Sida 147 – Bondbloggen

Skutt skutt

Hopp och tjolahej!

ALLA TACKOR UT!!!!

Det blev lite skutt och hopp, och sen följde dom med mej ner till huset. Jag passade på att ta några bilder, men det var allt jag hann med, sen svängde de om, rusade i full galopp upp tillbaka till fårhuset och där stod de resten av dagen. Solen sken och fåren stod, orubbliga uppe vid fårhuset och ville in.

Jag har haft ut de lite nu och då för att de ska få röra på sej, men, det blir mer och mer hopplöst att få de att röra på sej. De vill helt enkelt inte. Ut vill de nog, men gå längre än runt husknuten verkar de inte vara så intresserade av. Visserligen inget problem, de springer ju inte till skogs, men lite längre tycker jag de skulle kunna gå när de får möjligheten. Men. Nä. Och vill de inte, så vill de inte. Röra på sej får de iallafall, men, de rör inte på sej mer än nödvändigt. Nåja, de får gå in och äta till kvällen och natten och så får de gå ut igen imorgon på dagen, om vädret tillåter. Det börjar bli glest om dagar då fåren med glädje går utanför dörren, de dagar det regnar vågrätt lönar det inte ens att försöka, någon kanske går utanför dörren, men, helst ligger de inne hela dagen, de dagarna 🙂

Min första tork 40 år

Farsan hade byggt ett par kalluftstorkar tidigare – bland annat den som jag rev i somras – men då vi slutade med kossorna 1975 så planerade jag en helt ny torktyp som sattes i ladugårdsvinden. Den fyllde 40 år i år så det måste firas. Den allra första torken fanns också på samma plats men längst upp under taket så man körde in från vindsbron under den. Alltså fanns det knappt rum att alls röra sej då man satte in litet säd. Den hade hålskivor av masonit som skyffeln hackade sönder då man skulle tömma den. Om man alls kunde röra skyffeln. Mest gällde det att tömma med en liten sopskyffel och sopborste. Fast då vi hade kossor så behövdes det inte mycket rum för säden.

Den andra torken på bodvinden var betydligt större med hålplåt (se De gamla kalluftstorkarna). Men också där slog man huvidet i taket och i de spikar som stack ned. Dessutom var luftgångarna för små så säden möglade fastän man körde med fläktarna. Alltså tänkte jag 1975 att nu skall det minsann bli en tork där man inte slår huvudet i taket och där det finns ordentligt stora luftkanaler.

Efter en mängd misslyckade planer (jag har en hel låda kasserade ritningar) så kom jag den 4 juni 1975 fram till den här principen. Lägg märke till att man skall kunna gå rak inne i huvudkanalen (nere till höger), ovanpå huvudkanalen och på en bana vid uttagen från torken. Luftkanalerna under plåten är hela 130 cm höga vid huvudkanalen och 90 cm vid uttagen. Där blir inget tryckfall på grund av för små luftkanaler. Huvudkanalen är 190 cm hög och har ett tvärsnitt på ca. 3,4 kvadratmeter. Det finns tre fläktar i huvudkanalens vägg med luckor innanför så man kan köra en eller två fläktar. Sammanlagt är de på 30 kW och kan ge upp till 150 000 kubikmeter luft i timmen beroende på mottrycket (hur tjockt sädlagret är).

Torken är 24 meter lång och 7 meter bred (utan huvudkanal) och uppdelad i 8 lårar. Varje lår har då omkring 21 kvadratmeter plåtyta. Då man tömmer måste man ha på två fläktar i slutskedet då låren nästan är tom eftersom den mesta luften går ut genom den tomma delen av plåten.

Och så här ser den ut nu 40 år senare. De lösa plankorna springer jag längs och det går bra bara man ser till att de inte vickar. De är lösa så man kan svänga dem på kant och hälla ned säd och agnar som samlats på dem. Huvudkanalen finns till höger och gången ovanför uttagen till vänster.

I början hade jag ingen plast ovanför torken men det dammade så eländigt då man blåste ut säden så jag spikade plast ovanför. Det blev sedan i misstag en mycket effektiv solvärmare för torkluften sögs mellan plasten och plåttaket in i fläktarna varvid den värmdes upp ordentligt av solen. Det var inte planerat men har fungerat utmärkt. Plasten har hållit ihop i 40 år men nu börjar den spricka under takfönstren där solen lyst på den och vi ersätter den småningom med hårdkartongskivor.

