Bondbloggen – Sida 67

Tack Tack. Men det räcker nu….

Jag har skrivit om honom förr. En av mina bästa vänner som jag hatar som pesten. Han dök upp i år igen och tur var väl det. Jag pratar förstås om kylan – eller Fader Frost om man så vill. En kompis som gör stor nytta men som jag egentligen inte vill veta av.

Det blev faktiskt nästan en vargavinter i år. På flera plan om man får skoja till det. Dom fyrbenta vargarna får sakkunskapen ta hand om, den meteorologiska tänkte jag skriva några rader om. Vi har ju flera år i rad haft milda vintrar nu, jag kunde konstatera att det två senaste vintrarna har inte ens vattnet till uthuset varit fruset så det kan inte ha varit många minusgrader sammanlagt. Visserligen har jag nog nerskrivet lite hur väderleken varit många år bakåt i tiden, men inte kolumn och dagsvis utan mera i det stora hela. Hur som helst – vi har rätt många ”skräpvintrar” bakom oss. Tyvärr förhåller det sig så att jag inte har något alls mot skräpvintrar, tvärtom, att röja skog i T-skjorta som jag gjorde 2014 på julannandag tilltalar mig synnerligen, och inte ser jag någon nytta med snön heller, för mig är den nog bara nånting som belastar taken och annars mest bara är i vägen, men det är nu mest bara på åsiktsnivå som jag kan argumentera på det sättet.

Visst är kylan bra och visst är riktiga vintrar någonting som vi behöver. Efter en varm vinter följer en dålig sommar. En titt i mina anteckningar gör det till en nästan absolut sanning, vi har ju tex i närminnet 2017 som ju var en eländig sommar, och den föregicks av en synnerligen varm vinter.

Nu när man går ut på gården och tittar sig runt så ser man ju nästan bokstavligen hur naturen tackar och tar emot. Senaste natt var det -21 på mätaren här på morgonen men det hindrade inte talgoxarna från att sjunga redan vid 10-snåret på morgonen. Nu gör tjälen gott åt strukturen på åkern och temperaturen gör att en god del av det oknytt vi inte vill ha i våra odlingar nästa sommar decimeras.

Inte vet jag egentligen heller själv om jag har så mycket mot kylan sådär kroppsligen, det finns bra kläder nuförtiden, men den ställer till en sån jäkla oreda i livet på det praktiska planet. Ännu i år har jag inte märkt att någonting skulle ha frusit sönder här, men genom åren har nog både bilbatterier, kylare, motorblock, vattenrör, vattenmätare och annan egendom frusit sönder. Visst, bakom dessa haverier ligger förstås nästan alltid mänskliga faktorn, men ändå, utan kyla – ingen skada.

Just nu kämpar jag trons goda kamp med att hålla värmen till hönsen. Det skulle inte vara något problem alls om man inte skulle vara yrkesskadad och se brandrisker överallt. Förra natten var det nog minus fem i hönshuset på morgonen, fast det verkade nu inte bekomma invånarna det minsta. Lite samma problem har jag där vattenmätaren finns, när kölden blir långvarig och riktigt letar sig in så börjar det bli svårt att hålla dom rören frostskyddade. Lyckligtvis kan traktorerna och övriga maskiner stå stilla under kyliga dagar så det blir inte så stort problem heller, personbilarna går ju nuförtiden igång nästan i vilka temperaturer som helst, och med kopplade motorvärmare blir det inte något problem alls. Min egen livshistoria är full med frusna lastbilsbromsar och bussar som var iskalla och gamla personbilar som frös vid vägkanten, så min beskärda del av elände med vinterns kraft har jag nog fått – men det känns som historia idag.

En bild tagen över sovande produktionstillgångar i dag på eftermiddagen. Fint – men oandvändbart, lite som vintern i gemen.

Hur som helst – ljuset börjar återvända och med det tron på en kommande sommar. Personligen har jag ”läidon” av kölden nu, men som sagt, den är nog bra att få. Men nu räcker det!

Lite ett som annat.

