Hindersby – Sida 60 – Bondbloggen

Potatissommar

Nästan varje höst kommer det några dagar med sommarvärme och då passar man förstås på att ta upp potatis. I år var det ren sommar på söndag och solen brände på ryggen då man tog upp potatisen. Vadmalsjackan och stickasjoortån måste tas av – speciellt som det var vindstilla. Det var helt enkelt en av de bästa höstdagarna. Och så gick det undan med upptagandet eftersom det yngre husbondefolket var med.

Som av bilden synes så var det frågan om huruvida det var ett potatis- eller ogräsland … Den här sommaren har helt gått i äpplets tecken. Trädgårdsmästaren har haft bråttom att plantera ut så många som möjligt av de närmare 600 åppelträd som hon ympat. Det är inget litet jobb så potatislandet har fått sköta sej självt. Dessutom var det på fel ställe. Redan då vi satte potatisen så fastnade halm i sättplogen som måste lyftas titt och tätt. Och där fanns kvickrot som under sommaren växte ut till en tjock matta. Nästa år skall potatislandet flyttas till ett bättre ställe.

En bra sak har det i alla fall varit i år och det är att vildsvinen lyst med sin frånvaro. Tydligen gillade de inte vårt val av potatissorter eller så hittade de bättre ställen på annat håll. De har inte försvunnit helt för det fanns spår efter dem i Aaltjärri som är en skogsåker men de långa fåror som åkrarna var fulla av tidigare år har inte synts till i år.

Och nu är potatisen upptagen !

Klöveråret 2016 förbi

Det har varit oväntat mycket bekymmer med klövern i år – mest för att den tokvuxit. Som jag tidigare skrev så klarade vår gamla slåttermaskin inte alls av eländet. Fem meter så var det stopp och man måste backa och lyfta bettet. Till sist så köpte jag en ny slåttermaskin (en grisbillig polsk trumslåtter). Jag såg också på begagnade maskiner men de var betydligt dyrare. Jag har aldrig kört med en sådan förut så jag var inte beredd att sätta mycket pengar på slåttermaskinen.

Det gick att slå klövern med trumslåttern men inte med en gång. De tjocka klöverstjälkarna snodde sej runt trummorna och de var starka som rep. Så jag var tvungen att först kapa av klövern ungefär på hälften och sedan köra en gång till utmed marken. Då var stjälkarna så korta att de inte mera fastnade runt trumman.

Bekymren var emellertid inte ännu över. Jag plockade fram den gamla hösvansen och började köra bort den slagna klövern. Men svansen var förstås sönder så det blev svetsarbete. Den är litet för svagt kontruerad och då vi körde hö för 40 år sedan så svetsade vi och körde och körde och svetsade … Knappast vet dagens ungdomar vad en hösvans är så jag sätter in en bild.

Då man släpper ned svansen på marken så öppnas den och man backar tills den är full av hö varefter man stannar och lyfter svansen och då slår gafflarna ovanför och på sidorna fast. Ganska smart egentligen. Viktigt är att INTE lyfta medan man backar för då träder rören i jorden och kröks. Vi fick nog räta ut många rör då vi körde hö för fullt.

Visst gick det att köra ihop klövern men jag märkte snart att det skulle bli ett hundratal svansar för jag fick inte ens en sträng per svans. På söndagen hade vi talko på gamla folkskolan och jag klagade min nöd varvid Klinkas förbarmade sej över mej. De har en stor ladugård och vallmaskiner så Tore körde ihop min klöver i storbalar. Det blev en hel del arbete för honom och han måste lämna traktorn på åkern över natten då det blev för mörkt. Jag räknade inte antalet balar men det var många. En hel del är redan bortkörda då bilden nedan togs.

