Sida 194 – Bondbloggen

Lökta lökka….

…… skulle jag kanske ha sagt om jag bott i Malax. De gör jag nu inte, alltså bor där men min mamma är därifrån och jag har tillbringat en hel del tid i barnaåren hos mormor och morfar därav kunskaperna i dialekten. ”Lökta lökka” betyder egentligen att jag avslutat löken det vill säga skördat den sista löken för i år. Nåå purjon återstår och den är också en lökväxt men hursomhelst så är i alla fall gullöken, rödlöken och schalottenlöken under tak. Och det känns alltid bra att få dra sträck för nånting i ”att göra” -listan.

Det tog nästan 2 veckor längre än planerat att få in löken då det verkar som om varje gång jag ämnade göra nåt åt saken så kom det en regnskur. Igår och idag har vi haft blåsigt väder så själva löken torkade upp så pass att det gick bra att samla upp den med potatiströskan trots att marken fortfarande var fuktig sen det senaste regnet.

Sista strängen med fälttorkad lök samlas upp.

20 år efteråt…..

Det finns ingen planering bakom, det bara blev så. i söndags klafsade jag bland annat runt i utfallkanterna och sökte täckdikesutloppen som jag märket upp senast för sådär en….få se…typ 20 år sen.

Plötsligt stannar tankarna. 20 år sen. Ja, det är på dagen 20 år sen dessa täckdikesutlopp blev nerlagda. Hur kan jag minnas det? Såklart jag kan. Det var ingen vanlig dag. 28 september 1994.

Vi tar det från början. Min far som började vara till åren när detta hände hade hela sommaren tjatat om att täckdikena nog höll på att slamma igen. Jag var av annan åsikt men jag var ju bara en 30-årig pojkslyngel så han malade vidare. Hela sommaren lyssnade jag på detta envisa osande om täckdiken och blev mer och mer led i det hela.

På eftermiddagen dagen innan, det var en onsdag tror jag hade jag varit på besök hos bekanta i Vörå. När jag kom hem på senkvällen kom min mor och berättade att pappa hade beställt en grävmaskin till följande dag som skulle börja gräva upp täckdikena. Då blev jag arg. Eller egentligen inte arg – snarare vansinnig. Rabiat. Galen. Jag skällde på mamma som råkade stå ivägen nåt så till den milda grad att jag tror hon borde gått i mentalt baklås.

På natten sov jag lite illa, dels av ilskan, dels av lite ånger över att hon fått ta hela smällen, och visst märkte jag att det både regnade och stormade, men tänkte väl inte så mycket på det.

På morgonen när jag höll på att lasta rörändar -fortfarande arg- kom mamma vandrande över gården och frågade om jag hört vad som hänt. Jag svarade artigt: ”Nä. och oavsett vad du säger tänker jag inte bry mig” Hur fel kunde jag ha?

Estonia hade gått under och världen blev sig inte riktigt lik efter det. På den här tiden var jag ofta som busschaufför på Sverigefärjorna och anade väl snabbt att nån kollega kunde ha gått under med båten. Så var inte fallet, men visst berördes man mycket av nyheten. Så som alla andra förstås.

Grävmaskinen kom och utloppen blev nog nerlagda denna egentligen ganska vackra septembermorgon, men stämningen var tryckt. resten av dagen minns jag inte så mycket av, den tillbringades väl mest framför TVn antar jag.

Nu skall då åter en utfallsrensing äga rum här och utloppen skall sökas upp och kanterna röjas. Det är ingen vacker syn att beskåda åkerkanterna. Det är tack och lov inga ”vibåskar” som växer där utan mestadels rönnar av någon märklig anledning. Rönnen växer ju gärna så att det ur en rot kommer 10-20 armtjocka stammar, så den är lite redigare att såga ner än vad viden är men inte alls lika samarbetsvillig som björken.

Det är väl närmare 15 år som jag varje höst bestämt mig för att nu skall dessa bort, men alltid har mitt motto ”skjut aldrig upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag” spökat, och varje vårsådd har träden varit kvar. Nu var det inget att välja på för nu skall då utfallen rensas. Om jag hade fuskat nu hade övriga delägare i utfallet kommit på besök – förmodligen beväpnade – och så mycket är inte lättjan värd.

Hela den gångna helgen har alltså gått i utfallens tecken. Otroligt nog var det klart på söndag kväll, men utan missöden gick det absolut inte.

