Och sparkarna bara fortsätter

En av våra första kalvare, Jättebra som jag senast skrev om, har på något mystiskt sätt lyckas få ett spentramp åt sig. Trampet hände på tisdag morgonen då vi hade avbytare och hon kunde inget annat göra än låta spenen och såret vara åt mig till kvällen.  Då jag först såg spenen verkade det inte så illa, men efter en närmare titt såg jag att spenändan var ”skalad”. Ingen mjölk läckte dock ut så spenändan och spenkanalen verkade vara hela.

Jag tog Jättebra till roboten och lyckades tömma spenen på mjölk. Då tänkte jag att vi mjölkar den fjärdedelen endast varannan gång  och lämnar den så småningom i sin så att spenen har tid att bli frisk och den eventuellt sku fungera efter nästa kalvning. Mjölkning varannan gång betydde då det att jag tänkte mjölka den igår kväll igen, men det tyckte då Jättebra att var en jättedålig idé. Jag förstår ju nog att spenen måste vara grymt sjuk, så jag lät den nog ganska snabbt vara då hon började ”gå” fram och tillbaka i roboten och var riktigt irriterad över situationen.

Efter henne kom Jade in i roboten och jag funderade nog lite då den varken kände igen henne eller delade ut foder. Det är ju frågan om en dator så jag tänkte att den kanske bara hängt upp sig på något sätt. Men då det gick lika också för följande ko tittade jag lite noggrannare efter och märkte att Jättebra faktiskt hade stigit på ”tunnistin”, alltså den delen som avläser transpondern på kon och berättar för datorn vem det är.

Den mjölkade ju nog om man för hand satt in kornas numror så jag fixade allt annat färdigt av mina sysslor tillika som jag hjälpte roboten. Antte kom sen ner och körde fodret och började undersöka roboten närmare. Efter ett samtal till DeLavals hjälpservice var diagnosen klar; Då Jättebra steg på ”tunnistin” revs det av en kabel som förorsakade korstlutning som i sin tur förstörde kretskortet som sköter utfodringen. Så därför kände den varken igen korna eller delade foder åt dem. Suck.

Klockan var en hel del vid det laget och det skulle ha tagit timmar för dejourerande servicekarln att komma till oss. Då det dessutom blåste ganska så hårt och vi ändå hade en annan servicekarl på kommande idag, så bestämde vi att det är enklast att vi sköter natten själva och väntar på morgonen då förbindelsebåten igen går.

Meningen var att Antte skulle börja och jag skulle fortsätta med robohjälpen, men han tyckte sen att i stället för att ha två riktigt trötta i huset idag är det bättre att vi har bara en riktigt trött och en normalt trött, så han beslöt sig för att vara hela natten i ladugården och jag gick ner till klockan fem för morgonpasset.

Servicekarln är ännu här, men nu borde roboten igen vara fixad. För Jättebras spenes del kan jag bara konstatera att den förblir orörd. Om det inte har farit in några bakterier i juvret, torkar den nog smånigom ihop och hon fortsätter sin karriär som trespenad. Om det ändå har farit in bakterier och den blir inflammerad, ja då får vi ta det problemet sen!

 

 

Till skogs !

Nu är äntligen helgeländet slut. De reservdelsfria dagarna är över och man vågar andas ut. Visst kan och har vi varit i skogen under helgen också men det gäller att vara försiktig för man får inga reservdelar om nånting händer. Magen är i prima skick och jag dricker kaffe och äter fläsk så det står härliga till … Men det bästa är att det varit kallt och mycket litet snö så skogsvägarna har frusit och bär bra. I natt var det -17 som kallast. Framtiden ser inte så bra ut med nollgrader och till och med plus men det går an.

