? Känner den vanlige finländaren skillnad på steken på ett djur under 1 år, och på ett som är 2 år. Sätter man några stekar bredvid varandra, så visst ser och känner man skillnaden på gamla och yngre, men när nu mor Agda köper en lammstek i butiken, kommer hem med den och pluttar den i ugnsformen, marinerar och gräddar, kan hon då vara säker på att det är just lammstek hon bjuder på eller är de tackan Bräka 2-3år hon bjuder på…

De är ju inte de att köttet från ett lamm alla gånger är 100 gånger bättre än köttet från ett ungfår, eller äldre får, de är ju de att kött från olika åldrar passar till olika rätter. Man ska inte tillreda kött från ett lamm på samma vis som från en 3åring. Ingetdera är oätligt, eller bättre, men, vetskapen om vad man har i handen avgör ganska långt vad man gör med det. Dessutom är smaken som baken -> delad.

Så. Hur ska man då veta vad man äter? Jo, köp av bonden. Då går de att fråga vad de är man äter. Åtminstone jag vet vad jag säljer när jag säljer kött direkt hemmifrån. Och då kan man ju fråga sej varför jag hoppar jämnfota och säger köp av bonden, när jag själv säljer djuren till slakt, men som sagt, jag återkommer…

Vidare ska man också komma ihåg att alla slakterier är olika, och dom har inte heller alltid möjligheter att justera sej än hit än dit. Det finns uppköpare, schysstare och mindre schyssta, det finns ärligt folk och mindre ärligt folk. Det finns regelverk och det finns alltmöjligt inblandat.

Mat… De är komplicerade grejjer de…

Bilarna höll på att ta slut

Visst kan man lappa ihop maskiner i det oändliga men i något skede blir det dyrare än att byta till litet nyare. Våra bilar höll på att ta slut. Ducaton gick igenom besiktningen i fjol först efter svetsning av balkarna för 1000 euro – fastän det är en nästan ny bil från 2006. Och då plåtarna ger upp så börjar bilen var nära sitt slut. Sedan ville Volvo 850 från 1996 inte starta mera. Henriks bil kan man inte heller låna för den ena är på verkstaden och den andra måste de ha.

Då jag insåg att Ducatons plåtar började rosta sönder så såg jag förstås mej omkring efter en litet nyare Ducato. Det var inte så lätt för nu sitter alla och pantar på sina gamla bilar och ingen vågar köpa ny. I nästan ett år har samma bilar varit till salu och det är sällan som nya kommer till. Priserna på Fiat Ducato har varit ganska höga för den nyare modellen. Men jag vill ha en som är från 2015 eller senare eftersom det kom en del förbättringar då. Det var en liten förbättring av Ducato III (som kom år 2006) så jag räknar med att en del barnsjukdomar tagits bort och eftersom det inte är en helt ny modell så borde det inte ha kommit nya barnsjukdomar.

Jag började redan fundera på att satsa litet för att få igenom den gamla Ducaton i besiktningen ännu en gång för jag ville inte gå över 12500 euro med moms (10000 utan) och det var vanligen närmare 18000 som man ville ha för årsmodell 2015 eller nyare. De gamla modellerna fick man nog billigt men jag har redan en gammal Ducato II. Så då jag hittade en Ducato 2015 för 12500 så ringde jag direkt. Den fanns i Kangasala och hade ursprungligen kostat närmare 18000 euro.

Att köpa begagnat är att vänta och vänta och sedan blir det bråttom. Jag har väntat på lämpliga maskiner i många år. Rapiden tror jag att jag väntade i tio år på innan jag hittade en tillräckligt billig och bra. Man får inte slöa till om man köper begagnat utan måste kolla priserna och utbudet nästan varje dag. Till all tur hittar man numera maskinerna ganska lätt på nätet med bra beskrivningar och prisuppföljning.

