Bondbloggen – Sida 67

Skogsvintern uppskjuten igen

Visst har vi varit i skogen med lilla MF165 för att köra upp vägar men det blir till ingenting eftersom det inte fryser på. Vattnet bara bubblar upp i spåren och fryser aldrig. Vi har städat upp efter processorn som körde omkull våra träd vid Atomlinjen men det är mest litet hobbyarbete – inte blir det till nånting utan lastare. Och vi vågar ännu inte köra dit med tyngre traktorer. Prognoserna lovade köld till första januari men den kylan blev uppskjuten till nästa vecka – och kanske ännu längre …

Atomlinjen vid Ratuöyen

Så jag sysslar med verkstadsarbete och bygger styrsystem till det nya brännhuvudet. I nummer 51 av Land Skogsbruk (en av mina favorittidningar) fanns det en riktigt intressant artikel av Lars Lundqvist, skogsskötselsforskare på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Han avlivar myterna om blädningsbruk och menar att täta blädningsskogar är ett lönsamt alternativ. Men det är bara granskogar som kan blädas. Och det har vi mycket av här. Tallarna är nämligen uppätna av älgarna.

Det jag speciellt gillar är hans råd att ”Hugg bara stora träd och gör urvalet själv, du som skogsägare gör det lika bra som dyra konsulter”. Det passar mej precis. I själva verket har jag gjort så redan i 60 år sedan jag lärde mej skogsbruk av farsan som var aktiv inom skogsreviret och på sin tid vann flera stämplingstävlingar. Numera behövs inga stämplingstävlingar för processorerna gör kalhyggen av hela skogen. Men jag har som valspråk ”Lag sjölv !” (gör allt själv) och fäller, kvistar och kör ut alltihop.

I den senaste studien som Skogssällskapet finansierat visar Lundqvist att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ge råd och stämpla bästa trädval i täta granskogar. Han menar att det inte har någon betydelse för tillväxten om man tar bort närstående träd utan det viktiga är hur mycket det finns på 1000 kvadratmeter – alltså inom en radie på 20 meter. Trädgrupper kan lämnas kvar om man ser till att det finns lagom många inom den här radien i medeltal.

Vid val av träd som skall fällas så bör man fälla de största och lämna kvar de som har bästa kvaliteten. Man kan också välja de träd som gör minst skada vid fällning. Huvudsaken är att ha ständig tillväxt på de mest värdefulla stammarna och samtidigt slippa kostnader för markberedning, plantering och röjning. Man plockar ungefär 5-10 stora stammar per hektar och år och väntar högst 20 år på nästa gallring.

En sak som jag sysslat med länge är att lämna också klena stammar och där är Lundqvist av samma åsikt. Han anser att man skall undvika luckor och jag har varit noga med att lämna alla möjliga skräpträd i stället för att hugga upp luckor. Det är nämligen viktigt att hindra gräset att växa till och då är tät skog bästa botemedlet.

Det är intressant att gamla metoder kommer upp på nytt nu efter många år av kalhyggen. Vi har alltid sysslat med den gamla metoden och fortsätter med den. Det finns förstås ingen ”riktig” metod utan man måste bedöma varje skogsbit för sej och hugga på bästa möjliga sätt. Vi hugger också på litet annat sätt än för 60 år sedan eftersom vi numera har två lastare och en liten traktorprocessor. Men huvudprincipen är fortfarande kontinuerlig tillväxt.

/Nisse

Infrastruktur för alla.

Kalle gillade julvädret och det var inte så illa så länge man kunde njuta av det från den egna gårdstrappan. Ville man ta sig ut i världen så var det nog förenat med stora risker för liknande incidenter som Kalle råkade ut för med axeln senaste vinter. Och även om jag gillar snö, i alla fall så mycket att det tillåter lite skidåkning, så inte blev det bättre med den torra snö som föll på isen under de senaste dygnen. Vi har nu närmare 20 cm snö men hur länge återstår att se då det började duggregna framåt eftermiddagen.

Nu var det ändå inte vädret jag tänkte skriva om även om just vädret är den faktor som till stor del inverkar på hur vi kan ta oss fram här på landsbygden. Regn, ishalka och rikliga snöfall hör ju naturligtvis till men att inget görs för att motverka dess följder är oförlåtligt.