Helgen gick också till att fixa litet i köket som blev på hälft då tröskandet började. Inte är det klart men den sista hyllan är uppsatt och kylskåpet lagat (jag bytte termostat i går). Dessutom limmade jag äntligen papperremsor över fönsterspringorna och det blev betydligt varmare då kall blåst inte mera kommer rakt in. Men visst har vi haft utmärkt ventilation …

Det finns en hel del verkstadsarbete som måste skötas. Vi tog ett varv kring Tallmosan och konstaterade att det behövs maskin, dvs. gallringsprocessorn skall igång. Men först måste jag svetsa lastarens vridkuggar men nu byter jag hela klunsen. För ett par år sedan (Igen en katastrof) så svetsade jag om tre kuggar med specialelektroder (68.82) och de har hållit utmärkt. Nu har två andra kuggar brustit och jag vågar inte lita på resten av de gamla kuggarna.

DSCN4529

På bägge sidor om de avbrutna kuggarna syns svetsade kuggar som är i prima skick. Nu är vridhuvudet med kuggarna bortskuret och det nya skall svetsas fast.

DSCN4532

Det gäller att svetsa ordentligt och ta god tid på sej för man vill inte att tornet skall brista mitt under lastningen. Det är en tung kluns för den är helt massiv. Precis som förra gången funderar man på hur länge det lönar sej att svetsa eländet. Men den skall få en chans till. Sedan måste jag börja bygga en helt ny ram som passar processorn. Det finns inga färdiga fästen att köpa. Men då blir det modulkonstruktion där specialramen får en platta utanpå. I plattan skruvar man fast ett vridhuvud. Jag såg att man får vridhuvuden med dubbla kuggstänger från OFAB för omkring 2000 euro vilket är relativt mänskligt. och ovanpå vridhuvudet skruvar man fast lastaren. Då behövs bara en stabil platta i stället för klunsen ovan.

Förutom lastaren så skall Zetorn in i verkstaden och fjädrarna i bromsarna måste bytas. Det är närmast ett konstruktionsfel för då fjädrarna inte mera orkar dra tillbaka bromsbackarna så låser sej bromsen och det är absolut inte roligt om man fastnar i skogen. Där behövs minsann styrbromsarna. Det är ingen dyr reparation för jag fick fjädrar för ett par euro per styck men hela bakaxeln (halvaxeln) skall bort innan man kommer åt bromsarna som är placerade inne i axeln. Nåja, med pumpkärra så drar man snabbt ut halvaxeln bara man kommer igång.

Det blir väl att såga i skogen medan det är ljust och sedan skruva och svetsa på kvällarna i verkstaden. Nu är här -6 grader vilket är utmärkt för skogsarbetet även om det blåser onödigt mycket. Jag måste vänta tills vinden vänder förrän jag sågar omkull ett par stora aspar. Jag tänker inte ens försöka fälla dem mot vinden. Även om man kan knuffa omkull dem med lastaren så brukar det bara bli elände att gå emot naturen. I värsta fall brister fällgångjärnet och hela aspen kommer ned över traktorn.

Trots alla stora maskiner så är det bättre att arbeta med naturen än mot den. Det behövs bara litet tålamod att vänta på rätt vindriktning.

Mellan 14 och 15

Det fantastiska med jordbruket är att hur illa det än gått under året så vet man att det nya året alltid betyder ny början. Inte nödvändigtvis bättre men åren skiljer sej åt så mycket att man aldrig vet – så man kan hoppas. Och hoppet är det som håller människan uppe.

Här dominerades år 2014 fullständigt av köksbranden. Inte för att den var stor. Tvärtom var det bara fem korta brädstumpar och en skivbit som behövdes för att lappa ihop det som elden förstörde. Direkt alltså. Sedan kom det massor av rök och sot och vatten som gjorde stor skada. Hela köket plus klädrummet ovanför måste förnyas. Tamburen och hallen har vi inte alls börjat med än. Och då man började röra om de gamla rören och installationerna så växte reparationen än mer.

Så odlandet kom helt i bakgrunden och sköttes på rutin år 2014. En större ihopskruvning av tröskan som sprack det våta året behövdes men Henrik  ordnade det. Med de usla vetepriserna så känns det i alla fall som om vi inte förlorat så mycket. Tyngdpunkten är definitivt inte på några stora hektarskördar utan på minskade utgifter. Det har den varit länge redan.

