Bondbloggen – Sida 77

Om man ändå vore elektronikingenjör.

Brukar ibland tänka att lite av Nisses kunskaper skulle komma väl till pass. Som nu den senaste tiden då både kontakten mellan datorn och ventilationselektroniken krånglat och hastighetsregleringen till tvärbandet på lådvändaren inte fungerat som det skall.

Kontakten mellan datorn och ventilationselektroniken bröts i samband med att Windows körde nån automatisk uppdatering en natt för några veckor sen. Jag kunde sen inte komma åt programmet då felmeddelanderutan förhindrade vidare kontakt med programmets startsida. Det brukar gå att få det mesta i ventilationsprogrammet att fungera genom att göra en reindexering men nu kom jag som sagt inte åt den funktionen. Sände hjälpförfrågan till leverantören i Holland men hörde inget därifrån på flera dagar så jag försökte själv trixa lite. Genom att ställa musens kursor på platsen för öppnandet av reindexeringsfunktionen så lyckades jag efter ett otal försök hinna klicka och öppna funktionen innan felmeddelanderutan dök upp och förhindrade vidare åtgärder. Och visst, en reindexering fixade problemet. Så jag sände ett nytt meddelande åt supporten att ”bra karl reder sig själv” 🙂 Fick till svar att dom nog sänt information. Efter lite kontroll konstaterade vi att den inte gått fram då dom hade fel e-postadress. Nå, deras förslag skulle ändå inte ha fungerat. Helt utlämnad har jag ändå inte varit för det vore ju katastrof om inte kylningen fungerade under flera dagar. När jag lät konstruera elskåpet så bad jag elektrikern sätta in brytare med vilka jag manuellt kan styra så gott som alla funktioner för man kan aldrig helt förlita sig på den moderna tekniken.

Enklare underhåll som att löda in nytt batteri för minnesfunktionen i elektronikskåpet fordrar inte så mycket elektronikkunskaper, en stadig hand är vad som fordras mest 🙂

men här får man fundera lite innan man börjar ändra på något……..

….enklast är det ändå så här 🙂 Men inte speciellt automatiskt :/

Mitt andra problem har jag inte lyckats lösa….. ännu 🙂

Noterade igår morse att matningen från tvärbandet inte lät sig regleras för att få ett jämnt flöde av produkter genom tvätten så jag sände ett PM (privat meddelande) via facebook åt montören i England. Han förstod inte riktigt mitt problem så han ringde upp mig. Efter lite funderande kom vi till att det antagligen är potentiometern i hastighetsregleringsknoppen som gett upp och därmed inte gav rätt signal åt invertern. För att vi skulle få dagens morötter tvättade så gav han mig via telefon instruktioner så att jag kunde programmera om invertern till en lämpligare hastighet. Idag har vi kört lite lök och där är bandhastigheten avgörande för att få ett jämnt och lämpligt flöde genom topparen så jag provade att byta ut potentiometern som vi trodde krånglade till en annan. Bara för att konstatera att det nog inte är potentiometern som felar utan det verkar som om signalen inte går fram till invertern eller så är det invertern som krånglar. Jag laddade ner manualen till invertern för att lära mig hur hastigheten kunde regleras, den var ”endast” 418 sidor lång så det tog lite tid att läsa mig fram till hur man gör. Nå allt begrep jag nu inte men hastigheten har jag fått reglerad.

Det blir nog ett nytt samtal till England i morgon. Men tänk va enkelt allt skulle vara om man kunde lite mera om elektronik…… som Nisse 🙂

Sommartid.

Vet att det här med klockvridande delar folket och visst känns det lite underligt att ställa om klockorna. Själv använder jag ingen klocka då det är många år sen jag konstaterade att jag inte hinner med mera arbete bara för att jag vet vad klockan är. Så jag följer ljuset eller om jag ska vara ärlig så är det orken som bestämmer arbetstiden åtminstone så här under den ljusa tiden av året. Det blir oftast så att det är antalet timmar ljus som bestämmer arbetsdagens längd.