Det bästa är att Klinkas kommer och kör bort klövern också nästa år men då före midsommar så den går att använda som foder. Nu var den redan för gammal. Jag är litet efterbliven ifråga om kossornas foder för då vi hade kossor (fram till 1975) så hade vi bara hö som vi körde in direkt med svansen. Balare har vi aldrig använt. Men det bästa är att klövern kommer till användning. Det som finns kvar nu i år måste jag troligen kompostera (på en annan åker) och det harmar att slösa med fin klöver. Alltså det som var fin klöver. Men åkern är skyddszon och allt skall bort. På gröngödslingsvallen får förstås klövern bli kvar och den blir fin gödsling och ökar mullhalten då den blir veteåker nästa höst.

Jag hade aldrig kunnat tro att det kunde bli sådan växt på den här åkern som består av styv lera och räknades som en av våra sämsta åkrar. Men lerjordarna behöver vall. Då vi hade kossor fanns det inte sådana problem med tillpackad yta som vi nu har. Gröngödslingsvallen är på en annan lika besvärlig åker och det skall bli intressant att se hur det växer efter det vallen bryts där.

Nu har jag satt undan tröskan och sprutan och bara jag kört bort balarna från skyddszonen så börjar det bli tid att ställa i ordning vinterns maskiner. I går hämtade jag redan över 300 kg järn för lastarns fäste …

Första frosten

Hösten kom. Supervärmen (+25 grader) tog slut och vi hade vår första frost i går morse – men inte mycket, bara -0,4 grader. I alla fall var det ganska sent för den första frosten. Och det har bara varit torrt. Nån millimeter lovas till lördag men få nu se …

Jag gräver vattenslang och teckdiken till växthuset så maskinerna får stå. Nu är det spaden som gäller. Det har varit litet blött inne i växthuset vid en viss sorts väderlek då det kommer stora mängder kondens. Och så skall groningsavdelningen isoleras med bubbelplast så den håller värme bättre. Det förlänger växtsäsongen en hel del.

Trädgårdsmästaren var ett par dagar i Sverige på äppelutställning i Västerås och Julita. Och så skulle våra egna äppelträd (nyplanterade) i Medåker vattnas. Det har varit grymt torrt i Sverige också. Och varmt – på sina håll har värmerekordet för september slagits. Det har varit varmare än under de senaste 186 åren. Brunnen var nästan tom.

Idag har jag kört bort flera lass kvistar från trädgården. Vi har en mängd pilar som växt ut över åkern bredvid och måttet var rågat då de höll på att dra loss spegeln från tröskan. Vi planterade pilarna på 70-talet för att få snabbt vindskydd och tänkte ta bort dem då vi fått de mera värdefulla träden att växa. Då Mia låg i barnvagnen så promenerade vi i Mustila och knyckte små plantor av intressant träd. Man måste ju stjäla skott för att de skall växa … Hoppeligen är brottet redan preskriberat. Men pilarna står kvar ännu och håller på att tränga undan allt annat. Nu sågade jag bort en massa kvistar och fällde en pil. De skuggar också växthuset.

Fastän jag körde bort flera stora lass så finns det mycket kvar ännu. Vi har nu stora hopar med kvistar som borde brännas – också från tidigare gallringar – men man vågar inte tutta eld på dem i den här torkan så vi måste vänta tills höstregnen börjar.

Jag har skaffat nya vägtrummor för de gamla cementringarna som vi satte ned med farsan för 60 år sedan börjar ge upp på sina ställen. Troligen är det de nya tunga maskinerna som är boven för det var inga problem med de små MF65 och MF165 som vi körde med förr. Den nya stora Zetorn är mer än tre gånger tyngre. Det är första gången jag köper plasttrummor (utom i skogsdikandet men då skötte reviret om anskaffandet). De små trummorna är ganska billiga men över 30 cm så stiger priset kraftigt.

