Sida 146 – Bondbloggen

Bondens guldålder

För 70 år sedan byggde farsan den stora ladugården av tegel. Det var ett stort bygge på den tiden – den är 30 meter lång. Men då var det brist på mat och investeringar i jordbruket uppmuntrades på allt sätt för alla hade krigets knapphet i gott minne. Då var det inte ens tal om att importera mat för under kriget så såg varje land främst till sina egna behov och import av livsviktiga förnödenheter sågs som ytterst osäker. Det var raka motsatsen till dagens läge. Speciellt i Sverige där nyligen man kunde se rubriken ”Maten räcker bara en vecka” (bild i senaste numret av Landsbygdens Folk).

Jag minns inte bygget för jag föddes först året därpå men mina föräldrar berättade att ladugården var halvfärdig då kossorna togs in på hösten 1945. Det var i alla fall snabbt uppbyggt på en sommar med enbart mänsklig arbetskraft. Murarna bodde i gamla bastun för att inte slösa tid på resor och murade från morgon till kväll. Traktorer och maskiner fanns det inte tillgång till och det var dåligt också om hästar efter kriget. Men farsan berättade att folk verkligen ville arbeta efter åren av stillestånd. De unga männen låg vid fronten och gamlingar och kvinnfolk fick sköta det tunga jordbruksarbetet.

Allting var på 30-talsnivå men en fördel hade vi. I slutet på 30-talet hade farsan köpt en Opel som då uppfattades som höjden av onödig lyx på ett bondställe. Men speciellt min farmor var mycket svag för honom för han var enda barnet sedan systern dött i spanska sjukan 1919 inte fullt tre år gammal. Opeln stod givetvis under hela kriget men såldes genast efter. Då var det omöjligt att köpa bil och nån svarta börshaj betalade så mycket för Opeln att farsan kunde bygga hela den stora ladugården för pengarna.

Bilden är från 1937 eller -38 (farsan till vänster). Inom parentes kan nämnas att Opel Olympia 1935 var den första massproducerade bilen helt i stål. Helt nya metoder användes – bland annat punktsvetsning. Bilden visar en tvådörrars Opel OL38 som tillverkades 1937-40 (och 1947-49). Den hade en motor på 1500 kubik, 32 hk och toppfart 112 km/t.

I ställer för den fick vi alltså ladugården nedan (nåja, åtminstone till stor del).

Då kan man jämföra med den gamla ladugården på andra sidan vägen mittemot huset.

Gamla ladugården är alltså det låga huset mellan ladan till vänster och bodan till höger. Bilden är huvudsakligen tagen av min farmor och farfar. På andra sidan vägen där den nya ladugården nu finns ser man ett enkelt skjul. Den stora dörren döljer Opelns garage.

Det var en tid av stora framsteg inom jordbruket som av bilderna synes. Min mamma var mejerska och hemma från stora Mickels i grannbyn Kungsböle. Hon var stark och slog de flesta karlar då det gällde jordbruksarbete. Farsan var bra på ekonomi och tillsammans arbetade de upp en stor ladugård med 25 mjölkande kor – vilket var mycket på den tiden. Men det gick bra för jordbruket och det var en glädje att arbeta då allt gick framåt.

Tiden fram till 70-talet var en ständig förbättring inom jordbruket. Mekaniseringen tog fart och det tunga arbetet blev lättare med maskinerna. På 40-talet var det mycket svårt att få tag i maskiner men på 50-talet kom det allt mer och man kunde till och med välja märke ! Farsan kunde köpa ny bil (en BMW från Östtyskland). Den krånglade en hel del och ersattes av en Borgward Isabella som var min första bil och ännu finns kvar i Röö ledun (röda ladan).

År 1957 började jag i Lovisa svenska samlyceum och efter mej kom det en mängd bondpojkar och -flickor. Tidigare hade skolning varit ett undantag för bönderna (utom Lantmannaskolan). Min mamma som var rätt så viljestark hade velat gå i skola men de var tio syskon och skolning var dyr. Hon ville absolut att åtminstone hennes barn skulle få gå i skola. Märk väl ”få” … På den tiden måste man betala för allting och om man var alltför bråkig så fick man sluta skolan. Gubbarna i byn sa åt farsan att jag aldrig tar över stället om jag får gå i skolan. Nå, jag har bara missat en såningstid i mitt liv och det var då jag var i Dragsvik.