Sommartid (läs barmarksperioden) lyser vägbjörnen med sin frånvaro lika starkt som solljuset var svagt senaste sommar. Här på ”vår väg” sladdades vägen i och för sig tidigt i våras och dammet bands med vägsalt helt enligt skolboken. Problemet var bara att det gjordes allt för tidigt innan tjälen släppt sitt grepp om vägbanan med den påföljd att det likt när Sofia dansar Go Go varit böljegång i bysten hela sommaren. De återkommande regnen under sommaren gjorde sen potthålen större för varje regn och vi har slalomåkt runt hålen till den milda grad att självaste Stenmark skulle ha blivit till andra man. Några tröstlösa försök till att jämna upp vägen gjordes med lastbil försedd med bett under ramen men att fösa några gruskorn i en vattenfylld grop är inte speciellt beständigt, det fungerar i princip tills nästa bil passerar och kör ner i gropen. Ska man hyvla en väg skall det hyvlas lika djupt som den djupaste gropen för att ge vägen en homogen sammansättning.

Ajournerade bloggandet för en timmes skidåkning i slaskföret, det gick inte lätt så kanske blev jag lite snällare nu. Kunde i alla fall konstatera att där var infrastrukturen i skick, bra preparerat och belysningen i skick men så sköts det lokalt på talko av några eldsjälar och inte av nåt multinationellt affärsbolag med konton på Cayman eller i Panama.

Få se nu var jag var….. joo vägbjörnarna stod i rad här vid vägverkets depå utanför Vasa men när det ombildades till affärsverk eller hur det nu var så såldes eller kanske skänktes dom till Estland (kanske?) Vi här på Långmossvägen ångrar att vi inte salade ihop lite sekiner och köpte oss en egen men vi visste inte då hur illa det skulle bli. Vi som var med före förfallet minns med saknad hur fin vägen var efter att man med det finräfflade isbettet dragit raka ränder i den hårt packade snön på vägbanan, de var som om hela vägytan varit kammad med en gles kam.

Sen var det det här med ishalkan, förr sandade man när det var halt. Varför gör man inte det längre? Beror det på att väghållaren har tank för saltlake istället för grusflak monterat? Nu när vintrarna är mildare så ökar ju sandningsbehovet och grusvägarna ska sandas men det tycks inte dom som bara håller till på asfalten förstå. Häromdagen före julhelgen när bilen som hämtar varor härifrån kom märkte jag att chauffören var lite blekare än vanligt i ansiktet och knogarna vita så jag frågade om det var halt och besvärligt. ”Voi jumalauta” fick jag till svar, det blåste ju lite och i ishalkan var det nära att han blåst ner i diket trots att han kröp fram i låg hastighet och han var glad att han inte fått nåt möte då han var tvungen att hålla sig mitt på vägen för att inte glida i sidled. Idag var det inte lika halt det var mera moddigt på grund av snöfallet men man hade bett mig föra ut varorna till servicestationen i anslutning till motorvägen. Det gick ju an nu när det inte var så stora mängder och bättre om tid. Men frågan kvarstår att inte är det väl meningen att vi småföretagare ska bygga distributionslager ute vid riksvägarna? Nog måste väl våra allmänna vägar kunna hållas i sånt skick att transporterna löper? Vi betalar ju också skatt för tusan och nåt borde vi väl få i retur? Faktum är att chauffören berättade att det finns odlare som dom vägrar hämta varor från vintertid på grund av dåliga vägar. Också jag har varit med om gånger när vi först förhandlat om tillgången på produkter och kommit överens om pris för att till sist få frågan hur är det riktigt, är vägen farbar, e den hal eller lerig så att vi hamnar att tvätta bilen efter avhämtning? Det är inte lätt att bedriva affärsverksamhet under dylika premisser.