På lördagen hade jag assistans av en kompis som hjälpte till några timmar. När han åkt bestämde jag mig för att göra det som man aldrig skall göra. Dvs ”ta några träd till” Det finns ju ett ordspråk som säger att man alltid skall låta dagens sista träd vara för det är då olyckor händer.

Trots det gav jag mig på det och gjorde alla fel man kan göra. Försökte fälla mot vinden, slarvade med fällskäret och hade inte ens riktigt ordentliga skyddskläder. Framför allt hade jag inte sett ut reträttvägen som alltid är viktig när man fäller träd. Alltså riktigt riktigt klantigt tillställt.

Rönnen for omkull, stammen slog mot mig, jag tog ett steg bakåt och sen låg jag på botten av ett utfall med dess kallvatten och förmodade bisamråttor. Turligt nog utan kroppsskador men med en motorsåg helt under vatten, stövlarna fulla med vatten, genomvåt och med svårt skadad självkänsla. Sådär dum får man bara inte vara.

Sågen var så långt under vatten att jag fick dragga efter den men fick upp den och otroligt nog så gick det faktiskt att såga med den på söndagen trots att både förgasare och cylinder var fulla med vatten.

De flesta stammar var av kaliber som synes på bilden.

Och jo, jag sågade nog på söndagen fast jag lovade mig på lördagen att aldrig greppa en motorsåg igen. Men såna tankar går över.

Höstsådd.

Som jag skrev i Kumurin II så funderade jag på att göra ett försök med att direktså lite råg i det ena kumminfältet där det fanns för lite plantor för att kunna förvänta hyffsad kumminskörd till nästa år. Allt hängde egentligen på om jag fann en kompanjon att samköra projektet med eftersom jag saknar utrustning för tillvaratagande av skörden.

Frågan löste sig och hybridråg (sorter Altawi 90% / Dukato 10%) såddes 6 september på 4,5ha. Lite i senare laget enligt expertisen (själv saknar jag erfarenhet av höstråg) men lämpligt fuktigt och ett par varma perioder sen sådden har lett till att beståndet grodde hyffsat och nu har nått 2 – 2½ -bladsstadiet. Expertisen påstår att 3 blad innan vintern är lämpligt så månne det inte ska uppnås med fortsatt normalt höstväder.

Det råder ju överskott på foderspannmål och brist på råg i landet så jag tänkte att jag skulle försöka med detta nu då tillfälle gavs. Sen är det ju alltid spännande att pröva nåt nytt emellanåt 🙂

Läget 27.9. tre veckor efter sådd.

Ännu ett kumminår?

På det andra kumminfältet fanns det mera småplantor i botten efter tröskningen så där försöker jag nu ta ytterligare en skörd. Plantantalet var ställvis lite i underkant men eftersom det förväntas hyffsat kumminpris ännu nästa år tyckte jag att även om skörden säkert inte uppnår årets så ger även en sämre skörd en bättre förtjänst jämfört med att så foderspannmål till våren. Vi får väl se hur det ser ut efter vintern, det finns ju möjlighet att avbryta kumminet om det ser klent ut då.

Langmosskiftets kummin 13.9. då beslut togs att spara växtligheten till våren.

Hur gick det sen….

…. egentligen?

Svar : Det gick JÄTTEBRA!

Oj vad roligt det var. Det tror jag de flesta tyckte 🙂

Jag pratar alltså om öppet hus-dagen/ öppna gårdar-dagen / skärgårdens skördefest dag två – öppna gårdar-dagen… kärt barn har många namn, men poängen är att jo, förra söndagen gick bra.

Ungefär 70 personer tog sej hit! 70! Kan ni tänka er att 70 personer satte sej i bilen, åkte till världens ände och sen promenerade den kilometer som ännu skulle gås för att komma hit! Ja, det kom några med båt också, det är också strongt gjort. Lite svårare med vägbeskrivning då, men jag tror att alla som kom med båt hittade hit, för vi har i alla fall inte hittat någon irrandes i skogen efteråt. Vägebeskrivningen åt båtfolk brukar vara, kör till Ytterholm, ta iland i en brygga, gå.

