21 april, 2010 av Nisse

Te vaanli språåtji

Här skriver vi på svenska för att nå en större publik men inte är det vårt modersmål. Åtminstone inte i den moderna varianten. Nä, hemma pratas det östnyylendskå eller närpeesiskå (antar jag) av födsel och ohejdad vana. Visst har vi varit tvungna att lära oss högsvenska i skolan och i mitt fall en massa andra språk då jag i jobbet åkte runt världen men hemma passar liksom inte något annat språk in i landskapet än te vaanli språåtji.

Det kan ha sina poänger som då jag satt med min (av mej adopterade) moster i tunnelbanan i Stockholm. Hon talade ren och oförfalskad östnyylendskå trots 40 år i Sverige och vi pratade på tills jag märkte att hela vagnen satt och lyssnade på oss – det lät som svenska men ändå annorlunda. Det var förrän det fanns massor av inflyttare i Sverige

Men det vi pratar är egentligen riktigt gammal svenska. Om man läser akademiska avhandlingar från 1700-talet så liknar språket i mångt och mycket det vi ännu talar. Förr hade svenskan korta, långa och överlånga stavelser men i Sverige finns bara de långa kvar. Därför kan de inte uttala viktiga ord som ”sidu” utan det blir ”siidu” eller ”siddu”. Vi har också överlånga stavleser som ”uunn” (ugnen) och ”staann” (staden). Därför måste man använda dubbla bokstäver för långt ljud (se Nisses Uttalsriktiga Stavning). Jag har länge gjort alla anteckningar på östnyylendskå men det är svårt att skriva fastän man talar språket. Den högsvenska stavningen vill alltid tränga sej in.

Österbottningarna talar ju ett underbart språk (egentligen flera …) och närpesiskan är alls inte det ”värsta”. Men allting är inte gammalt.. Vi har den norrländska förmjukningen som är relativt ny: ”veddjin” (väggen) och ”ryddjin” (ryggen). Också det svenska u:et är nytt. Förr uttalade man u som ”o” (liksom i tyskan). Gissa varför Mikael Agricola (Bonn-Micke på östnyylendskå) stavade o med u i den första finska bibeln. Och det uttalet finns ännu kvar i Pyttis. Vi är moderna i Lappträsk och säjer ”tjööp” (köpa) men i Borgå och Sibbo uttalas det som förr med hårt k.

Och visst har vi låneord. De flesta språk har lånat massor – finskan som har ganska litet låneord har i alla fall 50 %. Det som många tror är låneord i dialekterna från finskan är precis tvärtom. ”Taskå” är till exempel ett gammalt germanskt ord (Tasche) som finskan lånat in men modern svenska har glömt ordet som ersatts med ”ficka”. Intressant nog så använder vi i östra Nyland det franska ordet ”lavoaar” i stället för svenska ”tvättställ”.

Outgrundliga äro språkets vägar …

18 april, 2010 av Nisse

Från när eller fjärran ?

Det blev en hel del diskussion om det där med inhemskt eller utländsk i Vårens Eriksgata och Mats har helt rätt att det diskuteras ganska intensivt. Det är inte en så enkel sak heller.

Först vill jag påpeka att jag här ser det ur den enskildes synvinkel och inte tar upp politiken mer än vad den inverkar på individen. Och jag ser det inte som nån nationell fråga där gränserna har nån betydelse utan hellre då avståndena. EU är ett faktum och vi lever i en gemensam marknad – på gott och ont. Nationalistiska argument ger jag inget för. Som elvaåring började jag lyssna på kortvåg från hela världen och som forskare arbetade jag helt och hållet i ett internationellt samfund. För mej är en bonde i Guatemala lika viktig som en bonde i Finland.

Det problematiska är att också växtsjukdomar numera kan röra sej fritt över de gamla gränserna. Utsäde flyttas hit och dit över gränserna – i vissa fall så skickas rybs till Tyskland och rybsutsäde importeras. Det här är firmornas verksamhet som  den enskilde bonden inte har någon kontroll över. Bara om man köper av nån bekant inom den egna byn eller närområdet så vet man vad man får. Mats är kanske den som har bäst koll på den saken.

Jag har i många år använt enbart eget utsäde för vete men rybsutsädet måste man köpa. Och vete om man byter sort. Jag har inte ens betat det sedan jag konstaterade att betningen sällan har någon större effekt utan man kan kompensera med större utsädesmängd. Och ett ganska besvärligt skede faller bort.

Det talas en hel del om att köpa inhemskt men det är till och med förbjudet att diskriminera ett lands produkter till förmån för de egna inom EU. Det kan man vara av olika åsikt om men jag talar då hellre om närproducerat. Personligen ser jag inte heller till geografin utan kan gynna bekanta och säkra leverantörer oberoende av om de är i grannbyn, Österbotten eller Sverige. Min Zetorreservdelsleverantör finns ju i Närpes och fungerar så bra att jag hellre anlitar honom än Keskos centrallager i Vanda (som vanligen ger fel del minst tre gånger).

