Sida 190 – Bondbloggen

Ett Herrans Liv

Igår tog Hindersby teater över Lokaaln inför den nya teaterpjäsen ”Ett Herrans Liv”. Den här gången ser vi Hindersby i historien under 700 år från 1100-talet till 1809. Hela svenska tiden behandlas och sju kungar dyker upp på scenen. Men det blir inte lätt för dem och i många dråpliga scener får sej kungar och präster en släng med den satiriska sleven. Isa Stenberg som skrivit också de tidigare Hindersbypjäserna håller i sleven och har arbetat med texten i ett år.

Hela hösten har byn varit upptagen med att repetera och igår såg jag att det minsann blir en kostympjäs. Hela den stora salen var full av kläder från olika epoker.

Visst är Hindersby en bondeby men här provar växthusodlaren Robert Jordas (pjäsens regissör) kungens kläder och det är alldeles tydligt fråga om Gustav II Adolf (förutom magen som ännu inte är inplacerad).

Förutom skådespelarna har folk jobbat bakom scenen och med kläderna åt trettiotalet personer – för olika tidsperioder. Det här är en storsatsning men framgångarna med tidigare pjäser ger entusiasm. Fast jag tror att halva byn kommer att ligga helt urlakad efter föreställningarna i februari.

Urpremiären är den 16 januari och föreställningarna pågår ännu i början på februari. Det går inte att bara komma till dörren och köpa biljett för tidigare föreställningar har varit utsålda långt i förväg. Sätt in en tripp till Hindersby i vinterprogrammet men beställ biljetter i god tid (Mikaela Bosas, tel. 040 7590025 eller Beatrice Bergheim tel. 050- 5273434). Pengarna går till det nya taket som i somras sattes på lokalen. Jättefint och jättedyrt.

Så det är inte bara arbete i bondens liv. Just nu är det korta dagar och massor av mörker. Skogsarbetet har inte riktigt kommit igång än. Just nu har vi litet köldgrader men från och med i morgon blir det varmt igen. Inte så man svettas men vår allestädes närvarande lera kommer att fastna vid alla skodon igen. Det är så man riktigt väntar på vinter och köld.

Flisomrörare – andra försöket

Den första flisomröraren som jag byggde misslyckades nesligen så nu gör jag ett nytt försök. I första versionen använde jag samma metod som i fabriksbyggda silos. Men det är ju en helt dum princip. Där skall en bladfjäder i bottnen svepa ned flisen i tratten. Problemet är bara att det är alldeles för tungt. Det behövs grymt stora och dyra vinkelväxlar och en stor elmotor. Min lilla vinkelväxel orkade inte alls.

Så då började jag tänka. Flis är ju lätt men bildar mycket hårda hopar. Så om man bokstavligen vänder upp och ned på alltihop och sätter omröraren OVANFÖR hopen i stället så blir det mycket lättare. Och i går byggde jag Omvända Röraren i System LS (Lat och Snål).

Motorn med vinkelväxel roterar röret ungefär ett varv per sekund. Jag använder kasserade sågklingor från bandsågen. De är tillräckligt mjuka så de böjer sej undan då man fyller på större mängder flis men fjädrar tillbaka och för ned ett och annat fliskorn i mataren. Men det behövs inte många flisbitar per varv då röret roterar tusentals varv på en timme. Det här är ännu en prototyp för att kolla om hela principen fungerar. Och det tycks den göra. Fast visst skall det göras en hel del justeringar ännu.

Röret är lagrat i motsatta väggen och sitter fast med en snabbkoppling (av egen konstruktion) så det är lätt att ta bort. Själva röret är ett s.k. trafikmärkesrör på 60 mm med relativt tunna väggar men stadigt och välgalvaniserat. Samma som jag byggde grundpålar av till växthuset.

Som gammal ingenjör så vet jag att grunden för allt ingenjörsarbete är att kopiera. Onödigt att hela tiden uppfinna hjulet på nytt. Men alltid lönar det sej inte som just i det här fallet. Kopierandet ligger i ryggmärgen på en gammal ingenjör (under teknologtiden kallade vi det ”att proja”) och först då kopierandet inte fungerar så börjar man tänka. Människan strävar ju alltid att undvika att tänka så långt det är möjligt (och litet till).

