22 oktober, 2020 av Nisse

Paketbilsepokens fjärde del

Förr var paketbilar ganska ovanliga i jordbruket. Transporterna sköttes mest med traktor och släpkärra om man inte fick in sakerna i en personbil. Det var inte små saker man fraktade med personbil – jag körde hem ett helt tak till rian med min Lada år 1977. Det var en oförglömlig färd för jag fick köra i snigelfart från Borgå och hade en mängd ilsket tutande lastbilar bakom mej fastän jag stannade vid varje busshållplats för att släppa förbi dem. Ett under att fjädringen höll men bilen låg väl direkt på bakaxeln.

Senare började de små flakbilarna bli vanliga men vi skaffade aldrig en sådan. De inte var mycket bättre an en gammal Lada. Däremot började jag titta på paketbilar av litet större modell. De små japanska var inget att ha. Till sist hittade jag en förmånlig begagnad Fiat Ducato år 1991. Den började tillverkas 1981 då Fiat tillsammans med Citroen och Peugeot byggde en gemensam fabrik för paketbilar. Det är precis samma bil med undantag för motorerna och en del småsaker. Se Sista resan för vita Ducato

Tyvärr så rostade balkarna sönder ganska fort så den måste bytas ut redan 1997 till den röda Ducaton som var tillverkad 1992 så den hade precis samma kaross som den första. Det var viktigt eftersom jag hade byggt en ordentlig inredning med isolerat golv, tak och väggar och dessutom husbilsinredning med värme och diskbord och säng. Då gick den att flytta till den nya Ducaton utan större förändringar. Speciellt golvvärmen från motorn var lätt att flytta.

I den röda Ducaton bodde jag då jag arbetade i Otnäs. Jag parkerade den utanför labbet och sov där. Tidigare hade jag sovit i källaren till vår bostad på Skepparegatan men där var så kallt att man måste sova med ludimyssån (pälsmössan) på om vintern. Dessutom gick det tid förlorad på att åka fram och tillbaka.

Nu håller jag på att riva bort allt jag satt in i den röda Ducaton och flyttar en hel del till den fjärde Ducaton. Tyvärr är den alldeles annorlunda byggd så isolering och skivor kan inte flyttas. Den blå Ducaton var redan så annorlunda att den aldrig blev inredd. Av all modellerna var den röda den bästa. Den kunde man stå rak i trots att den var så låg utanför att den gick som personbil på Viking Line. Den var dessutom så lång att jag kunde köra 4,6 meters bräder inne i bilen (mellanväggen var borttagen).

Tre generationer

Den blå Ducaton köpt 2010 (årsmodell 2006) var ett snabbköp eftersom den röda inte mera gick igenom besiktningen. Den är den minsta och egentligen för kort eftersom man inte får in tre meter långa saker i den. Höjden är också usel men i den generationens modeller var följande höjd för hög. Det hade blivit grymt dyrt att ta över den på färjan och vi körde ofta material till vårt hus i Sverige. Annars är den mycket trevlig att köra. Den är faktiskt bättre än den nyaste modellen. Den är fortfarande besiktad men i förra besiktningen fanns det ett stort rosthål i balkarna som kostade en hel del att lappa ihop. Och det lönar sej inte att svetsa plåtar på en bil – det blir bara nya hål bredvid de lappade.

Den nyaste modellen från år 2015 är betydligt större inuti än den blå. Den är högre, bredare och längre så nu ryms tre meters saker inne i bilen – till exempel propsar (massaved) om man nu vill köra dem. Den har också betydligt starkare motor – en Euro 5 typs 130 Multijet på 96 kW. Det är alltså modell III som fått ansiktslyftning år 2015. Och till den flyttar jag nu över speciellt de elektriska installationer som jag gjorde på den röda Ducaton.

Alla tre bilarna går att köra med men den röda är inte besiktad, Så den ska så småningom åka iväg till paketbilarnas himmel bara jag nu hinner plocka bort allt möjligt användbart från den. Det har varit intressant att se vad som installerades i slutet på 1990-talet. Då fanns den ingen navigator och radion var av modell äldre – visserligen med CD-växlare men den är också helt föråldrad nu då allting finns på en liten sticka (några hundra CD). Och så fanns där en magnetisk kompass så att man i mörker och regn visste åt vilket håll man körde …

Motorhemmet rivs …

Det är en hel del arbete som går förlorat nu då allt måste rivas. Inredningen är i prima skick men bilen håller inte längre (karossen). Motorn går bra – den startade direkt då jag skulle köra in den i verkstaden. Det är ett grymt slöseri att bygga bilar som inte håller minst 50 år.

Den nya bilen får knappast isolering eftersom det är för mycket arbete för enbart 10-15 år. Även om jag genast lät den rostskyddsbehandlas så blir den knappast evig den heller. Litet surt för en gammal bonde som bygger hus som skall hålla i hundratals år.

