Bondbloggen – Sida 74

Också små början är början.

Äntligen kom vi igång med sådd och plantering här också! Ett par veckor senare än de senaste åren och en 8-10 dagar senare än normalt. Försökssålöken och lite isbergssallat fick vi i jorden innan nya regn satte stopp för vidare plantering.

Mulljordarna här i Långmossen har torkat bättre även om tjälen fortfarande ligger kvar på sina ställen så här har det såtts en hel del spannmål redan. Inte jag dock, även om jag har en del vårplöjt och harvat färdigt för sådd så prioriterar jag grönsakerna i väntan på att lånemaskin för spannmålen blir ledig. I kyrkbyn där grönsakerna odlas i år är jordarna lite tyngre lerhaltiga finmojordar som hittills varit lite för fuktiga för att bearbetas, jag håller fast vid min 5-åriga odlingsplan även om det skulle ha gått bättre att plantera här i Långmossen. Det är inte bara de senaste veckornas snöbyar och smältande tjäle som hållit marken fuktig, det kalla vädret har bidragit till att upptorkningen gått långsamt. Men nu har det blivit varmare så kanske sätter det lite fart på upptorkningen.

Upptorkningen jaa…. det betyder ju också att jag borde få rågen övergödslad innan det blir för torrt så att gödseln inte löses upp. Tog en sväng dit nu på morgonen och snön uppe vid skogskanten hade nog smultit bort samt fältet torkat upp så pass att det borde bära traktorn om jag eventuellt behåller förbreddningshjulen monterade. Men sen är ju frågan hur mycket gödsel man ska satsa på? Övervintringen har varit någorlunda OK med tanke på vinterförhållandena men torkan vid sådden i höstas ledde till att groningen inte lyckades så bra som den gjort de senaste åren. Så beståndet är glesare än brukligt och bestockningen ojämn. Finns det några bra beräkningsgrunder för hur mycket gödsel det löns att sätta dit?

….även om det på håll ser lite grönare ut.

Som jämförelse på hur olika utvecklingen åren emellan är så postar jag en bild ur arkivet.

In och ut, ut och in…..

…..har vi burit plantorna morgon och kväll under senaste vecka. Med nattemperaturer som närapå legat lägre under 0-strecket än vad motsvarande dagsdito gjort och nån snöby däremellan så har det inte stimulerat till plantering. Det är trots allt lättare att bära plantorna än att försöka skydda dem för vintervädret ute på åkern.

Plantor på avhärdning flyttas in under tak till natten på grund av kölden.

Och när det är så kallt att vi i meteorologiska termer närapå har vinter och tjäle fortfarande finns så hjälper det inte heller så mycket att täcka planteringarna med väv. Så det är lika bra att invänta varmare väder, under dylika förhållanden är det heller ingen större risk att plantorna växer oss ur händerna.

Det är i meteorologiska termer snudd på vinter nu!

Så istället för plantering har jag skördat palsternackor och plöjt och harvat lite för spannmålen även om den nog kommer att sås först efter att jag fått de första grönsaksplanteringarna och -sådderna gjorda.

10.5.2017. Palsternacksskörden på slutrakan.

Våren är bondens tid och det tycker man tydligen också i stan för trots att fotoutställningen är över så ”pryder” bonden fortfarande stadsbilden. 😀

Att vädret påverkar våra förehavanden har också media tacknämligt noterat. Blev i medlet av veckan kontaktad av YLE Pohjanmaa som sett att jag på FinneFarms facebooksida meddelat att plantorna avhärdas i väntan på plantering. Dom ville göra ett nyhetsinslag om väderproblematiken för oss bönder. Visst sa jag, ”men nu är det så att finska nog inte är min starkaste sida och det kan bli som när åländska Micke kokade gröt”! Det går säkert bra tyckte reportern. Så nu har man också gjort sin första nyhetsrapport på det andra inhemska. Trots att resultatet inte är mycket att yvas över efter 7 vintrars och 2 somrars finskastudier och att få en stor mikrofon under näsan definitivt inte gör saken lättare så dristar jag mig ändå till att länka till inslaget här: http://areena.yle.fi/1-4138401?autoplay=true

Under inkommande vecka har i alla fall utlovats lite varmare väder så det blir nog bråttom med sådd och plantering, vi ligger trots allt nu ca 10 dagar efter i schemat!

Tofsviporna tycker nu också att det är hög tid att inleda säsongen…..

Grannen harvar och jag skördar.

Man kan kanske tro att jag kommit i otakt med årstiden då man läser rubriken men det är faktiskt så att vi skördar övervintrande palsternackor för tillfället. Palsternackorna har klarat vintern relativt hyffsat trots att vädret varit nyckfullt och tjälen förhållandevis djup på grund av den ringa snön. Ifjol däremot lyckades inte övervintringen då det slog till med -30 grader på snöfri mark i början av januari.