Men när det gäller de anställda så är det faktiskt lite nytta med sommartiden så jag sällar mig till dem som faktiskt drar lite nytta av klockvridandet även om jag helst skulle se att man justerade klockan lite tidigare på hösten. Det är speciellt under skördetiden som klockans läge spelar in.

Varma somrar föredrar jag att börja skördandet tidigt på dagen medan morgondaggen ligger kvar och grönsakerna är morgonfräscha, gärna klockan sex på morgonen och hade vi normaltid så vore klockan då fem. Och speciellt de yngre arbetarna tycker att det låter bättre när man säger att vi börjar sex i stället för fem, det är antagligen något psykologiskt bakom det där 🙂

Framåt senhösten däremot är det bättre om klockan vrids bakåt senast då när det börjar vara rimfrost i grödorna på morgonen medan det oftast går att skörda framåt sju-åtta-tiden på kvällen. Så gärna kunde klockan ställas om till normaltid redan i början av oktober så att jobbarna fick sluta en timme tidigare.

Vår i luften.

En dag som denna känns det inte rätt att skriva om skidåkning så jag lägger följetongen på hyllan.

För nu är det vår i luften!

Tofsvipan kom flygande på sitt kännspakt vingliga sätt och solen sken samt gav oss flertalet plusgrader. Jag satte sista handen vid anskaffande av grönsaksfrön under större delen av dagen men när det var klart måste jag bara ut för att kolla läget i jord och skog.

Här utanför gården har isen legat tjock på åkern så första kollen gick till rågåkern för att se om läget var lika kritiskt där, det är ju inget vidare om is och vatten ligger på åkern och kväver de till våren vaknande rågskotten. Så riktigt farligt såg det ändå inte ut då det inte behövs mycket värme till innan rågåkern befrias från istäcket men ännu kan ju mycket hända. Att rågbrodden blev gles i höstas då det var så torrt att sådden grodde ojämnt gör ju inte saken bättre……. men vi får se framåt maj hur det går.

Det som jag reagerade över vid tjäl- och snömätningsrundan i onsdags var att det i år fanns is överallt, också där marken lutar vilket kanske beror på att regn och smältande snö frusit fast på den kalla marken utan att rinna bort. Det finns nämligen en hel del tjäle speciellt på åkrarna den milda vintern till trots men så har det förstås varit väldigt sparsamt med isolerande snö. Och köldknäppen i början av november for säkert iväg med det mesta av den i jorden lagrade sommarvärmen. För den intresserade kan jag meddela att på plöjd åker låg tjälen 56 cm djupt och på stubbåkern 42 medan det i skogen varierade från 4 till 22 cm. Rikligt med is fanns det också i skogsdikena och många trummor var igenfrusna så smältvattnet sökte sig alternativa rutter ner mot vattendragen.

Frånvaron av ordentlig tjäle i skogen oroar mig lite för jag har en del virke liggandes som jag inte hann få ut innan resan till andra sidan Atlanten. De senaste dagarna har jag inte heller hunnit dit då det varit fullt upp med vårbestyren inför odlingssäsongen. Dessutom har jag besvärats av nån slags inflammation i axeln som gör vänstra armen orkeslös och då är man ganska hjälplös i skogen. Den håller som tur är på att bli bättre så jag tror jag försöker mig på lite skogsarbete nu i helgen då det i början av nästa vecka står en del möten antecknade i almanackan.

Om man nu kommer sig till skogen för byvägen är blöt och gropig och skogsvägen var rena isbanan idag, det var just och just att man tog sig fram med paketbilen. Ska man köra virkeslass borde man nog sätta på iskedjorna och det har varit ett stort problem under hela vintern för jag kan inte för böveln komma ihåg vart jag lade dem i våras när jag tog av dem. Jag har letat överallt men neäe dom finns inte att hittas på nåt av de ställen jag brukar sätta dem. Antagligen har jag satt dom på nåt ställe där jag säkert skulle hitta dem? :/

Långmossvägen (bygdeväg 17619) 17.3.2017. Vårvädret går hårt åt vår livsnerv…….