Jag vet inte om Kalle kommer ihåg det år då vetepriset låg kring 78 euro ? Då började jag allvarligt fundera på det där med veteodling. Nu är det trots allt dubbelt högre (och stiger åtminstone i Mellaneuropa). Jag skulle säkert varit grön av avundsjuka för Christers 5800 kg korn per hektar men i somras var jag där och såg att hans jordar var som den bästa blommyllan. Nu är jag bara grön av avundsjuka över hans jordar – inte över hektarskördarna :-). På våra styva lerjordar kommer vi inte upp till sådana hektarskördar men det är naturligt. Dessutom satsar jag inte mer än det allra nödvändigaste på odlandet på grund av prisnivån.

Min inriktning är absolut inte spannmålsodling utan mera naturahushållning (med litet högteknologiska inslag). Helt enkelt därför att jag förtjänar mycket mer på att själv reparera en maskin än att odla en massa vete som jag måste sälja billigt och för de pengarna betala en reparatör. Så de egna reparationerna kommer före odlandet. Sådan är prisbilden och jag tänker inte bry mej om fastän jag inte kan skryta med höga hektarskördar. Fast ifall priserna skulle stiga 2-3 gånger så kanske man skulle tänka om.

Tyngdpunkten börjar allt mer ligga på skogen som ger större nettoinkomster än jordbruket. Med det ”olikåldriga” eller ”kontinuerliga” skogsbruk som vi haft precis hela tiden som skogsprofeterna jamsat om kalhyggen så är nästan alla inkomster från skogen lika med netto. Jag tittade i går på minskog.fi och fick mej ett gott skratt över de skötselråd som där fanns. Det var förstås trevligt att se hur mycket jag sparade på att INTE följa dem.

I december skiljde jag åt den gamla lastaren och skall nu börja svetsa den. Vi var med brorsan under helgerna ute i skogen och sågade upp vägarna. Då konstaterade vi också att där fanns massor med arbete och ett par gamla gubbar med motorsåg inte kommer långt så nu skall gallringsprocessorn igång. I början på 2014 fällde vi en hel del riktigt stora granar så där lönade det sej att arbeta med motorsåg men inte i gallringsskog. Det blir en hel del kubik med motorsåg bara träden är tillräckligt stora.

För 2015 gäller det först verkstadsarbete och sedan skogsarbete i början. Och det är bråttom för vi har bara tre månader vinter kvar. Men det är trevligt arbete bara man kommer igång och får upp konditionen litet och julfläsket bort. Jag stortrivs i skogen. Men man vet ännu inte hur vintern blir. Om det kommer massor med snö så blir det knappast gallring men om snön hålls borta och det fryser på i mossrna så kan det bli en bra gallringsvinter. Ho vet …

Vårbruket år 2015 kommer i alla fall att bli extra spännande eftersom jag varken plöjt eller tallriksharvat åkrarna. En dålig vinter utan ordentlig tjäle skulle betyda halv katastrof för mej i vårbruket för vår (#¤”#”&) lera måste frysa för att det skall gå att bruka den på våren. Förra våren var den grymt mör och lättbrukad men ingen vet hur det här året blir.

Jag har lovat att inte ge nyårslöften men tänkte i alla fall låta bli nya projekt under år 2015. Nåja, det har jag tänkt ungefär varje år men så dyker det upp det ena och det andra och så blir listan på halvgjorda projekt bara längre. I alla fall har jag kvar förra sommaren projekt ännu så de skall först fixas. Byggande blir det säkert. Uthusen borde ses över grundligt och speciellt bodvinden där gamla flistorken fanns städas upp och göras om till torrt och kallt lager. En och annan dörr håller också på att falla i bitar. Inga fritidsproblem år 2015 heller.

Sedan skall vi fira studentklassens 50-årsjubileum i maj. Det verkar underligt att det gått så många år sedan dess tills man ser sej i spegeln. Så det skall man inte göra. Då man träffar de gamla klasskamraterna så är det som om det var alldeles nyss man satt i klassen och lyssnade på lärarna.