”Flytt ti stan då” kanske nån tycker och det vill jag minnas att vår bloggkollega Charlotta fick som kommentar tidigare när hon ondgjorde sig över usla förbindelser. Det är nu inte så lätt att flytta vår verksamhet till stan men jag minns att jag för mitt inre öga såg Charlotta vallandes sina får i parkerna kring Tölöviken 😀

Jaa å snöröjningen sen, det verkar som om kriterierna är minst 15 cm i 24 timmar som gäller det lustiga är att halva vägen plogas från strandvägen till vår lokala småindustri Ercomek, sen återvänder man efter några timmar eller ett halvt dygn senare för att ploga resten. Ändå så kommer flera som arbetar där från vårt håll så var ligger logiken i det? För nåt år sen kom ingen plogbil trots mycket snö på vägen under ett par dygn, till sist ringde jag upp och frågade om dom glömt bort vår väg? ”Nää men vi tänkte att Ni skulle få köra fast lite snö i groparna innan vi plogar” fick jag till svar. ”Ni vaar noo fyll gropan me na anna än snö” blev min replik. Och just där ligger också problemet till spåriga vägar som förorsakat mängder av olyckor de senaste åren. Man kör fast för mycket snö som man sen inte utan vägbjörn klarar av att hyvla bort. När det sen blir tö så uppstår djupa spår där det är omöjligt att hålla rätt kurs.

Man klagar på resursbrist och minskade anslag men se pengar finns det nog. Det är bara en fråga om prioritering. Jag trodde att jag skulle falla av stolen när en kollega från Nisses trakter berättade att det för ett par år sen installerades telematik längs motorvägen från ring III till Borgå till en kostnad om 4 miljoner FYRA MILJONER!!! för ljustavlor som varnar för halka och meddelar hastighet eller vad dom nu gör på en 40 kilometers vägsträcka. Det var så stora pengar att han behövde hjälpa mig lite med beräkningen men kan Ni fatta beloppen? 100.000 Euro per kilometer eller 100 euro per meter väg. Sen tillkommer det väl lite kostnader för årligt underhåll och handhavande av telematiktekniken också, vad den går lös på har jag inte hittat uppgifter om. SÅ NOG FINNS DET PENGAR!!! Som jämförelse kan jag meddela att vi enligt den lokala skogsteknikern bygger vägar här på landsbygden för 15-20 euro per meter, alltså BYGGER VÄGAR med grus och allt.

Nog borde väl bilisterna själva kunna se om det är halt eller inte och anpassa hastigheten efter rådande förhållanden utan att det meddelas på ljustavlor! På ”vår väg” är maxhastigheten 80 men det är ytterst få dagar under året som det går att hålla den hastigheten och det ser vi nog själva utan ljustavlor. Jaa, dom lär väl kunna meddela om olyckor också men det är nog föråldrad teknik i dag då bilderna från olyckorna kommer upp i sociala media innan räddningscentralen hunnit svara på nödsamtalen.

På tal om sociala media så har vi ersatt telematiktekniken med en sida om ”vår väg” där vi meddelar lite om vad som gäller och händer här i Långmossen. Om det intresserar så kan ni ta en titt, speciellt arkivbilderna är intressanta. I sanningens namn så måste jag tillstå att det visst satsats lite på vägen vi fick (tror jag) del av Aho-utredningens medel för förbättring av vägar av betydelse för skogsindustrin för fem sex år sen och för ett par år sen fylldes det bristfälliga slitlagret på lite så idag är grunden relativt bra men det hjälper ju inget om inte underhållet sköts. Sätter sålunda inga bilder här Ni får besöka Långmossvägen (bygdeväg 17619)

God Jul jo, men Gott Nytt År?

Det är juldag i Yttermark, en juldag precis i min smak, åtminstone vad gäller vädret. Sol, nån enda grad på kölden och väldigt moderat med snö. Precis som jag vill ha det. Enda vädernackdelen just nu är gården som är en veritabel iskana som knappt ens issand biter på. Förra årets vurpa sitter i minnet, både i huvudet och i axeln som aldrig kommer att bli helt bra. Det går snabbt ibland att ställa till elände.

