Sida 183 – Bondbloggen

Verkstadsväder

Snön smälter och det regnar. Inget bra skogsväder alls. Men jag har en hel del att göra i verkstaden så det har blivit svetsning den senaste tiden. Först skar jag bort den gamla kuggkransen från lastaren.

Den nya kuggkransen har ett inre stöd av vinkeljärn fastsvetsat. Det kommer in i fyrkantröret som fungerar som torn för lastaren. Det har gått åt flera kilo elektroder och en hel del skivor till vinkelslipen. En bra svetsare behöver inte använda slipen så mycket men en elektrodstekare som jag litar mera på vinkelslipen. Det går också för en dålig svetsare att få starka fogar om han slipar bort hälften av det han svetsat. Fickor med slagg får inte finnas inne i svetsfogen. Så jag slipar och slipar …

För säkerhets skull satte jag ännu yttre stöd utanför fyrkantröret. Jag litar inte riktigt på mina svetsar. Min lastare blir allt tyngre ju mer jag svetsar på den.

Sedan skall lastaren sättas ihop igen. Det börjar bli rutin eftersom jag skiljt åt den i små delar ganska många gånger. Det går ganska bra med den stora frontlastaren. Man kan lyfta med stor precision genom att använda skopcylindern.

Annars bra men man måste springa upp och ned i bägge traktorerna många gånger innan man får tornet på rätt ställe och att passa i kuggarna. Förstås är det bra med motion … Så ska bommen på plats och det litet besvärligare att få den precis i rätt läge så man kan slå i tappen.

Efter att ha hoppat upp och ned i traktorerna ett tjugotal gånger så fick jag bommen fastsatt. Sedan blev det litet paus för jag hittade inte tappen till lyftcylindern.

Det var i alla fall bra med litet varmare väder för det här arbetet. Man måste arbeta med bara fingrar för det mesta och då är det inte roligt med -20 grader. Jag har en hel del slangar att koppla ännu men det kan jag göra inne i verkstaden. Sedan får man bara hoppas att lastaren håller ihop. Den är lappad ganska många gånger men i senaste Koneviesti såg jag en modern gallringsprocessor. Priset var 270 000 euro så motivationen att lappa ihop mitt gamla skrot ökade väldeliga.

Jag har ännu Zetorn i verkstaden för att byta fjädrarna i bromsarna. Det låter som en enkel sak men halvaxeln skall bort för att man skall komma åt bromsarna. Vädret skall vara kallt ett par dagar men sedan blir det igen varmt. En vecka verkstadsväder till.

I skogen…..

……borde jag kanske hållits. Inte för att det heller skulle ha garanterat att jag hållit mig fri från flunsan men risken att smittas hade i alla fall varit betydligt mindre.

Odlarseminarium.

Jag deltog förra veckan återigen efter ett par års paus i det årliga odlarseminariet för grönsaks-, frukt-, och bärodlare. Normalt brukar jag så gott som årligen sen slutet av -80-talet delta men de två senaste åren har det arrangerats lite väl nära inpå min årliga skidresa. Nu kommer skidresan att arrangeras lite senare så det gav möjlighet till deltagande, dessutom hade jag lite affärer i Åbo-trakten som jag kunde sköta på samma gång och då jag erbjöds skjuts under delar av resan passade det som hand i handske.

Vi ”specialväxtodlare” är ju en liten grupp i landet så med ca 250 deltagare i seminariet kan man räkna med att uppskattningsvis 5% av landets odlare fanns representerade. Det är inte många gånger under året som man har chans att träffa så många av sina kollegor så seminarierna ger förutom en hel del branschinformation också goda möjligheter till att diskutera och utbyta erfarenheter. Dessutom samlar seminarierna annat branschfolk som representanter från affärsliv, rådgivning och myndigheter.

”Ren hand – smutsig hand”.

Förutom oss odlare fanns det väl närmare ett tusen personer från olika håll och kanter på färjan vilket naturligtvis medför att man utsätts för risken att smittas av de influensabobbor som cirkulerar så här på förvintern. Man berör gemensamma föremål, skakar hand och får kanske någon kram av dem man är närmare bekant med. Jag lider nu inte av bacillskräck och är man relativt frisk så tål man väl en och annan bobba om de nu inte blir alltför många. För att lite decimera kontamineringen brukar jag hålla lite skillnad på höger och vänster hand så att höger hand är den ”smutsiga” och vänster hand den ”rena”. Höger hand använder jag således till handskakningar och att ta i föremål som andra berört medan jag använder den ”rena” vänstra handen till att peta mig i ögon, näsa och andra kroppsöppningar 🙂