År 2015 kan bli bra eller dåligt men åtminstone blir det spännande. Som obotlig optimist tror jag att priserna stiger och vädret blir vackert all min erfarenhet till trots …

 

Gott Gått År och Gott Nytt År

Har just läst Christers årskrönika och anser mig inte tvungen att uppfinna krutet flera gånger. Vi bor ju ändå bara 50 km från varandra så vädret och de flesta övriga omständigheter gäller för mig också, så till den delen åker jag snålskjuts på Christers text. Det enda som egentligen skiljde var slagregnet med hagel i början på augusti, det kom aldrig hit till mina tegar, men den kanske största skillnaden var hans kornskörd på 5800 kg som lämnade mig med tummen i munnen. Vilken åker var det på, var det på den tidigt sådda, den som vi i något skede kom till att var precis lika stor som min dvs 7,07 ha?

5800 kg korn….Kan liksom inte riktigt smälta det där. Själv fick jag knappa 4000 och upplevde det som helt hyfsat i nådens år 2014.

Jag skulle kunna skriva en hel doktorsavhandling (som dock inte skulle gå att doktorera på) om mina upplevelser av 2014. Detta gäller förstås varje år eftersom jag ju håller mig med en skiftesvis bokföring som skulle få varje Brysselbyråkrat att dansa lambada i taket. Det är nog inte för deras skull som jag sysslar med det utan helt av eget intresse. Det värsta är dock att i takt med att årsringarna läggs till blir man bara mera förbryllad eftersom egentligen ingenting stämmer från år till år. Ett bra exempel på detta är sjukdomsmedlet Delaro som jag matat havren med i ett par år nu och tycker mig ha fått goda resultat. I år blev 2 ha havre utan Delaro och – hast du mir gesehen – där fick jag bästa havreskörden.

Desto mera skall jag inte orda om detta. Det vore ju synd om någon somnade vid datorn och gjorde sig illa, för detta är ett ämne där jag är kapabel att tråka ut vem som helst. Jag nöjer mig med att konstatera att 2014 gick – dåligt.

2015. Inte bara Gott Nytt År utan ett helt nytt tänkesätt på inflygning. Ända sedan vårt darrande insteg i Bryssels mystiska korridorer har det talats om att det inte går att odla spannmål mera i Finland. Ibland har det kanske varit lite principgnäll över det hela, ibland mera befogat, men nu, 21 år senare upplever jag att vi faktiskt är där. Kanske inte permanent och inte gällande allt spannmål men åtminstone kornet, havren och vetet verkar ligga risigt till hos vadslagningsbyråerna nu. Stödet sjunker markant och prisen är en skugga av vad dom borde vara.

Detta betyder att man får tänka om. Tänk om. Helt om. Jag har 2400 kg nytt Zebra veteutsäde i lager och det har jag inget intresse av att flytta fram och tillbaks ända tills storsäckarna går sönder, så 10 hektar vete lär det hursomhelst bli i sommar. Stödet sviktar, men skulle prisen gå upp en del är det nog ändå möjligt att få ett litet netto av det. Det har ju också hopats och rotts med vad som gäller om betningsmedlet på ryps. Ibland är det godkänt en stund på förmiddagen för att sen förbjudas igen mot kvällen. Ungefär så känns det i varje fall. Nu verkar det i alla fall vara grönt ljus från miljöhåll och det betyder att en stor del av min areal kommer att vara gul även denna tomatkarneval.

Sen kommer det nya. Råg. Ett för mig helt oskrivet blad. Jag har något minne av att vi odlade råg förr i världen men själv har jag aldrig vare sig sått eller tröskat råg.  Jag har varit lite skeptisk eftersom ju råg är en höstgröda och det har känts som ett stort steg att börja lära sig så på hösten. De två senaste åren har det legat i bakhuvudet, men hösten 2013 gick det inte och i fjol sov jag som vanligt bort möjligheterna.

Inhemsk råg är däremot eftertraktad, finländska bagerier lär inte få tillräckligt med inhemsk råg så nu tänkte jag hjälpa till lite med det. Det finns numera också något som kallas vårråg (Juuso) och som namnet avslöjar skall den sås på våren.