Juldagen har jag alltid upplevt som omstarten på odlingssäsongen. Det är nu som ljuset börjar återvända och senast nu som odlingsplanerna borde vara klara till nytt år för att kunna beställa förnödenheterna som behövs. Detta dels för att hinna med medan alla sorter finns tillgängliga men ännu mer för att inte behöva ligga ute med momspengarna ett och ett halvt år. Så borde det vara även i år, men det är inte riktigt så.

Man kan dock med fog säga att jag har tappat styrfarten vad gäller mitt jordbruk. Det är också en av orsakerna till att jag fått mer och mer svårt att skriva här på bloggen, man börjar känna sig som en gammal relik som nog har en massa kunskap, men kunskap som ingen behöver mera. Det om något tär på yrkesstoltheten. Jag har ju alltid menat att det är som heltidsjordbrukare jag skall gå i pension, men de senaste åren har jag nog insett att det kommer inte att gå på det viset. Man håller helt enkelt på att bli omkörd av framtiden.

Helt har jag inte gett upp, men att det blir att helt och hållet tänka om, det börjar nog stå helt klart. Helt klart är också att någon storfarmare kommer jag aldrig att bli, dels kan man inte börja tänka sig att låna 200.000 vid 53 års ålder, dels går det mot alla mina principer. Jag är född småbrukare och ämnar också gå hädan som fd småbrukare.

Återstår som jag ser det tre alternativ när man inte ser försäljning eller arrondering som ett alternativ. Det vore som att såga av nerven till själva livet.

Nya odlingsväxter. Nja, jag vet inte. Visst har jag provat en del nyheter, alla med den gemensamma nämnaren att dom på sikt förlorar mot våra stamväxter, åtminstone när man tar i beaktande eventuellt nya maskiner, odlingsrisk och tid som skall sättas på inlärning av odlingen. I år odlade många bondböna här på området men jag har inte träffat en enda odlare som tyckte att det gick bra. Själv odlade jag havre och det gick hyfsat bra – i jämförelse bättre.
Ekologisk odling. Jo, det tror jag på för den enskilde odlaren men är inte så säker på att världen i stort skulle må bättre av att alla slår in sig på det. Här är också lite samma sak, det är inte helt enkelt att börja tänka om vid min ålder, speciellt inte när man har den bergfasta åsikten att det är med sprutan som man ställer årets inkomst. Rätt medel vid rätt tidpunkt är lönsamt, dito fel kan bli en ekonomisk katastrof.
Nytänk med maskiner. Det är här jag lägger mest energi på att fundera. Man behöver inte vara speciellt bevandrad i ekonomi för att inse att vår maskinpark ekonomiskt sett är överdimensionerad för vår verksamhet. Detta tror jag gäller de allra flesta gårdar i Finland. Idag kan åtminstone inte jag ens för pengar köpa en ny tröska som skulle motsvara mina behov. 10″ skärbord räcker bra för 40 hektar (eller är egentligen för mycket) och såna tillverkas inte mera. Billigaste alternativet som jag sett på ny tröska just nu är ca 130.000 euro eller omräknat i havre cirka tusen ton brutto. 40 ha genererar ca 180 ton havre per år vilket gör att bara tröskan netto mot brutto skulle kräva ALL inkomst i 10 år för att gå ihop. Vem som helst inser att det är en omöjlig ekvation. Gamla tidens bolagsmaskiner tror jag inte riktigt heller på, det systemet har nog levt ut sin tid (förutom på vissa maskiner med låg användningsgrad – jag har bla en trädeskross som bolagsmaskin) Här finns nog någon ide att kläcka, det är jag helt säker på. Om det sen handlar om att börja göra ekonomiska sammanslutningar på odlingsjorden, eller nån ny fungerande maskinringside, det har jag inte kommit på ännu, men gör goda försök att fundera.

Hur som helst, såhär går det inte att fortsätta oavsett hur jävligt (ursäkta uttrycket) det känns. Lägg sedan till att jag är helt övertygad om att samhället gör sig själv en björntjänst genom att driva att folk till städer och löntageri, en stad är och förblir ett ickefungerande ekosystem och det kan ingen enda tankesmedja ändra på. I ett gott samhälle borde det finnas en symbios mellan dessa två och i många hundratals år har vi behövt varandra. Men i ett samhälle där pengen är så mycket viktigare än livskvalitet, där blir det som vi har det nu.