Om nån vill knycka principen så är det fritt fram för alla men den får inte patenteras. Patentering är ett av de värsta hindren för all teknisk utveckling. Gärna får man förstås meddela att man använder NOR-principen (Nisses Omvända Rörare).

Bonde eller kartritare?

Det har ju från och till varit en hel del justeringar av åkrarnas arealer och som bonde tycker man ju att arealen borde vara någorlunda konstant, vi ligger ju inte i något jordbävningsområde direkt. Så efter att nu ha tagit del av MAVI’s resursbekymmer och hot om senarelagd utbetalning av stöden nästa höst undrar man varför det återigen föreslås ritande av odlingsskiften på kartor. Ett krav som fordrar ytterligare resurser både av tjänstemännen och bönderna. Så vore det inte en resursbesparing att nu fastslå arealerna och endast i det fall att delar av basskiften tas ur bruk på grund av bebyggelse, vägbyggen, beskogas eller nyodlas göra en korrigering?

Om MAVI's flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser framtiden inte ljus ut. — Om MAVI’s flaggning symboliserar landsbygdens situation så ser det onekligen mörkt ut. Foto från dagens opinionsyttring.

Kartor.

Nya kartor och justerade arealer har vi begåvats med så gott som årligen och några gånger har granskarna också mätt arealerna i fält. Till och med växthusets yttermått mättes flera år i följd och det lär ju inte heller svälla eller krympa i första hand. Dessutom mättes det, enligt granskarna, med samma måttband som året innan. Ibland hade man lite svårt att hålla sig för skratt men om nu detta eviga mätande leder till att stödutbetalningen senareläggs så då ligger väl gråten närmare till hands än skrattet.

Det är nu så att jag faktiskt råkar vara intresserad av kartor, det har ju orienterats en del i familjen bland annat. Och historiska kartor brukar vi nu som då bekanta oss med i hembygdsforskargruppen här i byn. Så kartor fascinerar, de berättar en hel del. Men det oaktat förstår jag inte vitsen med att exakt rita in de olika grödornas placering på kartan. I odlingsanmälan finns ju redan uppgifter om vilka växter och arealer som odlas på basskiftet ifråga.

Kartritandet är ändå inget nytt, de första EU-åren ritade vi också in de olika grödornas placering på karta. Ett petgöra som fordrade stadig hand och ett gott öga samt geometriska kunskaper. Kartmaterialet var inte heller alla gånger det bästa och skalan oftast 1:5000 eller om man hade tur 1:2000. Oftast gick det åt ett par dagsverken innan alla beräkningar och kartor var gjorda. Nu är kartmaterial tillgängligt i digitalt format och lättare att hantera men antalet grödor har åtminstone för mig ökat så ritandet, om det nu återinförs, kommer onekligen att medföra en hel del extra arbete. Ett arbete som åtminstone i mitt fall är ganska bortkastat, för hur i fridens namn kan man tro att jag i april ska kunna ange exakt placering av en gröda som planteras i början av augusti. Det är ungefär som att nu sända in en karta över i vilken ruta man parkerar bilen vid ett stadsbesök om några månader.

Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny fotografering gjord tidigt i våras. — Så här ser kartmaterialet ut idag. Ny flygfotografering gjord tidigt i våras. Det är väl antagligen på dessa kartor som jordbruksgrödornas placering och arealer skall ritas in? (Fotat direkt från skärmen.)

Vinterns första snöarbeten

Här kom det i går första gången snö som ligger kvar längre än en natt. Vi hade något litet tidigare också men det smalt bort genast. Nu blev jag i alla fall tvungen att sopa bort snön framför dörrarna. Jag undviker skyfflar för borsten tar mycket renare. Om det är lätt och torr snö så går det också snabbare med borste.