Jag är imponerad! Va duktiga ni va alla! NI bevisar att det är lika långt härifrån, som hit 🙂

Det är ju inte riktigt som på Åland där gårdar har några 1000 besökare, eller till och med så mycket som över 9000 besökare, men, skulle 9000 besökare landstiga på Ytterholm skulle nog holmen kantra. 😉 PÅ Åland skulle ingen bry sej om att ens fundera över att fortsätta hålla öppen gård om det inte kommit fler än 70 besökare. (Nu drar jag alla ålänningar över samma kam, förlåt, men lite så har jag fått feelis att det är, 70 besökare = ingenting) Nåja, här är det fantastiskt med 70 besökare. En stor skillnad till åboland är att åbolands skärgård är ett splittrat område, och få bosatta i förhållande till ytan. Kilometrarna blir hastigt många fast man bara skall till grannbyn. Ska man dessutom pricka någon färja tar det lite extra emot att röra på sej. Missar man färjan kan man hastigt sitta någon halvtimme och vänta. Det är trögt att röra sej i skärgården, ska man någonstans ska man nästan ha hela dagen på sej. Den här öppna dagen var på söndag. En av de veckodagar som i skärgården är förknippade med timslånga köer vid färjorna…

Men, det kom folk, och det kom folk både från när och fjärran! Kirjaisbor, nagubor, pargasbor och bromarvbor! Ja, till och med norrmän! Så kanske det inte är så långt hit 😉 De som tassade runt här och pratade norska var på släktbesök här i närheten, och kom ju egentligen inte mer än några km för att se på fåren, men lite roligt är det ju ändå att så många språk pratades denna dag.

Bra väder var det. Det var en otrolig tur att söndagen var när söndagen var, för skulle söndagen ha varit på måndagen skulle jag nog ha fått sitta ensam här. Måndagen var nämligen den dagen när det vackra vädret som varit i någon vecka byttes ut till rena rama höst-regnrusket.

Förberedelserna innan dagen D var många och tog otroligt med tid. Mitt måtto – ska de va, så ska DE! Ändå fick jag skala lite i ”idehögen” och valde att grejja med sådant som jag vet att kan bli bra, sådant som jag hinner, och sådant som jag själv vet att jag ägnat en tanke åt när jag varit någonstans. Som exempel, att dricka kaffe utomhus är ofta förknippat med kall rumpa. Därför skaffade jag lite filtar, så folk inte skulle frysa.

Det här är en bild tagen på fredagen, då jag lite prövade och såg hur allt skulle fungera. Nu, efteråt vet jag att det här fungerade helt utmärkt, men att ingen satt på de här stolarna… Barnen var som parkerade mellan kaninburen och lekstugan, så blir det öppet hus fler gånger skall borden placeras bredvid kaninburen. Nu satt de flesta småbarnsföräldrar på gräsmattan bredvid kaninburen. Helt ok, vädret var ju hyggligt och vått i jorden var det inte, men en annan gång kanske det inte är lika torrt och fint väder.

Inne i målarstugan kunde barnen färglägga bilder av får 🙂

Någonting som fungerade ungefär precis som jag tänkt mej var kaffetältet. Eftersom jag inte var där 😉 Nå, jag visste att jag inte kommer att hinna vara där också, så fick jag förhandlat med syster Alice och pappas flickvän Maret att de kunde sköta kaffetältet. De är inte bortkomna bakom kaffekokare och bullar, så det fungerade helt utmärkt. De visste vad de skulle ha, var allt skulle placeras på borden osv. Så det gick jättesmidigt 🙂 1000-tack 🙂

Mitt i förberedelsefunderingarna.

Det jag egentligen inte förberedde så mycket var själva fårklippningen. Jag hade sparat 6 får att klippa. Ett för varje utlovat klockslag att klippa, och ett i reserv ifall någon skulle missa sista fårklippningen, och ändå ville se hur klippning går till. De stod färdigt i fårhuset sen tidigare, klippstolen var på plats och … ja, det sitter i hur man klipper får, så det var bara att klippa när klockan visade jämna slag. Lite extra hade jag lagat i fårhuset. Jag plockade fram alla grejjer man behöver till fåren. Allt från nappflaskor, öronmärkestången, lediga öronmärken, till saltstenar, ensilage, hö osv… Jag hade också skrivit ut lite faktapapper, och samlat ihop lite roliga ”visste du…?” om får, som folk fick gå omkring och läsa om de ville. Ja, jag försökte ge en så heltäckande bild av fåren som möjligt. Om jag lyckades skall inte jag säga, det får någon annan göra.