Men så kom jag på en galen uppfinning (igen). Man kan ju sätta upp ett tält inne i bilen och isolera det ordentligt. Styrox och tjocka madrasser under och en matta av polyetenskum runt tältet borde ge ganska bra isolering. I stället för att tälta i regn och blåst så kan man tälta inne i bilen. En paketbil utan isolering är fruktansvärt kall men det blåser och regnar inte inne i den.

Tälta i bilen

Vårt gamla tält från 1980-talet (före den första paketbilen) passade precis in i den nya bilen då jag kapade bågarna 20 cm i nedre ändan.

Nu har jag egen elcentral kopplad direkt till ackumulatorn. Backkameran är också kopplad till centralen och nu fungerar den fast motorn är igång. Tanken är att dessutom koppla reläer som styrs från tändlåset och från generatorn. Då slipper man alla ”datorstyrda” spänningar som mest bara krånglar. Det är också problem att koppla till ledningar som är alldeles för inbyggda på nya bilar. CAN-buss (digitala styrsignaler) gör inte saken enklare även om det finns dekodare. Det finns att köpa verktyg som kan programmera om hela halva bilen men jag håller mej till mitt eget system så jag vet precis hur det fungerar.

Nu har jag kört så mycket med den nyaste Ducaton att jag kan säja att den föregående är bättre att köra. Pedalerna är bedrövliga på den nya speciellt kopplingen där foten rutschar fram över pedalen. Körriktningsvisaren är på fel plats. Där den borde finnas har de satt farthållarspaken. Ratten är mindre och man får vara försiktig så man inte rör den för mycket och kör i diket men det är väl mest fråga om vana. Radion är usel och USB-kontakten fungerar inte. Fast radion hade jag tänkt byta ut i alla fall till en Androidenhet. Jag använder sällan radio. Körställningen är ganska bra i den nya men den är bättre i den äldre.

Annars så svänger den nya bra även om bakhjulen lätt kör över nånting i svängarna. Men det är jag van från röda Ducaton som också var extra lång. Lastutrymmet är fint men bakdörren skall man slå fast riktigt hårt – annars gnäller systemet att den är öppen. Det är ju en bra funktion för i den gamla måste jag sätta in lampor som visade om bakdörrarna var öppna efter det att jag kört en hel del utan att stänga dem. Bältesskrikaren tänker jag stänga av med en strömbrytare. Då man ska hoppa av och på hela tiden så blir man allvarligt sur på skriket. Det går att stänga av det men det är en besvärlig procedur, Signalhornet skall jag koppla så att det bara fungerar då strömmen är påslagen. Det är ett elände om man råkar luta armen mot ratten på parkeringsplatsen.

Jag vill inte påstå att Fiat Ducato är den bästa paketbilen. Orsaken till att jag köpt fyra är närmast lättja. Det är lättare att reparera dem då man är van vid tillverkarens lösningar och har en hel del reservdelar i lager. Att sätta sej in i en ny konstruktion tar en massa tid. Det räcker bra med de förändringar man gjort mellan de olika modellerna.

Egentligen borde jag bygga på huset ännu men det har varit så regnigt att det mest blivit inomhusarbete. Och idag måste jag ta det lugnt enligt tandläkarens order så här sitter jag och skriver fast värmepannan är avstängd. Jag fick i alla fall ett nytt kugghjul så det skall installeras så vi får värme i huset. Även om köksspisen värmt mycket bra.

28 augusti, 2020 av Nisse

Bilarna höll på att ta slut

Visst kan man lappa ihop maskiner i det oändliga men i något skede blir det dyrare än att byta till litet nyare. Våra bilar höll på att ta slut. Ducaton gick igenom besiktningen i fjol först efter svetsning av balkarna för 1000 euro – fastän det är en nästan ny bil från 2006. Och då plåtarna ger upp så börjar bilen var nära sitt slut. Sedan ville Volvo 850 från 1996 inte starta mera. Henriks bil kan man inte heller låna för den ena är på verkstaden och den andra måste de ha.

Då jag insåg att Ducatons plåtar började rosta sönder så såg jag förstås mej omkring efter en litet nyare Ducato. Det var inte så lätt för nu sitter alla och pantar på sina gamla bilar och ingen vågar köpa ny. I nästan ett år har samma bilar varit till salu och det är sällan som nya kommer till. Priserna på Fiat Ducato har varit ganska höga för den nyare modellen. Men jag vill ha en som är från 2015 eller senare eftersom det kom en del förbättringar då. Det var en liten förbättring av Ducato III (som kom år 2006) så jag räknar med att en del barnsjukdomar tagits bort och eftersom det inte är en helt ny modell så borde det inte ha kommit nya barnsjukdomar.