Helst anlitar jag folk från den egna byn eller grannbyarna om det är möjligt men åtminstone någon jag känner. Och då har jag en hel del duktiga och pålitliga bönder här i Medåker. Möjligen kan jag anlita någon som de rekommenderar. Så det är inte bara priset som avgör.

Det talas en hel del om konsumenter som vill ha närproducerat men sedan köper det billigaste från Spanien i alla fall. Men jag har en viss förståelse för dem också. Då det är allvarlig ebb i kassan så kan man inte alltid köpa det man helst skulle vilja. Detsamma gäller förstås bönderna. Då produktpriserna går ned mot direkt olönsamhet så börjar det vara en fråga om att överleva och då finns det inte mycket valmöjligheter.

17 april, 2010 av Nisse

Byggvård och kaminer

Igår kom vi till Stockholm med Helsingforsfärjan. Vanligen åker vi från Åbo men just nu är kvällsfärjan på underhåll. Det är ett elände att åka från Helsingfors. Det tar mycket längre tid och så kan man inte sova på grund av suptrattarna som skrålar på natten. I Stockholm drack vi kaffe på Gysinge byggvårds nya butik i gamla Riksantikvariatets utrymmen. Gysinge startades av den legendariske byggvårdaren Göran Gudmundsson och är rena Mecka för byggvårdare – som jag. Det kombinerar mitt intresse för historia och teknik. Här är Sverige ljusår före Finland där man mest uppfattar det som ”riv bort allting”. Men i Lovisa börjar nu ”Renovera ger  mera” slå igenom på allvar och så har vi  Byggapoteket i Billnäs. På Gysingebutiken träffade vi Michaela som ursprungligen är från Kyrkslätt så vi hade en riktigt trevlig pratstund. Och så köpte vi katalogen som verkligen är byggvårdarens bibel. Det var inte så kallt i huset då vi kom fram – hela 8 plusgrader men att elda är ju det första man börjar med. De fina kaminerna är ytterst effektiva då det gäller att få upp temperaturen snabbt – mycket bättre än elektriska element. I Sverige finns det massor av gjutjärnskaminer från Husqvarna, Norrahammar, Näfveqvarn, Ankarsrum och andra bruk. Jag har blivit riktigt förtjust i dem. Hemma hade vi bara murade kakelugnar som ju bättre Norrahammars kaminmagasinerade värmen. Då det lilla rummet i andra våningen blir färdigt så skall det sättas in en gammaldags kamin där. Det är hemskt att se hur folk river bort gamla fönster som hållit i hundra år i stället för att piffa upp dem med litet linoljefärg och kitt. Och så sätter de in dyra nya fönster som måste bytas om 20 år.. Jag har sett många nya ”eviga” material komma och gå – och ersättas med gammalt beprövat. Hos oss kommer det inte in en droppe plastfärg mer. Jag har målat med alla möjliga färgtyper och bara de gamla håller. Så det är linoljefärg och Falurött fram till dess jag dör … Synd bara att jag hann måla huset med plastfärg – där blir det jobb att skrapa bort det flagande eländet och måla om. Med äkta linoljefärg från Gysinge – inte vilken ”linoljefärg” som helst som har litet linolja och mycket plast.

15 april, 2010 av Nisse

Vårens Eriksgata

I slutet på april försöker vi ta en tripp till Sverige. Det skall föreställa nån sorts semester, men sällan har man så bråttom med inköp till jordbruket och byggande som då. Vi har ett gammalt torp – eller egentligen ett bergslagshus och jobbar med att reparera det på ursprungligt vis.

Nornbergs

Vi hittade det på nätet för tio år sedan och det var väldigt billigt för det är nästan 200 km från Stockholm i Medåker norr om Arboga just på gränsen mellan Mälardalens åkrar och Bergslagens skogar.

Sedan dess har vi byggt och reparerat ett par veckor per år. Det första vi byggde var förstås en bastu i gammal stil. Huset är byggt omkring 1850 på samma plats som ett soldattorp stod.

Medåker (Midhakir = Mitten i Åkers härad) har anor från ett par tusen år tillbaka och var tingsplats för Akirs härad. Senare gick Eriksgatan genom socknen och ännu långt senare byggdes staden Arboga (= ååbogan) där man kunde segla upp från Mälaren. I Arboga står Engelbrekt Engelbrektssons staty – han som ledde bönderna i upproret mot danska kungens fogdar och i Arboga hölls Svea rikes första riksdag. Det var förrän det blev nånting av Stockholm.

Det är jordbruksbygd även om Arboga var känt för sina verkstadsmaskiner också. Det är en av de bäst bevarade medeltida städerna i Norden och varje augusti hålls Medeltidsdagarna där.

Men vi skall köpa in förnödenheter till jordbruket som är mycket billigare än i Finland och får på så sätt resan betald med råge. Ifall jag får det eländiga trådlösa nätet att fungera så hörs vi nästa vecka. Jag har nu fyra operatörers kort så kanske något fungerar … Det är hemskt då man blivit bortskämd med 100 Mbits optofiberkabel.

Varför så långt borta ? Just därför !

