Bondbloggen – Sida 370

En bra dag

Många tycker att bönderna bara gnäller – och det stämmer för det mesta. Är det inte för vått så är det för torrt och är det inte för kallt så är det för hett. Är det en bra dag så blir det snart sämre – det har erfarenheten visat. Men så är det här i livet: Efter solsken kommer regn.

I dag var det i alla fall en ganska bra dag. Jag har borrat i cementväggen så att händerna skakat ännu på kvällen men nu har jag två hål på 20×40 cm (efter flera dagar arbete) och så testade jag att köra dieselmotorn. Och nu gick det bra. Efter en timme hade temperaturen stabiliserat sej på 80 grader i motorn och 34 grader i motorrummet. Det hade kunnat vara lägre men det går an. Nu kan jag torka med dieseln och den stora dubbelfläkten.Den är inte vacker – men stark.

Det var förstås 15 grader svalare uteluft än i somras då jag först testade så en het sommar misstänker jag att det inte går än. Men för den här hösten borde det fungera. Även om säden är nedtorkad så måste jag ännu torka flisen för vintern. Då jag har färsk asp i flisveden så måste den absolut torkas – då man flisar så bara strittar vattnet från aspen. Och det lönar sej att torka flisen. Den torkar lätt och snabbt och det lönar sej inte att försöka bränna vatten.

Men – den nya torken är ännu full av vete som måste bort förrän man kan flisa. Det var också på den sidan en bra dag för priset på fodervete steg i Finland till 188 euro/ton (Avena Lovisa). Det är betydligt lägre än i Tyskland men skillnaden är inte mera nära 100 euro. Så nu blir det att försöka få iväg ett lass vete till så vi får flisandet avklarat medan det ännu är litet torkanväder kvar på hösten.

Så kanske man kan sova en natt relativt nöjd. I morgon kommer det säkert nya problem men det var i alla fall en bra dag i dag (ta i trä …).

Tröskningen inledd

Idag inleddes korntröskningen. Det var Skärviksliden i Sundby som blev först tröskmoget i alla fall.

Tyvärr har torkan beskattat skiftet ganska ordentligt. Skörden ser inte ut att riktigt orka till 2 t/ha, vilket är lite förvånande med tanke på hur beståndet sett ut. När t.ex skördekontrollföreningen besökte skiftet var allmänna omdömet att skörden skulle bli minst 3 t/ha. Vilket igen bekräftar det jag skrev i en kommentar tidigare att man skall vara försiktig med att säga något om skördens storlek innan den är bärgad. 🙂

Muskeldegeneration

I mitten av förra veckan märkte jag att tjurkalven Hannibal började se lite hängig ut. Han var trött och sov för det mesta. Han verkade inte ha diarre, inte heller vara uttorkad och dessutom såg jag att han trots tröttheten diade sin mamma så det borde inte vara magen som krånglade. Feber hade han inte heller. Däremot andades han lite flämtande, vilket tyder på lunginflammation varför jag också behandlade honom för. Det var först när en annan kalv, Harrison, började visa samma trötthet men utan flämtandet som poletten föll ner för mej: det är ju muskeldegeneration! Dr Fä-House löser ett fall igen….

Muskeldegeneration är en förlamningssjukdom som beror på selenbrist och den yttrar sig i att djuret gradvis blir allt stelare i musklerna för att till sist dö. Jordmånen i Norden är generellt selenfattig och man har därför blandat selen i konstgödseln sen 60-talet. Som ekoodlare har jag ju ingen hjälp av konstgödseln och därför är det av största vikt att ge korna selentillskott via mineralutfodringen vilket jag också har gjort. Jag har trott att jag har selennivån i utfodringen i skick eftersom jag inte haft några problem hittills. Antagligen innebär de två fall jag nu haft att selentillskottet räcker för det mesta, men är i mindre laget.

Min veterinär skrev ut ett selenpreparat och på fredag gav jag Hannibal och Harrison första dosen. Redan på lördag kunde jag se att Harrison tydligen skulle klara sig, han var betydligt piggare. Hannibal reagerade förvisso på behandlingen men inte så mycket som jag hade hoppats. Blicken var betydligt stadigare och han höll huvudet högre än tidigare, men rörde sig fortfarande stelt och sov helst. Jag låste in båda kalvarna tillsammans med sina mammor i sjukboxen så att de skulle hållas i närheten av varandra. När man inte riktigt orkar gå skall maten vara nära till hands.

På lördag passade jag på att ge samma selentillskott som de sjuka kalvarna fick åt övriga kalvar också. Eftersom alla äter samma foder är det rimligt att anta att också andra kalvar behöver lite extra selen.

