Sida 173 – Bondbloggen

Ett evighetsprojekt?

Kommer inte ihåg om jag tidigare nämnt om det här på bloggen, men för några år sedan köpte vi en byggnad här på Heisala som i tiderna har fungerat som folkskola.

Hur gammal byggnaden är vet vi inte, men så mycket har vi fått reda på att den före skoltiden har varit en villa, som förmodligen tillhört nån Wiklund från Åbo. På den tiden, alltså slutet av 1800-talet början på 1900-talet var byggnaden karaktärshus för det som då var s.a.s. huvudgården på ön. Till den gården hörde bl.a. en ladugård, hönshus, ett för den tiden stort magasin, ”smidjå”, arbetarbostad, kvarn och diverse mindre byggnader. Den gård där vi bor har från första början bara varit ett torp under gården som idag består av fatigheterna Uppgård och Nedergård. Vad gården har hett på den tiden vet jag inte. Som sagt bodde troligtvis ägaren till gården i villan, eller så hade man det som ett fritidshus.

Anttes farmors föräldrar och några andra släktingar flyttade till Heisala 1921 och köpte då gården och torpet. De sålde dock villan till kommunen redan året därpå och flyttade dels till gamla arbetarbostaden och dels till torpet där vi idag då bor.

Skolan öppnades 1923. Förutom Heisala barnen gick där också barn från närliggande holmar. Bl.a. har Anttes farmor och hans föräldrar med syskon gått där. Skolverksamheten var igång några årtionden och slutade 1963. Därefter stod byggnaden tom i några år och köptes sen av två familjer från Åbo.

De renoverade byggnaden till en del, bl.a. gjorde de en inne toalett och dusch. De gjorde också om den tidigare kalla vinden till rum.

I övre våningen fanns också internat där barnen fick övernatta om man inte säkert kunde färdas hem till exempel p.g.a. menföre. Köksan hade också ett eget rum på vinden.

Man övernattade alltså i övre våningen, lärarens bostad med kök och två rum samt egen ingång och klassrummena fanns i nedre våningen.

Ugnarna som man ser till höger på bilden är ursprungliga och svärföräldrarna har berättat hur det hörde till elevernas uppgifter att ta in ved och elda. Katedern fanns ungefär där som pulpeterna nu står. Pulpeterna är föresten från skolan i min hemby.

Köket var också under skoltiden ett kök. Utöver det användes det som slöjdsal och gymnastiksal.

Inläggets rubrik Evighetsprojekt syftar på det att vi inte ännu fått så hemskt mycket gjort åt byggnaden. Vi köpte den med tanken att hyra ut byggnaden som så eller som nån sorts bed and breakfast. B&B idén har vi begravat eftersom det binder en person helt och hållet, så i praktiken borde vi anställa nån. Just nu ligger det närmast till hands att vi hyr ut byggnaden i sin helhet, antingen till ett veckoslut/vecka/månad, hur man kommer överens. Men först måste vi lite renovera inne och det blir sommarens projekt. Ute har vi huggit och röjt upp runtom gårdsplan så att det mera har börjat påminna om hur det såg ut förritiden. Sommarens uteprojekt är att få huset målat samt ett staket byggt där som det en gång tidigare stått.

På sätt och vis har cirkeln slutits då byggnaden igen övergått i släktens ägo. Tiden får visa vad som händer med den i framtiden 🙂

Säsongsstart.

Så var det åter dags att inleda en ny odlingssäsong, den 28:e i ordningen för vår del här i Långmossen. Det är väl inte längre lika spännande att köra igång odlingen som det var de första åren. Lite mera rutin blir det för varje år men ändå så är inte det ena året det andra likt. Vädermässigt blev det lite halvfuktig inledning i år. Det är ändå ganska varmt och snöfritt så det andas tidig vår för tillfället. Man vet inte vad april för med sig men lika så bra att inleda odlingssäsongen trots det, i år i alla fall någon dag tidigare än normalt. För vår del är det sådd och plantuppdrivning av grönsaksplantorna som står först i tur och av dem brukar vi inleda med purjosådd, så också i år.

