Bondbloggen – Sida 82

Mera morötter!

Jag styrde Hondan mot österbotten. Platthetens och växthusens och pälsfarmernas land. Och säkert mycket annat också 🙂

Medan Mathias var på höstlov var jag upp en sväng och kikade på österbotten. Ni vet hur det är, när man träffar någon man känner, men ändå inte ser så ofta. Diskussionen är med en gång i full gång som om man träffades igår! Det finns några i min bekantskapskrets som det fungerar så med. Det är några vänner, mina kusiner och så vi bondbloggare. Det var samma när vi var och hälsade på hos Nisse. När man stiger ur bilen så känner man lite igen sej, men till lika så slår det en att, aiijja, de är sådär de hänger ihop… Men diskussionerna är i full gång. Vilket de också var nu då jag besökte Christer och Kalle.

På fredagen fick jag mej en närmare titt på Christers morotsupptagare. Jag som ju i alla tider med grep kämpat för att ta upp morötter blev ordentligt imponerad. Hemma har man ju otaliga gånger stått och försiktigt försiktigt dragit lite i blasten på en morot, konstaterat att nix, den sitter nog för hårt fast, och poks, där brast blasten… måste gräva bort lite jord… eller närmare sagt lera, bort från själva roten och dra i den, försiktigt försiktigt och så poks, brister den och halva blir kvar där nere i avgrunden någonstans… Men här kom ju morötterna upp utav bara farten ur den fina jorden. MED MASKIN dessutom! Värsta science fiction jämfört med grepen…

Men det är klart, någon upptagar grunka vet man ju att det måste till för att få upp mängder med morötter. Men, nog var det ju intressant att på nära håll få titta på underverket, även om Christer inte hade så många lovord till övers för den eftersom det lite villa krångla och lämna efter sej morötter. Morötter som jag fick vara med och plocka upp 🙂

Där kom dom, och några blev kvar…

Och roligt var det. Eivor tittade lite snett på mej när jag sa att jo-o, visst är det ju roligt! Ombyte förnöjer och det var riktigt roligt att se de fina morötterna, de duktiga jobbarena, den fina jorden och ja… allt.

När man kommer bort en bit hemifrån och får se och uppleva någonting som inte är det man har hemma, så kan det mest tradiga vara intressant för någon annan.

Jag tycker inte fårklippning är särdeles jättetjohejsan, men den som kanske aldrig sett fårklippning kan tycka det är wow!

Egentligen så blir det lite felvridning där också… Jag kan ju också tycka fårklippning är intressant på andra ställen. Det är det där med, hur gör dom? Ajjahaa, dom gör si och så… hmm.. Det är som att vara ute och åka bil och se en flock med får, då kan man utbrista – KOLLA! FÅR! … Liksom som om man aldrig sett sådana förut… När jag var till Kolmårdens djurpark tror jag jag tillbringade mest tid hos fåren… och dvärggetterna… Det var farligt nära att jag skulle ha kidnappat två dvärggetskillingar med mej hem i ryggsäcken och bagageluckan… 😉

Efter morotsplockningen for vi så till Kalle, och inte en endaste bild fick jag av det världsförbättrande mötet. Lite funderingar hit, och lite funderingar dit. Att summera ihop 6 timmars diskussion blir ju inte till någonting har jag konstaterat efter några dagars funderande och smältande av allt, men, vi kom väl fram till att vi väl skriver på! Ibland har man texten och ämnet färdigt, och det bara rasslar till bland tangenterna och så blir det bra. Ibland har man så mycket man skulle vilja skriva om på en gång, och ibland står det stilla fast man inte lider brist på ideer.

En sak vi dock kunde konstatera alla, var ju att ingen av oss riktigt trodde, när vi började blogga, att vi skulle blogga såhär länge. Ibland faller det ur, ibland behöver man en paus. Men, så är det väl, ibland går det upp, ibland ner, men vad gör det, Nisse har alltid någonting lite extra på gångs och håller ställningarna 🙂

Ibland går det.