Påfyllnings- och tömningsplanerna gick igenom en massa olika skeden men till sist blev det lufttransport med Kongskilde fläktar och rör (med snabbkopplingar). Det var ett dyrt system men fungerar ännu fint och börjar väl bli amorterat. I taket i mitten på torken går ett rör med fyra omkopplare och fyra nedtag. Från nedtagen går säden till en ”saxofon” (som farsan kallade det) som kan vridas och som kastar säden ända till andra ändan på lårarna. Man får ganska jämn fördelning om man ids vrida nedtaget tillräckligt ofta.

Här ser man saxofonen fäst vid en omkopplare. Lådan till höger är en före detta flissilo ovanför pannrummet. Förr blåste vi flisen med samma rörsystem till flissilon och tappade ned den i flismataren. Men flisen vill inte rinna lika bra som säden så det var ett eländigt petande att först få flisen in i rören och sedan att få ut den ur flissilon. Det nya systemet är mycket mindre arbetsamt.

Tömningen gick också genom en massa olika funderingar. Plåten i lårarna lutar mot uttagen vilket torde höja tömningseffekten till det dubbla. Luckorna vid uttagen gick också igenom flera prototyper tills 50 cm plåtluckor (5 mm plåt) slutligen började fungera. Utanför uttagen finns tygtrattar som för säden ned i mataren och ned i tömningsröret.

Och så här ser ett uttag för två lårar ut i dag. Övre delen av tyget kläms fast med en bräda och det är absolut nödvändigt för annars blåses stora mängder agnar och säd ut.

Kongskilde 11 kW centrifugalfläkt som transporterar säden dit man vill – till en annan lår eller till en silo för lastning. På bilden är ett rör kopplat till insuget varvid fläkten fungerar som en tuff dammsugare – främst för att städa lårarna som kan ha en hel del agnar vissa år. Då man tömmer torken på säd så tas sugröret bort.

I ändan på torken finns ett stående rörsystem med en mängd omkopplare så man kan koppla tömningsröret tillbaka till torken (till vänster) eller till lastningssilona (till höger) eller till gropen (röret i mitten som nu är täckt av en plastsäck).

Det stående röret går ända ned till bottenvåningen där den stora upptagningsfläkten finns som för säden från kippgropen upp till torken (eller till silona).

Här har jag en 22 kW Kongskilde dubbelfläkt som jag köpte senare. Den lilla transportfläkten som vi använde först orkade inte med det tunga vetet som under våta höstar var över 30 %. Från kippgropen faller säden ned i mataren och sedan upp med det stående röret. Som av bilden synes så kan man också mata sorteraren till vänster från kippgropen. Tygrör har blivit en av mina favoriter. Jag använder dem för många ändamål – också då jag tömmer silo, lastar såmaskinen med bigödsel och med utsäde. Det sker just här i tröskhuset och Rapiden syns svagt bakom kippgropens tygrör. Tygrör är mjuka och flexibla men man måste ha starkt och stadigt tyg. Markistyg har fungerat bra.

Man kan också tömma lårerna i kippgropen för sortering och då går säden genom en förrensare (konen högst uppe). På bilden nedan syns det stående röret till höger. En omkopplare går till det liggande röret som används då jag suger säden ur den nya torken alldeles bakom fotografen.

I värsta fall kan man ha närmare 100 ton säd i torken så den måste vara starkt byggd. Plåtarna vilar på plankor på kant som ligger på stockar. Så här ser det ut under lårarna.

Luckorna till lårarna och till fläktarna blev ju ganska stora men jag gjorde dem av 4 mm hårdkartong på en lätt ram så att lufttrycket skulle täta dem ordentligt. De hänger i gångjärn och hissas upp med snören. Här syns i huvudkanalen luftluckorna till lårarna (till vänster) och en lucka mot en fläkt (till höger). Då det blir tryck i huvudkanalen så pressar den lätta hårdkartongluckan mot ramen kring fläkten och tätar ganska bra.

Pust. Det blev en lång artikel som säkert bara de mest entusiastiska sädbönderna orkar läsa. Men så är då 40-årsjubileet firat med besked. Tork 1975 är fortfarande i prima skick och används hela tiden. Hoppas den nya torken fungerar lika länge den också. En sista bild från dörren till huvudkanalen där jag skar in datum för litet över 40 år sedan. Men då var plåtarna i lårarna ännu inte på plats och vi spikade dem ännu då vi tog in säd i andra ändan på torken. Torken ser nästan likadan ut som då – men är betydligt dammigare.