Hoppas alla som gick förbi den här välkomstskylten kände sej välkomna 🙂

Om det blir fler år vet jag inte. Kanske de som velat se holmen gjort det nu, och kanske de som velat se fårklippning sett de nu? Men kanske man hittar på någonting annat till ett annat år? Eller kanske finns det fler som vill se fårklippning, eller kanske man kunde ordna en öppethusdag på våren då alla lammen ännu är innomhus, kanske någon skulle vilja komma och se på små, små lamm? Fast då kan det vara riktigt kallt… Ja, frågorna är många. Ingen har ett svar, ännu, det kanske kommer småningom…

Bråda dagar.

Noterar att mina kollegor Nisse och Kalle så smått börjar sammanfatta odlingssäsongen ……. det skulle jag också gärna göra för jag börjar känna mig lite trött. Den varma sensommaren satte spår som jag ännu inte återhämtat mig ifrån. Dessutom är hösten en väldigt jobbig tid på året, sommargrödornas skördande börjar vara på slutrakan men samtidigt är det bråttom med att börja få in lagergrödorna medan någorlunda hyffsade väderförhållanden råder. Värmesumman har växt stadigt under sensommaren och förhösten så allt börjar vara moget för skörd så det som gäller nu är att få tiden och orken att räcka till.

Det här är också orsaken till att det varit lite tyst härifrån även om det skulle ha funnits hur mycket som helst att ”rapportera” om. Det känns dessutom lite dumt att sätta ned tid på bloggande samtidigt som de övriga här jobbar långa dagar…….. noterar att Rosmarie (äldsta dottern) har 105 arbetstimmar bokförda förra veckan så det börjar närma sig ett heltidsjobb också för hennes del. Eftersom hon visar intresse för att fortsätta med driften av gården är det ändå bra att hon vänjer sig vid långa dagar under säsong. Jag undrar ändå om jag kanske kört lite hårt med henne för en kväll när jag var borta hemifrån anställde hon 2 nya arbetare, det hjälpte nu inte mycket trots att de visade sig vara riktigt duktiga. Jag har ju en hel del jobb på lager 🙂

Mycket att ”odla”.

Förutom de odlingsrelaterade sysslorna så innebär också årstiden att det finns en hel del produkter att marknadsföra och jag brukar delta i några marknadsdagar som också kräver sitt. Trots att det är tröttsamt är det ändå roligt att få lite direktkontakt till konsumenterna och det ger en hel del matnyttigt att få höra om trender och önskemål och kommentarer på det man har att erbjuda. Därutöver har REKO-utdelningarna svällt till så att de också måste börja organiseras för rationellare hantering, så det finns att fundera på.

Anslagstavlan håller sig fulltecknad den här tiden på året.

Jag har också svårt att säga nej när någon visar intresse för det vi håller på med och jag tycker att det är viktigt att ”odla” kontakterna till andra yrkesgrupper, konsumenter och beslutsfattare. Kanske kan våra bonderelaterade frågor få större förståelse om dom ser hur det går till på en gård? Då man läser kommentarerna på jordbruksrelaterade reportage i media så tycker man sig se ett stort behov av information i alla fall. :/ Här på gården är nu ingenting speciellt märkvärdigt eller hemlighetsfullt och ingen gård är heller den andra lik, jag tror mig våga påstå att vi bönder är den mest diversifierade yrkesgruppen i samhället, men kanske ger ett besök lite att fundera på.

I början var det mest besök från skolor, daghem, studerande inom trädgård och mat men på senare tid har också olika klubbar för diverse fritidsintressen frågat om dom får besöka oss och hittills har jag som sagt haft svårt att säga ”tack, men nej tack”, det var endast hösten efter Eriks död som jag avböjde några förfrågningar. Visst tar allt sånt här tid det också men oftast kan jag samtidigt ”kränga” någon påse grönsaker på besökarna 🙂

På tal om besök så hade vi idag besök av tre ryssar som ville se på vakuumkylen, att bondelivet på andra sidan gränsen har lite annan omfattning noterade jag då de började berätta om sin 12 hektars rosenodling, 200 anställda och en elförbrukning om 3 megawatt. Snacka om diversifierad yrkesgrupp, hmmm.