Nu då värmen äntligen kommit, det var första morgonen utan is i vattenpölarna på länge i morse, så börjar palsternackorna kvickna till liv och sätta blad. Det leder också till att den i de saftiga rötterna lagrade näringen börjar förbrukas så det är viktigt att skörda innan bladväxten tar fart. Tillsvidare är det tjäle och vått i jorden så det är spade och handskörd som gäller tillsvidare. Det är ändå bra att få dem skördade så att jag kan plöja fältet och liksom grannen ta itu med vårbestyren. Vi har en del grönsaksplantor klara för plantering men det är ännu lite för vått och det utlovas ännu ett bakslag i vårvädret i början av nästa vecka så det blir väl lite si och så med planteringen. Plantorna har vi i alla fall lyft ut för avhärdning då det börjar bli trångt om saligheten i växthuset. Att jorden fortfarande är kall vittnar också det faktum att tofsvipan ännu inte börjat ruva, hittade inga ägg trots att jag stötte på ett otal reden under dagens markkarteringsrunda. Så kanske den kniper igen som Susanne Lanefelt gjorde under gymnastikprogrammen i Sveriges TV på 80-talet 🙂

….så det är bäst att förpassa dom in i kylan i kylrummet för senare försäljning.

Ännu är det kallt i jorden, stötte på is vid så gott som varje provtagning under dagens markkartering.

De första lökplantorna lyftes ut igår för att avhärdas inför stundande plantering.

Gårdens hästar.

Det är sällan för många hästar i gårdens traktorer och även om det är lika viktigt att dom används rätt som att dom är många så kan det ju vara intressant att se hur många som finns kvar i de gamla trotjänarna.

En motoroptimeringsfirma råkade ha vägarna förbi och även om de flesta av mina traktorer är för gamla för modern trimning så bad jag dem vika in för att bänka mina traktorer. Man kan ju tycka att traktorerna blivit lite latare med åren men det kan ju också vara så att man bara inbillar sig efter att ha prövat nån traktor med mera pulver. Är kraftlösheten bara en inbillning så är det kanske inte så mycket att göra åt om man nu inte vill börja göra alltför stora ingrepp i motorerna. Men skulle det nu råka sig att en del hästar lagt sig på soffan kan man kanske med enkla medel väcka dom igen.

Under dagens mätning fick jag nog konstatera att det bara var den nyaste traktorn (New Holland t5070 med 1800 timmar på mätaren) som levererade vad som fanns noterat under tekniska specifikationer i instruktionsboken. Normalt underhåll som filter och vätskebyten sköts ju oftast om enligt serviceboken men spridarbyten och underhåll av insprutningspump kanske blir lite lämnat på slarv. Så det är kanske där man får börja söka hästarna på soffan när traktorerna passerat 10000 timmars sträcket. Eller vad säger expertisen?

Effektmätning av traktormotor på gång och vi hittade dom hästkrafter som utlovats 🙂

Här sover nog närmare 15 hästar om dom nu funnits där från ny. Det är ju lite svårt att veta då det inte blivit mätt tidigare.

Tjäle, snö och Valborg.

Nyss hemkommen från tjälmätningsrundan får jag konstatera att det gick som jag befarade för 2 veckor sen, det vill säga att vi har tjäle kvar till Valborg. Det jag däremot inte räknat med var att vi skulle ha mera snö nu än vid förra mätningen. Nattens och förmiddagens snöfall gav oss ett 6 cm:s snötäcke som nu på eftermiddagen börjat smälta och gjorde slyet vått liksom nacken och uppåt midjan på mig.

Lite hade ändå tjälen gett med sig men med den här farten kan det till och med finnas något att mäta om 2 veckor då nästa mätrunda finns inprickad. På stubbåker hade det nu tinat 15 cm från ytan men därunder fanns det ännu ett 12 cm tjockt tjälskikt (för 2 veckor sen var motsvarande siffror 10 från ytan och 22 cm fruset). På plöjd åker var motsvarande siffror 24 (13 förra mätningen) och 13 cm fruset (34). Nå snön blötlägger ju tjälen effektivt så får vi lite värme, vilket nu inte vädertjänsterna utlovat, så kan tjälen vara borta nästa veckoslut. I skogen hade inte läget förändrats nämnvärt sen senaste mätning.

När man läser dagens some-flöde så förbarmar sig de flesta över det sena snöfallet, men faktum ar att det inte är så ovanligt. Så sent som den fjärde maj 2014 kom det 5-6 cm snö men mannaminnet vill ju vara kort emellanåt, enligt förriga kärringen endast 5 minuter långt.