Om detta vet jag inget men vi skall väl prova oss fram och läsa på lite innan våren. Det märktes ganska tydligt att det inte är bara jag som tänkt i samma banor för när jag beställde utsädet i går (2.1) så började det vara fem före halv tolv att överhuvudtaget få tag i utsäde. För en gångs skull var jag dock på rätt sida om skranket och nu är det försent att backa. Vårråg skall det bli.

I övrigt kom inte 2014 dragande med så mycket märkligheter. Jag föll över gränsen och fyllde 50 på höstkanten, det är märkligt hur man kan vara 50 och fortfarande leva. Detta sagt med tanke på hur man uppfattade en 50 åring när man själv var barn. Som tur är har EU nu avskaffat den irriterande åldersgränsen för jordbrukare (68) som fanns fram till i fjol. Detta gör att man nu kan se fram emot cirka 40 år till av aktivt odlande (!) istället för 18 som annars vore fallet. Så känns det i varje fall idag.

2014 var också lite avigt till den delen att ingenting i maskinparken blev förnyat. Det finns helt enkelt ekonomiska möjligheter till det just nu. Annars brukar jag ju försöka förnya maskinerna med 10 års mellanrum och eftersom jag har ungefär 10 apparater så blir det en per år. I år hade växtskyddssprutan stått på tur, men den får nog hänga med ett tag till. Det handlar ju inte om att maskinerna skulle vara slutkörda efter 10 år, Amazonesprutan har väl gått runt en 700 hektar, men det handlar om att byta bort medan man får ett hyfsat pris för maskinen. Jordbruksmaskiner faller inte i pris som personbilar gör, utan kan ännu efter 10 – 15 år ge ett ganska bra inbytespris om maskinen är ditåt skött.

Med detta önskar jag bloggkolleger, läsande jordbrukarkolleger och alla andra ett Bättre Nytt År. För det behöver vi

Årskrönika 2014.

Ett årsskifte har vi åter upplevt och med det brukar det åtminstone för en tid  bli problem att komma ihåg att teckna ner det rätta årtalet. Eller egentligen brukar det gå någotsånär de första dagarna, det är efter några veckor man brukar hemfalla åt att teckna ner det gamla årets sifferkombination.

Årskrönika.

Vid nyår i fjol fick jag inte till någon egentlig sammanfattning av det föregående året men försöker bättra mig i år med ett försök att kort beskriva det jag minns av det gångna året. Den som vill fördjupa sig i fjolårets händelser får väl bläddra igenom inläggen i ”arkivet”. Sätter med en del länkar till tidigare inlägg för att underlätta sökandet.

Året började varmt precis som i år och marken var ofrusen fram till 10 januari, det fanns till och med de som plöjde kring den 8-9 januari. Sen fick vi 3 veckor vinterväder varav jag tillbringade några dagar på skidresa i Österike. I slutet av januari började det se ut som om det skulle bli en skogsvinter trots allt men i början av februari började det regna så att både skogsföret och deltagande i BotniaVasan for all världens väg.

Tjälen gick ur jorden redan i början av mars eller närmare 2 månader tidigare än normalt och jag inledde vårbruket det tidigaste jag någonsin gjort med plöjning och övergödsling av kummin i påskhelgen andra veckan i april. Då var det redan så fina förhållanden att man gott kunde ha börjat tidigare bara man vågat tro på så fin fortsättning men man gick bara och väntade på bakslaget (eller ”takatalvi”). I och med att vi var så tidigt ute tog jag mig tid att plöja och harva nästan all areal färdigt för sådd. Normalt brukar man få vänta på att en del åkrars tjällossning och upptorkning men i år torkade allt jämnt och fint.