Visst har mycket blivit bättre inom jordbruket men jag minns den framtidstro som fanns på den tiden. Arbetet var ännu tungt och det var dåligt med både det ena och det andra men allt blev bättre hela tiden och framtiden var ljus. Vilken skillnad till dagens läge då allt är ganska bra men osäkerheten och farhågorna stora.

Ladugården fungerade bara i 30 år som ladugård. År 1975 såldes kossorna och den nya torken byggdes på vinden (se Min första tork 40 år). Farsan var tveksam för mjölken var då en bra och säker inkomstkälla. Det var klart att inkomsterna sjönk men vi kunde arbeta på annat håll och det har gått i 40 år nu.

Inkomsterna har ständigt gått nedåt de senaste 30 åren och det måste kompenseras av annat arbete. En möjlighet är att arbeta utanför gården men så kan man också spara utgifter genom att göra allting själv och för oss var det lätt eftersom vi från barnsben blivit vana att göra allting själva. Men bondens guldålder varade i ungefär 30 år – åren då jag växte upp. Det har också varit en tid av fred i Europa. EU har också varit bra trots alla dess brister (jag röstade för). Det är ett misstag att tro att vi hade haft det bättre utanför EU. Norge har olja men jag såg hur det gick i Sverige då man före EU-inträdet höll på att helt köra ned jordbruket. Så hade det gått i Finland också – bara tio år senare.

Men ladugården planerades och byggdes för litet över 70 år sedan. Ritningarna kom från Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som vanligt så ändrades en del i byggnadsskedet och flygeln med svinhus lämnades helt bort. I det stora hela ser det i alla fall likadant ut som då även om stallet blev verkstad på 60-talet och nu är arbetsrum med datamaskiner.

Längan bakom garaget byggdes alltså aldrig men annars ser det ganska lika ut. Dörren till stallet är utbytt och där finns nu en farstu. Garaget har nu två dubbeldörrar för två bilar. Divatuutn (ventilationstrumman) till höger på taket är riven för den ruttnade ju kvickt i den fuktiga luften fran ladugården. Där släppte man också hö och halm från vinden rakt ned på bordet och det minns jag mycket bra för efter skolan på lördagarna då jag kom hem så blev det alltid att köra hö och släppa ned åt kossorna.

I genomskärningen ser man båsen och den moderna urinbrunnen som vi med brorsan tömde på sommaren. Man var mycket noga med att gödseln skulle var under tak och inte få urlaka. Då stadsbon snörpte på näsan ute på landet och sa ”Det luktar skit !” så sa bonden ”He luktar pengar !” Men takstolarna var rena katastrofen. De klarade inte alls av de tunga cementteglen men då fick man inte annat att lägga på taket. De ersattes med plåt 1975 vid torkbygget men bara ett år efter nybygget blev farsan tvungen att stötta upp taket med två rader stolpar för att det inte skulle rasa in.

Och så en bild av mej själv och min farfar utanför den nybyggda ladugården 1949. I bakgrunden ser man dörren till stallet. Min farfar var hästkarl och hästen på bilden hette Lyra – en mycket snäll och lugn häst även om hon var ganska envis.

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.

(Runeberg: Fänrik Stål)

Långa armar.

Efter att ha skyfflat nåt tiotal ton krossgrus börjar armarna kännas lite långa men jag tar det som välbehövlig träning inför skidsäsongen. Och den är närmare än vad man egentligen önskat men det har varken funnits tid eller möjlighet till nån form av träning förutom vattengymnastiken en gång i veckan. Så nu när förkylningen äntligen håller på att ge med sig så det passar det bra att skyffla lite grus.

Nå nu skyfflar jag inte bara för träningens skull det är nog lite nytta med skyfflandet också. Jag har förstående arrendatorer som begriper nyttan med god arrondering så dom låter mig lägga igen några tegdiken för att få lättare brukbara åkrar. Förstås så är det nu inte att bara att så där fylla igen utan det skall ju läggas dräneringsrör också och kring dem fyllas grus och det är där som skyfflandet kommer in i bilden.

Och joo, jag vet att det går att göra maskinellt också fast då blir man ju tvungen att boka tid till ett gym eller nåt dylikt 🙂

Blir det vinter nu?

