Vild dag på vetebörserna

Vetepriserna har en tid gått nedåt och låg till och med en dag nätt och jämnt under 200 euro/ton men i dag tog de ett jättesprång uppåt. I Paris slutade vetet på 224 – upp 8 % på några timmar och i Chicago steg det 8,6 %. Orsaken var en ovanlig stor sänkning av skördeutsikterna i USA i jordbruksdepartementets rapport.

Behovet av vete stiger dessutom hela tiden och nu är förhållandet mellan lagren och användningen nere i 7 % – den lägsta siffran på 15 år. Det betyder att vi lever farligt och att det inte är så säkert att man kan ersätta den inhemska produktionen (som endel tycker man kan slopa) med import. Åtminstone blir det ganska dyrt. I maj kunde företagen köpa inhemskt vete för litet på 90 euro/ton men nu skulle import gå på mer än 240 euro/ton.

Men uppköparna här i landet har varit kvicka att sänka priset på vete som nu är 160 euro (Avena). Det uppmuntrar inte direkt till att satsa så mycket på veteodling.

Vetepriserna är minst sagt nervösa. Det kan kasta mycket bara på några timmar. Och det beror huvudsakligen på väldigt små lager. Lagren räcker bara i ett par, tre månader. Också små förändringar i skördeutsikterna ger då stora förändringar i priserna.

Personligen tror jag det beror på att de nya generationerna som växt upp med överflöd av billig mat inte har samma försiktighet som krigsgenerationen. Själv är jag född efter kriget men minns nog knappheten ännu i början på 50-talet med ransoneringskort. Och man blev upplärd att aldrig kasta bort mat. Nyligen läste jag hur en ledarskribent i Hbl tyckte det var fel att tvinga barnen äta upp maten. Men det är inte det som var efterkrigstidens lärdom. Man fick gärna äta litet men inte ta åt sej mer än man orkade äta upp.  Det gav en tydlig signal att mat är värdefull – inte nånting man kastar bort hur som helst.

Jag tycker det lutar allt mer åt det hållet att välfärd och överflöd var en parentes i historien och att hårdare tider är på kommande. Och det är inte enbart av ondo. Människan behöver en tankeställare då och då. Vi skall bara hoppas att det inte blir en alltför snabb omställning. Med litet försiktighet och förutseende behöver det inte bli så svårt men med fortsatt slöseri kan fallet bli hårt.

Fast jag är ju väldigt gammaldags …

Nu såldes byabutiken

I kväll hade vi byabolagets stämma och beslöt enhälligt godkänna försäljningen av byabutikens fastighet. Det har inte funnits någon butik där på flera år och i snart två år har den stått alldeles tom utan värme. Så en epok är förbi.

Hindersby-Bäckby handelslag

I slutet på 30-talet blev hindersbyggarna osams med Lappträsk handelslag som hade en filial i byn och beslöt bygga eget handelslag. Det byggdes upp snabbt och då dörrarna öppnade så handlade ingen i filialen utom en gumma som köpte en trådrulle där för att hon inte hade hört att det nya handelslaget har öppnat. Berättar legenden …

Som mest fanns det över tio anställda och allt mellan himmel och jord handlades och kördes hem. Och det var en verklig mötesplats för hela byn. En del av tomten hyrdes ut åt banken som hade en filial där ännu då jag flyttade tillbaka i början på 80-talet. Posten fanns i samma hus.

I slutet på 80-talet började det gå sämre och handelslaget sattes i konkurs – kanske litet förhastat. År 1990 bildades ett byabolag för att rädda butiken Hindersby-Bäckby Service AB som köpte fastigheten. Jag var alldeles för aktiv i sammanhanget och fick som straff bli ordförande för styrelsen. Tanken var att det skulle vara rotation men alla vet väl hur det fungerar. Dessutom ansågs det att jag fick sitta kvar tills alla skulder var betalda :-). Det lyckades på litet över tio år men inte slapp jag styrelsen.

År 2003 efter två genomtorra somrar då brunnarna sinade började Lappträsk kommun gräva vattenledning i Hindersby. Den gick över vår gårdsplan och jag tyckte man inte kunde låta bli att slänga ned en optisk fiberkabel tillika med röret. Resten är historia.