Hej igen, tiden går fort när man har roligt.

Sen senast har jag jobbat med att installera program och applikationer i nya datorn, dock inget moln än så länge så Nisse kan vara lugn. Jag blev ändå tvungen att släppa in en ”hackare” i datorn för att få ventilations- /kylanläggningen installerad. Eller rättare sagt så fick jag nog själva programmet på plats men att upprätta kontakten med styrningen ute i kylrummen fick jag inte till själv. Blev tvungen att ”ringa en vän” eller i det här fallet leverantören i Holland. Det är ju lite svårt att begripa alla förklaringar då terminologin på engelska är obekant, betydligt lättare var det att låta honom fixa till det själv via ”teamviewern”. Ganska händigt egentligen då man med kursorn kan peka på olika saker och låta honom ta hand om resten. Själva kylmaskin hittade jag inte heller via nätverket och fick heller ingen nyttig information via diagnostikhjälpen så jag hann tänka att det blir att kontakta leverantören av kylmaskin också. Det blev nu inte av men igår hade vi ett 20 minuters elavbrott och idag så fungerade kontakten till kylmaskin. Tydligen så räckte det med att bryta strömmen till kylmaskin, jag hade prövat med omstart av densamma men det hjälpte inte men att vrida om huvudströmbrytaren hade jag inte kommit mig för att göra. Ibland fixar sig saker av sig självt 🙂

På grund av datortrubblet så ligger vi lite efter med redovisningarna men det är ju ännu 5 dagar kvar innan skattedeklaration ska inlämnas så månne int det ordnar sig det också.

Det fina vädret har också bidragit till förseningen då jag inte kunnat hålla mig borta ur skogen, dagarna börjar bli längre och trots kyliga nätter så värmer solen bra där den kommer åt.

Solen värmer riktigt skönt så här i skogskanten så det är tur att termosen är liten annars blev det väl mest pauser i arbetet.

Årssemester.

Så här års passar det också bra att ta ut årssemestern även om också det inkräktar lite på redovisningsarbetet. I fjol höll jag min längsta ledighet sen jag började med eget för 30 år sen så i år fick det bli lite kortare avkoppling eller närmare bestämt hela 4 dagar. Som brukligt blev det en skidsemester med mina bästa vänner och i år styrdes kosan till Tjeckien för deltagande i Jizerska 50. Jag skidade samma lopp för 8 år sen och då hölls loppet första veckan i januari och jag hade bara hunnit skida 50km under mellandagarna mellan jul och nyår innan avfärd. I år har jag hunnit träna lite mera och dessutom delta i BotniaVasan veckoslutet innan avfärd. BotniaVasan gick riktigt bra i det fina vädret och goda förhållandena, jag lyckades faktiskt förbättra mitt personbästa med sisådär 3 minuter i mitt 12:e lopp. Därför var förväntningarna höga inför loppet i Tjeckien, terrängen där är ju lite annorlunda än här hemma på plattlandet så jag satsade en hel del på att få bra fäste i backarna. Det lyckades bra eller egentligen lite för bra för det tog också en hel del av glidet, så det tog mig 12 minuter längre att genomföra loppet denna gång. I och för sig så var föret betydligt långsammare i år då det kom lite nysnö natten innan. Förra gången var det knappt med snö och spåren var väldigt isiga så farten utför började närma sig kritiska nivåer.

På väg från flygfältet i Prag och upp till Liberec fanns ingen snö överhuvudtaget så vi började undra hur det skulle bli med loppet men när vi kom upp mot 600 meter över havet en par kilometer från startplatsen ökade snön hastigt och i skogarna uppe på platån fanns det gott om snö.

Fina rapsfält kring Prag. Övervintringen lyckas nog bättre på dessa breddgrader.

Vi närmar oss slutdestination, lite mera kuperat här än hemma 🙂

Inspekterar snöförhållandena dagen innan loppet.

Kvalitet från förr…..eller höns

Egentligen tänkte jag skriva ett inlägg om hur kolossalt bra byggnaderna från ett drygt halvsekel bekåt fungerar, men det var precis då jag kom på det halvt fasansfulla….