….. medan klingisen ligger tjock på skogsvägen.

Bilden ovan om någon illustrerar i alla fall att vi går mot ljusare tider 🙂

Gatineauloppen.

Rubriken i pluralis eftersom jag de facto deltog i 2 lopp under veckoslutet i Canada. Kanske lite dumdristigt att anmäla sig till två långlopp två dagar i följd men det råkade vara 20% rabatt på det andra loppet om man skidade båda och då jag nu ändå var där så……. och så råkade jag anmäla mig innan jag hade fått se banprofilen :/ Banorna i Gatineau råkade vara lite backigare än vad jag är van vid med en totalklättring närapå den i norska Birkebeinerennet. Här på plattlandet finns det liksom just inga möjligheter till att träna i så långa och branta uppförsbackar som dessa.

Jag låter en videolänk till Gatineuloppet beskriva loppen i övrigt och den som orkar se hela videon kanske förstår hur österbottningen kände sig i ”Penguin hill” efter knappa 20 km åkning i fristilsloppet på söndagen den 19 februari (~5:40 i videon). En av deltagarna i vår grupp härifrån syns parstakandes i slow motion under några sekunder vid ~9:30.

Det var förresten nära att vi missat hela skidäventyret för när vi skulle påbörja resan med flyg från Vasa till Stockholm så ställdes flyget in på grund av att planet vi skulle åka med hade fått tekniska bekymmer under en tidigare flygning och SAS hade inget ledigt plan att sätta in på rutten. Via alternativa arrangemang lyckades vi i alla fall med 15 minuters marginal ta oss till Arlanda och flyget till Chicago.

Väl framme i Gatineau som ligger i det fransktalande Quebec möttes vi som jag nämnde i mitt förra inlägg av snörik omgivning och soligt väder, och överaskande nog också av ett vänligt hjälpsamt folk. Det senare hade jag inte så stora förväntningar på då jag fått höra att man inte gillar engelsktalande personer men se där kom mina fördomar på skam. Vi råkade som exempel stiga av bussen en hållplats för tidigt på väg till hotellet men busschauffören kom efter oss på trottoaren och visade in oss i bussen igen för att ta oss ytterligare ett par hundra meter framåt. Också senare vid diskussioner med lokalbefolkningen blev vi vänligt bemötta och speciellt efter att dom fick höra att också vi som svenskatalande hörde till en språkminoritet i vårt hemland. Att vi finländare också gillar ishockey gjorde ju inte saken sämre heller. 🙂

Nåväl, ute i terrängen blev det inte så mycket prat då backarna kom emot så ersattes nog pratet av flåsandet men fina spår i en underbar terräng och ljusa förhållanden då solljuset gassade på i de nu lövfria lövskogarna.

En relativt pigg bondbloggare i mål efter 51 km klassisk skidåkning.

Efter det klassiska loppet på lördag kväll blev vi ”Worldloppet passport holders” inbjudna till bankett och jag hade bland annat nöjet att växla några ord med Pierre Harvey, pappa åt Alex som vann femmilen i Lahtis VM -fast det visste vi inte då- 🙂 En trevlig och ödmjuk man som faktiskt deltagit i både sommar- och vinter-OS eftersom han både cyklar och skidar. Ett annat trevligt återseende var att träffa Alain som skidade jämsides med mig uppför backarna i Österikiska Dolomitenlauf, året därpå hann han upp och kände igen mig i en backe halvvägs i Polska Bieg Piastov. I år mötte han upp när det återstod ett par kilometer av fristilsloppet för att heja på sin ”Finnish friend”. Så förutom trevlig samvaro med skidvännerna i gruppen så knyter man en och annan kontakt med likasinnade världen över. Det skadar nog inte med lite avbrott från det dagliga bondelivet emellanåt 🙂

Gatineauloppet överaskade positivt så jag hoppas att jag någon gång i framtiden har möjlighet att återuppleva trakten med lite mera backträning i bagaget.

