Maskiner – Sida 3 – Bondbloggen

Lutar åt Sampo 2055 (-98)

I höstas brast huvudaxeln på tröskan (MF20X dvs. Sampo 680). Vi har lappat den länge och det värsta är att den sprack ett vått år. Alltså själva huvudramen som är en fyrkantig plåttunnel. Troligen blev lagerfästena så sneda att axeln bröts av senare. Så vi har i närmare ett år funderat på om vi skall fortsätta lappa den gamla tröskan …

Man kan byta en mängd saker – till och med motor – men då plåtarna ger upp så börjar det vara slut. Det lönar sej inte att svetsa för det spricker bredvid ganska snart. Så småningom kom vi fram till att det blir en ny tröska (begagnad naturligtvis).

Jag har alltid varit för att fortsätta med samma märke ifall det nu inte är helt hopplöst. Sampo Rosenlew var nära hopplöshetsgränsen då huvudramens plåtar började spricka. Men så läste jag att de från och med 1998 bytte plåtkvalitet till 40 % starkare. Det var ju helt nödvändigt. Så vi har sökt efter en tröska som är av årsmodell 1998 eller nyare. Orsaken till att det blev en Sampo är att man kan plocka reservdelar från den gamla (utom remmar och slitdelar).

Eftersom vi har haft en testtröska från fabriken (1987) så hade den alla möjliga finesser såsom hydrostatisk drift och automatisk smörjning mm. Det är inte riktigt möjligt att gå bakåt så nån mekanisk variator kom inte på fråga. Om man dessutom vill ha en riktigt billig tröska så börjar det bli svårt. Intressant nog så hittade vi till slut en 2055 som fanns i grannbyn …

Modellen är ganska lik den gamla tröskan och många delar är desamma – på gott och ont. Den är litet bredare även om bordet är detsamma och hytten högre. Den fyrcylindriga Perkinsmotorn på MF20X är utbytt mot en sexcylindrig Valmet och så är tanken och hjulen större.

Köpebrevet är ännu inte underskrivet för jag vill se om plåtarna har sprickor kring axelfästena. Då är det för dyrt att betala för samma problem som vi redan har. Tröskan står nu utanför verkstaden och i morgon skall den undersökas.

Nu undrar man förstås om man gör nånting dumt. Att betala en massa för samma problem ? Det är den dyraste maskin som jag köpt även om priset bara är en bråkdel av vad en ny tröska kostar. Säkert hade det blivit billigare att byta axel på den gamla tröskan. Men man blir så sur då tröskan spricker och man vet att det bara är början på en lång rad reparationer. Hopplösa sådana. Om man byter ett lager eller en axel så håller den 20-30 år till men lappar man en plåt så brister den föjande år alldeles invid lappen. Den eviga frågan är när man skall sluta lappa och byta tröska.

Tiden får utvisa om det var dumt eller riktigt dumt …

Ibland sköter tiden.

Minns att man berättade för mig om redaktören för en finlandssvensk trädgårdstidning som lär ha haft 2 lådor på skrivbordet där det på den ena stod skrivet “tiden sköter” och på den andra “tiden har skött”. Berättelsen kan ju vara en skröna men ibland fixar ett och annat sig självt.

Tror det var i detta forum som jag ifjol skrev om att motorn på Same traktorn gick dåligt på låga varv när det i bränsletanken återstod mindre än hälften. Hittade inget fel då jag under säsongbrådskan inte grundligare hann undersöka saken så det var bara att tanka lite oftare och invänta vintern och bättre tid för reparationer. Det blev sen inte av kanske inte enbart på grund av tidsbrist utan av att man vänjde sig vid att fylla tanken när halva bränslemängden återstod. Och tydligen så konstaterade traktorn att den inte får den omvårdnad den ville ha så nu har felet tydligen reparerat sig självt för nu är det inga problem att köra tills varningslampan för tom tank börjar lysa. Men skam den traktor som ger sig i sina strävanden efter lite kärlek och omvårdnad för nu har det blivit problem med laddningen istället. Antagligen blir det frågan om generatorreparation eller så är kolen slut, den har ju i vart fall gått lite över 11000 timmar. Tror inte felet fixar sig självt denna gång och traktorn behövs dagligen framför skördevagnen och andra specialmaskiner så nästa regnvädersdag får jag nog lov att göra nåt åt saken.