Med dessa rader vill jag önska läsarna en glad Valborgsmässoafton och ett lugnt 1:a majfirande.

Har tåget avgått….?

Ute är det samma datum som inne, men inte samma väder som det borde vara den här årstiden. Inne är det torrt och plus 20 grader, ute är det nån enda plusgrad, om det är regn eller snö som hävs ner beror på när man råkar titta ut – det varierar. Vi har den 26 april och vädret inbjuder inte till utomhusaktiviteter. Just nu borde alla förberedelser vara igång för årets höjdpunkt – vårbruket, men fortfarande ligger hemmanet stilla och traktorerna har inte ens ställt väckarklockan på ringning.

Själv fördriver jag tiden med att fundera, grubbla, tänka, oroa mig – kalla det vad Ni vill

Låt mig göra en sak fullständigt klar från början. Jag har alltid älskat mitt kall som jordbrukare, alltifrån dagarna på sjuttiotalet när man rusade hem från skolbussen, kastade in väskan och frågade av mamma var pappa var och harvade, och sen bar det förståss iväg dit och sen satt man i dammet på David Brownen hela kvällen och skumpade och njöt, ända tills mamma måttligt road hämtade mig. Jag trodde klockan var sex, men den brukade vara närmare tio. Sen har det rullat på genom åren, vissa små dippar, men alltid i grunden meningsfullt och oftast roligt och i takt med att yrkeskunskapen tilltog gav höstens skördar oftast en stor tillfredsställelse för egot. Egentligen är det nog precis så ännu – jag mår sällan så bra som på åkern och att göra saker man själv tycker man är bra på, vad kan ge större tillfredsställelse.

Men nu har något hänt

Jag inbillar mig att jag alltid månat om naturen och mångfalden där. Visst har jag besprutat bort ohyra men ändå tycker jag samvetet överlag varit gott. Jag har följt med hur jorden sett ut och jag har lidit när inga maskar funnits, men glatts när dom återkommit. Min yrkeskunskap har bestått av att kunna läsa vilka åtgärder den hårda legjorden behövt och när, den har också bestått av att kunna ge rätta givor gödsel med tanke på börs och miljö, och kanske framför allt har jag tyckt om att planera växtskyddet, rätt preparat rätt dag i rätt mängd har belönat mig mångfalt, och oftast har det lyckats.

En annan glädje har varit maskinerna. Jag har försökt köpa alla maskiner (utom tröskan) nya och sen hålla dom i tio år. En ny maskin har alltid varit belöningen för arbetet och lite har man nog känt sig som ett barn på julaftonen när en ny maskin kommit till gården.

Sådär har det rullat på och precis just sådär skulle jag vilja att det rullade på även in i framtiden. Cirka 40 ha har känts passligt för mig, jag har aldrig dagdrömt om flera hundra hektar eller nån monstertröska utan det har varit bra som det har varit.

1994 kom förstås EU och rörde till ett och annat, men då var jag såpass färsk bonde att jag i det närmaste föddes in i EU tiden och kanske inte hade riktigt kläm på hur det var innan så det var kanske inte så svårt att acceptera.

Men som sagt – helt plötsligt är man inte säker på någonting. Förändringarnas tid sveper över jordbruket och nu verkar det gå fort. Mitt i allt vaknar man en morgon med en känsla av att tåget gått – och man missade det. Idag räcker inte inkomsterna till för några maskinköp alls och man får stå och se på hur maskinparken åldras. Detta samtidigt som tekniken går framåt och det skall vara GPS och Internetkontakt från snart sagt alla maskiner. Visst gillar jag också teknik, men när man känner att man inte hänger med så känns det surt. Dessutom är ju alla maskiner idag så kostsamma att även om man skulle lära sig hur dom fungerar så finns det inte en enda mikroskopisk möjlighet att inhandla något sånt, man kan inte betala 50000 för en såmaskin när man får vara glad om odlingen ens bär sig själv.

Missförstå mig rätt nu, det kan inte vara meningen att man skall bruka 40 hektar med maskiner för många hundra tusen och som är så effektiva att man sår allt på en dag – det är inte det som bekymrar mig, det är det att man nästan inte ens för pengar kan köpa nya bra men små redskap – dom tillverkas knappt ens längre. Tillverkarna satsar allt på odlare med arealer som knappt nån i Finland – än mindre i Österbotten har.