I samband med Finlands hundraårsdag träffade jag en kollega som undrade huruvida jag firade hundra år eller möjligen 78 år av självständighet. Då blev jag osäker. Jag ser inte möjligheten att vi skulle stå utanför EU idag, men jag är helt övertygad om att hela EU är en koloss av ondo. Såsom de flesta andra kolosser. I tiden röstade jag nej till EU och det har jag nog inte ångrat en gång. Minns en slogan som dök upp efter valet ”Skyll inte på mej – jag röstade nej” Den tänker jag på allt som oftast än idag.

Hur som helst, det kommer en ny odlingssäsong om fem månader och visst kommer man då att var full av tillförsikt och hoppas på att i år blir det bättre, men historien berättar något annat, helt oberoende av väderfaktorer så blir det bara sämre. För varje år.

Hur som helst – än ger jag inte upp varken med bloggen eller odlandet, men helt klart är att när EU fått som dom vill och hela hemmanet är grönträdat, då vet jag nog inte riktigt hur man skall få ihop en intressant blogg – eller ens ett intressant liv.

Så dit hoppas jag vi inte kommer…….

Spunk

Pippi Långstrump är en av mina favoriter. Som barn var jag mera intresserad av indianer och cowboys men senare i livet har Pippi (Astrid Lindgren) roat mej många gånger. Då man fick barn så hade man en utmärkt anledning att läsa igenom alla Pippi-böckerna på nytt. Jag misstänker starkt att jag har en Pippi inom mej som är lika tvärtemot ”hur allting skall vara” som i Pippi-böckerna.

Ett av Pippis (Astrids) finaste påhitt är ordet SPUNK. Jag har alltid varit intresserad av språk – vanligen urgamla men vissa nya ord är verkligen bra. Inte engelska låneord utan just sådana som Pippis spunk. Och häromdagen fick jag absolut spunk.

Som jag skrev tidigare så beställde jag nytt brännhuvud till flismataren eftersom det gamla hade spruckit. Jag tog bort det och svetsade ihop det nödtorftigt men vågade inte lämna det över vintern. Jag beställde ett nytt men Säätötuli hade gått i konkurs och blivit uppköpt av Ariterm i september. Brännhuvudet hördes inte av på flera månader. Men i tisdags så kom det plötsligt. Det blev ändring i alla planer för det var ännu ganska varmt men prognosen lovade kallare väder och det är mindre trevligt att ligga under flislagret och skruva då det är kallt.

Tyvärr hade jag nyss fyllt på flis så jag måste köra slut på den först. Då man byter brännhuvud måste matarskruven dras ut och det betyder att flisen skall bort och tallrikarna i flisbottnen skruvas bort. Å andra sidan gav det mej tid att planera den nya installationen. Det nya brännhuvudet har nämligen rörligt roster som rör sej med hjälp av en linjärmotor. Då måste jag bygga en styrning som för rostret fram och tillbaka. Linjärmotorn har ändlägesbrytare men det blev litet funderande hur man kopplar dem så att riktningen ändras då motorn kommer till ändläget. Till sist fick jag fram en koppling som med två dubbelpoliga reläer sköter om det. Med ett tredje relä får jag ännu motorn att alltid stanna i indraget läge. Problemet var bara det att jag har massor av reläer men förstås inte 24V dubbelpoliga växlingsreläer så de måste beställas. Men jag installerade brännhuvudet ändå. Jag kan för hand dra rostret fram och tillbaka tills reläerna kommer (mellan jul och nyår).

Att beställa ny styrcentral var inte att tänka på. De är svindyra och dessutom vill jag bygga själv av billiga komponenter som man kan köpa varifrån som helst. Jag vill aldrig använda specialkomponenter om det bara är möjligt att undvika dem. Nuförtiden kan man få riktigt bra komponenter från Kina för någon ynka euro. Jag köpte tidsreläer som kan programmeras från 1 sekund till 100 timmar med skild på och av-tid i en oändlig slinga för under fem euro stycket. Det behövs två för att dels hålla igång elden, dels sköta om matningen då termostaten slår på. Men styrcentralerna kostar tusentals euro.