Åkerbrukets säsongavslut

I går sprutade jag sista åkern mot kvickrot och det betyder att det är slut på den här säsongen. Som jag konstaterade så är det bäst att bara glömma den och se framåt. Men litet kommentarer kring året som gick måste jag komma med i alla fall. Det var andra året som jag körde med äkta direktsådd och om jag hade nybörjartur i fjol så blev det desto sämre i år. Mellan en tredjedel och hälften av normal skörd …

Orsaken är klar: Två 40 mmm regn i juni då brodden var alldeles för kort ännu. Vetet klarar ganska bra regn då det vuxit till sej – förr hade vi ju hela tiden översvämningar på åkrarna – men kort brodd klarar inte vatten som ligger på ytan utan den drunknar. Och då vi tröskade så såg ännu delar av åkern ut som nedan.

Vetet hade nog klarat av den vätan i september men problemet var som sagt att det stod vatten i början på juni. Ytan på leråkrarna var så tät att allting måste torka bort övre vägen. Det blev ju inga hjulspår att tala om så hård som åkern var.

Hur inverkade då direktsådden ? Före de stora regnen så såg brodden riktigt fin ut. Den kom upp jämnt överallt. Troligen skulle det ha varit bättre att plöja för då skulle en del av vattnet kunnat rinna ned till plogsulan åtminstone (20 cm lägre). Men det var underligt hur stora skillnaderna var. Och hur skarpa gränserna var mellan bra och dålig växt. Tyvärr var de områden som hade dålig växt alltför stora.

Så hur går jag vidare ? Nån plöjning blir det ändå inte. Så usla som priserna är nu så är det onödigt att sätta bränsle och tid på att plöja även om det skulle ge bättre skörd. Odlandet håller på att gå över från intensivt till extensivt brukande – alltså man sätter så litet resurser som möjligt på odlandet. Om priserna skulle bli fem gånger högre så vore det ju en helt annan sak. Reklamen för gödsel och sprutmedel som lovar stora skördar och bra ekonomiskt resultat är som ofta ifråga om reklam ren lögn. Det finns tre viktiga faktorer som inverkar på skörden och resultatet och det är för det första vädret. Och för det andra vädret. Och för det tredje vädret. Sedan kan andra åtgärder ha en liten inverkan de också …

Däremot så börjar jag fundera på att bli ogräsodlare – alltså eko-odlare. Nu får firmorna en massa pengar fastän åkrarna ser ut som på bilden. De förlorar inget på det. Allt som jag satsat på gödsel och sprutmedel och bränsle är däremot helt bortkastat. Det skulle just inte varit sämre fastän jag inte hade gödslat eller sprutat alls men jag skulle ha sparat en hel del pengar. När man sedan jämför eländet ovan med den våldsamma klöverväxten med meterslånga stammar starka som rep så tror jag att jag sår in en hel del åkrar i klöver nästa vår. Den går ju också på djupet med tjocka rötter. Det intressanta är att de åkrar där jag i år har klöver har varit de sämsta. Det blir intressant att se hur vetet växer på gröngödslingsvallen då jag plöjer upp den. Jag kommer ihåg att det växte bra då vi ännu hade kossor och en stor del i vall. Inga sådana problem som vi haft nu i flera år.

Vädret har också förändrats. Förr hade vi stora problem med försommartorkan men nu har vi haft blöta försomrar och torra höstar – alltså precis tvärtom. Rapiden skaffade jag för att få utsädet att gro ordentligt och det lyckades förstås. Nu får man tänka om och börja göra nånting åt försommarblötan … Kanske klövern kunde sticka hål i den hårda leran samtidigt som den tillför kväve och humus.

Då vetet växer dåligt så kommer kvickroten. På åkrar som såg ”rena” ut i våras så finns det nu stora tuvor med kvickrot. Och på vissa åkrar också en mängd baldersbrå. Men en del åkrar har ingen baldersbrå alls så jag måste ta reda på varför. Vi hade litet diskussion om sprutmedel och jag tror jag skall testa Broadway nästa år. Det är dyrt och lönar sej bara om man kan lämna bort både flyghavremedlet och glyfosatet. Men vi får se nästa år.