Nu är det ju otroligt svårt att vara konsekvent i sitt handlande, man knäpper ihop händerna, applåderar och tar i misstag i föremål med fel hand. Hur som helst så överskreds smittotröskeln i något sammanhang och jag har nu fått gå på halvfart några dagar med muskelvärk, stegring, snor och nysningar vilket inte är något vidare muntert. Därtill var det i början av denna vecka några dagar med någorlunda vinterväder som bra hade passat till skogsarbete och skidåkning och med bara 3 veckor kvar till BotniaVasan hade det varit hög tid att få lite träning. Idag då det verkar som om de värsta förkylningssymptomen börjar vara över så har vädret varit regnigt, blåsigt och varmt vilket definitivt inte passar varken skogsarbete eller skidåkning. Att det är dåligt vinterväder är ändå inte så underligt då man hör radion meddela att havsvattennivån ligger på +83cm i Vasa.

Att jag skulle ha hållit mig i skogen garanterar ändå inte att jag skulle undgått förkylningen den kan ju lika gärna ha ”burits” hem från till exempel skolan med barnbarnen då det ingalunda är så att jag är den enda i nejden som är förkyld. Många har dessutom drabbats av en besvärligare variant som tagit flera veckor att kurera. Om jag nu är i skick till nästa vecka så är det väl egentligen inte mycket att orda (eller skriva) om och var det så att jag fick smittan på färjan så var resan ändå den värd för så pass intressant och roligt var det att återigen delta.

Med tanke på att mer än halva januari månad passerat ser det onekligen illa ut med skogs- och skidföret för andra året i rad.

Traktortimmar II

Christer beställde lite funderingar om antalet körtimmar på traktorerna på våra kolhoser och därmed kanske lite om traktorer i allmänhet. Här kommer mina

Förr var hästen det centrala på ett jordbruk. Alla gamla hästmänniskor som ännu fanns kvar i min barndom mindes sina hästar, mindes vilka som varit snälla, bångstyriga och så vidare. Stina hette vår sista häst, avpolletterad när jag var tre år så den minns jag inget av, men grannänkans Lena, den minns jag fragment av.

Vår tids hästar är ju då våra traktorer.

Den här gården har inte sedan 1967 haft bara en traktor. Det har ända sedan dess alltid bott åtminstone två på gården, dock så att på sextio- och första halvan av sjuttiotalet handlade det om två bolagstraktorer, vi var alltså två gårdar som samägde två traktorer. Om dessa maskiners användningstimmar vet jag noll och intet, men jag har faktiskt min vana trogen båda exemplaren återinförlivade med övriga museala fornlämningar på tomten, men ingen av dessa är i någon som helst användning mera, och i båda fallen har timräknarna stannat för länge sen. Båda är dock kördugliga och startas upp åtminstone en gång varje sommar. Just det, jag glömde presentera dem, det är en Fordson Major årgång -55 och en röd David Brown 990 årgång typ -67.

De övriga traktorerna som slitit i vår lera är en Valmet 702 av årgång 1974 (som faktiskt köptes på min 10-årsdag) och som senare byttes mot en Case 1490 år 1983. Pappa var lite konservativ i den affären för jag brukar säga att Casen var Närpes sista bakhjuldrivna nya traktor som kom till gården då i april 1983. Med Valmeten var det lite tvärtom för jag vill minnas att med en Valmet 702 i mitten på sjuttiotalet låg man i framkant bland traktorägarna. Valmet 702 var ju första traktorn med någon slags ergonomi, plant golv och en tät hytt som med sina klara växthusglas och dåliga fläktar gav en en föraning om helvetet i varje vårbruk. Det var varmt om man säger så.

Valmet 702 år 1974, en jättemodern Tume kombimaskin och en så småningom blivande bondbloggare.

Case 1490 år 1984 och dåtidens harvklassiker. Potila

Ovanstående Case hade en finess som man knappt ens kunde drömma om innan- 4 stycken kopplingsfria växlar, den sk hydra-shift funktionen som var riktigt trevlig att använda, och som fungerade helt klanderfritt så länge det var över -20 grader. Det var egentligen den första riktigt stora traktorförändringen, som ju då bara var början på en lavinartad teknikutveckling på traktorfronten.

1989 blev jag då förvaltare och ville naturligtvis på ungdomars vis omedelbart ha en ny fyrhjulsdriven traktor. Valmet, Ford, och MF var intressanta. Habegäret jobbade hårdast för en Ferguson 3060 som då kostade 149.000 mark. De andra var i ungefär samma prisklass.