Termometern visar -7°C och det är klart väder ute så det kan nog krypa ner mot en -10° under natten. Så gott som snöfritt har vi också så kanske det fryser på lite.

Under dagens julgransletande som också blev en runda runt en del av skogsskiftena kunde ändå konstateras att det fortfarande är vått och ofruset i skogen. Konstaterade också att nu växer skogen bra tack vare långa växtsäsonger, det har ju varit några år med lite tjäle så att tillväxten kommit bra igång på våren och långa varma höstar hjälper ju till de med. Och vatten har träden också fått i år, vi börjar ligga på samma nivå som rekordåret 2012 så det blir nog ett nytt nederbördsrekord och då har jag beaktat nederbörden här i byn sen medlet av -60-talet eller under 50 år.

Skogens goda tillväxt är ju glädjande men tillika betyder det också en hel del jobb och nu vore det bra att komma igång med röjningarna innan snön blir besvärande, om vi nu får nån? Det som man undrar över är ju just hur vintern kommer att bli, ska man hålla sig till de fastare markerna där man säkert får ut virket eller vågar man söka sig ut på mossarna? Tidigare i höst menade långtidsprognoserna att det blir en hård vinter men nu tycker jag det låter som om det inte blir nån vinter överhuvudtaget. Nåå, säkrast är väl att börja på där marken bär man kan ju alltid flytta på sig om det fryser på, huvudsaken är att man kommer igång. Dessutom är det bra att börja på den här tiden på året då dagarna är korta så att kroppen hänger med…… jag hör ju till dem som fortfarande brukar motorsågen vid röjningsarbetet.

Lång växtsäsong.

Det är inte enbart i skogen som växtsäsongen blivit längre på sistone, även på åkern har arbetet dragit ut på tiden. Vet sen inte om det beror på att värmen hållit i sig eller om grönsaksbonden börjar bli gammal och långsam. Det känns nog lite som om luften börjat gå ur en de senaste veckorna.

Hur som så skördade vi bort de sista kålrabbina, grönkålen och brysselkålen nu under slutet av veckan och jag plöjde lite till igår lördag. Ännu idag skulle det varit möjligt att skörda och plöja men hur det är efter i morgon återstår att se. Har ännu lite kålrot kvar samt större delen av palsternackorna men dem försöker jag övervintra på åkern för skörd till våren. Kålrötterna kan eventuellt gå att skörda senare om det skulle råka bli varmare igen.

Nisse skrev om den långa säsongen för en tid sen och visst har den blivit lång, vi startade med plantdrivningen under senare halvan av mars så närmare 9 månader har man petat i jorden 🙂

Att säsongen är lång beaktas ändå inte av de statistikförande byråerna. Vi grönsaksodlare har ju i lag skyldighet att meddela odlingsarealer och skördemängder och det står i anvisningarna att man skall beakta hela året. Men det är ju lite svårt att i medlet av november meddela uppgifterna då skörd fortfarande pågår. Därför har blanketten blivit liggande med den påföljd att dom ringde upp häromdagen och undrade hur det är med skördemängderna. Det blev nu tvunget att uppskatta vad som sist och slutligen kan skördas och damen försäkrade att jag inte polisanmäls även om jag inte lyckas få det uppskattade skördat……. det står nämligen inget i lagen om att de lämnade uppgifterna skall vara sanningsenliga 😀 Dessutom var jag inte den enda som fortfarande höll på med skörden.

Kålrabbiskörd 11.12.2015. Ser ut som om min Iranske jobbare också är glad över att ytterligare en åker tömts på produkter :) — Kålrabbiskörd 11.12.2015. Ser ut som om min iranske jobbare också är glad över att ytterligare en åker tömts på produkter 🙂

Tak för virket

Förr åkte man med stockarna till sågen och kom hem med det sågade virket som staplades och så byggde man ett tak över stapeln av bakarna. Ein baka är alltså första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Men det går inte att såga allt på en gång med min Logosol utan man sågar litet virke då och då. Så det blir att ligga utan tak och torkar alltså inte.

Jag har länge tänkt bygga ett fast tak för det sågade virket och nu satte jag igång. Våren 2014 hade jag kört hem en massa stockar som jag tänkte såga men så kom köksbranden i maj och de har legat där nu i två somrar. Litet börjar de ruttna men de duger bra till ett enkelt tak för virket. Jag sågade i alla fall litet grövre virke till taket än jag hade planerat.