Man kan bra köra genom det tunna snölagret men framför dörrarna vill jag har rent så det inte packas och börjar växa. Att hacka bort is är betydligt besvärligare än att sopa nysnö. Redan som man går eller kör en gång genom snön så blir det besvärligare med snöarbetet (som ni ser på hjulspåren). Jag såg på nätet att det kommit en hel del snö på sina håll men vi har haft ganska litet av den varan ännu. Och så hoppas jag att det fryser på ordentligt innan det kommer mera snö. Åkrarna behöver en ordentlig tjäle som spränger sönder leran och skogsvägarna måste frysa till ordentligt innan man kan börja köra på dem.

Men nästa vecka skall det bli plusgrader igen så få nu se om vintern har kommit eller inte …

Sälj och lev livet…..

……. läser jag som råd till ”lipande bönder” i en av kommentarerna till Närbildsreportaget i måndags. Och visst skulle en försäljning ge en fin slant för många om det nu inte vore för att en stor del är köpt för lånade pengar eller står som säkerhet för lån till maskiner och byggnader. Så säljs fastigheten bort är jag rädd att banken knackar på och undrar hur man nu tänkt återbetala lånen och räntorna. Det är väl lite likadant om ”donaren” säljer en bil köpt för lånade pengar, leva livet eller inte så misstänker jag att skulden kvarstår efter försäljning? Enda sättet är väl antagligen att försöka få pengarna från försäljningen överförda till nåt skatteparadis för att där ”leva livet” men hur det går till tror jag går lite över böndernas förstånd. Nu är det ju väldigt olika från bonde till bonde men oftast är det nog så att den dag bonden är rik på pengar är den dag då han placeras på 6 fots djup. Så det rådet hjälper inte många bönder, men vi är naturligtvis tacksamma för alla råd som vi får i en i ekonomiskt hänseende brydsam situation.

Ekorrhjulet….

….. har väl inte bönderna uppfunnit (fast man vet ju aldrig) men det oaktat så är det många som hamnat dit. Det blir lätt så att man för att få lite mera att röra sig med skaffar mera mark som därefter fordrar större och effektivare maskiner som i sin tur ger möjlighet till ytterligare lite mera mark. Men då försäljningsintäkterna stampar på stället eller i vissa fall sjunker samtidigt som insatsförnödenheterna stiger i pris så blir det till att springa allt fortare för att hålla ekorrhjulet i rullning.

Grundproblemet är att oftast sätts priset på varor till försäljning av andra än bönderna själva eller av den så kallade ”marknaden” och betalningen kommer sent, oftast över ett år efter att produktionsmedlen införskaffats. Om de nu kommer alls, det har ju hänt att man för att försöka få lite bättre pris sålt till alternativa köpare än de etablerade och alternativet satt sig i konkurs och då står nog bonden utan likvid efter att stat, bank och advokat tagit sitt.

Visst har väl bonden möjlighet att vägra sälja produkterna om priset inte passar men det kan bli en lång väntan då det alltid finns någon som är tvungen att sälja för att få insatsmedlen betalda. Är det dessutom fråga om färskvaror som inte går att lagra så är det inte läge för att stå på sig. Så strejka hjälper inte heller i detta fall och inte är det så bara att sätta sig ned och lämna djur och gård utan skötsel. Antagligen är det därför som det mest blir till att ”marra” för att det är det ända sättet att utrycka missnöje. Åtminstone i det här landet, i andra länder som till exempel i Frankrike tar man till andra metoder när man är missnöjd och visst hör man ibland yngre och radikalare bönder fundera om det också skulle vara ett alternativ till marrandet.

Världens bästa jobb.

Precis som Tobias sade i reportaget är det här säkert ett av världens bästa jobb. Man ser resultatet av det man gör (ja man ser också resultatet av saker man lämnar ogjorda), man får följa med naturens växlingar och grödornas utveckling samt idka för hjärnverksamheten välgörande problemlösning för att nu nämna några fördelar med bondelivet.