Det slutade med en Zetor 6045 som kostade 89000 mark. Lite sved det nog att bara ha råd med en öststatare och kommentarerna från blivande kollegor var också ganska sura. Ingen – allra minst jag trodde väl då att ”bolsjeviken” som pappa döpte den till skulle bo kvar hos mig ännu 2015 – men så blev det. Den lilla Zetorn har jobbat på perfekt och jag trivs än idag strålande med den enkla tekniken och de billiga delarna och de underbara tekniska lösningarna. Tyvärr har den idag blivit några nummer för liten. Det finns ingen mer åkermaskin kvar som Zetorn orkar med vilket gör att nyttjandegraden har sjunkit radikalt – och nu bara ligger på ca 50 timmar i året. I sin ungdom gick den närmare 300 timmar per år och har nog gjort sitt på tegarna. Idag är det närmast vagnar och vedklyven som är samarbetspartners för Zetorn, men kvar i huset, det skall den förbli.

Casen bytte jag 1995 till en Case IH 4230, en fullständig engelsk katastrof. Motor och växellåda samt hyttkomforten var bra – resten var bara eländigt. T.o.m färgen ramlade av när man tvättade den. Jag orkade med den två år och därefter bytte jag – mitt infernaliska dumhuvud – till en likadan. Som inte var mycket bättre. Den orkade jag med till 2002 när mina Casenerver havererade fullständigt.

Case MX 4230 1995

Valtra hade på denna tid en försäljningspunkt i Närpes och dit hade kommit en traktor som jag i det närmaste impulsköpte. dvs en färdigbyggd demovaltra för 54.ooo euro med lastare. Råd hade jag inte men jag var såpass arg på allt vad Casar hette att jag betalade vad som helst för att komma bort från dem. Senare har jag förstått att det nog inte var märket det var fel på, utan modellen.

Valtra ännu boende på affären 2002

Brukstimmarna då? undrar vän av ordning.

Jag märker en att brukstimmarna på traktorerna faller från år till år. Det har ju alltid varit så att mina maskiner har rullat vår och höst och däremellan stått ganska stilla. Ännu för några år sen brukade det bli ganska precis 250 årstimmar på Valtran och 150 på Zetor.

I takt med att kostnaderna har jagats och redskapen har blivit större har också drifttimmarna fallit radikalt på traktorerna. Detta är förstås ur en ekonomisk synvinkel bara bra, för mindre timmar betyder ju mindre slitage och framför allt mindre bränsleåtgång men å andra sidan mår inga maskiner bra av att stå för mycket, och precis just där börjar jag vara idag. Valtran går ungefär 200 årstimmar fördelade på 100 i maj, 50 i oktober och 50 under resten av året. Zetorn går som sagt ungefär 50 timmar ganska jämt fördelade över året.

Årsbränsleförbrukningen har fallit från ca 2500 liter per år till ungefär 16 – 1800 liter och det om något är bra.

Idag är Zetorn körd 1600 timmar och Valtran 2300 och jag börjar starkt misstänka att det ännu om 10 år är dessa båda hästar som flyttar mina redskap runt på åkern. Det börjar inte finnas någon rim och reson i att sälja bort Valtran heller för det är en modern traktor som har både elektronik i växellåda och hydraulik och som dessutom har alla finesser man behöver så varför skall man avyttra en sån kompis?

För tusen år sedan

Igår hade vi genomgång av den senaste teatern om Hindersby. Det är ingen kort period som stoppas in i en två timmars pjäs utan närmare 700 år. De första nybyggarna kommer till Hindersby med björn- och vargspjuten redo. Det var för tusen år sedan. Ingen vet exakt varifrån de kom och när. Historiker i all ära men de bara spekulerar de också.

Men före det ser vi vilda vrakplundrare från skärgården. Vi får också se hur Harpan tar dem i örat och bankar in gudsfruktan och hyfsat beteende i dem. Så gick det till då Reimars blev lotsställe. Enligt Mosabacks Isa (Isa Stenberg) som skrivit pjäsen.

Visst är det här bondens vardag just idag. Halva byn är med i pjäsen på något sätt. Repetitionerna har hållit på i ett halvår redan och på fredag smäller det till med premiär. En ytterst komprimerad historielektion och fasen så rolig … Men visst var det frågan om huruvida nybyggarna skulle överleva den första vintern i byns skogar och kärr.