Det tog nog emot att byta en så ny bil men att lappa den för 1000-2000 euro per år gör att en nyare blir billigare. Sedan är det också otrevligt att köpa nyare bilar som ofta är av sämre kvalitet och fulla med känslig och krånglande elektronik som man inte kan laga själv (även om jag är elektronikingenjör) och som vanligen är dyr att reparera dvs. de byter bara hela moduler.

Visst blir en del saker bättre i de nya bilarna men vissa saker blir sämre. Hård prispress gör att de byggs för att hålla bara tio är eller mindre. Som jag tidigare skrivit så måste man köpa maskiner enligt hur de kan repareras – strunt i maskinens egenskaper. Så jag kollade att det nu finns reparationshandböcker för Ducato III och så läste jag handboken för den nya bilen (de finns på nätet).

En sak som jag då märkte är att nyckeln är en riktigt komplicerad och dyr sak. På Fiat forumen så klagade folk på att Fiat är svindyrt då det gäller att få nya nycklar eller reparera gamla – eller helt enkelt bara komma in i och starta bilen då nyckeln krånglar. Det har också andra märkt så det finns nu oberoende firmor som lever på att billigare än Fiat hjälpa folk med nycklarna. I Linköping finns det till och med en firma som kommer hem (eller var bilen nu stannat) och lappar ihop nyckeln relativt billigt. Och programmerar reservnycklar. Den nya nyckeln är ju en datamaskin som diskuterar med bilens datamaskin och byter kod varje gång man använder nyckeln. Även om nån skurk kan läsa av koden från fjärrstyrningen så är den värdelös. För en sådan reservnyckel kan Fiats märkesverkstad ta upp till 500 euro … Eller mer.

Den nya Ducaton är importerad från Danmark där den fungerat som leasingbil och sålts på auktion. Leasingfirmorna vill inte ha äldre bilar men de håller dem vanligen också i ganska bra skick. Bilen såg bra ut och allt verkade fungera. Man vet förstås inte hur bra en bil är förrän man kört slut den. Den nya modellen har en sjätte växel vilket är bra för vi kör ofta långa vägar utom då vi åker till butiken . Den var körd 137000 kilometer vilket är ganska litet för en diesel. Sedan är det numera vanligt att det inte finns reservhjul men jag kollade att det finns plats att sätta in ett så jag plockar det jag har i gamla Ducaton och flyttar det.

Men motorrummet blir allt mindre för varje modell. Jag har haft tre Ducato (den nya är den fjärde) och i den första modellen fanns det massor med utrymme – men inte nu mera. Det blir inte roligt att reparera nånting. Motorn är på 2,4 liter medan den gamla Ducaton bara hade 2,0 liters motor vilket har varit för litet. Den nya är också litet längre vilket är bra då man får 312 cm långa saker att rymmas innanför dörrarna. Höjden inne i bilen är 166 cm vilket är ganska lågt men jag är tvungen att ha en modell som har yttre höjd under 240 cm för annars tar Viking Line fler gånger mer för biljetten. I dagens läge måste jag betala 100 euro mer för enkel resa Åbo-Stockholm om höjden går över 240 cm (62 euro upp till 240 cm och 165 euro över 240 cm).

Det är som sagt fjärde Ducaton för mej för jag har varit nöjd med dem. Inget prål men saklig konstruktion (för det mesta). Det är i alla fall bra att det finns farthållare på den nya för vi har fått en massa fartkameror och jag fick redan en lapp med varning att jag kört tre km/tim för fort i Forsby. Det är lätt gjort då man sitter och tänker på annat. Körställningen i Ducato passar mej precis och det är inget problem att köra hela vägen till Åbo utan paus. Jag märkte för övrigt att det är nästan lika lång väg till Kangasala som till Åbo.

En fördel till med den nya Ducaton är att motorn är av euro 5 klass vilket gör att bilskatten bara är 373 euro per år. Samtidigt är bränsleförbrukningen lägre (6,3 lit./100 km på landsväg). Oljebyte och service behöver man bara göra vartannat år (40000 km) och enligt Auto Express test så har bromsarna förbättrats liksom kopplingen och fjädringen. Karosseriet har förstärkts (rostskyddet också hoppas jag) och dörrarnas gångjärn förbättrats – vilket nog behövs.