HB Service AB skötte om byggandet av fibernätet så vi hade nu två ben att stå på. Det var tur för fastigheten gick på minus men fibernätet på plus (efter det dyra byggnadsskedet). Vi hade till sist inte ens råd att hålla byggnaden uppvärmd på grund av det höga oljepriset. Att riva skulle ha blivit alldeles för dyrt och att renovera närmare en halv miljon euro.Vi ville inte heller sälja huset till mer eller mindre skumma personer – vilket hade skett på en del håll.

Så då en bysbo med tusenåriga anor (nåja, litet ditåt i alla fall) frågade om han fick köpa fastigheten så tog styrelsen en positiv ställning och i dag också bolagsstämman. Det är bra att fastigheten kommer i användning igen. Det är bara att önska den nya ägaren lycka till.

Barkjärn

Så har en vecka gått och det är dags att berätta vad Nisses verktyg kallas och förstås att utse vinnarna. Lotterna föll på fyra personer som svarat rätt, och kepsarna sänds den här gången till Nagu, Ingermansby, Vålax och Åbo. Därtill har tre kepsar skickats till Kristinestad bland er som deltog i tävlingen och hade rätt svar när Bondbloggen var där på besök . Grattis! Som utlovat fortsätter serien  och den tredje frågan ställer vi senare i dag här i bloggen.

Här nedan berättar Nisse lite om verktyget – barkkniv/barkningskniv/barkjärn – och dess historia. Kärt barn verkar ha många namn och många användningssätt också. Vi fick jättemånga svar, och verktyget verkar vara bekant för en stor del av er.

Flera av er har i samband med tävlingssvaret berättar något litet personligt minne eller någon intressant detalj. Vad har du för erfarenhet av det här verktyget? Berätta gärna i kommentarsfältet!

“Ännu på 1930-talet barkade man propsen (pappersveden) för hand. Renbarkad props betydde att även senaste årsringen måste tas bort.”

“Förr var barkningen ett mycket viktigare moment i hanteringen av virke än idag. Barkjärnen var en vanlig produkt i bysmedens sortiment. Försök hitta ett ordentligt barkjärn i butiken idag…”

“Som liten  gosse på 60-talet använde jag barkkniv när jag hjälpte grannen att  barka propps.”

“Jag hade en arbetskompis som cyklade till jobbet varje dag med en cykel som han barkade lös i sin ungdom.”

Datanätet måste uppgraderas

Vi klarade oss ganska länge – över sju år – men nu måste datanätet uppgraderas. Jag började redan i våras men så blev det en liten paus i sommarbrådskan. Nu blir det i all fall att gå vidare eftersom kontakten till Internet blivit långsam på grund av en snabbt ökande trafik. Dessutom hade nån kopplat in routern (brandmuren) fel väg på nätet så de som inte hade sina anslutningar i skick (dvs. inte använde den fasta adress jag gett dem) fick bekymmer. Man får alltså ALDRIG koppla LAN-sidan (Local Area Net) utåt mot nätet utan bara till de egna maskinerna. Det är WAN-sidan (Wide Area Net) som skall kopplas till nätet. Annars börjar routern störa trafiken på nätet.

Folk som ringer säjer ofta litet ursäktande “När man nu ha blivi så vaanär me te nete” (Då man nu blivit så van vid nätet) att de nog behöver nätuppkopplingen. Den sparar en stadsresa då man skall betala räkningar – vi har nästan alla lokala bankkontor stängda redan. Så visst behövs nätet. Litet fibersvetsning blir det också för nya anslutningar och litet reparationer. I dag blev det bråttom att få kabel från Liljendal då grävarna (som skulle komma om två veckor) på morgonen ringde och sa att de är här om två timmar.

I dag bad jag om offerter på Internetanslutning med 100 Mbit/s eller mer man också reservanslutning där det räcker med 10 Mbit/s. Huvudsaken är att kablarna går åt olika håll så vi inte blir helt utan nät ifall nån grävmaskin råkar gräva av en huvudkabel – sånt händer. Priserna har i alla fall gått ned med 20-100 gånger på sju år  (om man skall vara petig så har de förstås gått ned till mellan en tjugondedel och en hundradedel) … Inte så illa. Jag tror bara att 100 Mbit/s inte räcker så långt med den fart som trafiken ökar utan det blir snart nödvändigt med 1 Gbit/s – men där hickar operatörerna ännu och vågar inte riktigt ge offert. Men vi har inte problem inom lokalnätet – en fiber klarar av 10 000 Gbit/s ifall det gäller. Man är frestad att säja att det räcker i min tid men det finns mängder av dylika uttalanden i historien som folk numera skrattar åt (som då Bill Gates tyckte att 640 kbyte räcker som minne i persondatorer – nu har jag 10 000 gånger mer och det är nu på gränsen).