Jag har aldrig skrivit om hönsen.

Således gör vi ett lappkast och ändrar rubrik och inriktning. Om man nu skulle vara lagd åt det hållet kunde jag göra följande efterkonstruktion. Eftersom vi inte ser Lotta och hennes får här så ofta numera så ansåg jag att Bondbloggen förtjänade en djurbonde, så då skaffade vi höns. Det är dock inte det minsta sant, utan såhär var det.

Vi har väl länge närt en dröm om att ha lite fler djur på gården än ett antal gamla katter. Min stora dröm är och har varit alpackor, men det känns som lite överkurs för nån som inte haft djur i nån större utsträckning innan. Får är uteslutna för i detta hus slaktas inga djur utan dom finns med långt in i ålderdomen, så dom gick ur bilden. Mellandottern vill visserligen ha häst, men det är nu inte heller något nybörjardjur så valet stannade så småningom på höns.

Till saken hör att jag nog är uppvuxen på djurgård och ända till avslutad tonårstid var djuren en naturlig del av livet, men efter det tog motorerna överhand och djuren avslutades.

Sen gick det som det brukar gå för mig. Hönsen kom först, planeringen sen och till sist en hönsgård. Allt i fel ordning alltså. Fyra små höns anlände och flyttade in i en temporär bur på gården i väntan på sitt framtida hönshus. Det gick inte speciellt bra, det gick faktiskt riktigt dåligt för redan första natten hade något djur (katt, mårdhund) fått tag på en kyckling genom gallret och så var dom bara tre.

Efter den något tråkiga inledningen lappades manfallet i kvartetten genast samma dag och ny kyckling levererades från Fållbäcken. Så var dom fyra igen. Ur motgång kommer kunskap och nu kom insikten om att hönsen skall ha en stor bur, men den skall vara inbrottssäker för alla typer av objudna kräk. Detta gjorde ju att nästa hela förra sommaren gick åt till hönsgårdsbygge med bla galler nergrävt 30 cm under marken för att ingen skulle kunna gräva sig in. Slutresultatet blev bra och mot andra halvan av sommaren kunde nybyggarna flytta in. Det hade nu också visat sig att det handlade om två höns och två tuppar, något som skulle visa sig som ett problem så småningom. Nu började vi också märka att hönsen följer ett märkligt inre mönster som gör att man kan sitta i timmar och titta på när dom sysslar med allt möjligt. Klockan kan dom också och rutinerna som dom håller sig med är imponerande. Detta gör att man nog skänker en varm tanke till hönsen som var tre i varje lillbur på åttiotalet (så hade vi det också), för dom kan nog inte ha mått bra alls. Som tur är är det historia.

En bild från bygget av Fort Knox som numera har kompletterats med en bur till bakom eftersom samarbetet inte har flutit problemfritt.

I vintras fick dom flytta in i gamla stallet som stått oanvänt i många år och det gick bra. Problemen började när dom flyttade ut i sommarburen igen i somras, för då var det goda samarbetet mellan tupparna slut i ett svep. Det blev ett slagsmål utan dess like och efter två dygn var det bara att separera dom. För att lösa detta skaffades två damhöns till och sen blev det burbygge igen. Nu lever dom i två grupper, en tupp och två höns per grupp. Det ultimata tror jag skulle vara en tupp per sex höns så den ena tuppen börjar nog leva lite farligt. Få se om han överlever våren.

Nu har jag dessutom blivit tvungen att dela av gamla stallet i två lägenheter, så nu är det fullt liv där igen. Det var egentligen det jag tänkte skriva om, hur imponerande bra gamla murkna mössätna stockväggar håller värmen. Men nu får det bli en annan historia.

Rätt gott om ägg producerar dom också faktiskt. Det brukar bli ett ägg per höna och dag så självförsörjningsgraden på ägg har blivit närapå 100% på hemmanet. Nu vid denna tid på året börjar värpandet avta för att hålla en paus till framemot våren. Som sagt, dessa djur har ett imponerande inbyggt rutinsystem.