Det är ju inte bara jämmer och elände hela tiden. Sista raden närmast skötselgången har fått mera luft och ljus så där var blasten i gott skick och upptagningen gick ungefär som det är tänkt att det skall gå. För att den oinvigde ska få lite bättre grepp om hur det går när det går så lägger jag in en liten video här.

Billen.

En rörlig vibrerande bill skulle kanske kunna lossa jorden så att moröttern lättare kunde lyftas även då blasten är svag. Purjoupptagaren jag har har en rörlig bill för att rensa jord från rötterna men dess rörelser är nog för kraftiga tror jag för att fungera i morot. Problemet är förstås också jordartrelaterat, de jordar jag har har tendens att limma ihop sig under regniga somrar trots att mullhalten är hög, speciellt där daggmaskförekomsten är riklig. Man borde kanske försöka få in någon växt i växtföljden som skulle efterlämna grövre material som daggmaskarna inte skulle bryta ner så snabbt. Tacksam för förslag på växter med längre nedbrytningstid än halmen hos spannmålen.

Lägger in bilder på billen så får Ni som är tekniskt intresserade fundera på lite utveckling 🙂

Morotsupptagarens pickup med bill, framifrån.

Morotsupptagarens pickup med bill, bakifrån.

Promenadseger – till slut

Dags att summera berg- och dalbanesäsongen 2016. Visst är det alltid spännande med en ny säsong, men jag vet inte om jag kan minnas något annat år när man kastats mellan hopp och förtvivlan som en tennisboll mellan en god och en ond spelare.

Det började ju med att jag stod vid åkerkanten i slutet på april som ett stort frågetecken. Efter att ha varit snäll EU-bonde och hållit 80 % växttäcke över vintern stod jag inför en situation som jag inte visste hur jag skulle hantera. Vårplöjning är otänkbart på mina lermarker för precis som Nisse brukar säga ”Vårplöjning motverkar liggsäd”.

Alltså måste man tänka alternativt.

Det blev lite hur som helst, experiment med direktsådd, tallriksharvning gånger ett eller två eller bara S-pinnharvning i stubb. Det enda gemensamma var att allt såg för jäkligt ut. Det allra värsta var att eftersom det låg ett halmlager utstrött i såbädden så var det hart när omöjligt att se var man kört varvet innan med såmaskinen. Detta sammantaget gjorde att första nervpressen skulle genomlidas när brodden kom upp. Hur skulle det se ut?

Det såg bra ut. Några små missar med såmaskinen förlät jag mig själv för, men i övrigt var det både jämt och grönt – till min stora förvåning. Lägg därtill till att såmaskinen krånglade hela halva säsongen och inte gick att backa med. Bilden nedan visar största missen, och det får man nog vara nöjd med när man betänker förutsättningarna

Det växte bra och vädret var snällt ända fram till besprutningstiden. (Nu får Ni som ogillar besprutning hålla för ögonen medan Ni läser detta:) Jag anser nämligen att det är med sprutan som man justerar kommande års inkomst. Förhållandena var perfekta men sprutan gick sönder och hölls trasig i nästan två veckor medan det fina sprutvädret regnade bort framför ögonen på mig. Igång kom jag igen i början på juli vilket gjorde att bla sjukdomsbekämpningen i vetet blev ogjord.

Efter detta blev vädret bara bättre och bättre och bättre och sämre. Just när jag började snegla på tröskan öppnade vår Herre sina kranar och det började häva ner regn. Det regnade första halvan av augusti nåt så förbenat att det skulle ha behövts högsidor på regnmätaren. Havren här i grannskapet föll platt till marken och lite norröver flödade vattnet över tröskade åkrar. Jag var dock besparad både från översvämningar och liggsäd, mest tack vare att jag inte odlade nån havre i år.

Däremot såg det dystert ut på alla fronter men det visade sig att min taktik skulle vara en lottovinst i år.

Det är ju välkänt på slätten att när andra kör in tröskan, då backar jag ut min. Har nog hört av att bypratet gör sig lustig över det faktum, men från min sida är det en noga utstuderad taktik. Från början kom det sig av att min torkkompanjon odlar tidiga sorter och det är väldigt praktiskt att kunna börja torka när han är klar och man får hållas där ensam (nöjet är på bådas sidor antar jag). Sen tycker jag att man så ofta stått i stubbåkern på hösten och ondgjort sig över att det var ju nu man skulle ha tröskat, inte för tre veckor sen när man faktiskt gjorde det.