Bloggen som blev inställd

Förra söndagen skrev jag ett ganska långt blogginlägg som jag inte publicerade omgående. Tur var väl det.

Namnet på den blogg som aldrig skrevs klart var Quo Vadis och den började såhär:

”Det torde vara latin och betyda att man borde välja väg man inte riktigt kan. Eller i varje fall nått ditåt.

Den första snön har idag fallit över hemmanet. Inte mycket, men tillräckligt för att kallas snö. Det betyder att nu är den förra odlingssäsongen definitivt avslutad och jag noterar att allt det som jag var tvungen att hinna med innan snön och kölden kom är faktiskt också klart.

Att det har varit en tung säsong är alldeles klart och det avspeglas bland annat i det att man denhär tiden på året brukar sluka maskinkataloger med hull och hår och antingen shoppa eller bara fönstershoppa nån ny maskin. Så icke i år. Visst har man surfast på maskinsidor och visst har produktkataloger som ramlat ner i postlådan lästs, men utan desto större upphetsning.”

Sen gängade jag på, lite om dålig lönsamhet, lite om mystiska EU regler, lite om att jag börjar bli trött på allt eftersom allt är så motigt. Det blev nu en såndär allmän klagojeremiad som jag själv nästan tyckte lät som en bondeparodi så jag publicerade den inte riktigt med det samma utan ville fundera lite först.

Den tankeperioden innehöll förra torsdagen som i sin tur innehöll ÖSP traditionella höstinfomöte som nu hottats upp lite och gick under benämningen Bondesnack.

Den kvällen lyssnade vi till föreläsare Christoffer Trier (eller något ditåt) som hade lovat att i sin föreläsning ”lyfta” 70 deppiga bönder.

Vi var inte 70 utan 90 och redan det visade väl hur många som gärna ville bli lyfta denna slaskiga höstkväll

Nu förhåller det sig så att -utan att desto mera vädra sina fördomar- att bönder kanske inte är den optimala målgruppen för psykologiskt coachingsnack och visst märkte jag att skepsisen fanns redan i försnacket med kollegerna. Det som alla dock var överens om var att OM något dylikt fungerar – då är det nu det behövs, för bondesamhället är nog denna höst så fyllt av hängande mular att även ett halmstrå är bättre än inget.

Vi fick oss till livs en 80 minuter lång föreläsning om lite idrottscoachning (intresserade många men inte mig) vi fick höra att hinder är nyttiga, vi fick veta vad spegling betyder och vi fick också veta lite om hur viktig förnyelse av tankesättet är.

Lyckades han då?

Jo, det vill jag påstå att han gjorde. Både under kaffet och senare i veckan har jag träffat kolleger som varit om inte uppfyllda så i varje fall tagit innehållet till sig, åtminstone på något plan.

Hur som helst var årets ÖSP kväll en lyckad tillställning. Även om både Tomas Långgård och Lantbrukssällskapets föreläsarpar Lönnqvist och Långskog inte hade världens tacksammaste uppgift att ta över efter Trier så lyckades alla tre bra med att föra fram sitt budskap, och alla hade matnyttig information att komma med.

Kvällar av denhär typen kan uppfattas som abstrakta men har helt klart sin plats på kartan. Dels får man träffa kolleger, dels får man information som kan vara väl dold i det myller av paragrafer som en odalman idag skall söka sin utkomst ur.

Hem genom den blöta kvällen körde åtminstone jag med något slags hopp om en ljusnande framtid. Den kanske till och med är vår.

Kongressdeltagande med efterverkningar.

I början av veckan blev det ett välkommet avbrott i de dagliga rutinerna med anledning av deltagande i SLC:s (Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund:s) kongress i Nådendal. Dagarna innan hade det, som vanligt när man skall åka hemifrån, varit brått med plöjning och förberedelser inför vintervädret som förväntades. Trots att man gått igenom allt flera gånger gnagde ändå funderingarna kring om allt var i ordning under bussresan ner på söndag eftermiddag. Hade man tömt allt frostömt på vatten, hade man tagit in allt som riskerar frysa sönder och är cirkulation och tillräcklig värme påsatt i varma utrymmen och så vidare? Trots bråda tider valde jag ändå att åka ner redan på söndag eftermiddag eftersom fullmäktige skulle hålla höstmöte på måndag morgon. Dessutom kändes det som om jag skulle ha gjort rätt för en kväll i spa-avdelningen.