Det som dock bekymrar mig allra mest är den ekologiska odlingen. Inte för att jag skulle ha något emot den – tvärtom, att kunna odla naturenligt är väl det bästa som kan finnas, naturens eget kretslopp har fungerat i tusentals år och det är helt säkert det enda hållbara i längden, men för mig personligen blir det ett om inte olösbart så åtminstone ett svårt problem. Inga kostnader för gödsel eller bekämpningsmedel, vissa dyra maskiner kan lämnas bort och grödorna blir dyrare och stöden högre, jovisst, det låter tilltalande, men hur gör man när kunskapen helt saknas och klockan har slagit 52? Om jag missar en besprutning idag så uteblir skörden nästan helt – det ser lergräset till. Tistlar och flyghavre – hur gör man med dom. Säkert finns det metoder, men att lära sig dom med kanske 10 odlingssäsonger kvar, det är lättare sagt än gjort.

Sen har jag inte huvud heller till att ta ställning i debatten för och emot ekologisk odling. Jag vet ju själv hur mycket kemi jag lägger ut på åkern och jag tycker själv att det är mycket måttligt. Men visst kan jag ha fel där, riktigt ordentlig kunskap i ämnet saknas. Odlingsföljd och alternativa grödor, det har jag tänkt på i all värld så även markstrukturen är ditåt i skick – åtminstone så långt min kunskap räcker till. Tanken på naturens kretslopp som sköter sig själv har alltid tilltalat mig. Jag är av den åsikten att varenda djur och varenda växt som finns behövs till någonting, låt det så vara en fästing, en råtta eller en varg. Alla finns vi till för varandra och människan är bara en obetydlig del av allt. Så långt är jag nog ganska ekologisk men sen finns det en annan sida också. Är lite Round-Up verkligen slutet för kretsloppet och kan det vara fel att tillföra lite konstgjord kväve för att flera människor och djur skall få mat? Vem vet – åtminstone inte jag.

Hur som helst, om man idag är en konventionell bonde som odlar alldeles för små arealer och inte har djur som räcker till för att producera gödsel till egen mark, då känns det nog lite som om man står på stationen och tittar på tåget som gick. Lönsamheten är dålig, byråkraterna jagar en, miljöorganisationerna tar flyget till orter där man sammankommer och fördömer dagens jordbruk och kanske man har rätt, återigen – vad vet jag.

Ändå förmår jag mig inte till att ge upp, må så vara att man inte passar in i dagens fyrkantiga modeller, men jag har en bergfast åsikt om att varenda hektar odlingsjord kommer att behövas så länge mänskligheten finns. Även mina ynka trettiosju fyller nog sin plats i kretsloppet – både i år och nästa år. Och det måste vara bättre att vi delar på den – det kan inte vara meningen att endast en bonde med jättemaskiner brukar hela arealen i Närpes. Det vägrar åtminstone jag med en dåres envishet att omfatta.

Visst det finns en hel del mittemellanlösningar att ta till, det går att odla vall och grönträda, det går att arrendera ut och visst finns det andra lösningar också, alternativa grödor som kummin eller bondbörna, visst har jag funderat över sådana också, men ingenting av detta känns som en permanent och hållbar lösning på varken den mentala eller ekonomiska biten.

Härom kvällen kom -lite som ett brev på posten – ett program i Sveriges TV, det hette den sista skörden och var nog så tankeväckande. Det var väl lite grann av allt det jag funderat på i komprimerad form, fast ännu djupare och mer dramatiskt. Det handlade bland annat om hur mycket odlingsjord som ”dött” på bara femtio år, kanske inte i Finland, men i Amerika och var det nu var. Om jag nu tolkade programmet rätt så sades det inte att det direkt var den ekologiska odlingen som var kartan bort ur eländet, utan mera att ge upp intensivodlingen och börja tänka på annat än pengar i odlingen. Jo, det är ganska lätt att säga när man vet att de flesta bönder idag går på knäna och de inkomster som finns att hämta oftast hänger samman med just stora enheter och intensivodling.

Nåja, någon riktig intensivodling på det sättet tycker jag inte att hålls med, som sagt, växtföljden har nog varit i skick under hela min tid, men det är detta med Eko-odling som plågar mig mest. Hur är det med argumentet att maten inte räcker till åt alla om vi alla började Eko-odla. Kanske är det så men vad hjälper det då om konventionell odling lik förbaskat tar död på jorden. Hur är det med alla överfaret med traktor som behövs vid eko-odling. Det skall ogräsharvas och så vidare, hur är det med Round-Up i förhållande till fossila bränslen. Vilket är bättre? Finns det överhuvudtaget någon som vet, eller har vi alla bara en övertygelse och stänger inputen för andra argument?

Mycket mera skulle jag vilja säga men hur som helst så är det nog min övertygelse att små enheter är till större gagn för samhällsekonomin än några få stora. Som jag har sagt förr – jag missunnar ingen att ”göra det bra” och förstora, men när samhället börjar uppfinna verktyg för att underhålla stora enheter på bekostnad av små – då undrar jag nog om vi inte är på väg mot ”Den sista skörden”