Skrivbordet pockar också på lite omvårdnad för när det går åt närmare 3/4-delar av dygnet ute på åkern så vill det samlas en del papper på hög. En del sköter säkert tiden som för tidningsredaktören men en del får man lov att göra nåt åt då det blir någon regnvädersdag. Det va ju bara det att då skulle jag vårda mina maskiner, hmmmm.

Svårt hinna med skrivbordssysslor när det är brått på åkern men visst kunde jag förstås ha läst igenom lite här i stället för att skriva blogginlägg men då jag inte hört av mig på en tid så………

Ett skrivbordsjobb skötte i alla fall tiden.

Det var nämligen så att när jag efter att ha ritat jordbruksskiften i VIPU-programmet i närmare 10 timmar med några minuters marginal skulle sända in min stödansökan så tog inte programmet emot ansökan. Jag hann i alla fall printa ut ansökan innan tjänsten stängdes ner och den sände jag åt landsbygdssekreteraren tillsammans med förklaring hur det gått till. Man meddelade att man skulle undersöka saken men att det nog kunde godkännas som att jag skött mina åtaganden i tid. Men eftersom det inte fanns någon inlämnad kartbilaga så bad man mig att på papperskartor rita in de jordbruksskiften jag ritat i dataprogrammet. Man blev ju lagom glad att höra att det mödosamma kartritandet var bortkastad tid. Tänkte ändå att det är bäst att lugna ner sig lite några dagar innan jag börjar rita kartorna på nytt. Jag är heller kanske inte den som hoppar genast när nåt åberopas och det visade löna sig i det här fallet för häromdagen ringde lantbrukssekreteraren upp igen och meddelade att man lyckats hitta och rädda mina uppgifter som jag matat in i VIPU-tjänsten, man kunde inte heller hitta några fel i mina åtgärder så varför det inte gick att sända in ansökan kunde man inte ge svar på.

Tiden sköter…… åtminstone en del 🙂

Fotnot: Egentligen skulle jag ha betalt lite löner nu men bankprogrammet meddelade om tillfällig störning så det fick bli detta blogginlägg istället. Men nu kallar madrassen för det är skörd klockan 6 på morgondagens schema.

Precisionsodling.

Läste en artikel om den digitala revolutionen i jordbruket i NyTeknik , tyvärr så gav inte kommentarerna till artikeln något mervärde. Kanske kunde vi få till lite bättre och konstruktivare debatt här?

Precisionsodling eller vad man nu ska kalla det när det är frågan om att tillföra och göra odlingsinsatser i rätt tid och mängd är vad jag menar här. Att man som i mitt fall precist placerar plantor på rätt avstånd och i raka rader kunde också kallas precisionsodling men det är inte det jag syftar på denna gång. Kanske om jag använde mig av gps-teknik för att rätt placera raderna så kunde det omfattas av precisionsodlingssystemet.

Jag har väl försökt mig på att t.ex. bevattna och gödsla enligt nån form av behovsbedömning men det har inte gjorts med desto större tekniska hjälpmedel. Oftast är det regnmängder och uppskattad avdunstning, tillväxt och okulär bedömning av plantornas färg samt eventuella kvävemätningar med jordmånsväskan som stått som beslutsunderlag. Inte speciellt avancerat med andra ord.

En liten försmak av att mera precist och med hjälp av avancerad teknik tillföra gödsel fick jag härom veckan då jag testade att tilläggsgödsla rågen med hjälp av N-sensor utrustad entrepenadspridare. Rågen var ju väldigt ojämnt utvecklad och fältet innehöll en hel del svaga partier som det knappt lönar sig att satsa ytterligare insatser på så jag tyckte att det var ett bra objekt att testa dylik utrustning på.

N-sensor utrustning för styrning av centrifugalgödselspridare.