Stockarna lyfte jag på sågen med lastaren och det gällde att var ytterst försiktig inte bara med sågens linjal utan också med taket över sågen. Jag måste bygga om taket så att det kommer längre ut men har en lucka i mitten som kan hissas upp då man använder lastaren. Det behövdes bara grovt virke så jag körde med motorsågen och tog inte det så allvarligt med måttnoggrannheten.

Taket placerades så nära sågen som möjligt på andra sidan vägen till växthuset så man kan hämta virket med släpvagn. Där har vi i alla tider haft virkesstaplarna och de torkar bra i blåsten från slätten. Först satte jag en bädd av fyra meters raksågade stockar med en meter emellan att stapla virket på. Längden på taket blev närmare åtta meter så litet längre virke också skulle rymmas. Därefter ställde jag upp fyra stolpar i hörnen som sträävadist (stöttades). Väggar kan man inte bygga för man måste få bort virket lätt och så skall det torka effektivt.. Även om jag troligen måste bygga en vägg av lösa bräder mot slätten för att hindra att det blir fullt med yrsnö – men det får man se …

Nu behövdes de över sju meter långa plankor jag sparat efter torkbygget. Taket är ett enkelt pulpettak och takskivorna är två meter långa Onduline skivor av skryttad (korrugerad) takpapp. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i snart 40 år och de är ännu i gott skick – utom där jag körde tröskans tömningsrör genom taket. Jag glömde fälla ned det. De nya skivorna har större vågor (85 mm) och är stabilare. Det är samma sort som jag satt på trädgårdsskjulets tak.

Jag lyckades igen bygga i regnet och då jag fick upp takskivorna så blev det sol och vackert väder. Men vår lera fastnade överallt på stövlarna, byxorna, stegen och taket. Nå, den torkar väl till nästa sommer. Dagarna är så korta och mörka att jag måste ha pannlampa hela dagen för att se skalan då jag ställde in sågen. Det gick delvis att bygga i mörkret men det går inte bra att sikta med pannlampa så det tog flera dagar att smälla upp taket. Nu är det nästan klart men jag måste hämta mera skivor för det blev litet större än planerat. Det tar inte mycket mera tid att bygga litet större så jag gjorde det så stort som bara ryms mellan björkarna.

Fem brädstumpar och litet skivor till så är det klart och kan ta emot sågat virke. Fast jag misstänker att det snabbt blir fyllt av allt möjligt annat också som man vill ha under tak men inte vill släpa in i husen – lastpallar till exempel. Så jag får väl snart bygga fler tak …

Förutom duggregnet och leran har det varit bra byggväder. Det har varit så varmt att man kunnat jobba utan handskar. Nu skall det bli litet kallare men inte så kallt att man vågar fara till skogs. Till det behövs -10 grader i en vecka på barmark. Men man kan alltid hoppas på köld :-).

Som gamla gastar

Ja, som gamla gastar står de där och glor på en när man går förbi. Det som i tidernas morgon utgjorde en kärna i gårdens liv och leverne är nu alldeles för smått och klumpigt att ha att göras med. Det som inte används, ständigt repareras och underhålls, kommer sakta att falla offer för förruttnelse, och att hinna undan förruttnelsen är inte lätt när man är en kratta på att bygga, har fullt upp med de hus som fungerar, och dessutom har alldeles för många små kojjor att hålla reda på istället för någonting större, som fungerar lättare att använda. Jag räknade en gång till ca30 små tak som vi håller reda på här på holmen… Inte bara jag, men ”tak som tillhör min familj, som man kan hamna med på takläggartalko till”. Det handlar då om allt från lekstugor, rior, lador, strandbodar, källare, osv, alltså allt som har ett tak, som gärna skulle få vara tätt, för det finns nåt som gärna skulle få bevaras på insidan.

De står där som gamla gastar och glor på en när man går förbi. In ska man snart börja akta sej för att gå, och jag har försökt tömma bort det som finns på insidan. Det är när något gammal hus skall tömmas som man inser hur mycket saker det finns i världen. Men, vad ska man göra av alla möjliga gamla grejjer? Inte bränna upp. Det har jag på det klara. Eller? Suck, vad ska man ha det till då?