13 april, 2010 av Nisse

Stödparagrafernas djungel

Som svar på Marianns fråga om naturvårdsåker i Man får skörda vad man sått måste jag skriva ett helt inlägg. Vi får nämligen flera luntor på sammanlagt flera hundra sidor text som vi måste läsa igenom då vi gör stödansökan. Till all tur kan jag hoppa över de delar som berör djuren (stackars djurbönder !) och ”bara” läsa om växtodlingen. Det är en ren djungel av paragrafer.

Byråkraterna har hittat på massor av olika sorters områden som alla skall skötas olika. Men för att bara ta upp naturvårdsåkrar som Mariann frågade om så finns det fyra olika sorter:

1. flerårig vall
2. ängsvall
3. landskapsvall
4. viltåker

Jag kan inte ta med allt som finns i stödguiden men kort sagt är flerårig vall gräs och högst 20 % klöver (kvävefixerande växt). Ängsvall måste ha minst en flerårig ängsväxt som prästkrage (inte klöver). Landskapsvall måste ha minst två växter från en lång lista – bland andra solros, blåklint och kornvallmo och får innehålla högst 30 % vallväxter. Viltåker måste ha minst två växter från en lista med bland andra spannmål, rybs och oljelin.

Ängsväxterna har den allra dyraste blandningen. Jag räknade ut att det kostar kring 280 euro per hektar att så dem. Nu då naturvårdsåkrar blivit pop så har priserna på fröblandningarna skjutit i höjden radikalt.

För mej är viltåker förmånligast eftersom jag har eget utsäde – och så står älgarna och äter på vår skogsåker i alla fall så det verkar vara naturligt. Man får inte bespruta alls men får skörda. Det är viktigt för då hålls åkern i bättre skick.

Naturvårdsåker få man ha på högst 15 % av arealen men därutöver sår jag vallväxter på 50 % som då kallas ”gröngödsling” och måste plöjas upp efter senast två år. Där måste klövern vara MINST 20 % av fröblandningen. Det är ju samma blandning som naturvårdsvall men det är viktigt vad man KALLAR det ….

Tro nu inte det är så enkelt – det finns massor av tvärvillkor och annat som man måste beakta. Vi är inte växtodlare mer utan paragrafodlare. Missar man nån paragraf så kan man förlora stödet. Om paragrafen är förståndig eller inte har ingen betydelse. Våra förtroendemän får jobba hårt hela tiden för att få bort de mest vansinniga påhitten. Tjänstemännen vill jag inte klaga på – vi har flera bondpojkar från vår by på ministeriet som nog är med i jordbruket rent praktiskt också.

Men jorden är besvärlig. På vissa åkrar kan man göra sådant som absolut inte fungerar på andra. Liksom bönder är åkrar ytterst individualistiska och ibland nyckfulla. Våra lerjordar är sådana att  de gamla brukade säja ”våårplöjjand mootarbeitar liggvext” – vilket betyder att det inte växer nånting ifall man plöjer på våren vilket en del vurmar för. Vårplöjning kan vara bättre på vissa jordar men absolut inte här. Så det är ytterst vanskligt att hitta på paragrafer som alla skall följa.

12 april, 2010 av Nisse

Skogsvintern är slut

I går började vägen bli så dålig att det är slut på körandet. Största delen är ännu i tjäle men det börjar bli obehagliga gropar som verkar vara bottenlösa. Så nu förklarar jag officiellt skogssäsongen för avslutad.

Det var en besvärlig vinter. Massor av snö som visserligen var lätt men djup. Kölden tog också bort flera dagar från skogsarbetet liksom snöröjandet. Och så kom jag åt att börja fälla först den 24 januari för fram till dess jobbade jag med traktorerna i verkstaden.

Januari 2010

Skogen i januari

April 2010

Skogen i april - hygget till vänster.

Egentligen vara planerna att såga ned dubbelt så många träd men på grund av ovan nämnda orsaker så blev det betydligt mindre. Märk väl att det var STORA träd – de flesta var överåriga och borde ha avverkats för länge sedan. Det normala var att få fyra korta stockar (430 cm) eller tre långa (520 cm) plus litet massaved. Då de skulle fällas inne i en alltför stor småskog så var det besvärligt och krävde ofta att man skuffade omkull dem med lastaren eller drog med vajer för att få dem att slå sönder så litet ungskog som möjligt. Och det tar tid.

Dåligt samvete har jag för att ha svikit alla som trodde jag skulle ha sågat ned över tusen träd. Så effektiv är jag nog inte. Om jag hade börjat redan i november och det hade varit perfekt väder och bara raka tallar utan grova kvistar och vinden alltid hade blåst år rätt håll så hade jag kanske hunnit med 600 men tusen behövs det nog en processor för.  Men jag skall försöka skärpa mej till nästa vinter …

Gitta hade gissat nästan exakt rätt. Gratulerar ! Själv visste jag inte hur många träd jag hade fällt förrän i går kväll då jag räknade dem riktigt noggrant. Nu blir det inressant att se hur många kubik det är men eftersom det är fabriksmätning så måste jag vänta flera månader. I fjol kom sista mätbeskedet först i december.

Sista lasset 11 april 2010 sista lasset  Årets virke årets virke  Aaltjärrs veein de sorgliga spåren …