Och får man nu inte produktion lönsam så har vi ju stöden som nu inte gör en rik men ändå håller en vid liv så därför ser vi oroligt på funderingarna om att skjuta upp stödutbetalningarna nästa höst. Vi ställer oss också tveksamma till nyttan med att rita kartor över placeringen av de olika grödorna på åkern, visserligen är vi bönder väldigt mångsidiga men vi brukar hellre jorden än ritar kartor. Att vi inte nästa år längre får dela åkerskiftena med andra odlare för att på bästa sätt utnyttja åkrarna och förbättra möjligheterna till miljöskyddande åtgärder förstår vi inte heller. Åtminstone vill vi ha en bättre förklaring än att vipu-programmet inte längre kan hantera flera odlare av samma skifte. Det här bland annat är saker som vi vill understryka för minister Orpo då han på tisdag besöker landsbygdsverket i Seinäjoki, förhoppningsvis blir vi några busslaster bönder som visar upp oss. Förmodligen på finländskt vis, marrande.

Rotat i arkivet.

Rotat i arkivet, det är precis det jag har gjort idag, och hittat en text jag skrev tidigt i våras när stora mårran kastade sej över mej. Till lika som texten blivit gammal är den lika aktuell när man än läser den. Som bonde är man hela tiden bevakad, på gott och ont. I det här fallet, på gott. Rätt ska va rätt, och det här är ett exempel på att det i detta land inte går att ”krafsa åt sej” hur mycket stöd som helst, som man ibland läser om att har hänt utomlands. Till lika kanske texten lite belyser papperssnurren man som bonde lever i. Det är rörigt bara värre, men, totalt handlar det alltså om 1 (!) slarvad bokstav…

Nej nej nej nej nej… vad är detta??? Ett oöppnat kuvär från ntm-centralen… Mårrans kjolfald också! Hur har jag missat det här?

Men tyvärr händer det sej tydligen så, att man missar. När man får post mitt i sommarens hektiska rumba, antagligen kom det kring midsommar, och så sätter man det lite fel, antagligen tänkte jag titta på det senare… Mycket (!) senare blev det i det här fallet. Stämplat den 20.6 2013 . .. …………………. suck. Grymma ödes mörka tider. Jag öppnade det den 27.4 2014.

Så kan det bli när man tar för givet att man öppnat och kollat alla brev, fast man inte gjort det… När man får brev som man skall göra något åt, eller kolla, sätter man dem genast på datorn, för det är oftast den vägen man skall börja om det är något. Sen flyttar man breven in i lådhurtsen, i rätt låda när man är klar med dem. Det här brevet hade tydligen blivit felplacerat, några andra brev, likadana kanske, satts ovanpå och så har det följt med i bunten in i lådan över papper som skall sparas, men inte har sån status att de behöver mappas, för att enkelt kunna bläddras i och hittas fort, för de kanske aldrig behöver tittas på igen, men måste sparas. Så antar jag att det gått till.

Men vad handlade det om då? Ja, i första och sista änden handlar det om EN bokstav. Alla som suttit med stödansökningsblanketter framför sej kanske känner känslan komma … Bara jag nu inte skriver fel bokstav nånstans, eller kruxar fel … Japp, det var precis det jag gjorde, jag skrev fel bokstav. Jag anmäld ett område som ”permanent bete”, fast det egentligen är ”skogsbete”. Jag VET ju att det är ”skogsbete” på det området, men då hela betet, alltså hela betesområdet, det vill säga, allt bakom staketet, är uppdelat i 5 olika mindre betesområden, så tog jag fel på område när jag fyllde i blanketten, det var på den gamla goda pappersblankettiden, och simsalabim märkte jag inte mitt misstag, betena ser likadana ut varje år och man bara tar för givet att man gjort rätt i början och därför har jag inte reagerat eller kommit att ändra till följande år. Tills då den dagen när jag fick brev på posten om återkrav…

Jag förstod ingenting, flög på datorn, ringde lantbrukssekreteraren som förklarade, och sökte, och så upptäckte jag mitt bokstavs-misstag.

VILKEN TABBE!!!