Det gick ganska bra att ta bort det gamla brännhuvudet eftersom jag gjort det redan en gång. Men samtidigt så märkte jag att matarskruvens lager var i dåligt skick. Det är hård belastning på det. Motorn är ganska liten men har stor utväxling så kraften är grym. Jag har läst om flisskruvar som pressats ut genom väggen då pannan slocknat och skruven matat den full av flis. Det var hårt att få bort lagret men det lönade sej för det fattades två kulor som krossats. Hade jag inte bytt nu så hade det blivit mitt i värsta vintern. Till all tur hade jag två nya lager hemma. Man lär sej så småningom att hålla viktiga reservdelar i lager.

Att sätta in det nya brännhuvudet var däremot inte så enkelt. De hade svurit på att det nya brännhuvudet hade samma mått som det gamla. Jo, men så hade de satt in en lucka under det med nedvikta kanter … Så jag var tvungen att kapa av mellanröret tio centimeter. Det tog en liten dag att kapa röret och flytta flänsen för den måste vara rak och vinkelrät så den blev tät. Dessutom var bakeldssläckaren monterad just på den rörbiten och måste monteras om. Tur att man har verkstad för annars hade det blivit en dyr historia och räckt länge innan jag fått brännhuvudet installerat.

Bekymren var inte slut med det. Det nya brännhuvudet var gjort för 168 mm rör och kom med en adapter till våra 127 mm rör. Men adaptern passade inte alls. Två bultar var fastsvetsade 2 cm för högt och jag måste kapa dem, borra nya hål som jag gängade och svetsade fast nya M12 bultar på rätt ställe. Reservdelar är sådana som man bara skruvar fast i stället för de gamla ? Nähä, det skall man aldrig tro.

Då jag sist och slutligen fick det nya brännhuvudet installerat och matarskruven med det nya lagret på plats så var klockan över ett på natten. Vi hade ingen värme i huset så jag försökte få bytet gjort samma dag. Men då jag skulle försöka köra matarskruven så kom drivkättingen av. Då orkade jag inte mera fortsätta utan gick in och drack kaffe och lade mej.

Följande dag visade det sej att jag svängt kättinghjulet fel väg. Det är inte bra att ha för bråttom för man kan förlora mera tid på det. Sedan var det inga större problem annat än att pipan hunnit bli kall och draget var dåligt i början så mest kom röken in då jag tände. Men det tog inte lång tid innan det började fungera. Vi har en tio meter hög pipa så där finns nog drag. Men pannan har rökgångar som går upp och ned ett par gånger och det kan vara svårt att få början ibland.

Det nya brännhuvudet har två fläktar mot en i det gamla. Det är en förbättring för man kan ställa primär och sekundär luft skilt. Under röret ser man linjärmotorn som rör rostret fram och tillbaka. Plåten runt röret till höger innhåller fyra givare för bakeldssläckaren. Då temperaturen går över 40 grader (eller vad man nu ställt in) så öppnas en elventil och vatten sprutar in genom kopparrören i mellanröret.

Nu har värmen stabiliserats och allt verkar fungera bra. Jag hade värmt upp huset extra mycket förrän jag började byta och då det var plusgrader ute och – vilket är viktigare i vårt välventilerade hus – det var ingen blåst så värmen hölls ganska bra. Det goda med stockhus är att väggarna håller värmen länge. Det tar tid att värma upp ett stockhus. I Medåker räknar vi med ungefär tre dagar men sedan håller det ganska länge.

Men sedan kom räkningen och då höll jag på att få spunk. Jag hade räknat med omkring 500 euro men det nya brännhuvudet var nästan sex gånger dyrare. Man började nästan ångra att man köpt nytt. Kanske det gamla hade fungerat länge än med litet svetsande nu och då … Svetselektroder är inte så dyra.

Lustigt nog vill det alltid bli bråttom med nånting före jul. Byggnader, maskiner och så värmen måste sättas i skick. Men det beror kanske på att vintern börja komma vid den här tiden. Nu är i alla fall vintersolståndet förbi och det börjar bli ljusare tider.