Det enskilt märkligaste jag sett var när dom som små fick flytta in i nya hönsgården som består av en bur och en lekstuga, en spång upp till fönstret på lekstugan och pinnar däruti. Första dagen var ingen intresserad av stugan utan gick omkring ute på gården. När solen gick ner runt kl 22 den kvällen gick alla fyra som på en given signal uppefter spången, in i huset och satte sig på pinnarna och somnade. Trots att dom aldrig sett konstruktionen förut.

Egentligen har inte hönsen så mycket mot snö och lite kyla bara dom kan hålla sig torra och sen slipper in undan snön när det inte är roligt längre. Sommartid kan dom nog vandra på tomten i frihet också, för om inte förr så mot kvällen vandrar dom in till sig igen. Helt av sig själva.

Denhär herremannen (och då menar jag han med kam) är rätt bastant, men betydligt snällare än sin bror som är kännbart mindre, men beter sig mycket sämre.

Hur som helst, att höns kunde vara så underhållande och personliga hade jag nog aldrig trott. Nu har jag inte riktigt klart för mig hur länge en höna lever, det ges lite olika uppgifter på detta, men åtminstone hoppas jag att denhär stammen skall bli långvarig här på gården. Det är väl egentligen bara eventuella minkar som är ett problem, men som sagt, buren är nog byggd så att ingen BORDE ta sig in. Fast man vet ju aldrig. På hösten flög ju en berguv in genom fönstret till ett hönshus i en grannby och tag md sig tuppen, så helt säker kan man ju inte vara. Men vad är nu säkert här i livet?

Ny dator.

Det blev en ofrivillig paus i bloggandet då min trotjänare till dator behagade säga upp kontraktet. Det tog närapå en vecka innan jag fick igång en ny maskin. Tur i oturen var att den gick sönder nu och inte just innan skattedeklaration ska inlämnas. Maskin började bli till åren för en 10 år gammal maskin i datorvärlden räknas nog som gammal men jag hade ändå tänkt mig att nöta på den ett år till eller så i och med att jag nyligen också investerat i ny smarttelefon.I det här fallet var det moderkortet som gav upp då en del kondensatorer började ”jäsa”. Hårdskivan var intakt så dess information kunde således flyttas över till den nya maskinen och inget verkar förlorat.

Ny teknik blir svårare att ta ibruk med åren men hittills tycker jag att övergången från 7:ans till 10:ans version av Windows gått lättare än när jag gick över från XP till 7:an. Lite program har jag ännu att sätta in och jag stod i valet och kvalet vilket text och kalkylprogram jag skulle välja. Det blev i alla fall en nyare version av Open office då det var bekant från tidigare och jag inte ville utmana ödet med allting nytt. Några vänner föreslog att jag skulle ta office 365 ibruk då det så kallade molnet kan nås överallt men jag lämnade det nu i alla fall tills senare.

Programmet för fjärrstyrningen av ventilations- och kylinstallation får jag inte att fungera så det blir antagligen att kontakta leverantören i Holland och be om lite assistans via fjärrhjälpen.

Får ändå så här efter ett halvdussin 100 lappars utgift konstatera att tekniken går framåt för nu är det betydligt tystare på kontoret då fläktarna snurrar på nya lager och bannorna från användaren tystnat då kursorn på skärmen inte låser sig längre. Verkar ändå som om behovet av förnyandet av datorer lite stannat av för de senaste har jag haft betydligt längre än de första maskinerna vars kapacitet snabbt blev för liten för att klara av programmen. Det här är nu min sjätte egna dator sen 1994.

Halt väglag.

För en knapp månad sen skrev jag om infrastrukturen eller brist på den här i bloggen. Jag hade då inte tillgång till bild och videomaterial men idag var det dags igen så nu passade jag på tillfället att dokumentera lite.

25.1.2018. Flisåkaren får ta det lugnt och beskedligt.

Dottern åker skridskor.

Snöröjning.