Kongressen som i år gick under devisen ”Vi skapar landet” och numera hålls vart tredje år är en trevlig och givande tillställning för förutom dryftande av fackliga frågor så finns det tillfälle att träffa kollegor från hela Svenskfinland. Efter att ha deltagit några gånger så är många av de lite på 200 deltagarna mer eller mindre bekanta och några nya bekantskaper gör man dessutom varje gång man deltar. I år deltog också tacknämligt många unga producenter tack vare ett ungdomsseminarium på söndag kväll.

Vi hade också förmånen att bland annat få höra hur läget är i Sverige genom Kristina Yngwes föredrag och i mångt och mycket är problemen, eller ska vi hellre säga möjligheterna, likadana där som här. En avsevärd skillnad råder dock vad gäller självförsörjningsgraden som i Sverige är betydligt sämre än här i Finland.

Bekanta frågor även från andra sidan Östersjön.

Jag hade under årets kongress den stora äran att tillsammans med nio andra ”trotjänare” föräras förbundets förtjänstmärke i guld och vill här utrycka ytterligare ett TACK för det. Personligen tycker jag mig inte ha gjort rätt för utmärkelsen men det är ju roligt att andra uppskattar ens insatser och visst är det lättare att ta sig an ytterligare frågor näringen till fromma efter lite ”dunk i ryggen” 🙂 Gästföreläsaren Yngwe gratulerade mig till utmärkelsen under kaffepausen och menade att i Sverige är mottagarna av förtjänsttecken ofta i 70-80 årsåldern medan de här verkade vara betydligt yngre. Kanske betydelsen där mera är att ses som ett tack för väl uträttat värv medan det här är tänkt som uppmuntran till fortsatt arbete?

Sen var det det där med efterverkningarna………

…några glada dagar med lite avslappnad verksamhet mellan varven har sitt pris. Jag kände redan under hemfärden på tisdag att halsen blev sträv men tänkte att det kanske berodde på lite högljutt prat i baren eller luftkonditioneringen i samlingslokalen. Under onsdagen tappade jag rösten allt mer men for ändå för att plöja rågåkern medan det fanns snö kvar på marken. Snön hade då börjat smälta men hjälpte till att hålla styr på stubb och halm så plöjningen löpte riktigt bra trots den stora mängden växtrester. Jag hade tänkt att jag nog blir tvungen att med slykrossen finfördela halmen för att få plöjningen att löpa men nu var det som sagt inga problem. Torsdag och fredag blev det hosta, snor och feberfrossa så det var nog förkylning i antågande i alla fall 🙁

Nu idag söndag börjar livet återvända så förhoppningsvis blir det inte så svåra efterverkningar trots allt men några kålrötter orkade jag inte som planerat skörda under veckoslutet och inte blev det någon försäljning på dagens julmarknad på Stundars.

Det är ändå ganska märkligt att när man trött, våt och frusen knegar på med skörden under hösten så hålls man frisk trots att många i ens näromgivning insjuknar, men så fort man lite slappnar av då slår eländet till. Att jag redan på tisdag kände av symptom menar väl att smittan fanns där redan innan jag åkte på kongress så det är inte där jag smittades. Jag tror nog att kroppen har ett särskilt försvar (åtminstone för oss bönder) som ser till att man hålls på fötterna så länge som det är bråda dagar.

Föresten så finns det nu på grund av poststrejken möjlighet att digitalt ta del av innehållet på kongressen i veckans Landsbygdens Folk, den kan undantagsvis läsas av alla intresserade på adress: http://www.slc.fi/files/lf_onlineversion_4815/#1

Igen ett nybygge

Efter byggandet av den nya kalluftstorken (som tog 11 år) så svor jag på att jag inte mera i mitt liv bygger nya hus. Men nöden har ingen lag och för att lyckas städa upp bland allt skräpet så måste jag få bort en del först. Dessutom behövs ett lager för växthuset. Det är ju onödigt att förvara mylla och krukor och annat inne i växthuset där utrymmet behövs för själva växterna. Så det blev ett trädgårdsskjul.