GLAD JUL allihopa !

Nytt kommunikationsverktyg?

En anledning till att det inte blivit så mycket skrivet här på bloggen för min del på sistone beror delvis på att min mobiltelefon krånglat sen medlet av oktober. Jag har därför börjat snegla på en ny trots att den snart 3 år gamla Nokian kanske går att fås att fungera igen om jag gör en ny start med fabriksinställningarna. En bidragande orsak till att jag funderar på ny är också att glaset är sprucket och begränsningarna i app-utbudet för Windows phone.

Så ett nytt kommunikationsverktyg, som jag här i rubriken föredrog att kalla det eftersom mobilen används till så mycket annat än att ringa med numera, funderar jag på att investera i men valet är svårt och utbudet stort samt prisklasserna varierande. Här bland bloggens läsare har det dock visat sig finnas mycken kunskap och många förståsigpåare som jag nu hoppas kan vägleda mig lite i valet. Jag listar nedan några påståenden och frågor som jag hoppas ni rättar mig i ifall det är felaktigt, jag är definitivt ingen nörd när det gäller mobiler och annan elektronisk utrustning.

Det som jag önskar mig att mobilen kunde klara av är följande:

ringa, texta, e-posta, surfa, blogga och dylikt naturligtvis 🙂
Android, verkar vara det mest mångsidiga nu med störst utbud av appar?
hyffsad kamera även i dåliga ljusförhållanden.
stor skärm men ändå av fickstorlek.
anslutning till extern skärm att använda t.ex. i fordon antingen via kabel eller Bluetooth.
anslutning till externt tangentbord antingen via kabel eller Bluetooth.
GPS för navigering på åker och i skog samt möjlighet till positioneringsregistrering för att sköta skiftesvisa bokföringen i Agrineuvos och t.ex. ”min skog”.
kunna hantera kalkylerings- (excel) m.fl. microsoftprogram.
rejält med lagringsutrymme.
gå att använda parallellt med min gamla telefon (parallellkort) då jag tänkte köra vidare med den i tuffare miljöer så länge den håller ihop, den nya kan få ligga i hytten då.
bra batteri som fungerar i kyla.

Så i princip en bärbar dator i fickformat 🙂

Och listan kan säkert skarvas i av bloggläsarna om det är nåt Ni tycker att jag kunde behöva, jag listar inte mera för att ge utrymme ät Era idéer.

Menföre

Det är inte bara i skärgården som det kan vara menföre. Vi har haft menföre länge här nu. Man vågar knappt ta ut traktorn och köra flis (20 meter) i lervällingen. Vi började med skogsarbetet men det är rena vattnet under snön så man vågar inte alls ta med traktorn till skogen.

Egentligen har det varit menföre i ett halvt år. Våren gick an och sådden men sedan har det varit kallt och speciellt regnigt hela tiden. Vi var i Sverige förra veckan för att tömma vattnet och sätta igång datamaskinen som övervakar huset. Där var det ganska bra väder så vi fick in en del ved i lidret men då vi kom hem så snöade det ordentligt. Vi undvek det värsta snöfallet som kom på tisdag eftermiddag men den blev regn som fick snön att bli tung blötsnö och givetvis gick strömmen på kvällen. Det var inte alls underligt för då jag skulle skotta bort snön från gången så var den mycket tung och fastnade i skoveln.

Vi fick klara oss utan ström i tre timmars tid så det var bara att ta yxan och börja hugga ved här hemma också. Det hade jag övat hela veckan i Medåker där vi bara har vedkaminer och vedspis. En vedspis är bra att ha så vi kunde koka kaffe. Svårare var det med ljuset då vi satt och läste böcker. De tjocka ljusen är ju fullständigt odugliga till allting. Bra ljus skall vara tunna och långa och sitta på en hög ljusstake.

Det har varit litet menföre också på annat vis. Jag måste åka till Barbi i Borgå fyra gånger eftersom hon hittade en massa problem med mina tänder. Tre lappar och en rotskrapning är inget större nöje precis även om jag inte alls har någon tandläkarskräck. Tvärtom så behövs det ingen bedövning alls (utom för rotskrapningen) vilket är ganska underligt för jag har allmän läkar- och sjukhusskräck … Ser jag blod så svimmar jag. Utom då jag river upp knogarna i verkstaden då skiftnyckeln slinter. Men det beror antagligen på att det tar så sjukt och man blir så arg.