Nu på söndag kan jag konstatera att det ser bättre ut också för Hannibals del. Han är fortfarande lite stel, men klart piggare och protesterade t.o.m vilt när jag skulle ge honom hans medicin. Det är ett mycket gott tecken, när han var som tröttast orkade han inte spjärna emot. Få se om han inte skall klara sig i alla fall.

Veckans saldo

Sedan onsdagen har vi fått 6 nya invånare i ladugården. Som jag skrev tidigare, fick vi först Harald på onsdag morgonen och Henriikka på dagen. Båda korna kalvade några dagar för tidigt. Siri tyckte att hon skulle följa deras exempler och kalvade natten till torsdagen. När vi gick ner på torsdags morgonen, låg där en lite Hiri i boxen.

På torsdagen höll alla tätt, men på fredag kvällen kom det två. Värna och kvigan Anda fick en ko resp. tjur; Härna och Holland. Anda behövde lite draghjälp, medan Värna fixade det själv.

Då vi började kvällspasset ikväll, konstaterade Antte att det vore klokast att sätta kvigan Ava (som för övrigt är Värnas första kalv) i kalvningsboxen. Hon hade lämnat sig till sist då han tog in korna från betet och dessutom höll hon svansen lite upplyft då hon gick. Dessa brukar vara ganska tydliga täcken på att kalvningen närmar sig. Vi hann dock inte mjölka färdigt, före hon hade kalvat. Då de sista korna var på väg in till mjölkstationen, sa Antte att jag skulle komma och se; där låg en liten, men långbent Heppu.

Varmluftstorken

Eftersom Nisse så förtjänstfullt beskrivit kalluftstorken och dess för och nackdelar så skall jag ta vid och representera den andra skolan, nämligen varmluftstorken.

På vårt torp övergick vi från kalluft till varmluft 1976. Den övergången innehöll en del intressanta detaljer som kommer att få ett eget inlägg. Hur som helst så var det ingenting att fundera över då, för arbetsinsatsen föll med kanske 700% och på den tiden kostade ju brännoljan absolut ingenting (kanske 10 penni per liter) så valet var enkelt.

Idag använder jag ännu samma tork som byggdes då, bara med några små modifieringar och den har funkat utmärkt i över 30 år. Pannan är förstås bytt, men inget annat vesäntligt har behövt repareras.

I en varmluftstork bygger principen på att säden cirkulerar medan den omges av strömmande varm luft. I dag går 99% av alla torkar med brännolja, men det experimenteras med olika värmekällor, själv har jag funderat på flis. Vissa eldar med spannmål och någon med torv. Enligt vad jag har hört så funkar det också med fjärrvärme där sådan finns att tillgå. Problemet är dock att det är stora luftvolymer som skall värmas upp till mot 80 grader så alternativen idag är tungrodda. Kanske framtiden för med sig någon trevlig lösning.

Spannmålens väg går alltså från tröskan via en transportvagn till torken. Där kippas den i en matarficka och körs upp i själva torkelemetet med hjälp av en elevator (en typ av bandtransportör, men helt lodrät och med små skopor)

Själva torkningen sker med hjälp av samma elevator. Spannmålen faller neråt med självfall och går uppåt igen med elevatorns hjälp. Normal torkning tar bort ungefär en procent fuktighet per timme och förbrukar 22 liter brännolja. För att säden skall vara saluför skall den var under 14% fuktighet och det betyder ju att varje procent den torkar på åkern ger reda pengar i bondens ficka.

Efter torkning lagars säden i silosar som finns i samma byggnad. Säden flyttas fram och tillbaka med hjälp av rör och fördelare som flyttas efter behov.

Bilden är tagen på övre plan i torken, den blåa möjängen är skräprensaren som sitter på toppen av själva torkelementet.

Lagringskapaciteten i torken är ca 200 kubikmeter spannmål, av vilket jag förfogar över hälften. Vi är två bönder som delar på denna tork. Silona är 2×2 meter och 7 meter höga sköter sig för det mesta själva. Eftersom bottnen är plan så måste den sista mängden krafas ur manuellt genom att klättra ner i dom. Under detta arbetsmoment har vi tyvärr haft ett svårt arbetsolycksfall 1989 då min farbror omkom när han föll ner i en av silona. Detta gör att man behandlar dessa med en viss respekt.

Själva klättrandet ner i bunkrarna sker vida en skranglig flyttbar stege och ett litet hål i golvet, och om det är något jag är lite sur på min salig far för så är det att han sparade bort dom koniska bottnarna som hade varit enkla att montera i byggnadsskedet och som hade sparat bort allt detta klätterelände

Sista skedet i spannmålshanteringsprocessen är utlastning på lastbil, något som går ytterst smidigt. Dels för att det sker helt mekaniserat, dels därför att lastbilsägaren är en av mina närmaste bekanta, så jag behöver aldrig råka ut för irritationen att få telefonsamtalet ”Jag är där om 20 minuter” utan planeringen går smidigt. Ofta lastar jag dessutom bilen själv och då kan jag anpassa det ännu mer efter egen tidsplan.