Men vi får se om tio år huruvida den är i bättre skick än den gamla modellen. Fiat har massor med extrautrustning att erbjuda men det här exemplaret har bara grundutrustningen vilket jag tycker är bra för jag gillar inte tjutande alarm och allt möjligt som kan gå sönder. Själv tänker jag sätta in en ny Androidbaserad radio eller egentligen ett databaserat mediasystem. Jag hör sällan på radio utan har mina egna 60-talslåtar digitaliserade på ett kort. Inbyggd navigator vill jag inte heller ha för jag tycker de skilda navigatorerna är bättre så jag flyttar den jag nyligen köpte från den gamla Ducaton. Navigatorn har också fungerat bra för mobilsamtal som går via Blåtand.

En sak som inte är bättre är instrumenten. Där har den gamla Ducaton större och tydligare instrument. Jag undrar om de satsat på att man skall köpa den digitala skärmen till den nya i stället. Men där klarar jag mej bra med navigatorn och den smarta radion som kan visa alla bilens funktioner på sin skärm. Om nu elektroniken fungerar …

Det är inte så lyckat att den nya bilen är vit men man kan inte välja och vraka då man köper begagnat. Problemet är att den kommer att vara smutsig hela tiden eftersom vi har en grusväg med gropar som gör det helt onödigt att tvätta bilen för den blir nedsmutsad så fort man far nånstans.

Jag är rädd för att vi måste skaffa en nyare Volvo också men nu får vi litet mera tid att söka efter ett grisbilligt och superbra exemplar. Jag såg att det fanns 2696 V70:or till salu i Sverige på Blocket så månne vi nu inte hittar nån lämplig V70:a. Jag vill helst ha en från 2006-2007 då Volvo ännu tillverkade riktiga bilar. Och det finns sådana. Jag såg en 2006:a som var körd bara 5000 km men den såldes på auktion och priset gick genast upp över 100000 kronor så det finns efterfrågan på sådana ännu.

Det blev en hel del bilprat men Ducaton är helt på jordbruket och man klarar sej inte utan en stadig bil. Den används flitigt för transporter – inte bara av mej. Jag tänker hålla kvar den gamla Ducaton som får bli utlåningsbil så länge den går igenom besiktningen. Henrik och brorsan har också en hel del köror där de behöver en paketbil. Och jag får ha min egen Ducato i fred …

Delar är dyrt, dyrt så man kan få dåndimpen

Balmaskins-haveriet som tog sin början ifjol, när allt gräs blev på utsidan och inmåkaren hängde och slängde under maskinen, börjar vara till sin ände för nu har räkningen på delarna kommit. Jag har väntat på den räkningen, med fasa. Och mycket riktigt… Vad jag kunde konstatera är att delar är dyrt. Redigt dyrt. Nog har jag vetat det förut, att går nåt sönder, då brukar det bli dyrt. Men så hiskeligt dyrt… med facit i hand skulle det antagligen varit fiffigare att köpa en annan balmaskin, av samma märke och modell, så man skulle kunna plocka delar härifrån och därifrån, men det är sent att marra om det nu, bara att betala och försöka sova om nätterna.

Men man kan ju fundera, hur tex. ett kugghjul, som sitter vid keden som gör att inmåkaren måkar in gräset i kammaren kan kosta 700e. De va liksom en del… bland många… Visst är det en special-grej, men, vad är riktigt tillverkningskostnaden på en dylik? Men, de är ju de, utan snurrar det inte heller… Och det är ju just det, det behövs ju inte så många såna delar som man inte klarar sej utan, och som man inte riktigt kan knåpa ihop själv, förrän man är uppe i X antal 1000 e. Närmare bestämt 2,7. Delar som rymdes i en pafflåda som jag galant kunde bära under ena armen, + en axel, och så rasslar de till som om någon borrat hål i spargrisen.