Detta gör att jag i ca 15 år dragit tålamodsgummibandet till bristningsgränsen innan jag börjat på. Ett år, 2004, fick jag riktigt på käften, men alla andra säsonger har det gått bra.

Men aldrig har det gett en sådan utdelning som det gjorde i år.

Jag klarade av att hålla mig i två veckor från det som var ”normtröskstart” i nejden. Den hela vecka som jag gick runt och slog dank istället för att inleda vetetröskningen måste jag nog säga var påfrestande – till och med för mig.

Resultatet blev briljant. Inga spår i åkern, mogen spannmål, torktid på kornet 4h och vetet 6h. Kornet gav över 5 ton, vetet stannade strax under det.

Det häftigaste med skördesäsongen 2016 var ändå problemfriheten. Både tröskan och torken gick som klockor, sin ålder till trots. Inte ett blindhugg, startknappen respektive nyckeln var de enda verktyg som behövdes under hela säsongen och det får man vara nog så lycklig över när det ändå handlar om en tröska från 91 och en tork från 76.

Enda lilla problemet var att jag inte lyckades få bort agnarna från vetet i tröskan utan det blev rensen i torken som fick jobba hårt.

Såhär skall det inte se ut vid rensröret när man torkar vete.

Såhär borde det inte heller se ut efter två torkar.

I början på oktober körde jag av rapsen som kanske inte gick helt som jag önskat, jag hade drömt om +2 ton men det blev nog rejält under.

Kunde inte låta bli en bild från sista tröskdagen. Jag tröskar – grannåkern är plöjd sen några dagar. Allt är precis som vanligt.

God morotsskörd.

Efter att vi fick in löken tog vi itu med morotsskörden till lager och den är god både vad gäller mängd och smak, men det hjälper föga om man inte får den ur åkern. För trots att morotslandet ser hyffsat ut på håll så går det inte riktigt som på Strömsö med skörden. Orsaken står nog att finna i det myckna regnandet i augusti för det är i svackorna på åkern som morotsblasten är som sämst och när det gäller morotsupptagningen så är blasten av stor betydelse eftersom skördemaskin lyfter via bladen.

Tack och lov så är det torrt så det underlättar precisionskörningen vid upptagningen, det gäller att köra på ett par tre centimeter när för att det skall fungera bra. Regnet har dock packat ihop jorden så att billen som går under morötterna för att luckra upp jorden på nåt underligt vis klyver odlingsbädden i stället för att lyfta morötterna och det gör att morötterna rör sig i sidled så att påfrestningarna på blasten ökar med den påföljd att den brister. Jag har nämligen 2 parvisa rader med 7 centimeter emellan per odlingsbädd och båda raderna tas upp samtidigt.

Det här med stark blast är delvis en sortfråga men tyvärr så verkar det som om de sorter som smakar bäst har den sämsta blasten och jag vill ju odla goda morötter så därför ingår mest sorter med svag blast i mitt sortval. Gödslingen och eventuell svampmedelsanvändning påverkar också blastens kvalitet men i det här fallet är det nog vätan som ställt till det. Sen septembers början har det varit torrt så en del nya blad har vuxit ut men dom är alltför små för att hålla att lyfta i.

Såå, det enda man kan göra om man inte vill lämna skörden i åkern är att kombinera maskinskörden med handplockning och det går ju an men det tar tid och mycket tid trots att vi är ganska många i jobb för tillfället. Men som sagt håller vädret i sig är det inga problem men blir det regn är det nog kört vad gäller maskinupptagningen i alla fall, så pass tät har jorden blivit av regnet.

Det blir en hel del rötter från en dubbelrad med morot........ — Det blir en hel del rötter från en dubbelrad med morot……..

.....men det är inte gott att få den goda skörden ur jorden när blasten farit illa....... — …..men det är inte gott att få den goda skörden ur jorden när blasten farit illa…….