NHL-ishockey.

Vi tog ut det maximala av vistelsen i Canada då vi förutom skidåkning och banketter också passade på att gå på ishockeymatch.

Snabbt insläpp trots stora köer till säkerhetskontrollen.

Ottawa Senators med svensken Erik Karlsson mötte Winnipeg Jets med årets ”Rookie” Patrik Laine och vi lyckades få tag på några biljetter till den så gott som slutsålda matchen. Hemmalaget förlorade med 2-3 men det kunde lika gärna ha gått till förlängning då pucken låg på mållinjen i motståndarbåset med en sekund kvar av matchen. Trots den jämna matchen där Laine valdes till ”kvällens lirare” tack vare 2 passningspoäng så förvånades jag något över att de lite på 19000 åskådarna höll sig så lugna, jag hade nog förväntat mig mera liv och rörelse på läktaren. Jag går sällan på hockey här hemma men det är nästan mera liv på en Sportismatch än vad det var här.

Vi satt som synes ganska högt uppe men platsen var inte alls dålig för det, man hade bra överblick över plan och pucken syntes bra trots avståndet.

Efter fyra dagar i Canada var det dags att ta sig vidare till nästa utmaning på vår resa………. fortsättning följer så ”stay tuned” 🙂

Lite skräp och skrot

Häromdagen fick jag via en kanal höra följande omdöme om Bondbloggen: ”Det kunde vara lite mera varierande. Nu handlar det om en fiffig pensionär, en riktig bonde, en udda fåraherde och en löntagare”

Bästa replikör. Oavsett hur galet man kan tycka att detta är och att vi på något sätt skulle vara udda får i hagen så är det tyvärr precis just såhär verkligheten ser ut idag. Jag kunde vara den första att beklaga utvecklingen om någon frågar mig, så jag håller i princip med. Detta då inte specifikt gällande Bondbloggen, för jag tänker inte desto mera kommentera en verksamhet där jag själv är ett av hjulen, men verkligheten i det riktiga livet, det som pågår utanför våra dörrar varje dag.

Precis just såhär har det blivit. Jag läste så sent som idag i vår lokaltidning om när bönder för 25 år sedan tände vårdkasar för att visa sitt motstånd mot EU. Jag var själv en stark motståndare till EU då, och är det nog ännu idag också, även om jag nog mjuknat med åren. Idag inser jag väl att Finland svårligen kan stå utanför EU, men ändå tror jag världen skulle vara gladare utan dylika multikolosser.

Om det sen är EU eller Marknaden eller Sipilä eller Gud som styrt det finländska jordbruket dit där det är idag, det vet jag inte riktigt, men väldigt konstigt har det blivit. Precis just så konstigt som inledningen gör gällande. Draget ur ärmen och högst empiriskt skulle jag säga att det är just precis så, en del är fortfarande riktiga bönder – precis som Christer då -, förutsatt att man blir ”riktig” om man har en New Holland och odlar morötter, kanske det är så, inte vet jag. Däremot vet jag att många av mina kollegor på slätten sedan länge är det som kallas pensionärer – precis som Nisse då – men fortsätter med sitt värv därför att ingen direkt vill stiga till och ta över, av ekonomiska skäl förstås, och man har för starka band till sitt jordbruk för att släppa det till salu. Sen hur många ”udda fåraherdar” det finns har jag ingen koll på, men visst finns det idealister som kämpar på som när lössen simmar uppförsbacke i tjära, och som bara gett sig fanken på att det skall gå för att det måste, men gör det på bekostnad av Mercedesen, Thailandsresan och shoppingturerna på lördagarna som många andra unnar sig per rutin. Åtminstone jag kan låta mig imponeras av dessa inte alltför vanligt förekommande individerna, må dom sen vara udda fåraherdar, konstnärer, musiker eller bara annars idealister.