Det som inte håller att ta i, så det måste/kan och får man bränna upp, men redan husens fina breda brädfodring, som är murken nere, men lite hållbar upptill? De är så häftiga på sitt eget sätt, så de ska jag spara. Tror jag… Endel av dem… Hmm… Till vad då? Ja, inte vet jag, men brännas ska de inte… Och så har man då åter en återvändsgränd man inte smidigt kan trassla sej ur, utan att huvudet spelar spratt.

Själva fähusdelen (till vänster i bild) är av tegel. Eller nåt sådant. Visst är det tegel, men de var nog ganska sand-starkt blandning när de tillverkades. Så, håller de i 100år till, (antagligen inte) eller får följande generation på gården nippor och problem med det om man sparar det. Hellre kan jag ta mej an tabernaklet nu så följande får fundera på nåt annat. OM det kommer någon följande som vill filura på här, det vet man ju inte heller, men om. Man måste alltid räkna med att någon kommer att få ta sej an det, om inte jag gör det. Visst, det går det också, men, jag vet hur det är att börja från minus-sidan, med att riva först och sen bygga uppåt, så det vill jag helst inte sätta på någon annans huvud.

Sånt här funderar man. Kanske jag skulle få rumpan i ring i höst/vinter och få bränt upp det som brännas kan, renovera upp kåkarna, eller så… suck, får de stå där ett tag till, tills de kommer ner, och sen… ja, vad sen…

Klimatfrågor.

Plusgrader dygnet runt i början av december, till och med under dagar och nätter med klart väder, får en att undra över om det ändå är som expertisen menar att människan håller på att rubba klimatförhållandena. Och med det förorsaka vittgående följder med extrema väderförhållanden. November lär globalt sett ha varit den varmaste november som någonsin uppmätts och det är väl globalt man måste se på saken för lokalt kan det ändå vara naturliga svängningar i vädret som noteras. Klimat diskuterade vi också med anledning av den varma hösten och pågående klimatkonferens i Paris under fredagens diskussionstillfälle ”fredagsklubben”.

Vad gäller varma höstar så är det inget den senfärdiga grönsaksbonden ogillar precis. Nisse skrev för en tid sen om den långa säsongen och här är säsongen fortfarande igång. Ännu pågår lite skörd av bland annat kålrötter och även lite plöjning återstår. Jag kunde väl ha börjat vara klar om inte förkylningen slagit till, det gick några dagar ”i haisk” men nu börjar näsan torka upp och styrkan återvända 🙂

Kålrotsskörd i varmt och soligt väder under självständighetsdagen 2015.

Några fina skördedagar har också ”slarvats” bort med möten som hör senhösten till men det kan inte hjälpas. Nu senast har det mest varit skogliga frågor på tapeten och under skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte förra veckan besökte vi kraftverket på Vasklot där man nu satsat i en stationär flistugg av den grövre sorten. Tyvärr var silon full under vårt besök så vi kunde inte med egna ögon se den i drift men tuggen lär ha kapacitet att på 20 minuter tugga i sig ett helt långtradarekipage med flisved. I princip motsvarar det vad chauffören med bilens kran klarar av att lossa lasten. Tanken med den stationära tuggen är att man sparar in lite på transporterna i och med att flisved tar mindre utrymme än färdig flis. Omlastningarna blir också färre då veden hämtas direkt från upplaget skogen och ibland kan det vara svårt att på smala skogsvägar få plats för flistugg och transportfordon. Eldriven stationär tugg är dessutom både resurs- och klimatvänligare än dieseldriven dito. Flisråvara finns det gott om här vid kusten och varmare klimat gynnar tillväxten. Vi borde öka uttaget ur skogen för Finland utnyttjar nu endast 70% av den årliga skogstillväxten, fortsätter det så här blir mycken energi kvar i skogen och från ruttnande ved frigörs ytterligare koldioxid som lär vara en av bovarna till klimatförändringarna. Blott nu klimatet tillåter arbete i skogen för om den senfärdiga grönsaksbonden gläds åt varma höstar så önskar sig skogsbonden kyla på barmark så att marken fryser till så att bärighet för skogsmaskinerna fås. Det har varit litet dåligt med det de senaste vintrarna.

Flistugg av det grövre slaget vid kraftverket på Vasklot.

Ett billass flisved i väntan på "tuggning". — Ett billass flisved i väntan på ”tuggning”.