Efter detta reser vetet oftast till Seinäjoki och rypsen till Kyrkslätt och hamnar förhoppningsvis på hyllan i en affär nära dig.

Mörkret kommer

Nu börjar dagarna bli kortare och det behövs lampor för min dag tar inte slut förrän det blir mörkt. Dessutom behöver man alltid lampor i mörka knutar.

Under årens lopp har jag testat all möjliga lampor och de flesta har varit ganska odugliga. Glödlampan är ju den äldsta och vanligaste men har lätt att gå sönder – speciellt som arbetslampa. Inte lyser den så starkt heller. Och så behöver man en massa sladdar. I byggnaderna går det lätt åt 30 meter sladd – till exempel då jag skall ha belysning i andra ändan av huvudkanalen på torken som är 24 meter lång.

Ett visst framsteg var halogenstrålkastarna som kom någon gång på 80-talet. De lyser starkt men är på 500 W och blir fruktansvärt heta. Jag har redan kastat bort många där delar smält eller spruckit på grund av hettan. Men de är huvudbelysningen i verkstaden ännu. Fast man borde alltid komma ihåg att släcka dem då man slutar.

Lysrören var bra eftersom de drar litet ström och inte blir heta. Men de tänder grymt långsamt – speciellt då det är kallt och så är de problemavfall (innehåller kvicksilver). Det man vinner på låg energiåtgång, det förlorar man på att de brinner hela tiden. Man kan inte släcka dem då man går fram och tillbaka utan ofta brinner de dygnet runt på grund av långsamheten. Och de s.k. ”energisparlamporna” är just lysrör. Där de sätts in i stället för glödlampor tejpar folk ofta över strömbrytaren och sätter en lapp: ”SLÄCK INTE !!!”.

Så den senaste idiotin att förbjuda glödlampor och tvinga folk att köpa lysrörslampor hör till det mest korkade som politiker har hittat på. Det blir ingen besparing men dyrt så in i attan och så har vi snart berg av problemavfall. Dessa lysrörslampor fungerar nämligen inte alls så länge som reklamen påstår utan går ibland sönder lika fort som en gammaldags glödlampa. Jag köper aldrig mer lysrör. Jag köpte 500 glödlampor på 60 W så jag tänker klara mej med dem tills det kommer bättre lampor än ”energispar”skräpet.

Och då är vi framme vid lysdiodlamporna. Och det är verkligt fina lampor – men de har ännu ett stort fel och det är svag ljusstyrka. Det kommer starkare lysdiodlampor (eller LED-lampor från engelskans Light Emmitting Diode). Man kan köpa sådana som arbetslampor för traktorer men de kostar 100-200 euro. Jag har börjat skaffa lysdiodlampor så småningom men mest bara där det behövs ledljus. Biltema har en bra och billig campinglampa med lysdioder. Jag kopplar den till en nätdel från gamla elektronikburkar som gått sönder – med ett lämpligt förmotstånd får man rätt ström oberoende av spänningen. Och jag har en hel hög med gamla nätdelar som fungerar fint fastän apparaten gått sönder.

Fördelen med lysdiodlampor är den låga spänningen: 1,5 till 12 Volt. Då kan man dra klena kablar själv utan risk vart som helst. Nu söker jag bara en billig rörelsedetektor som fungerar med lågspänning och sedan behövs inga strömbrytare heller. Det är viktiga saker för i mörka utrymmen i jordbrukets byggnader kan det vara farligt att röra sej i mörker. Och automatisk tändning är värdefull eftersom man ibland bär tunga saker och inte har en hand fri för att tända.

Och så den viktigaste och bästa lampa som jag hittat: Pannlampan med lysdioder. Den har jag alltid med mej överallt. Också mitt i sommaren behövs den då man installerar nånting i ett mörkt hörn. Andra arbetslampor lyser för det mesta en i ögonen så man inte ser nånting alls men pannlampan lyser alltid på rätt ställe. Och lysdioderna gör att den lyser länge med tre små batterier (laddbara förstås).

Men alla pannlampor är inte bra. Den skall bara ha en strömbrytare som kopplar PÅ och AV. Alla eländiga blinkfunktioner och liknande skräp är onödiga och gör bara en arg. Då jag hittade en bra pannlampa (den måste kunna riktas nedåt) hos Clas Ohlson så köpte jag tio stycken direkt. De tar snart slut för pannlampan är ofta i användning och får ta en hel del stötar också. Och så blev de pop hos barnbarnen så en del försvann den vägen.

I staden är allting ljust – här är allting mörkt. Och det är snart en lyx att kunna få vara i mörker. Även om det kan vara bra med en pannlampa så man inte stiger i alla vattenpölar på hösten.