Sida 195 – Bondbloggen

Tur i oturen (hasi)

Tröskandet är den mest nervösa tiden på året. Skall tröskskrället hålla ihop ? Förra lördagen satt vi och drack kaffe och undrade om det faktiskt skulle fungera en hel tröskning utan större fel (då hade vi tre hektar kvar). Jahapp, då tystnade tröskan och Henrik kom in. Det dunkar nånting …

Vi hade ju skruvat ihop plåthöljet som spruckit så vi befarade det värsta. Men det var ”bara” ramen till skakarbordet som brustit. Inte första gången det heller. Då gummibussningarna på upphängningarna blir slitna så faller bordet ned och ligger på en axel som slipar av ramen. Avståndet till axeln är alldeles för litet och konstruktionen kunde ha varit bättre.

Nå, det blev att flytta en våning nedåt och Henrik kröp in i tröskan och skruvade en dag där för andra gången i år. Då vi satte in vinkeljärnet så låg han på halmskakarna med huvudet nedåt inne i tröskan – nu låg han med huvudet nedåt på skakarbordet under halmskakarna. Jag sprang efter verktyg och plockade upp det som föll ned. Det behövs absolut två personer för att kravla sej ut ur tröskan för att hämta en nyckel som behövs kan ta lång tid. Om jag hade krupit in så är det fara för att de varit tvungna att dra ut mej med vajertaljan i fötterna …

Egentligen ger fotot en alltför positiv bild av arbetsmiljön. Han kunde inte ens vända sej utan att skuffa sej bakåt först. Men det gick och efter en dag hade vi ramen ut ur tröskan och jag svetsade ihop den – efter att ha skurit bort de gamla stödvinklarna som jag svetsat fast för ett par år sedan. Det var ju ingen dyr reparation om man inte räknar nånting för arbetstiden. Men litet knepigt var det att får ramen rakt ihopsvetsad. Med en massa svetstänger och stöd och allmänt slåande och härjande med stora smideshammaren så fick jag den behjälpligt rak i alla fall.

Och så var det bara för Henrik att krypa in igen och dra ramen över sej tills den var på plats. Det var inte världens enklaste sak att få i skruvarna. Man fick ligga och stöda sej på en hand medan man försökte känna var skruvhålen fanns med andra handen. Naturligtvis såg man inget.

Nu hade jag tillverkat två tjocka brickor (12 mm) som vi satte in under bakre fästet så att ramen kom litet högre och förhoppningsvis inte slits av lika lätt som förut. Mycket utrymme förrän hela skakarbordet började ta i halmskakarna ovanför fanns det inte men det gick.

Därefter smet vi till Sverige och lämnade den stackars pojken ensam med tröskandet (då hade bokningen blivit uppskjuten tre gånger redan). Det var ju moraliskt fullständigt förkastligt. Förr skulle alla sitta och vänta på att tröskandet skulle bli färdigt. Allvarsamma och medkännande. Skratta fick man inte och alls inte åka bort. Där ser man hur moralen förslappas hela tiden …

Nå, Henrik klarade ju sej galant och skickade enligt gammal tradition följande dag ett textmeddelande: ”Hasi”. Huvudsaken var att han fick in Zebran som vi odlade som utsäde för nästa år.

Och skörden ? Ett uselt år igen. Jag håller med Kalle att torkan i alla fall är bättre än det eländiga regnandet vi hade i juni. Då drunknade all brodd i svackorna på leråkrarna. På de lättare jordarna klarade vetet sej ganska hyfsat. Tyvärr har vi bara en hel del leråkrar. Men säden var ovanligt torr då vi tröskade. Mellan 13 och 16 % och det är sällan det händer hos oss. Dessutom var det rena högsommarvädret så det torkade fint då jag blåste litet för att jämna ut fukthalten.

Det har varit sju sorger och åtta bedrövelser den här sommaren och ett tag såg det ut att bli en regnig höst. Men vi hade tur med vädret så det var verkligen perfekt tröskanväder i år. Och så var vetet ju lättröskat (med ett strå här och ett där) och vi körde med full fart över åkrarna. Priserna är i botten men jag säljer först nästa sommar så vi får se hur världen ser ut då.