På dagarna svetsar jag skogslastaren och på kvällarna dokumenterar jag teatern i video och foto. Byn har satt ned så mycket krafter på teatern att det måste sparas för eftervärlden. På Hindersby.net finns mera om teatern och telefonnummer för att boka biljetter. Det är inte bara vrakplundrare och bönder med i pjäsen utan en massa kungar också – spelade av Robert Jordas, växhusodlare och skådespelare.

Från Birger Jarl till Gustav III.

Hur långa stövelskaft har du?

Jag ville inte testa mina, jag behövde inte, för det var söndag, men någon morgon kan det nog bli att se om stövelskaftena räcker till, Mathias stövelskaft gör det inte, men hur tung kan en 7 åring va…

Till höger, om alarna till höger, på höger sida om björkarna, men på vänster sida om elstolpen, och sen i en vid båge till bron man ser till vänster, där går vägen. 🙂 ungefär.

Vår väg, vår livlina. Här färdas varje dag jag och Mathias när han ska till och från skolan, och om man ska och handla. Syster Alice med familj färdas här morgon och kväll när de skall till jobb och dagis, och min pappa färdas här till jobb nästan alla dagar. Jag behövde förut inte på klockslag eller dag hemifrån, men nu skall Mathias till skolan, så nu är det klockslag lite hela tiden längs dagarna.

I söndags var det såhär. Helt ok. På en söndag måste man ju inte åka någonstans, så det var bara att hållas hemma, men, hur blir det om det någon morgon 07.15 ser ut såhär när man kommer ner till stranden. Hmm. Båt. Ja, dom flesta är på land. Vi har haft så kallt att det lagt rätt tjock blåis i vikarna emellanåt, så därför har vi dragit upp alla båtar, utom en. Man kan inte dra upp alla båtar, och drar man upp dem måste man laga det så för sej att man enkelt kan skjuta ut dom tillbaka om det behövs. Jag har min större båt att stå på trailer, och med traktorn kvar framför så jag kan skjuta ut den om det behövs, men tid kommer det också att ta, men det går på någon timme det iallafall. En båt på vattnet, och den är i en vik på andra sidan där det inte fryser så fort, men ska man 07.15 iväg, vattnet står högt och det är några grader kallt, så snurran kan vara frusen, hmm… hur gör man då. Ja, man blir lite strandsatt eller få ta till årorna. Om det inte blåser…

Att hålla på och fundera ut, hur gör jag om det blir såhär… och hur gör jag om det istället visar sej att det blir sådär, det är en vanesak. Man lär sej av lite misstag och man gör mycket av gammal vana. Men, lite mer måste man tänka till än om man bor med ”land undi fot”, alltså att man har fast mark under fötterna hela tiden vart man än ska. Om bilen strejkar är det ingen fara, ”man har land undi fot” och kan gå, men om båten strejkar har man inte ”land undi fot” och är med det samma i en knepigare situation. Härifrån holmen kommer vi oftast då vi har ”land undi fot”, men nu kråtar det sej med det också sådär mitt i allt. Endel dagar. Förhoppningsvis inte så många gånger till i år, det sades förr att alrötterna skall tvättas 3 gånger innan det blir vinter, och nu börjar det nog bli välsköljt kring de flesta alrötterna.

Råkar i skogen.

Trots minusgrader och att jag packat till snön med traktorn så har inte spåren frusit till ännu. Det verkar vara en hel del värme magasinerat i jorden i år då det var så länge varmt. Så ännu hittar man helt ofrusna vattenfyllda pölar i skogen. Det betyder att man än så länge bara hugger på hög, som väl snart snöar ned 🙁

Då dessutom grävmaskin som skall rensa dikeslinjerna lär vara i antågande vill man ju så snabbt som möjligt få bort det virke som nu ligger i vägen.

Vinsch?

Det här med problem med framkomligheten och fjolårets fastkörningar har fått mig att fundera på att skaffa en vinsch. I och för sig har jag del i en kraftuttagsdriven trepunktskopplad vinsch som morfar köpte åt släkten att använda, men den är ju lite svår att få med sig och finns därmed inte tillhanda vid plötsliga vinschningsbehov. Har därför funderat att skaffa en att sätta i nosen på traktorn för att vid behov få lite draghjälp och för att dra ner fastfällda trän samt dra in trän som jag annars inte når med kran.

Vill minnas att jag läst i nåt tidigare inlägg att Nisse använder hydraulisk vinsch? Vad slags kapacitet har den?
Elvinsch (12V) också ett alternativ som kanske är lite lättare att installera och koppla bort när den inte används men dom verkar lite långsamma med bara några meters hastighet i minuten.