Häromdagen fick jag via en kanal höra följande omdöme om Bondbloggen: ”Det kunde vara lite mera varierande. Nu handlar det om en fiffig pensionär, en riktig bonde, en udda fåraherde och en löntagare”
Bästa replikör. Oavsett hur galet man kan tycka att detta är och att vi på något sätt skulle vara udda får i hagen så är det tyvärr precis just såhär verkligheten ser ut idag. Jag kunde vara den första att beklaga utvecklingen om någon frågar mig, så jag håller i princip med. Detta då inte specifikt gällande Bondbloggen, för jag tänker inte desto mera kommentera en verksamhet där jag själv är ett av hjulen, men verkligheten i det riktiga livet, det som pågår utanför våra dörrar varje dag.
Precis just såhär har det blivit. Jag läste så sent som idag i vår lokaltidning om när bönder för 25 år sedan tände vårdkasar för att visa sitt motstånd mot EU. Jag var själv en stark motståndare till EU då, och är det nog ännu idag också, även om jag nog mjuknat med åren. Idag inser jag väl att Finland svårligen kan stå utanför EU, men ändå tror jag världen skulle vara gladare utan dylika multikolosser.
Om det sen är EU eller Marknaden eller Sipilä eller Gud som styrt det finländska jordbruket dit där det är idag, det vet jag inte riktigt, men väldigt konstigt har det blivit. Precis just så konstigt som inledningen gör gällande. Draget ur ärmen och högst empiriskt skulle jag säga att det är just precis så, en del är fortfarande riktiga bönder – precis som Christer då -, förutsatt att man blir ”riktig” om man har en New Holland och odlar morötter, kanske det är så, inte vet jag. Däremot vet jag att många av mina kollegor på slätten sedan länge är det som kallas pensionärer – precis som Nisse då – men fortsätter med sitt värv därför att ingen direkt vill stiga till och ta över, av ekonomiska skäl förstås, och man har för starka band till sitt jordbruk för att släppa det till salu. Sen hur många ”udda fåraherdar” det finns har jag ingen koll på, men visst finns det idealister som kämpar på som när lössen simmar uppförsbacke i tjära, och som bara gett sig fanken på att det skall gå för att det måste, men gör det på bekostnad av Mercedesen, Thailandsresan och shoppingturerna på lördagarna som många andra unnar sig per rutin. Åtminstone jag kan låta mig imponeras av dessa inte alltför vanligt förekommande individerna, må dom sen vara udda fåraherdar, konstnärer, musiker eller bara annars idealister.
Till slut några ord om löntagaren. Av vår typ finns också många, precis av samma orsak som pensionärsgruppen. Själv ställde jag i tjugoårsåldern upp målet att vid 45 skall jag börja leva på jordbruket. Det tycker jag fortfarande, men det tycker inte marknaden, och nu har jag väl börjat inse att tåget har gått, det kommer aldrig att ske. I grund och botten tycker jag det är ett misslyckande, men ett misslyckande som jag varken är skyldig till eller på något sätt ensam om. Här kan jag inte låta bli att citera bonden som vann på Lotto och fick frågan vad han skulle göra med pengarna? Svaret blev: ”Jag fortsätter väl med jordbruket tills dom är slut”
Hur som helt – intet är som förr. För bara 40 år sedan var det ytterst få bönder i Yttermark som samtidigt var löntagare, nu är det precis tvärtom. Antalet svinfarmer är ensiffrigt, hönsfarmerna knappt ens det. Var detta skall sluta vete fåglarna, men någon lycklig utveckling är det absolut inte.
Så oavsett om man gillar det eller inte så är det nog en pensionär, en löntagare och en udda fåraherde tillsammans med en och annan riktig bonde som skall hålla landskapen öppna och naturens mångfald i skick i framtiden. Om det inte händer något riktigt oväntat och bra. Kanske att vi får tillbaks postbussarna! (Dom som känner mig vet vad jag menar)