Det blir många skärmar att hålla koll på när tekniken gör intrång i hytten. Vore nog dags för standardisering så att det mesta kunde skötas via traktorns egna skärm.

Intressant att se hur N-sensorn tolkat växtligheten.

Sen gödslingen har tillväxten varit snabb, ja t.o.m. lite för snabb för jag hann inte ge de bästa partierna den stråstärkningsbehandling som jag hade avsett göra innan den gick i ax. Den når mig nu under armarna och blir antagligen manshög innan stråskjutningen avstannar. Så dess vidare öde står nog och faller med vädrets makter. Hoppas ändå hinna ta mig tid för att utvärdera “projektet”.

Om någon av läsarna har erfarenheter av dylika mackapärer eller annan precisionsodlingsutrustning så vore det intressant att ta del av Era erfarenheter.

Lägesrapport.

Ursäkta frånvaron och tack Nisse för att du håller ställningarna. Har försökt få till några inlägg men nukku-matti har tagit mig så fort jag satt mig vid tangentbordet. Senast jag skrev låg jag närmare 2 veckor efter de senaste årens och kanske en 10 dagar efter normal tidtabell och jag har försökt jobba in den tiden sen dess. Har lyckats ganska bra tack vare hyfsat väder och duktiga medhjälpare så nu är jag på ett par tre dagar när ifrån att vara ikapp. Men det har tarvats långa dagar så därav inga inlägg. Orken och humöret som inte blev bättre av slaget efter tolv’s debatt om jordbruket har trutit nu som då. Att under sena reprisen framåt midnatt på radion få höra att man jämförs med förortens bilbrännare och att varje jordbrukares arbetstimme belastar statsekonomin med 2 euro fick mig närapå att fälla ihop harven och åka hem till madrassen. Man får tydligen kalla jordbrukaren för vad som helst numera…… nåjaa politik hör inte hemma i detta forum så jag lämnar det där hän.

Nu faller ett stilla försommarregn som gör gott åt det som är sått och planterat och jag borde antagligen ta itu med stödansökan som ska va inne till torsdag men till det räcker inte humöret så jag försöker mig på ett inlägg i stället. Jag är nu inte ensam som har ansökan liggandes, lokala ProAgria direktören tittade in igår och hon menade att ännu i förra veckan så hade 50% av jordbrukarna ansökan liggandes.

Bilder lär berätta mer än tusen ord så jag gör ett hastigt sammandrag med korta kommentarer om vad som gjorts sen sist.

Lök.

20.5.2017 Växtskyddsarbete under de tidiga småtimmarna.

20.5.2017 Samcoplastläggning och utmärkning av försöksrutorna.

27.5.2017 Plantlökssättningen halvvägs. Så här långt relativt hyfsat planteringsväder men sen tog nordanvinden kommandot men med frusna fingrar kunde lökplanteringen slutföras sista maj.

Palsternacka.

Just hade vi tagit upp fjolårets och nu var det dags att så nya 🙂

Sallat.

Morot.

Råg.

5.6.2017. Hoppsan, här har det hänt saker. Kanske får man lov att ta itu med ogräsbekämpning och ge lite tilläggsgödsling i alla fall.

Kål.

9.6.2017. Äntligen lite sommarvärme 🙂 …..men med den kom också lopporna 🙁

Vårsäden.

Fick lagom till månadsskiftet hem såmaskin som jag liksom tidigare år lånar eftersom min gamla strök med i branden. Lite sent kanske men å andra sidan har det som såddes tidigt här i grannskapet vuxit långsamt så så långt efter borde det ändå inte bli nu när det är varmare. Det är nog ändå första gången jag inleder vårsådden i juni månad, maj är nog det normala.

Årets fyllningsstation ser ut så här. Merparten av årets spannmålsåkrar ligger nära driftscentrum så maskin har fyllts hemma på gården.

1.6.2017 En andra överfart med harven på den vårplöjda åkern där vi skördade palsternackor för ett par veckor sen.

2.6.2017. Vårsådden inleddes och avslutades 5 dagar senare……..

……tanken var att så ytterligare några hektar men när jag anlände med plogen möttes jag av följande syn så det fick bli en roundupbehandling i stället. Tror det får bli lite gröngödslingsvall här.