Trots att den biologiska klockan inte riktigt är överens med kronografen så här första dagen med sommartid så lyckades vi i alla fall klara dagens sådd. Och det kändes riktigt inspirerande att åter få känna doften av fuktig torv och höra det taktfasta dunket från såmaskin. Dessutom var det riktigt roligt att se barnbarnens entusiasm med att peta ner ett och annat frö ”by hand” 🙂

Delad glädje är dubbel glädje :) (foto Rosmarie Finne) — Delad glädje är dubbel glädje 🙂 (foto Rosmarie Finne)

Samma sol….

….som hos Nisse 🙂

Morgonstund har guld i mun....... åtminstone lyste solen guldgul i morse. — Morgonstund har guld i mun……. åtminstone lyste solen guldgul i morse.

Även här var det tidig väckning för att få ut det sista virket ur skogen innan värmen och regnet blötte upp plogtiltorna. Vi har nu till all lycka haft några kalla morgnar och under morgontimmarna har jag lyckats få ut det sista virket som jag högg längs de sista dikeslinjerna. I och med att jag är tvungen att köra över både kumminåkern och grannens plöjda åker för att få hem virket så vill man ju inte spåra sönder marken och då är det bra med lite tjäle. Någon egentlig tjäle har vi inte haft men i och med några kalla nätter i följd så har ytan frusit till lite. I går var det fruset nästan hela dagen och idag gick det bra fram till regnet på eftermiddagen så jag lyckades få ut allt som jag avverkat den senaste veckan. Ännu fattas det lite flisvirke för nästa vinter men i och med att dikeslinjerna nu är klara kan jag flytta till fastare mark med bättre bärighet.

Risbädd.

På avverkningsplatsen i skogen har frånvaron av tjäle inte gjort så mycket skada ifall man har fått till en rejäl risbädd. Det är egentligen helt otroligt hur bra en rejäl risbädd av granris bär tunga virkeslass. Men man kan ju inte hugga nya vägar överallt för att få ris att köra på så visst har det varit lite spännande att se om marken håller på transportsträckorna. Med att sätta lite mindre lass och plocka gamla stubbar i hålen har det i alla fall lyckats. Men nog är det knöligt att köra över stubb och sten när det är snöfritt, man har fått ”krypa” fram för att hållas kvar i sätet. Man är dessutom väldigt tacksam för bomstyrningen på vagnen som möjliggör lite slalomåkning runt de värsta knölarna.

Risbädden fortfarande intakt efter flera lass trots blöt kärrmark i botten.

Egentligen borde jag fått några dagar fint skogsväder till för att hinna gallra igenom resten av beståndet runt dikena men det får nog bli till en ny vinter. Jag får be grävmaskinsföraren jämna till dikesvallen så att jag kan köra där nästa vinter. Hade det inte varit för problemet med bärigheten så skulle det nu varit idealiskt att jobba vidare………snöfritt, korta stubbar, några minusgrader på förmiddagen och långa ljusa dagar med fågelkvitter……..kan det bli bättre?

Dödsfällor.

Dödsfällor finns det många av i skog och mark men vill med detta inlägg påminna om en som är aktuell så här års. Rotvältor efter vindfällen som lämnats att stå på kant har tendens att falla ner nu när marken tinar upp. Jag brukar om möjligt bryta ner dem med skogskran eller köra ner den med traktorn för att undvika risken att folk eller fä skadas. Det är inte alltid som det lyckas ifall marken är hårt frusen men speciellt i närheten av bosättning är det säkrast att försöka få dem nerkörda. Vill minnas att jag i samband med någon arbetsskyddsskolning fått höra att några lekande barn förolyckats i Tammerforstrakten då de lekte intill en rotvälta som av vårsolen tinade upp och föll igen.

En kvarlämnad rotvälta som befinner sig intill tjäl- & snömätningslinjen.

Inte vinter – inte vår …

Skräpväder. Idag var kanske sista dagen med hyfsade vintervägar. Vi har klarat oss länge här i jämförelse med Österbotten. Sonja på Heisala tycks ha vår men här är minsann ingen vårkänsla. Det regnar, blåser och är ganska kallt. Regnet kan förstöra vintervägarna men inte blir det någon vårsådd än. Enligt tiodygnsprognosen skall det åter bli minusgrader på nätterna nästa vecka.