Det var det då – det

Odlingssäsongen 2014 är definitivt över. Sista rypsen kom hem till torken på onsdagen, dvs 17.9. Det är tidigt, men säg mig vad som inte varit tidigt detta år?

När man gör odlingsbokslutet är det väl värt att notera att hela säsongen i våra knutar varit så problemfri att den nästan varit tråkig. Inget regn störde sådden, växtskyddet gick att utföra precis då det var lämpligt, inget problem med liggsäd eller dålig bärighet i åkrarna. Visst – det har varit alltför torrt och både kvalitet och kvantitet har lidit av det, men av de två ytterligheterna för torrt eller för vått är nog det torra att föredra. Torktiderna har varit moderata, för att inte säga korta och det är en faktor som väl uppväger lite sämre volym, när man sätter dagens energipriser mot våra spannmålspriser.

Vad blev då resultatet av 2014. För alla Er som spänt väntar på siffrorna kan jag meddela att havren gick sämst. Där orkade jorden producera knappt 3 ton/ha vilket är närapå hälften för lite. Däremot var fuktigheten vid tröskningen 13,5% ungefär och det hör nog till domdär en-gång-i-livet värdena. Kornet gick betydligt bättre, knappt 5 ton ha och med en hl vikt som vandrar iväg mot 70 kan man inte vara annat än nöjd. Torktiderna på kornet var längre, egentligen ganska normala 5-7 timmar.

Rypsen var dock det som gick bäst – återigen. Ungefär 1700 kg ha och torktider på 3 timmar (tröskfuktighet 10-14%) är utomordentligt bra när man tänker på hur det såg ut runt midsommar, när kolleger frågade varför jag lämnat en så stor åker osådd. Noterbart är igen två saker, såmängden kan helt bra vara ner mot 5 kg/ha och rypsen mår under alla omständigheter bättre av sen sådd. 27.5 var sådag för årets ryps. Anmärkningsvärt var också att rypsen – som brukar krångla på alla sätt och vis i tröskan var så mogen och lättröskad att den bara flöt genom. Det var som att hälla vatten ur en flaska. 12% tröskfuktighet på rypsen är också riktigt bra.

I år behövde man inte heller går runt och sparka småstenar på tomten och förbanna sina felaktiga beslut. I absolut sista minuten fattade jag beslutet att skära av havren före kornet och det var ett litet genidrag, eller kanske mera en turlott. Nu blev det kornet som fick stå ute under de två regnveckor som störde skörden, något som kornet klarade, men havren skulle inte ha gjort det. Ibland är man rätt sida om staketet.

Spannmålspriserna är dock en stor källa till bekymmer. Med ton-priser som i vissa fall knappt orkar över 100 euro tonnet är det ganska klart att nettot i börsen blir litet. Om det ens blir något. Alla spannmålsslag är dåliga, men det verkar ändå vara kornet som är minst dåligt. Detta gör att när målfotot är taget så blev inte min odlingsplan riktigt galen i alla fall. Det har ju pendlat mellan hopp och förtvivlan hela sommaren och kanske främst gällande vetet. Först var jag säker på att det inte skulle sås vete, sen ångrade jag mig när den tidiga våren kom, sen ångrade jag ångret när försommaren var så kall. Sen blev det lappkast igen i juli eftersom ju vetet såg ut att bli riktigt bra och det till och med pratades om att det skulle bli ett riktigt rekordveteår. Till sist gick ju vetet riktigt i baklås dels pga av att regnet förstörde falltalet och marknaden förstörde priset. Någonstans i slutändan fick jag ändå rätt i att det skulle bli ett dåligt år, men jag måste väl erkänna att det var vädret jag inte litade på. Facit gav vid handen att det var spannmålsprisena som kraschade säsongen.

I år har jag även haft en riktig otursfågel här på hemmanet. Nämligen lastaren på Valtra. I början på säsongen stod den i vägen för tröskan på åkern, lastaren klarade sig bra men inte tröskhackaren. Det blev en mera omfattande reparation som bla innehöll ett besök till Purkupörssi för att hämta en ny hackarplåt. Resten gick att fixa med hugg och slag och vinkelslip.