Nu har jag kört glyfosat på precis alla åkrar mycket noggrant. Man kan nämligen ännu se var det blev sprutränder för flera år sedan. I år var sprutspåren ganska bra. Vi börjar klara av det nya systemet med 50 cm mellanrum vart fjärde varv. Litet besvärligare var det att spruta i halmstommen eftersom sprutspåren inte syntes lika bra som i grön brodd. Jag var tvungen att ta med GPS:en i hytten så jag kunde se att jag inte körde i samma spår eller lämnade emellan – speciellt på de oregelbundna figurerna. Noggrannheten på GPS är ju för dålig för körning (3-4 meter) men man ser nog om man är på fel spår.

Så säjer vi adjö till det usla året 2016 med en bild från kvällen då jag körde det sista. Klockan var inte så mycket men det är redan mitten på september och mörknar ganska tidigt. Nu skall jag gräva och bygga medan det är torrt och varmt och sedan skall fästet för den nya lastaren svetsas ihop inför vinterns skogsarbete.

Bos-Sestu finns mitt i bilden men syns ganska dåligt. Bara taket till bränslehuset blänker litet.

Kroppsarbete

Inspirerad av diskussionen kring Christers rågskyfflande tänkte jag filosofera litet kring kroppsarbetet. Liksom Christer gillar jag att låta musklerna spela – men därvid upphör alla likheter. I motsats till sportiga Christer är jag klen och svag – har varit allt sedan liten. I skolan var jag alltid nästsist i alla idrotter (sist var en liten fet kille som jag kände stort medlidande med för då var bästa idrottaren kung). Bara på 1000 meter kunde jag klara mej för jag vara så envis att jag sprang efter det de andra redan tröttnat. Man får låta seghet ersätta bristen på styrka.

Det är skönt att låta skyffeln gå loss på hopen och svetten rinna. Efter bastun känner man sej sedan som en ny människa. Även om jag inte är någon bastufanatiker – sådär 60-70 grader räcker bra till. Men att skyffla säd i torken är inte min favorit på grund av dammet. Ett år då vi vände mögligt vete i den gamla torken som jag nyligen rev så blev både farsan och jag sjuka med hög feber. Att ha andningsskydd är ett rent elände. Då de blir våta av svett så släpper de inte igenom luft ordentligt och då det är minusgrader så fryser utandningsluftens fukt så att man inte får någon luft alls. Och då jag har glasögon så är de alltid igensatta av imma eftersom andningsskydden aldrig håller tätt mot näsan. Jag avskyr andningsskydd för de är tillverkade för inspektörer som står och ser på. De som arbetar kan inte ha dem.

Nä, bäst är att gräva diken i våt lera på hösten eller vara i skogsarbete på vintern. Men det måste vara kallt för kroppsarbete i brännade sol är inte på min lista över trevliga arbeten. Sol tycker jag för det mesta inte alls om. Jag vet att den är nödvändig för växtligheten men rent personligen håller jag mej helst i skuggan. Jag förstår inte alls folk som ligger och steker sej på nån sandstrand – det är enligt min uppfattning närmast tortyr. Men jag kanske har eskimåblod i mej för jag gillar köld. Och i kyla går kroppsarbetet mycket bättre.

Nu har jag ju arbetat med teoretisk forskning i 35 år vilket väl är rena motsatsen till kroppsarbete och jag trivdes med det. Det var hjärngymnastik och kan vara hårt många gånger även om det är på ett annat sätt. Som 30-åring höll vi på med forskningsarbete långt in på nätterna. Tillsammans med min professor som var en trevlig kille med en massa humor satt vi på labbet tills sista bussen in till stan gick 02:10. Det var hans fel att jag blev kvar på Tekniska högskolan som forskare och aldrig har arbetat med ett ”riktigt” ingenjörsarbete fastän jag lyckades ta examen som elektronikingenjör. I stället förde han in mej på datamaskinssidan och vidare till teoretisk datateknik som mest gick ut på matematik och formell logik.