Sådde det första kornet 27 april och kunde gott ha sått allt då om jag hade haft egen såmaskin och fått hem all gödsel i tid. Den tidiga våren hade också överraskat förnödenhetsleverantörerna. Planterade första sallaten 4 maj, det kunde jag också gjort betydligt tidigare om blott plantorna skulle ha varit klara för utplantering. Dagen efter kom så det väntade bakslaget med flera centimeter snö och kalla nätter. Snön gjorde dock mera nytta än skada för den fuktade den torra jorden och skyddade de nyplanterade plantorna från frosten. I medlet av maj hade vi ett par varmare veckor och växtligheten tog fart men sista veckan i maj kom kylan åter och det blåste friskt. Kylan höll i sig till början av juli och vi hade till och med tre frostnätter under midsommarnatten och i veckan efteråt. Historiskt var att midsommarafton var kallare än föregående julafton. Gurk- och pumpväxterna for illa av frosten trots täckväven. Täckningen med väv gav inte den frostskyddseffekt som den brukar ge då det samtidigt var väldigt torrt och jordens värmekapacitet låg. Torkan i sig hämmade också utvecklingen men eftersom det tillika var kallt var växternas vattenbehov inte så stort att det var någon katastrof.

Så från att våren varit 1 till 2 veckor tidigare än normalt hade nu den långvariga perioden med kallt och torrt väder lett till att vi låg 1 till 2 veckor efter normal utveckling av växtbestånden. En och annan hann nog bli orolig över om grödorna skulle hinna bli klara innan hösten.

Men sen kom värmen och dagstemperaturerna steg med närmare 20 grader i en handvändning samtidigt som torkan fortsatte och nu hade växtligheten verkligen behövt vatten. Jag råkade naturligtvis i år ha större delen av grönsaksodlingen förlagd till åkrar där vattentillgången är begränsad men också åkrarna belägna vid Solf älvs nedre lopp blev utan vatten då också havsvattennivån långa perioder låg på minus 50-60 centimeter. Sommarsallatsskörden decimerades med en 20-25% men kvaliteten var efter omständigheterna god. Normalt hade sallaten inte klarat en dylik värme men antagligen hade de lyckats bygga upp större rotmassa än vanligt i och med att de hade torrt redan från planteringen och hade utvecklats långsamt. Det varma vädret gjorde också skördearbetet tyngre än normalt och hade någon semesterfirare råkat applådera ”det underbara sommarvädret” under de tyngsta dagarna hade nog smockan hängt i luften. Även omhändertagandet av skörden och produkternas nedkylning ställdes under hård prövning och man var tacksam att man förutseende nog (eller snarare tursamt) hade investerat i vakuumkylen och fått den installerad inför säsongen.

Värmen fortsatte i augusti och nu kom också det efterlängtade regnet, tyvärr inte i den form man önskat. Den fjärde augusti drabbades vi av regn och hagel i kombination med hårda stormvindar som slog omkull växtligheten, bröt träd och till och med vände bevattningsrampen upp och ned. Under några timmar föll det mellan 50-80 mm regn här i trakten. Några uppehållsdagar gav tid till kummin– och korntröskning men sen följde en 10 dagars regnperiod som förhindrade skördetröskning och havren som fortfarande var oskördad for illa i regnet. Regnet gjorde ändå gott åt grönsakerna, frånsett löken vars avmognad och fälttorkning stördes av regnen. De senare planteringarna och höstgrönsakerna och de flesta produkter för lager gav normala skördemängder.

Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frös under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax.
Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frusit under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. Till vänster oskadat ax till höger ett som frostskadats.
Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000kg på de åkrar som frusit. Men man får väl vara tacksam för de 5800 kg /ha som denna åker ändå gav.
Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000 kg/ha på de åkrar som frusit så man får väl vara tacksam för de 5800 kg/ha som denna åker ändå gav trots frostskadorna.

Skördeförhållandena för lagergrönsakernas del var också inledningsvis bra men några kalla dagar i medlet av oktober skadade en del av det som var oskördat. Bland annat hann inte den sista planteringen av blomkål bli skördeklar då blominduceringen blev sen i den långvariga sommarvärmen. Det hjälpte inte sen att det var förhållandevis varmt i november. Däremot möjliggjorde novembervädret att resterande purjo kunde skördas direkt från åkern och det var inte heller någon större brådska med höstplöjningen. Och tur var väl det för den medförde också en del nya erfarenheter :/

Med ett underbart julväder med minusgrader och lite snö men med en varm, regnig och svart nyårshelg då temperaturen tangerade den under midsommaren avslutades år 2014.

Såleis…..