Om någon undrar hur det är möjligt att omkring 80 anslutningar kan använda en linje på 100 Mbit/s till Internet så är det därför att det är näst intill omöjligt för en datamaskin att få till stånd en trafik på mer än ett tiotal Mbit/s. Dessutom använder en maskin sällan linjen under mer än någon sekund med så hög hastighet – vanligen är medelhastigheten mycket låg då man surfar normalt. Men snabba linjer är ändå viktiga för att nätet skall uplevas som snabbt. Topptrafik på upp till 100 Mbit/s är vanliga men bara under korta stunder. Fildelning är ur nätets synvinkel en mycket effektiv teknik: Låg trafikhastighet som anpassas efter nätets belastning och mest sker under lågtrafik (på natten). Tyvärr motarbetas den av okunniga politiker och upphovsrättsmaffian.

Förkylningen sjunger till all tur på sista versen så det går igen att få nånting vettigt gjort. Ingen brådska för SMHI:s Lantbruksväder lovar bara högtryck och torrt i tiodygnsprognosen. Det torra vädret gör det lätt att köra tallriksharv och hämta hem den sista flisveden. Nu skall det flisas bara jag hinner få bort det sista vetet från nya torken – och sågat hål i väggen. Vi hinner väl ännu torka flisen ifall det fina höstvädret fortsätter – flis är mycket lättare att torka än säd.

Pannan slocknad och flismataren sönder

I morse halv sju då lastbilen kom för att hämta vete (han skulle komma sju men jag har lärt mej att de kommer en halv timme tidigare) så märkte jag att pannan slocknat. Dessutom var den full med (obränd) flis – riktigt hårt packad. Där finns en termostat som skall stoppa skruven ifall elden slocknar men den har alldeles fel skala – den skulle ställas in på 200 grader då det var 40 … Så den stängde inte utan skruven matade in flis i pannan tills lagret gick sönder och kättingen av.

Om man vill se något positivt i eländet så kunde det vara att det inte var -30 grader kallt men annars var det bara krångel hela vägen. Kugghjulet orkade jag inte dra bort med den stora utdragaren utan jag fick ta till storsläggen – bokstavligen. Då det inte går med lämpor så måste man slå tills något går sönder och så börjar man lappa ihop det igen. Med utdragare och slägga samt mycket svett och svavel så fick jag i alla fall bort kugghjulet efter ett par timmar så jag kunde byta lagret som spruckit. Förstås har jag en bunt standardlager hemma – det är alldeles för bevärligt att åka härifrån de djupa skogarna för att hämta varje lite pryl skilt.

Men det var inte slut med det. Jag hade förstås fyllt på flis i går kväll så både behållare och rör var fulla med flis. För att få tillbaka skruven på plats blev det att ta till storsläggan igen. Men jag kunde inte slå direkt på axeln för då hade jag nitat fast kugghjulet slutgilstigt utan måste sätta en träbit emellan. Den flög bort vid varje slag så det tog en hel del tid innan jag fick skruven på plats. Sedan var det bara att skyffla ut åtskilliga säckar flis ur pannan innan det gick att tända på nytt. Den som hade planerat styrcentralen för flismataren var inte riktigt populär här hos oss i dag …

Dit for den dagen. Klockan är sex på kvällen och jag fick nyss igång pannan igen …

Bos-Sestu flygbild

Professorn vill veta hur ladan ser ut men jag tänkte sätta in en flygbild så man ser hela gårdsplanen. “Te stoor ledun” (den stora ladan) är alldeles vid vägen, på andra sidan vägen nya ladugården som byggdes 1945 och i vinkel med ladan den gamla ladugården som fick en andra våning i samband med ombyggnaden. Bakom nya ladugården saknas på den här bilden den nya torken som byggdes 1997-2010. Alltså är bilden tagen i mitten på 1990-talet.

Bos-Sestu i mitten på 90-talet