Nu räckte det tyvärr inte med detta för den stackars lastaren. Häromdagen hade jag besök av en lastbil som levererade lite material och denna gång gick en lastbilsskyddare till himlen efter närkamp med lastaren. Själva lastaren är däremot oberörd av alla närkamper, och tur är väl det.

Nu är då allt ”till hus bärgat”, torken morrar sig genom sista rypsen som bäst och vädret är höstligt vackert. Kvar på åkern står bara solrosorna som har gjort sitt som markförbättrare på trädan i år. Vackert står dom där till egentligen ingen annan nytta än ögonfröjd och lite mat åt fåglarna. När första frosten kommer är det slut med dom, men till dess får dom stå och den som vill ha är välkommen att hämta.

Skördefest

Nu fylls mitt huvud och mina dagar med skyltmålning, fårklippning, balplacering, kaffemuggsinköp, sortering i frysarna, potatisupptagning och mycket mer… Det är skördefest på gångs till inkommande helg!

Och det ska bli så roligt! 🙂

På Åland har skördefesten engagerat hela landskapet i många, många år redan, och alla vet vad det är. För några år sedan vandrade skördefest konceptet en liten bit österut, just över skiftet, och har nu funnits här några år. Skärgårdens skördefest. Jag tror jag varit med på marknaden alla, eller åtminstone de flesta åren. Det är ena dagen, men, andra dagen håller gårdar dörrarna på vidgavel, så vem som helst får komma och kika runt sej på gårdarna som håller öppet, och bekanta sej med bondelivet ute på bondgården, det ska jag göra i år. 🙂 I åboland är det få som missat Boundbirsen, som går av stapeln vartannat år mitt inne i Pargas centrum. Då drar landet in till stan, det här med skördefest fungerar lite tvärtom, det är en sådan dag då man vill dra stan ut på landet 🙂

Skylttillverkning på hälft, ännu fattas bokstäver, ben och en pil vart man skall köra 🙂

Så nu ska jag vara med i år och hålla öppen gård. Jag är full av ideer och har mycket jag skulle vilja göra. Men, mycket fungerar inte. Det faller på det ena eller det andra, men, jag skall i alla fall göra ett försök och se om det vågar sej någon alls ut hit till holmen. Jag finns ju inte direkt sådär jätte centralt, och är det så att någon tänker komma så långt ut som hit, så vill jag ju att den som gör sej mödan värt inte skall bli besviken och komma hem och säga ”där fanns nu ingenting att se…” Nej. Jag önskar ju kunna ge dem som kommer en liten upplevelse. Kanske inte en såndär ”WAOUDE”-grej, men kanske ett ”ahaa…”.

en rad med balar... vad ska de bli av det då? — en rad med balar… vad ska de bli av det då?

Hurdå? Ja, egentligen skulle jag vilja säga, kom så får du se 😉 Men, nä, de fungerar kanske inte att komma pedandes från österbotten, eller helsingfors, eller var du än sitter och läser… Men, vad kommer den som kommer hit att få se då? Jo, den kommer att å se att det går att bo och leva lite på sidan av kanalen. För att komma hit kommer de att gå genom skogen, över bron hit till holmen. De kommer att få se hur betesmark, strandängar och hagar ser ut när det är skött och betat. De kommer att få klampa runt i mitt fårhus, och kanske få sej lite information om får sådär överlag. Jag kommer att finnas på plats och klippa får. Jag tänkte klippa ett får i timmen, så folk får se hur det kan gå till. Jag säger inte att det är såhär det SKA gå till, för det finns det mycket profetsior om, utan jag kommer att visa hur jag klipper. De kommer att få klappa och pajja får. Jag kommer att svara på alla frågor jag kan. De jag inte kan svara på kan jag försöka ta reda på. De som kommer hit kommer också att få träffa och klappa blinkers och floppsy. Kaninerna. Dom hann vara på rymmen redan några dagar och jag befarade att räven tagit dem, men de är nu, i skrivande stund i allafall, till rätta igen. Återstår att se om de hålls i sin bur ända till söndagen… Men i såna fall går det att få klappa kanin också.