En vecka efter sådd är något på gång i vart fall 🙂

Övrigt.

Bråda tider på åkern drabbar inte bara bloggandet utan allt övrigt kontorsarbete blir också på hälft, till och med räkningarna som vill uppstå så fort man försöker göra något hopar sig.

Det är alltid lika spännande att se om det finns täckning på kontot när räkningsbuntarna betas av.

Blev rena rama utdraget ur skiftesvisa bokföringen det här i all sin korthet.

Är det nåt Ni undrar över så var så vänliga och ställ en fråga. Det är ju svårt att veta vad som intresserar 🙂

Fy Fiat, fy !

Efter en lång kamp med fastrostade muttrar på helt omöjliga ställen lyckades jag äntligen få bort växellådan på Fiat Ducato. Och det var värre än jag kunnat tro … De ärans förbenade typerna som byggt bilen hade satt in ett lager av PLAST som trycklager !

Den svarta klimpen är plasten som smält ned till oigenkännelighet. Varför i all fridens namn de har satt in ett sådant skräplager där det är ett stort arbete att byta är helt obegripligt. Kanske någon ekonom hade fått billigt ett parti av skräpet eller nånting. Troligen hade säljaren svurit att det håller lika länge som ett riktigt lager men försäljarsnack är ju lika med förbannad lögn.

Jag har bytt trycklager på en mängd bilar och traktorer men aldrig sett ett lager så fullständigt förstört. Vanligen har trycklagret bara börjat föra oljud men inte har det gått i bitar … Det här var absolut bottennapp för dumma konstruktioner. Skall man sätta in skräp för att spara nån cent så borde man välja platser där det är lätt att byta eländet och inte där man måste skilja åt halva bilen.

Nu vet jag åtminstone hur Ducaton är konstruerad efter att ha legat i nån vecka under bilen. Det blev inte långa dagar för jag måste kravla mej bort och göra annat emellanåt för att mjuka upp mej litet. Den här veckan gick åter till skogsarbete då det blev kalla nätter och bra före på förmiddagarna. Bilen är nästan ihopskruvad men endel rör och ledningar skall ännu sättas tillbaka.

Jag har kört Fiat sedan 70-talet (Lada hör ju till samma släkt) och varit ganska nöjd men nu börjar jag allvarligt fundera på att byta märke. Fast de är väl alla lika dåliga nuförtiden. Konkurrensen ger inte bättre kvalitet utan tvärtom mera skräp – både billigt och dyrt. I alla fall säjer jag för första gången nu: Fy Fiat !

Det var mycket bättre förr

Orsaken till att jag tycker det just nu är att jag skall byta trycklager på paketbilen (Fiat Ducato). Det är tredje Ducaton som jag har (från 2006). De tidigare modellerna var någorlunda mänskliga och det fanns ganska gott om utrymme i motorrummet men den här är rent ut sagt hemsk. Den är fullproppad med rör och ledningar och allsorts manicker som mest tycks vara till för att krångla. Motorlampan lyser ibland (indikerar fel) och jag har försökt hitta felet men utan resultat. Det fina elektroniska felsökningssystemet OBDII ger en massa felkoder som säjer absolut ingenting. Men motorn går bra så jag har struntat i lampan.

Trycklagret kan man däremot höra mycket tydligt helt utan felkoder. Det skriker och rosslar som en galning så fort man trampar ned koonan (kopplingen). Inga problem med felsökningen där. Men däremot är det värre att byta det. Jag har till hälften skruvat bort alla grunkor som finns ovanför växellådan men så blev det så fint skogsväder att jag lämnade verkstadsarbetet och for till skogs i dag. Det har ju varit regnigt och blött en tid så man måste ta vara på det fina vädret. Nästa söndag blir det igen varmt så då kanske jag fortsätter med bilen.