Nå, visserligen har jag inte satt ut så många euro i underhåll och delar på den maskinen, den har varit snäll och troget tassat på, så slår man ut denna summan per boll jag syltat ihop blir de ju inte så vidare farligt, men visst kommer de som en kalldusch likväl…

Jaa-a… Och hujedamej. Var ska dom pengarna tas nu igen… Jaa, men jag skickade/sålde ju får till slakt i söndags, då ska de väl ramla in några slantar för varje får. Jo, slant, för om de räcker till en hel sedal per får är inte helt säkert…

Jag ber att få återkomma om det hela så småningom när jag vet resultatet från slakteriet. Om det blir så att jag får räkning, eller hur det går…

Sådär såg de ut ifjol när de hängde och slängde, nu är allt helt igen 🙂

Ännu mera halvtid

Mitt förra inlägg blev lite på hälft. Det var ju det som handlade om havtidsrapporter från dom olika grödorna. Kornet, vetet och höstvetet är avklarade, nu tar vi resten enligt min princip ”bättre sent som alltid”

Ryps

Egentligen hade jag bestämt att det inte kommer att bli fler gula åkrar på detta hemman, jag har ju misslyckats rejält, rejälare, rejälast med rypsen/rapsen under dom tre senaste åren så det borde börja gå upp för mig att man skall ge upp. Jag får väl hänvisa till coachen Cristopher Trier som på en förläsning sa att det som skiljer en jordbrukare från övriga företagare är att man aldrig inser när något inte går. Som exempel tog han en bonde som misslyckats med havren 10 år i sträck, men nog trodde blint att det skulle lyckas det elfte året. Om det var fiktivt eller inte vet jag inte, men precis så är det med mig och rypsen nu, man fattar inte när självbevarelsedriften BORDE sätta stopp.

Nåja. jag kan förklara. Det var egentligen inte meningen att så nån ryps i år, växten fanns inte med i odlingsplanen som gjordes i början på året. Däremot så gick det ju som det gick med vårens täckdikningsprojekt – det kom att dra ut på tiden. Några blogginlägg från maj handlar om detta.

När almanackan berättade 25 maj och åkern var hård som betong och torr som en 50 åring bakom öronen så var det nästan bara två alternativ kvar. Svartträda eller att så ut rypsutsäde som fanns i lager. Eftersom två senaste årens rypsskörd fortfarande finns i lager och inte helt räcker till en full lastbil så valde jag att chansa. Rypsfröna stöddes ut i något som närmast påminde om en stengärdsgård, och där blev dom såklart. Inget ryps kan gro mellan lerklimpar stora som olika idrottsbollar. Inte ens ogräset kom sig för att gro, utan åkern stod totaldöd fram till midsommaren. Sen kom regnet och startade upp den. För ungefär en vecka sedan (3. augusti) stod den i full blom – ungefär en månad för sent alltså – och just nu ser den helt bra ut på alla sätt och vis, om man bara undviker att titta i almanackan. 22 oktober är det senaste jag har tröskat ryps, men i år ser det nog nästan ut som om det skulle dra iväg mot lucia innan rypsen är i hamn. Teoretiskt skulle det funka – praktiskt inte. Så vi får väl se om vi går mot fjärde året av rypskatastrof på raken. Kanske vi provar ett femte, vem vet.

HÖ

All vår början bliver svår heter det visst. Min kamp i höåkern är av den digniteten att det kräver ett eget blogginlägg, men en kort sammanfattning skulle väl vara att det gick bra men blev inte till något. Eller något där mittemellan. Egentligen tänkte jag inte ta tillvara något eget torrhö i år, men i något skede såg växten så bra ut att vi beslöt oss för att prova. Nu är det inte bara så att ta in torrhö (Jag var 9 år när det senast skedde) och råkar man dessutom pröva första gången ett år när nästan hela juli månad regnar bort så blir dom dåliga förutsättningarna hastigt sämre. En del av höet går nog att använda, men långtifrån allt. Men som sagt mer om det senare.