Det passade ju bra med tandläkarbesöken nu i menföret. I alla fall så har vi börjat med skogsarbetet. Det betyder i år att vi städar upp efter den processor som härjade i vår skog vid Atomlinjen – en högspänningslinje från kärnkraftverket i Lovisa som går snett genom en skogsbit på längden. Det blev inte mycket kvar av skogsbiten annat än två smala trianglar som nu också är ganska tilltufsade. Jag är ingen vän av processorer och inte blev det bättre av den här ”putsningen”. Vi försöker nu för hand plocka fram flisveden som ligger kors och tvärs. Dagarna är inte långa just nu men alldeles tillräckliga med tanke på den usla kondition man har.

Det är ingen liten gata som Atomlinjen drar genom skogarna.

Ännu mera problem är det då terrängen är full av stora stenar och däremellan djupa gropar. Det är ganska svårt att komma fram med traktor och skogsvagn. Processorn körde upp en väg men den är inte så framkomlig för en vanlig traktor. Åtminstone måste vi vänta tills vattnet i de djupa groparna fryser så de håller för traktorn. Vi kör först med lilla MF165 men ännu vågar vi inte köra ens med den. Det är plusgrader och blir inte mycket kallare ens till julen. Så det är rent handarbete att röja upp och rada flisved.

Det är ett ganska intressant ställe som vi arbetar på. Den högsta kullen kallas Ratuöyen och det är riktigt gammalt språk. Skandinaviska för över tusen år sedan förrän det ännu fanns någon ”svenska”. På den tiden talade alla i Skandinavien och Tyskland samt England (de anglo-saxiska delarna) mer eller mindre samma språk. Anglerna och saxarna är ju germanska stammar som erövrade England från kelterna för 1500 år sedan. Norska och danska vikingar erövrade i sin tur norra England från dem och dansk lag rådde i flera hundra år i det så kallade Danelagen.

Svenska vikingar och handelsmän reste österut från 700-talet och rutten via Finska viken, Ladoga, Novgorod och Volga var faktiskt den största handelsrutten från Europa österut på den tiden. Man räknar med att miljontals arabiska silvermynt (dirham) fraktades den vägen till Europa från silvergruvorna i Panjhir (nuvarande Afghanistan). Handelsvägen från Kiev till Prag var faktiskt mindre betydande men man måste komma ihåg att på den tiden var landvägen långsam och usel medan vattenvägarna var snabba och lätta Att jag skriver om vikingar i österled är inte så underligt för vi var och såg på det nya museet Vikingaliv i Stockholm.

Ratuöyen betyder ungefär ”Skräpön” där första delen kommer från verbet ”rata” och ”öy” är den gamla formen för ”ö”. Vi talar ännu om ”ratvid” (skräpved). Den är mycket högt belägen och var faktiskt en ö förr. Namnet måste vara mycket gammalt för det är länge sedan den var omsluten av vatten. Troligen var mossarna runtomkring Ratuöyen sjöar förr.

Krönet på Ratuöyen.

Vår skog går från krönet (nästan) ned till Tallmosan som ännu är en mycket blöt mosse med små tallar som kan vara hundra år gamla. Den är i princip utdikad men dikena far ihop mycket snabbt. Bara riktigt kalla vintrar vågar man köra på mossen.

Nu är det menföresarbeten som gäller dvs. verkstadsarbeten. Jag fick felkodsläsarna till bilarna och försöker installera programmen vilket inte är så lätt så jag får sitta och surfa på nätet för att hitta anvisningar för installationen. Först skall Volvon ut ur verkstaden (vi hämtade reservdelar från Strängnäs bilskrot) och så skall Belarus in i verkstaden och vattenpumpen bytas ut (och annat som visar sej vara sönder). Hoppeligen får jag igång den tills det fryser på ordentligt. Men så länge menföret varar så passar det bra med litet motion mitt på dagen.