På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet...........
På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet……….. för vad är bättre än att få inleda det nya året i en ren traktor? 🙂

 

Sammanfattningsvis…

…. får man konstatera att de här blev nu kanske inte så kort ändå och innehåller mest väder men beskriver bra hur beroende vi bönder är av vädrets makter. Man kan dock med fog konstatera att året varit extremt varierande om man frånser avsaknaden av en ordentlig vinter. Nå, den varma vintern sparade mig närmare 100m³ flis till uppvärmningen och jag röjde snö med traktorn endast 2 gånger varav den ena gången var i onödan då naturen skulle ha skött saken 2 dagar senare. Nu har året gått och det är bara att med gott mod ta sig an det nya året 2015…….. måste öva lite på sifferkombinationen -2-0-1-5-, -2-0-1-5-……………….hmmm det går ju riktigt bra det här 🙂

 

Med en spark in i det nya året

Hej på Er igen och ett gott nytt år även från Heisala! 🙂

Det nya året togs emot relativt traditionellt med vänner och raketer. Hur roligt det nu än är att sitta uppe och prata med gästerna borde man ju vid den här åldern ha förstått att gå och lägga sig före klockan halv tre eftersom djuren ska skötas också följande dag 😛 Nå, det har jag ju då helt tydligt inte ännu heller förstått utan efter tre timmars, många gånger avbruten sömn tack vare vår lilla guldklimp Matilda, gick jag ner till ladugården för att fixa undan morgonsysslorna.

Jag hade inte varit i ladugården på några dagar eftersom vi hade avbytare på mellandagarna, så jag hade hade emot mig en ny bekantskap då kvigan Jättebra hade kalvat nån dag tidigare. Trots mjölkningsroboten mjölkar vi alla specialfall dvs kalvade och kor som behandlas, skillt i ett spann. Dels för att inte uppta robotens tid och i vår ladugård är det helt enkelt den lättaste lösningen då vi ändå har dessa djur bort från lösdriften.

Jättebras mjölkning hade gått problemfritt så jag gick till henne och sku börja tvätta juvret då hon började ”lyfta” på ena bakbenet som en signal för att hon inte riktigt gillade det. Det är relativt vanligt att kvigor gör det eftersom det är en ny situation för dem och oftast brukar det gå bra genom att bara prata med dem och på så sätt hålla dem lugna. Man måste också vara rätt så bestämd i sina rörelser så att hon inte tror att man är rädd för henne och hon på så sätt sku styra situationen. Så jag fortsatte lugnt att tvätta henne men rörelserna började bli mer och mer lik sparkar och dom blev snabbare och kom allt högre upp.

Så då tog jag fram sparkjärn nummer ett. Sparkjärnet spänner man fast från ljumsken ( om man nu kan kalla det så på en ko), alltså framför bakbenet och över ryggraden så att hon inte kommer åt att lyfta benet. Det finns vissa risker med att använda järnet och därför brukar vi i regel inte göra det per automatik utan vi använder det endast vid behov. Vissa kor fattar direkt poängen och de står stilla som ljus, medan andra kastar omkull sig. Sen finns det också dom som ”flippar helt ur” och börjar hoppa och sparka tills järnet lossnar. Jättebra hör till den sist nämnda gruppen. Jag satt fast järnet och med det samma började hon hoppa jämnfota så högt som jag aldrig tidigare sett en ko hoppa och sparka tills järnet med en smäll föll ner på golvet. Jag stod vid det här laget i hörnet av boxen och funderade hur i helsike jag ska få den här yrbollen mjölkad….

Som tur är har vi också ett annan sorts sparkjärn. Ett s.k. jenkkirauta. Till skillnad från det traditionella järnet lägger man detta järn på ryggen och spänner åt från båda sidorna. Så jag testade med det och där stod hon utan problem och gav ner mjölken. 🙂

 

Jättebra

 

Vi får bara hoppas att resten av kvigorna som kalvar in det kommande året är av lite lugnare sort! Men den fördelen hade den här mjölkningen att om jag nu hade gått omkring lite halv sovande i ladugården hela morgonen, så vaknade jag definitivt till nu 😛