Efter 1980 då vi flyttade tillbaka till Hindersby så jobbade jag mycket hemifrån. Forskning inom teoretisk datateknik kräver inte alls någon fysisk närvaro på högskolan – tvärtom måste man ibland drar sej undan allt kaffedrickande och sitta helt ensam för att kunna koncentrera sej på teorierna. Det räcker inte med att man läser något papper utan man måste hålla allting i skallen och bearbeta det grundligt och svänga teoremen hit och dit. Jag kan intyga att det är hårda bud att jonglera med teorierna i huvudet. Allt måste nämligen in på samma gång för att man skall se kopplingarna. Till sist så går hjärnan på övervarv och jag hade flera år kring de trettio då jag inte kunde sova på grund av att alla teorierna åkte karusell i skallen.

Lösningen blev att jag åkte hem och övergick till hårt kroppsarbete – ju hårdare desto bättre. Då man är riktigt kroppsligt slut så är teorierna borta och man somnar av ren utmattning. Så kombinationen teoretisk forskning/bondearbete är riktigt bra. Därför uppskattar jag kroppsarbete. Och så är det bra för lilla magen …

Då jag satt hemma och forskade i mitt arbetsrum alldeles invid vägen till Tallmosan (jag kunde ju inte arbeta i skogen hela tiden) så körde traktorena förbi på väg till och från skogen på vintern. Jag minns att jag var grymt avundsjuk på dem som fick åka till skogen medan jag var tvungen att sitta inne vid skrivbordet och datamaskinen. Möjligen var de bysbor som körde förbi vårt hus avundsjuka på mej som fick sitta inne i värmen ? I så fall så var vi ömsesidigt avundsjuka. Det är inget ovanligt – gräset är alltid grönare på andra sidan staketet.

Nu är i alla fall årets dammarbete vid tröskandet förbi och jag väntar ivrigt på att få gräva diken. Med spade. Jag har alltid gillat uttrycket ”Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” för det passar min filosofi alldeles utmärkt. Men jag är ju redan en gammal gubbe så jag tar hjälp av skogslastaren för att lösgöra vår hårda lera och speciellt rycka av rötter. Med gripen kan man gräva fina diken även om man måste skyffla upp lerkokorna med spaden. Men inne i växthuset skall det också grävas dräneringsdiken och då är det spaden som gäller. Nu är det ännu för varmt men jag måste spruta glyfosat och nästa vecka skall det bli svalare så då kan grävarbetet börja. Än kan gubben svinga spaden …

En av mina favoritdikter är Runebergs Bonden Paavo och den passar ganska bra i år:

”Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;”

Det var på en tid då man inte levde i överflöd utan skörden var en fråga om liv och död.

”Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde”

Till sist kom det i alla fall en bra skörd.

”Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.”

Nu fick bonden Paavo äntligen lön för mödan men vad gör han ? Slutet på Runebrgs dikt borde alla tänka över i dessa överflödets och egoismens tider. Man undrar ibland om bonden Paavos släkte är helt utdött.

”Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»”

Sluttröskat

Allt är inte tröskat – det finns under en hektar kvar (med dålig växt) men nyss brast huvuddrivaxeln på tröskan så det blir knappast tröskat mer i år. Halva tröskan fungerar (på vänster sida) men andra halvan står stilla (höger sida). Så det går inte så bra …

Tanken är halvfull med vete som i alla fall är ganska torrt ca. 15 %. Men nu måste det sugas ut för drivningen till tankens tömning är på höger sida – den som står stilla.

Nu gäller det att se vad nya (begagnade) tröskor kostar och fundera på om man orkar byta axel eller skall köpa ny tröska till nästa höst. En ny axel är säkert billigare men en 30 år gammal tröska börjar bli ganska sliten överallt. Problemet är när man skall sluta lappa den ?