Verkstadshandböcker är en liten utgift i jämförelse med alla andra kostnader så jag har köpt alla jag kommit över. Nu är det inte mera böcker utan allt finns på CD eller på nätet. Bättre har det inte blivit för de är ofta dåligt gjorda och det är svårare att hitta nånting än i en pappershandbok. Och så måste man ta ut dem på papper i alla fall då man börjar skruva. Inte kan man ligga med datamaskinen under bilen …

Stor hjälp har man däremot av olika forum på nätet där vissa sätter in mycket bra beskrivningar med foton och allt. Ifråga om Ducato så är de tyska nätsidorna bland de bästa men så finns där också en stor mängd Ducato. Det som jag saknar är datoriserade reparationsverktyg men jag köpte nyss en OBDII-anslutning med Blåtand (trådlös) som gör att man kan koppla Androidmobilen till felsökningssystemet. Det finns en mängd “appar” dvs. program som läser av alla parametrarna från bilen och visar dem på skärmen. Om det är ett bra program så kan man kanske hitta felet med det.

Men jag saknar i alla fall gamla Lada (som ju var en kusin till Fiat). Den körde vi med från början av 70-talet ungefär 30 år framåt. Allt som allt sju bilar. Den var enkel och man kunde reparera allt själv. Reservdelarna var billiga. Tyvärr blev de nyare modellerna sämre och reservdelarna gick upp i pris så man måste gå över till Volvo för att få biligare reservdelar. På Lada har jag bytt koppling flera gånger och har ännu ett specialverktyg som jag själv gjort av ett spoljärn för att lättare få bort översta skruven på växellådan. Det var inte stor sak att skruva bort växellådan, lägga den på golvet och byta kopplingen. Sedan satte man växellådan tillbaka och det var klart. Det enda som jag fick fundera på en stund var hur man pillade bort växelspaken som satt fast med en intressant gummipropp. Men då man visste knepet så gick det fort.

På tal om moderna maskiner och allt elände de för med sej så läste jag en typisk historia i Land Lantbruk (nr. 9/2017). Två bröder i Västmanland hade år 2000 köpt en tröska med alla möjliga moderna rackerier – i ungdomligt oförstånd. Som gammal elektronikingenjör skulle jag aldrig köpa nån maskin med “modern” elektronik för de har stora mängder barnsjukdomar. Så också denna tröska. Den hade en skärm som tappade minnet och utan den fungerade tröskan inte alls. Det visade sej att det var en mycket ovanlig skärm som inte fanns som reservdel. Som jag alltid sagt så köp inte nånting ovanligt utan hellre något gammalt och vanligt. Och köp inte nånting som är helt beroende av elektroniken.

Efter 15 år var tröskan (elektroniken) slut och utan reservdelar. Det var inte någon billig tröska utan tysk kvalitet: Deutz-Fahr. Det är inget fel på elektronik i och för sej men all ny elektronik hör till riskzonen för den är ofta skräddarsydd vilket ger reservdelsproblem. På bilarna finns det numera en mängd elektroniska styrenheter som ofta byts ut alldeles i nödan eftersom felet finns på annat håll. Och de är inte billiga – ännu. Det blir förstås bättre men jag tippar att det tar 10-20 år ännu innan elektroniken i bilarna blivit “mogen” i den meningen att det är standardmoduler som kostar kanske ett tiotal euro och som finns på hyllan i vilken butik som helst – åtminstone på nätet.

De invecklade systemen med sladdar och rör blir vanligen enklare med tiden de också. På sätt och vis är elbilarna de allra enklaste. Åtminstone kan de göras enkla med standardmoduler. Men där är problemet ackumulatorerna. De är alldeles för usla i praktiken oberoende av vad de skriver i tidningarna om “fantastiska uppfinningar” vilket ofta bara är ett sätt att visa att reportern inte fattat nånting.

Kanske jag nån gång i framtiden kan medge (motvilligt) att bilarna blivit bättre men just nu svär jag bara ve och förbannelse över “utvecklingen” som gjort bilarna invecklade och jäkliga att reparera. Liksom med traktorerna fanns det en tid då det tillverkades bilar som var nästan eviga och inte ens behövde repareras – annat än att vissa slitdelar skulle bytas då och då. Och så kunde man reparera dem. Så det var mycket bättre förr …