Jag började redan fundera på att satsa litet för att få igenom den gamla Ducaton i besiktningen ännu en gång för jag ville inte gå över 12500 euro med moms (10000 utan) och det var vanligen närmare 18000 som man ville ha för årsmodell 2015 eller nyare. De gamla modellerna fick man nog billigt men jag har redan en gammal Ducato II. Så då jag hittade en Ducato 2015 för 12500 så ringde jag direkt. Den fanns i Kangasala och hade ursprungligen kostat närmare 18000 euro.

Att köpa begagnat är att vänta och vänta och sedan blir det bråttom. Jag har väntat på lämpliga maskiner i många år. Rapiden tror jag att jag väntade i tio år på innan jag hittade en tillräckligt billig och bra. Man får inte slöa till om man köper begagnat utan måste kolla priserna och utbudet nästan varje dag. Till all tur hittar man numera maskinerna ganska lätt på nätet med bra beskrivningar och prisuppföljning.

Det tog nog emot att byta en så ny bil men att lappa den för 1000-2000 euro per år gör att en nyare blir billigare. Sedan är det också otrevligt att köpa nyare bilar som ofta är av sämre kvalitet och fulla med känslig och krånglande elektronik som man inte kan laga själv (även om jag är elektronikingenjör) och som vanligen är dyr att reparera dvs. de byter bara hela moduler.

Visst blir en del saker bättre i de nya bilarna men vissa saker blir sämre. Hård prispress gör att de byggs för att hålla bara tio är eller mindre. Som jag tidigare skrivit så måste man köpa maskiner enligt hur de kan repareras – strunt i maskinens egenskaper. Så jag kollade att det nu finns reparationshandböcker för Ducato III och så läste jag handboken för den nya bilen (de finns på nätet).

En sak som jag då märkte är att nyckeln är en riktigt komplicerad och dyr sak. På Fiat forumen så klagade folk på att Fiat är svindyrt då det gäller att få nya nycklar eller reparera gamla – eller helt enkelt bara komma in i och starta bilen då nyckeln krånglar. Det har också andra märkt så det finns nu oberoende firmor som lever på att billigare än Fiat hjälpa folk med nycklarna. I Linköping finns det till och med en firma som kommer hem (eller var bilen nu stannat) och lappar ihop nyckeln relativt billigt. Och programmerar reservnycklar. Den nya nyckeln är ju en datamaskin som diskuterar med bilens datamaskin och byter kod varje gång man använder nyckeln. Även om nån skurk kan läsa av koden från fjärrstyrningen så är den värdelös. För en sådan reservnyckel kan Fiats märkesverkstad ta upp till 500 euro … Eller mer.

Den nya Ducaton är importerad från Danmark där den fungerat som leasingbil och sålts på auktion. Leasingfirmorna vill inte ha äldre bilar men de håller dem vanligen också i ganska bra skick. Bilen såg bra ut och allt verkade fungera. Man vet förstås inte hur bra en bil är förrän man kört slut den. Den nya modellen har en sjätte växel vilket är bra för vi kör ofta långa vägar utom då vi åker till butiken . Den var körd 137000 kilometer vilket är ganska litet för en diesel. Sedan är det numera vanligt att det inte finns reservhjul men jag kollade att det finns plats att sätta in ett så jag plockar det jag har i gamla Ducaton och flyttar det.

Men motorrummet blir allt mindre för varje modell. Jag har haft tre Ducato (den nya är den fjärde) och i den första modellen fanns det massor med utrymme – men inte nu mera. Det blir inte roligt att reparera nånting. Motorn är på 2,4 liter medan den gamla Ducaton bara hade 2,0 liters motor vilket har varit för litet. Den nya är också litet längre vilket är bra då man får 312 cm långa saker att rymmas innanför dörrarna. Höjden inne i bilen är 166 cm vilket är ganska lågt men jag är tvungen att ha en modell som har yttre höjd under 240 cm för annars tar Viking Line fler gånger mer för biljetten. I dagens läge måste jag betala 100 euro mer för enkel resa Åbo-Stockholm om höjden går över 240 cm (62 euro upp till 240 cm och 165 euro över 240 cm).

Det är som sagt fjärde Ducaton för mej för jag har varit nöjd med dem. Inget prål men saklig konstruktion (för det mesta). Det är i alla fall bra att det finns farthållare på den nya för vi har fått en massa fartkameror och jag fick redan en lapp med varning att jag kört tre km/tim för fort i Forsby. Det är lätt gjort då man sitter och tänker på annat. Körställningen i Ducato passar mej precis och det är inget problem att köra hela vägen till Åbo utan paus. Jag märkte för övrigt att det är nästan lika lång väg till Kangasala som till Åbo.