Efter att ha byggt allt från kojor till stora hus i närmare 65 års tid så är det ju inte så stor sak att slå upp ett enkelt skjul. Vissa krav var i alla fall besvärliga som att det inte fick finnas trösklar under dörrarna. Trädgårdsmaskinerna måste man kunna dra in lätt. Byggnaden är byggd på traditionellt sätt med stenar under hörnstolparna och sedan ren träkonstruktion. Ingen betong och ingen plast och ganska litet metall. Så det gällde att få hörnstolparna att stå stilla utan att förankra dem i underlaget. Då måste trycket gå rakt ned – inga sidokrafter. Alltså måste väggarna vara stela och ha en massa strävor. Det blev ju enklare genom att jag kunde skruva fast huset i den gamla bodan som hade stockväggar.

Så jag satte dit två stenar med gripen och skruvade fast två plankor i bodväggen med 12 mm gängstänger. Det är en grymt stark konstruktion och husen rasar omkull förrän de släpper. Förr använde farsan rundjärn som han gängade men det var mycket arbete jämfört med att kapa en bit från en gängstång. Om vi går ännu längre tillbaka så fick smeden i byn göra järnstänger som sedan låstes med metallbitar och således höll ihop huset.

En massa tid gick åt till att mäta och ställa in hörnstenarna men det är viktigt att de står rätt för annars blir det problem med bygget då allting är snett. Förstås kommer stenarna att sjunka ned i leran så småningom men då lyfter man bara huset med domkraft och sätter träbitar under hörnen. Plankorna runt huset är bara provisoriska och skall bort då väggarna spikas.

Takstolarna spikade jag i ladan av vanliga bräder som var 15 cm breda. Fördelen är att man orkar lyfta en takstol utan problem. De kan sedan förstärkas på plats ifall det behövs men vid ändväggarna kommer väggbräderna att förstärka dem alldeles tillräckligt. Då hörnstolparna är ordentligt strävade i vattenpass så är det bara att lyfta upp bindningen (5×5 tum) på dem med lastaren. De skruvas sedan fast med genomgångsbultar i bodväggen. Jag är mycket nöjd med att jag fått igång den gamla lastaren igen för den har en grym räckvidd över 8 meter) vilket är viktigt på ett bygge.

Då bindningen är stadigt fastskruvad och strävad så är det bara att lyfta upp takstolarna och fästa dem med korta ribbor. Även om man orkar lyfta en takstol för hand så är det en helt annan sak att få upp den tre meter och då behövs lastaren. Det gick ganska fort att få upp dem på det viset och sedan måste man spika fast underbörden (också 15 cm bräder) för takskivorna.

Jag har börjat använda skryttad takfilt (korrugerade filtskivor) för de är lättare än plåt och samlar inte lika lätt kondensvatten. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i 38 år nu och de har varit bra. Enda problemet var att jag körde hål i taket på gamla bastun då jag glömde fälla ned tömningsröret på tröskan – men det var inte takskivornas fel :-). Skivorna är två meter långa och skruvas fast med 65 mm skruvar för vågorna är ganska höga. De är tillräckligt små och lätta för att en man skall kunna hantera dem utan problem. I motsats till de nio meters plåtar jag satte på den nya torken …

I det här skedet började det regna och allting blev genomblött. Ännu värre var att den på sommaren stenhårda leran blev mjuk och slipprig så jag fastnade med stövlarna och föll omkull i smörjan. Dessutom blev det mörkt så tidigt att man inte fick nånting gjort tills jag tröttnade på eländet och började bygga i pannlampans sken ända intill midnatt – det var inte stor skillnad jämfört med eftermiddagen. Att ha en strålkastare blev bara värre för den lyste mej i ögonen för det mesta.

Då man sätter upp den första skivan är det mycket viktigt att den pekar rätt för annars får man sätta hack hela vägen. Så gick det då vi satte plåt på taket till ladugården 1975. Den är 30 meter lång och har hack utmed hela kanten. Men man kan rikta skivorna mycket bättre om man skruvar fast en ribba i nedre kanten (som ju måste komma en bit utanför underbörden). Ribban skruvar man sedan bort men poängen är att man kan sätta takskivan nedre kant precis jäms med ribban med en millimeters noggrannhet.

Takstolarnas ben får man inte såga av förrän de är på plats och nedersta brädet i underbörden är fastspikat. Det är omöjligt att ställa in dem så precis att man kan kapa i förväg men sedan är det bara att såga längs nedersta brädan. Men man får inte glömma att såga av benen innan man monterar takskivorna. Även om det nuförtiden är lätt att ta bort skruvarna från takskivorna ifall man gjort något misstag. Förra gången (1977) spikade vi fast skivorna och det är betydligt besvärligare att få bort spikarna – även om det går med en bräda över vågorna och en kofot. Risken att skivan skadas är i alla fall större. Likaså måste underbörden sticka ut över ändan och först då man provisoriskt skruvat fast sista skivan så drar man ett streck i kanten, tar bort skivan och sågar av bräderna så att foderbrädet blir mitt under sista vågen.