Skulle jag ha öppnat kuväret med redogörelsebrevet jag hittade i april tidigare, tex med det samma, skulle återkravet inte kommit som en chock, utan jag skulle ha kunnat i klartext läsa vad som gått galet. Bekanta mej med tanken, svära en stund och sedan bara ta det med jämnmod. Nu blev jag lite konfundersam hur det kunde komma återkrav sådär simsalbum, hippsehapp… Det hade sin förklaring…

I några år har jag fått utbetalt stöd för detta område, mer än jag ska ha, alltså rasslar det till på kontot. ”-Eller så drar vi det från årets utbetalningar? … VÄLJ!” Det var i princip det som det stod i återkravsbrevet, och sen skulle rättelsen, med mindre stöd gälla från år 2012… typ, eller, vänta nu…

Jag måste ärligt säga att jag tappade bort räkningarna ett slag, hur blir det nu igen. Dagen när jag försökte få allt att gå ihop rätt snurrade det ungefär såhär i huvudet på mej:

-Det var ju alltså ifjol kontrollrumban ägde rum, 2013, då jag fick utbetalt stöden för 2012. 2013 får jag utbetalt för i år … tror jag, allt handlar om när jag gjorde ansökan, vår eller höst och gudarna skall veta allt vad som inverkar på det…. Eller vänta nu, hur blir det nu egentligen… Nu blandar jag, det är skilt med specialmiljöstöd och ”vanliga” stöden, som jag ju inte alls ska ha för det där området. Två världar, samma områden, som ändå är sammankopplade och dehär bokstäverna hör ju till det vanliga… men, nej vänta, det måste ju vara det vanliga, men det är dedär fodervärdegrejset, hur va de nu åter, jo så måste det vara, specialen är annat… eller.. Nu blev jag osäker själv, hur va de det fungerade nu igen… Nä, det är ju nog vanliga, men hur står det inget om 2012? Det måste ju också vara med, eller vänta nu, är vi inte på 2014 nu, var är årets papper, eller 2012 alltså, tog jag kopia på dem, eller vänt nu, skickade jag in elektroniskt eller var det papper, och tog jag i sådana fall utskrift? Måste nog logga in på vipun och kolla…

Och så tar man funderingarna från början, bläddrar i papper, går in på jordbruksprogrammen där man kan följa med allt som rör gården vad stödpapper, avtal och sånt gäller. Timmarna går, jag bläddrar, söker, morrar och inser igen att jag skulle behöva göra om hela mitt system på hur jag förvarar papper.

Såhär lätt är det att bara sitta och kruxa lite rutor och få pengar hursomhelst som endel vill påstå… Nä, det är inte bara svartvitt, det är alla nyanser av grått också!

Mitt svar till återkravet blev : Gör vad ni vill bara allt blir rätt och det vet ni bättre än mej.

Ja, så kan det gå. I år var jag… tror jag, extra noggrann med att kolla att alla beten fick sin rätta definition. Vårdbiotoper, skogsbete, permanent bete, ängar, hagsmark, övriga röjvassor och ja, allt vad det heter. Ett bete är aldrig bara ett bete…

Katastrofen var tydligen överkomlig noterade jag när jag, efter att jag lugnat mej lite, läste igenom ALL text, man behövde inte returnera pappren jag fick i juni 2013, men det är bra att göra det och i synnerhet om man vill göra nån anmärkning på deras funderingar om området det handlar om. Nu missade jag den möjligheten totalt, men jag hade ju inte heller någonting att protestera om, jag insåg min tabbe rätt fort, så i slutänden var allt ok för alla andra, men jag själv tyckte, och tycker ännu att det var hemskt. Inte att betala tillbaka pengar jag inte har rätt till, det är ju självklara saker, men, att jag missat det så totalt!

Jag ringde ändå handläggaren för detta ärendet på ntm-centralen, om inte annat så för att kolla att jag inte missat något mer och att saken var utklarad. I andra änden var damen så snäll och förstod mej precis när jag kröp till korset och förklarade att jag inte ville vara en bitchig bimbo som inte svarar på tilltal, utan att jag helt enkelt gjort bort mej så kolossalt totalt.

Gissa vem som kommer att öppna varje, varendaste brev som kommer med posten!?!?

Det här vill jag helst inte vara med om fler gånger, man lär så länge man lever!