Det var som synes inget vidare skogsväder idag med blåst och regn och inte tilltalade det att köra hem flisved heller i det hala väglaget. Men det passade ju bra att röja snö runt växthuset, det är bättre att göra det innan det fryser till igen för då är risken för skador på plasten större. Lämnar man allt för mycket snö längs sidorna på växthuset finns det risk för att plasten brister eller töjs ut. Plasten är ändå ganska seg men det finns naturligtvis gränser för allt, på bilden nedan är det ungefär så mycket som jag brukar tillåta innan jag vidtar röjning.

Nyttomotion.

Den här nya ”luren” har en sån där stegmätare och det är rätt intressant att kolla hur mycket man rör på sig om dagarna. Den hade tydligen en fabriksinställning på 10000 steg som daglig målsättning. Det verkar ändå som fabriksinställningsmålsättningen är lite snålt tilltagen för jag har gått över den så gott som dagligen. Om inte tidigare under dagen så efter kvällarnas skidpass och ändå verkar det som om den har svårt att registrera stegen åtminstone vid fristilsskidåkningen. Undrar hur den riktigt registrerar stegen för åtminstone stämmer inte den registrerade skidsträckan med verkligheten? Ska nu efter parkloppet övergå till klassisk åkning och det påminner kanske mera om gång och ”stegen” blir kortare men i och för sig blir det ju också en del parstakning som kanske inte registreras som ”steg” så vi får se.

Idag har jag flisat några lass då det väntas kallare väder och förrådet börjar vara tomt, så jag har mest rört mig här på gården. Blev därför lite förvånad då ”luren” vid halvfemtiden meddelade att dagens målsättning var uppnådd, tydligen blir det några steg även om man bara rör sig runt husen. Eller så registrerades snömockningen som steg för det blev en hel del mockande innan alla flak var tömda och snön röjd runt och ovanpå flisvedshoparna. Gymfaktorn är rätt hög med dylikt arbete så jag tror jag hoppar över skidåkningen ikväll och nöjer mig med nyttomotionen som erhållits under dagen.

I skogsarbetet har jag mest nyttjat den gamla telefon så hur många steg som det blir en skogsdag har jag inte riktigt koll på men det verkar som om jag får höja målsättningen lite för den här tiden på året är ju dagarna korta och jag tillbringar en hel del tid vid skrivbordet med att få diverse redovisningar gjorda. Det hade annars varit verkligt intressant att fått se hur många steg det blivit under ett par dagar innan jul då jag markkarterade närmare 60 ha. Likt en mårdhund kryssade jag fram och åter över åkrarna och jag blev trots att jag är van att röra på mig riktigt ”limin” av allt vandrande. Men jag hade inte skaffat ”luren” då ännu. ”Limin” kan väl närmast beskrivas som muskelvärk eller nåt liknande men betydelsen är mera att det uppstått i samband med träning eller kroppsarbete. Tror det är gångbart i hela Österbotten men vet inte om det är bekant söderöver, kanske Nisse har koll på den saken?

Nedisade maskiner.

Man borde nog få all utrustning under tak för det var riktigt besvärligt med allt kopplande nu då det omväxlande och fuktiga vädret fått allting att frysa ihop. Alla tappar och snabbkopplingar för hydraulik tarvade en behandling med varmluftspistolen innan de blev möjliga att hantera. Mitt i vintern då det är minusgrader hela tiden så då är det inte samma bekymmer som nu då det smälltar och fryser om vartannat. Försökte olja och behandla med kylarvätska för att undvika att det fryser till igen, hoppas det hjälper?

Fryser till hoppas jag ändå att det gör i skogen där jag körde spår i går, det var nog vått och ofruset mest överallt. Men i och med att vattnet som steg upp i spåren förhoppningsvis fryser till is så kanske spåren håller till påsk. Väderprognosen utlovar uppehåll hela veckan och neråt -15°C på torsdag så det verkar lovande. Ställvis har också blötsnön som frusit fast på träden fått speciellt klenare björkar att böja sig över skogsbilsvägarna.