Det visade sej att bodväggen – givetvis – var ganska sned så taket blev 8 cm utanför väggen på ena sidan. Då hade det blivit helt fel att använda lika långa bräder för hela underbörden. Nu sätter jag bara en täckplåt vid väggen som täcker springan.

Nu är huset så gott som färdigt inför vintern. I ändan skall ännu två långa stockar skruvas fast i hörnstolparnas nedre ben utanpå stenarna och uppe i åsen i varandra och takstolen. Då bildas två trianglar som håller stolparna på plats. Med spikreglerna och väggbräderna bildar ändan en mycket stel och stark konstruktion som bara ger krafter rakt nedåt. Idén är att få till stånd en mängd trianglar för de ger inte efter förrän nån sida brister. Nu är det inte mera någon större brådska. Man kan spika väggbräder mitt i vintern. Det går inte att använda huset före nästa sommar därför att jordgolvet blev en eländig sörja i regnet och det torkar inte upp mera – möjligen fryser det. Där finns ännu litet rabarber och kaprifol som skall flyttas ut nästa vår.

Det var kallt ett tag men nu blir det åter varmare och jag skall gräva ett täckdike under det blivande virkeshuset som egentligen bara blir ett tak och en vägg. Det behövs nu för mitt sågande är litet utspritt och man kan inte som förr stapla virket på en gång och sedan bygga tak över utan det kommer ett bräde nu och då som inte kan sättas in i husen utan det måste torka först en sommar.

Och så har jag ju verkstadsarbetet kvar ännu … Till skogen vill jag inte så länge det är blött.

Musarm

Musarm. Googlar man det får man upp många olika svar, botemedel, trix och knep för att lindra sin musarm. Om man googlar frontlastararm får man upp ganska många frontlastare, men vad hjälper det, det är min arm som är sjuk och inte frontlastarens. Jag använder frontlastaren för lite. Helt klart fall. Om man hela tiden använder sina muskler så blir de inte överansträngda, men om man som jag använder frontlastaren endast lite nu och då, och sen mitt i allt en dag hela dagen, som tex när skiten skall tömmas ur fårhuset, då slår frontlastararmen på mej till och blir sjuk. Antagligen har det också att göra med att jag spänner mej. Hur som helst, en frontlastararm om våren är helt normalt. Högerarmen naturligtvis.

Nu har jag sen då tredje varianten av arm som för tillfället ger sej till känna ordentligt. Motorsågsarm. Ovansidan på vänsterarm, den man håller i motorsågen med, vinklar och vrider sågen med när man sågar. Jag var och grejjade och röjde lite igår, bara några timmar och minsann, visst slog motorsågsarmen till! Jag har inte använt motorsågen sen i våras och nu drog jag iväg tjopp tjopp, roligt var det men … huj sån värk i armen idag. Otränade muskler. Dom får lite omvårdnad och kyla, så nog släpper det småningom. Det är bara att fortsätta och såga nån tank till, om någon dag så jag inte släpper det, utan sakta börjar bygga upp de musklerna som helt tydligt används mer, när jag sågar motorsåg än annars i det arbete jag har.

I och med röjandet igår inleddes också grillsäsong 2015-16. Vi hinner inte grilla så mycket på sommaren, utan den årstid när vi grillar mest är vintern. De dagar jag håller brasa i skogen grillar vi ofta nåt. Mathias är ivrig eldare och grillare. Han har varit med i skogen och burit riskor och kvistar sedan han kunde börja gå, så han vet att det är farligt, ingen lek utan det är största allvaret och man måste vara fruktansvärt försiktig. Ibland tycker han det är tråkigt, i synnerhet mot vårkanten, men för det mesta gillar han skogsjobben och i synnerhet när man grillar efter mörkrets inbrott. Som han själv brukar säga ”-det är så myysigt!” Och visst är det ju det. När lugnet sänker sej, dagens jobb börjar vara undan och man sitter och grillar över öppen eld mitt i skogen. Det är lugnt och tyst och korv, kött eller vad man sen har med sej smakar många gånger så gott som om man skulle sitta inne vid köksbordet och äta.