Jag fick ut sista lasset props idag (utom vid vägen där jag kört med processorn). Ur den synvinkeln är det ingen katastrof men flisved behövs ännu. Vid vägen (grusfylld) kan jag säkert köra en hel del gallringsvirke än. Vintervägen över mossen vågar jag knappast köra över mera. Om det nu inte blir -15 grader i april vilket har hänt förut. April för ett år sedan var ändå ganska varm. Men då jag ser på kurvan för dagsmedeltemperaturen så var det lika kallt på midsommaren som i april 2014 …

Jag har lämnat alla andra aktiviteter och bara varit i skogen den senaste tiden. Men nu måste man börja fundera på vårsådden så småningom. I går var det stödinfo på Liljendalgården. Tyvärr hade inte mycket ändrats sedan förra infon i februari. Ingenting är klart och blir tydligen inte heller. Så vi får kasta krona och klava vad vi skall så. Täckningsbidrag i all ära men då vädret inte ingår i kalkylerna så kan skörden bli hälften av antagandet och så står man där med sin tvättade hals. Odla kummin – det är det brist på ! Och om vi alla odlar kummin så är det kvickt slut på den bristen.

Nå, det är klart att 75 % blir vete och 5 % träda. Det kräver villkoren. Men jag vet ännu inte vad den resterande 20 % skall bli. Åtminstone blir det inget som man inte kan bekämpa kvickroten i. Jag har ännu ett elände från förra naturvårdsåkern. En möjlighet är rybs även om den är problematisk på många sätt – speciellt bomullsmöglet som kan vara rent katastrofalt. En annan möjlighet är att odla nånting som är så billigt som möjligt. Gröngödslingsvall skulle kunna vara bra. Förra gången växte klövern som en galning. Men jag fick också där problem med kvickroten.

Just nu siktar jag på att skaffa nya tallrikar till Rapiden. De gamla är ganska slitna och eftersom jag skall så direktsådd så kan det behövas tallrikar som skär ordentligt. Få se hur jorden reder sej inför sådden: Mör eller seg bädd ? I fjol var den riktigt mör men det betyder inte att den blir det i år.

Intressant är att se på åkrarna nu då de inte är bearbetade alls på hösten. Nu syns alla svackor mycket bra. Nästa höst borde jag skopa en del åkrar så att man får ytvattnet att rinna bort. I grunda svackor behöver man bara få bort ett par centimeter av ytvattnet så minskar det med 80-90 %. Resten torkar solen lätt upp.

Men här hos oss misstänker jag det är långt till vårsådden än. Och jag hoppas det för jag vill inte ha ett bakslag likt midsommaren i fjol. Bättre att det är kallt nu och sedan blir varmt på sommaren. Nå, det kan vi inte göra nånting åt …

Det blir verkstadsarbete då det regnar och så gallring ifall det ännu går. Pannrummets styrning blev också på hälft då skogsarbetet började. Så det finns regnvädersarbete alldeles tillräckligt.

Till sist ett foto från en morgon i mars. Tidigt på morgonen går jag ut och sätter värme på skogstraktorn och då vaknar man snabbt. Och så har det sin charm att se solen gå upp.

Vårbruket igång

Vårbruket har kommit igång rekord tidigt i år. Någon större brådska är det ju inte, vi har ju trots allt först 27 mars idag, men igår var Antte och Kalle och gjorde lite kompletteringssådd på ett par vallåkrar här på Heisala.

På Facebook kunde man också läsa att man i Sjundeå har sått det första vårvetet igår och i dagens Landsbygdens Folk finns en artikel om en potatisodlare från Pargas som satt första potatisen redan i februari.

Tidig start på säsongen, förstås inte riktigt med full fart ännu. En av de (få) sakerna jag kommer ihåg från mina agrolog studier är det då vår växtodlingslärare präntade i oss att fröet behöver kyla för att det ska börja gro. Nu återstår det då bara att se exakt hur mycket kyla fröet behöver och kanske framför all hur mycket kyla det tål.