Till slut några ord om löntagaren. Av vår typ finns också många, precis av samma orsak som pensionärsgruppen. Själv ställde jag i tjugoårsåldern upp målet att vid 45 skall jag börja leva på jordbruket. Det tycker jag fortfarande, men det tycker inte marknaden, och nu har jag väl börjat inse att tåget har gått, det kommer aldrig att ske. I grund och botten tycker jag det är ett misslyckande, men ett misslyckande som jag varken är skyldig till eller på något sätt ensam om. Här kan jag inte låta bli att citera bonden som vann på Lotto och fick frågan vad han skulle göra med pengarna? Svaret blev: ”Jag fortsätter väl med jordbruket tills dom är slut”

Hur som helt – intet är som förr. För bara 40 år sedan var det ytterst få bönder i Yttermark som samtidigt var löntagare, nu är det precis tvärtom. Antalet svinfarmer är ensiffrigt, hönsfarmerna knappt ens det. Var detta skall sluta vete fåglarna, men någon lycklig utveckling är det absolut inte.

Så oavsett om man gillar det eller inte så är det nog en pensionär, en löntagare och en udda fåraherde tillsammans med en och annan riktig bonde som skall hålla landskapen öppna och naturens mångfald i skick i framtiden. Om det inte händer något riktigt oväntat och bra. Kanske att vi får tillbaks postbussarna! (Dom som känner mig vet vad jag menar)

Den estniska osten och jag

I en diskussion härom kvällen…

– Den smakar riktigt som finsk ost (ni vet… dendär runda vanliga)

– Men, VA!?!? Estnisk ost? Äter du estnisk ost!?

– Ja, den e ju billigare den…

– Ja… Men ESTNISK OST???

Det var lite som om jag ramlade av kärran… Hur i världens tider köper man estnisk ost? Till lika konstaterade jag ju att den estniske bonden ska väl leva han också. Och varför skulle den vara konstigare än den finska osten? … Men, ändå.. Estnisk ost. Svensk ost vet jag att många köper, så det hade jag inte reagerat någå desto vidare på, men denna estniska ost kom lite snettrakt från höger och slog tomt i planeten på mej. En sån liten sak som ost från grannlandet. Men, de går ju inte fram hos en sån som mej att ens komma på tanken att äta estnisk ost. Men där satt jag vid kvällsteet och åt estnisk ost, och sade: Så länge ingen i världen får reda på att jag sitter och äter estnisk ost, så går de bra….

Nå, nu har jag tutat ut det på bondbloggen. Varför? Jo, för att jag fick syn på SLC reklamen om inhemsk mat. 6 goda själ att äta inhemskt. Vidare har jag också sett uppmaningen till folk att fråga varifrån maten kommer när de går på restaurang. Det tycker jag man bra kan göra, för, varifrån kommer maten? Egentligen?

Och jag då? Kanske har jag stuvat i mej massor av estnisk ost förut? Utan att jag vetat om det? Och kanske har jag suttit och stuvat i mej köttbiffar som kommer från typ spanien, italien, ungern där man använder 4-5ggr mer antibiotika till djuren än vad man gör i Finland!? De är ju en sak vad dom gör där, och vad dom stoppar i sej…. men, de luddiga i storyn är ju att jag inte har brytt mej ett endaste ett litet skvatt om att fråga! VARIFRÅN KOMMER RÅVARAN?

Skämmas får man… Här sitter jag och har mej över den estniska osten, då jag inte själv har en aning om varifrån osten på pizzan jag åt för någon dag sedan kommit. Eller senast jag var på restaurang och åt gris… Varifrån kom den grisen… Dags att ta sej själv i kragen och börja fråga…

Våga fråga! Hur ska man annars få veta nåt…