En fördel till med den nya Ducaton är att motorn är av euro 5 klass vilket gör att bilskatten bara är 373 euro per år. Samtidigt är bränsleförbrukningen lägre (6,3 lit./100 km på landsväg). Oljebyte och service behöver man bara göra vartannat år (40000 km) och enligt Auto Express test så har bromsarna förbättrats liksom kopplingen och fjädringen. Karosseriet har förstärkts (rostskyddet också hoppas jag) och dörrarnas gångjärn förbättrats – vilket nog behövs.

Men vi får se om tio år huruvida den är i bättre skick än den gamla modellen. Fiat har massor med extrautrustning att erbjuda men det här exemplaret har bara grundutrustningen vilket jag tycker är bra för jag gillar inte tjutande alarm och allt möjligt som kan gå sönder. Själv tänker jag sätta in en ny Androidbaserad radio eller egentligen ett databaserat mediasystem. Jag hör sällan på radio utan har mina egna 60-talslåtar digitaliserade på ett kort. Inbyggd navigator vill jag inte heller ha för jag tycker de skilda navigatorerna är bättre så jag flyttar den jag nyligen köpte från den gamla Ducaton. Navigatorn har också fungerat bra för mobilsamtal som går via Blåtand.

En sak som inte är bättre är instrumenten. Där har den gamla Ducaton större och tydligare instrument. Jag undrar om de satsat på att man skall köpa den digitala skärmen till den nya i stället. Men där klarar jag mej bra med navigatorn och den smarta radion som kan visa alla bilens funktioner på sin skärm. Om nu elektroniken fungerar …

Det är inte så lyckat att den nya bilen är vit men man kan inte välja och vraka då man köper begagnat. Problemet är att den kommer att vara smutsig hela tiden eftersom vi har en grusväg med gropar som gör det helt onödigt att tvätta bilen för den blir nedsmutsad så fort man far nånstans.

Jag är rädd för att vi måste skaffa en nyare Volvo också men nu får vi litet mera tid att söka efter ett grisbilligt och superbra exemplar. Jag såg att det fanns 2696 V70:or till salu i Sverige på Blocket så månne vi nu inte hittar nån lämplig V70:a. Jag vill helst ha en från 2006-2007 då Volvo ännu tillverkade riktiga bilar. Och det finns sådana. Jag såg en 2006:a som var körd bara 5000 km men den såldes på auktion och priset gick genast upp över 100000 kronor så det finns efterfrågan på sådana ännu.

Det blev en hel del bilprat men Ducaton är helt på jordbruket och man klarar sej inte utan en stadig bil. Den används flitigt för transporter – inte bara av mej. Jag tänker hålla kvar den gamla Ducaton som får bli utlåningsbil så länge den går igenom besiktningen. Henrik och brorsan har också en hel del köror där de behöver en paketbil. Och jag får ha min egen Ducato i fred …

Nya Ducaton medan den ännu är vit

23 november, 2019 av Nisse

Från bygge till verkstadsarbete

I går städade vi upp vid sågverket efter att ha sågat de sista stockarna. Det blev ett tiotal stora skopor med sågspån och då hade jag kört bort sågspån redan en gång i somras. Det blev besvärligt att såga då det fanns närmare 60 cm sågspån där man skulle gå och nu hade vevarna på sågverket börjat bli under sågspånen.

Då man sågar blir det sågspån

Vi jämnade ut upplagsplatsen för sågstockarna för det blir snart minusgrader. Nu kan vi köra hem nya sågstockar dvs. mest klena under 14 cm och så en hel del torra. De klena ger två 5 cm battingar eller två bräder plus en 5 cm batting. De torra sågar vi till väggbräder och en del har riktigt fin kvalitet. Jag hyvlade i somras sådana som var 25-30 cm breda till fönsterfoder i Medåker och de var ganska så hårda. Med torra stockar så behöver man inte vara rädd att virket slår sej då det torkar.

Nästan tom sågplats

Bäst går det att såga korta stockar på 2-3 meter. De långa vill hänga ned i ändarna men i somras då jag måste ha upp till 6,2 meter långa battingar så satte jag en grov bjälke under och sågade på det viset ganska bra virke. Om man gör grundinställningarna noggrant så kommer man ned till en måttnoggrannhet på ett par millimeter.

I dag tog vi in Ducaton i verkstaden för översyn för den måste besiktas senast den 4 december. Som vanligt kollade jag in vad en nyare Ducato skulle kosta så att jag fick bättre motivation . De nya modellen kom 2015 och en uppdatering 2017. Men de är för nya för priserna går från 18000 euro uppåt vilket är för mycket för mej. Jag borde få den gamla Ducaton från 2006 igenom ett par besiktningar ännu. Den börjar bli litet orkeslös men värre är att plåtarna börjar rosta. Så vi får se hur det går …