Höstarbeten

Efter det att tröskandet är avklarat så börjar alla höstarbeten – plus alla sommararbeten som fått vänta på tröskandet … Och det första är att spruta mot kvickrot för sedan måste man vänta två-tre veckor innan man bearbetar jorden. Det har varit litet för torrt för en bra kvickrotsbekämpning – kvickroten måste vara i så bra tillväxt som möjligt för att man skall få medlet till alla rötterna. Men nu har det kommit regn och kommer väl i natt igen. Och sedan skall det bli varmt. Då borde kvickroten sätta igång och växa. Och jag att spruta ihjäl den …

I år köpte jag ny spruta. Nåja, det blev förstås en begagnad Hardi eftersom jag har en mängd Hardidelar liggande. Den är av årsmodell 1997 så den är ganska ny :-). Huvudsaken är att den har elektrisk stängare och elektrisk tryckregulator. Den gamla Hardin har samma funktioner men den är till största delen heimlaga. Den är närmare 40 år gammal men i hyfsat skick. Den elektriska regulatorn byggde jag av en gammal vindrutetorkarmotor som mekaniskt vrider ratten åt ena eller andra hållet. Den har en lyxig tryckmätare (á la 5 euro från Biltema) som är kopplad direkt till sprutbommen och placerad utanför sidofönstret så den är lätt att läsa av. Där är den nya sprutan sämre men den kan ju byggas om …

En fördel är i alla fall att den nyare sprutan har hiss för bommen. Den gamla kan också ställas in men bara genom att flytta skruvar så det blir inte ofta gjort. Och så har den nya skummarkör vilket är viktigt för jag börjar lessna på de gröna remsorna med ogräs. Däremot har den inte nån fånig monitor och annan elektronik. Då GPS gått ned till en tiondedel av de nuvarande priserna så skall jag fundera på elektronisk monitor (”datorstyrd”).

Nu råkade det sej så att jag surfade på mascus.se och ittade en spruta i Kouvola som grannens måg sålde. Så det var bara att sätta släpvagnen efter bilen och åka iväg efter sprutan. Till all tur var vägen nyasfalterad och mycket jämn. Sprutan väger bara 235 kg men den var ganska hög och släpvagnen krängde litet. Men bra gick det och nu står den utanför verkstaden.

I väntan på att vädret skall bli lämpligt för sprutandet så skall jag sätta in plastmatta i bränslehuset. Och sedan den nyrenoverade tanken. Adjöss med att köra tunnor med motorbrännolja från macken i kyrkobyn. Speciellt då man glömmer hem plånboken med tankningskortet (det finns bara automat där numera).Förrän vi for till Sverige på årets ”semester” (uppskjuten tre gånger) så drog jag rappningsbruk utanpå golvet så det blev slätare. På den skall jag lägga en tålig plastmatta som jag viker i hörnen – inte svetsar. Till och med den hårda plastmattan går bra att vika bara man värmer den tillräckligt med varmluftspistol. Och inte glömmer handskarna …

Och så skall värmen sättas på. Det blev ganska kallt med två nätter nära noll, inga innerfönster och inga värmeradiatorer i stuvun. Vi gick med ytterkläderna på inomhus men frös i alla fall. Alla radiatorer togs bort eftersom vi satte panel (pärlspunt) på väggarna så allt skall installeras på nytt. Dessutom skall flismataren byggas om innan vintern kommer så brist på sysselsättning finns det inte. Nu ids vi inte alls fundera på alla byggnadsarbeten som blev ogjorda i somras på grund av branden i köket.

Och jag skall få nya glasögon. Jag har varit närsynt i hela mitt liv och fått nya glasögon vart och vartannat år. De som jag nu har är två år gamla och jag tyckte nog att jag började se litet dåligt. Då jag inte mer såg vägskyltarna så gick jag till optikern (Ahmed i Örebro). Inget under – nu får jag hela två enheter starkare (mera minus) glasögon. Och med dem började jag åter se nånting. Ifall jag mött nån på gatan och inte hälsat det senaste året så beror det på att jag varit närsynt som en gammal mullvad. Hemma klarar man sej bra med gamla och dåliga glasögon men ibland behöver man se klart på avstånd också. En närsynt ser ju alltid bra på nära håll. Vanligen då folk blir äldre så behöver de glasögon för att se på nära håll. Jag tar bort mina glasögon då jag vill se på nära håll. Det är liksom att ha inbyggt förstoringsglas

Visst finns det massor med jobb på hösten men det är i alla fall skönt att ha tröskandet undan. Och nu är det ju torrt också så vintern går utan problem. På våren torkar jag bara ned de sista procenten i vårsolen. Så det är maskinreparationer och byggande nu tills skogsarbetet börjar.