....men med kompletterande handplockning fylls lådorna till sist. — ….men med kompletterande handplockning fylls lådorna till sist.

Smidigt, men dyrt.

Ja, nog gick det ju smidigt…

Jag skickade 34 djur, i blandad ålder till slakt. Sålde slaktdjur.

Slaktbilen kommer till dörren och så lastar man på och så åker den. Nästan så iallafall. Till min fårhusdörr kommer inga lastbilar, men har man fast väg så gör den det. Så behändigt. Själva transporten var inte sådär katastrofdyr heller, riktigt överkomligt. Men till dörren kommer ju inte bilen, så det var att lasta på släpvagn och köra dem över till Kirjais och lasta dem sen från vagnen till lastbilen. Ändå, smidigt!

Och bilen var ren. Så ren! Det luktade inte ett smäck om den! Jag skulle gladeligen ha kunnat sätta mej varsomhelst på golvet därinne, med vita byxor och äta plättar utan att rynka på näsan eller vara bekymrad att jag skulle bli smutsig! Så rent var det när bilen kom. Sen strödde chauffören ut spån i bilen och jag undrade hur 17 han får bort allt spån ur bilen, men tydligen får han nog det för man såg inte spån när bilen kom… Chauffören var lugnet själv och djuren gick snällt från släpvagnen ombord till bilen. Så stängde han dörrarna och så åkte de iväg.

Bara att fara hem och vänta på räkningen…

Jo, räkningen. Det var vad jag ställde in mej på. Att skicka överåriga djur, och lamm av finsk lantras, modell ”icke jättestora” = räkning från slakteriet… MEN, tjolabalutta! Jag kommer att få betalt!!! 248 eurosar och 39cent!

Detta betyder att det kommer att finnas 493,3 kg kött ute i handeln som jag fått ca 50cent/kg för.

Hur kan det då komma sej, att när jag säljer kött hemifrån så kostar en stek 20e/kg och köper man hela djuret 15e/kg? Det är ju en skillnad utan rim och reson! …Eller?

När jag säljer kött så har jag ordnat och betalat transport till slakteriet. Slakt. Transporten av slaktkropparna till styckeriet. Transporten från styckeriet. Och sen också ut till kunden. Säljer jag en stek, så kanske jag kör den steken till kyrkbacken, ca 40km, det tar ca en timme tur och retur… Så, kostnaderna skenar hastigt iväg…

Alltså, nog förstår jag att de på slakteriet inte är intresserade av att betala så mycket för djuren. Men, jag betalar ju transporten dit… De slaktar och styckar i samma hus, mängderna som åker igenom det huset borde väl också göra det hela mer kostnadseffektivt!? Ja, hur jag än vrider och vänder på pannkakan så kommer jag bara fram till att det måste finnas billigt kött ute i butikerna, för bönderna får ju snudd på ingenting. Och även om det också var äldre djur, flera av de äldre var runt 1,5 år, det idealiska djuren tycker jag själv. Det finns mycket kött på benen och det smakar inte socka som en gammal bagge kan börja göra… Men, var är allt det där köttet från djur på +1 år och hög fettklass? Det är lite som gammal kossa. Vart tar alla gamla kossor vägen? Jag har aldrig hittat det på ett köttpaket? Gammal-koss-innerfilee? Nej, det är allt nöt. Men på bondens papper finns det nog en ryslig massa siffror om fettprocenter och diverse…

Ja, inte blir man klok. Nu ska jag fundera hur jag ska fördela de 248,39 eurosarna. Ska jag kanske satsa på två däck till bilen? Betala elräkningen två månader? Eller kanske köpa en såndär lagerhylla som jag så skulle vilja ha, så man sku få upp grejjer från golvet, dom va på specialpris nu såg jag i senaste reklamen som kom hem, tur de, för annars kostar de 269e och då sku jag måsta skarva i lite… Eller kanske satsa hela summan på mjölkpulver till kommande års lamm!?

Ja, det är nu frågan nu det… eller så kanske man sätter dom pengarna dit i ”högen” bland dom andra… dom lär nog gå åt…