Till allra sist kan jag hälsa från solrosorna. Dom mår bra och har precis just i dagarna börjat blomma.

En bild hör väl också till. Egentligen är jag smått alergisk mot solnedgångsbilder, dels har det gått inflation i dom, dels blir dom sällan lika bra som verkligheten men i detta fall lyckades Anna så bra med en dylik att jag väljer att visa upp den. Bal i solnedgången har jag döpt den till.

Det var nån slags lägesrapport på sommaren 2020, en sommar där det mesta spelat mig i händerna, ibland tror jag att jag är den enda finländaren i hela världen som vunnit på Coronakraschen, men så är det. Åtminstone hittills har Coronagrejen gett mig mindre problem och mera tid. Men, om framtiden vet vi inget, detdär kan svänga ännu.

Sådär som eftertexternas eftertext kan jag referera till att kollegan Christer försynt påpekade att det nog heter rybs på svenska, så kan det väl vara och är, men denna gång får fel vara fel. Korrigerar i nästa text som ju inte blir av – jag skall ju inte odla mera rapsrypsrybs.

Sa ja ju!

Bäst att passa på…

…med ett inlägg till nu då jag kom igång.

Granskade kornåkrarnas flyghavreförekomst i förrgår kväll och kunde konstatera att det som Kalle skrev om att det senare sådda inte lyckats lika bra som det tidiga inte håller sträck här. Jag sådde sent och visst är växtligheten sen också men axen matade och mogningsprocessen inledd så håller sommarvärmen i sig några veckor till och frosten sig borta så borde det nog finnas nåt att tröska om en månad eller så.

Många klagar över korta strålängder men här är nog längden normal för sorten i fråga eller för att något vulgärt beskriva det som så att det skönt smekte grenen när man vandrade i växtligheten i sökandet efter flyghavren.

Normal längd på Elmeri kornet skulle jag vilja påstå.

Tog några bilder för att beskriva utseendet i övrigt.

9.8.2020 det mesta matat så mognadsprocessen kan ta vid.

Fakta om kornet ovan:

Mullhaltig FMo, pH 6,2-6,6. Övriga värden nöjaktiga till goda, Förfrukt grönsaker, vårplöjning 12.5, harvning färdig såbädd 14.5, kombisådd 2.6 (500 groende kärnor / 250-300 kg Agro 16-7-13), ArianeS 2L 22.6.

Sådärja.

Det är länge sen Nisse med sitt ”hasi” utannonserade att vårbruket var över och härom veckan kom Kalle med sin halvtidsrapport eller ”mid-term review” som dom brukar prata om i EU. Så ni undrar kanske hur läget är för grönsaksbonden?

Kan därför härmed meddela intresseklubben att kl. 23:14 dennes (8.8.) såddes den sista av grönsakssådderna för säsongen.

8.8.-20 23:14 Sista grönsakssådden för säsongen.

Lite spenat var det som nu såddes och en timme tidigare lite kålrabbi. Lite senare än planerat men ”optimisten” är mitt andra namn så varför inte göra ett försök. Tanken var nog att så i slutet av juli men återkommande regn och ont om tid fördröjde arbetet. Vi får nu se om det blir nåt att skörda av detta i oktober.

Om det nu är lite osäkert med sådden så har jag nog större förhoppningar om att den sista planteringen som gjordes igår kväll hinner bli klar. Vi har nu varmt härligt väder vilket man kan se av alla njutningsfulla bilder som lagts upp i sociala media så även jag inspirerades av det fina sensommarvädret till att posta detta inlägg. Lagom fuktigt är det nu också för en gångs skull och tillväxten är god på de flesta grödor. Jag skall likt Kalle försöka mig på en mer heltäckande skrivelse inom kort. Men nu ska jag ta en dusch och kanske en kall pilsner innan jag avslutar dagen.