Varför?

Varför skall man sätta en hel veckas arbete med förberedelser för en öppethusdag?

Jaa-a, säg det egentligen… Men, det handlar väl om en sådan enkel sak som att försöka sprida lite information om bondelivet. Det är inte så enkelt att förstå sej på. Vi bönder är ett svårbegripligt folk, men kanske någon som kommer hit, får en liten hint om vad det är jag håller på med här. Jag har bråttom nästan alltid och hinner inte det ena eller det andra, och ändå har jag bara några får… Som i alla fall sommartid dessutom går ute! Men, ska jag nånting ska det planeras långt i förväg, eller inte alls. Ibland ska det planeras i en månad, eller så ska det beslutas samma dag om någonting blir av eller inte. Rörigt- ja, men, det är så det är.

Vidare, bara en sån sak, hur många har sett ett får bli klippt? Hur många har klappat ett levande får de senaste året? Hur många har varit så långt borta från en landsväg att man inte hör bilar. Hur många har hört tystnaden en vindstilla dag i september… Nu kommer det väl att spöregna på söndag och kanske pappa får för sej att ösa på med vedkapen den dagen, och grannen köra motorsåg. Men blir det är sådan söndag som dagarna varit den senaste tiden, när vinden lägger sej, luften är fuktig och fräsch och allt står still. Inget ljud hörs, inget som rör sej… Kanske lyckas någon då höra stillheten … åtminstone när de kommit tillräckligt långt från fårhuset, för när jag klipper får, då kan det nog finnas ljud av både höga och låga decibell 🙂 Som bekant brukar det inte alltid gå som på Strömsö…

Dimman rullar in …

Så fick vi i alla fall igång tröskskrället. Branden försenade allting och därefter slog Helsingforsbacillerna till och försenade ännu mer men till slut lyckades jag köra ett varv. Därefter gav hydrauliken upp. Då satte jag in mellanreläer som kopplade spolarna direkt till ackun och sedan har det fungerat. Tills alla mätare gav upp … Men jag bara körde ända tills dimman började rulla in.

Tröskan körde jag hem och i morgon skall elektriska sidan kontrolleras ordentligt för där finns en hel del problem. Det värsta är dålig kontakt för det kan fungera bra tills det plötsligt slutar fungera. Så mäter man och då fungerar allt igen. Och så vidare … Det blir att byta kablar och kontakter tills det slutar krångla.

För övrigt har vi haft tur i oturen. Vädret har varit hyfsat trots ständiga hot om regn. Och vetet har hållit 14-15 % vilket är ovanligt lågt. Sedan är skörden ju urusel på leråkrarna. I svackorna tog juniregnen livet av brodden och på duntarna tog julihettan livet av resten. Bara mullåkrarna ger nån sorts skörd. Det har varit tre dåliga år i rad nu så snart kunde det börja svänga. Men kanske vi bara är i början på de sju dåliga åren ?

Torget

Köra från åkern och svänga upp till fårhuset med traktor och vagn. Ut långt till höger för att vagnen inte skall fara ner i diket då jag skall svänga till vänster, och så är dom där… Trafikdelarna.

Ploga snö på vintern, man vill ju gärna ta ut lite till sidan så man inte lämnar snön mitt på vägen, kommer det mycket snö fyller det hastigt upp inåt, och så är dom där igen… Trafikdelarna…

Köra med traktor och vagn längs vägen österut. Då ska jag svänga höger när jag kommer från fårhuset. Det blir att köra långt ut till vänster, lyfta frontlastaren upp ovanför stengården och så är dom där då igen, trafikdelarna…

Det känns ibland, som att vad man än skall göra i den knuten av holmen så är dom i vägen dom där trafikdelarna, som egentligen heter stenar. Men dom befinner sej mitt i en korsning, som egentligen inte är en korsning för vägar har vi ju inte alls här på holmen, vi har i princip bara stigar man eventuellt kommer fram på med traktor om man kan använda ratten, och vet på centimetern var man har sina metrar. Nåja, i vägen är dom… Har dom varit, skall jag egentligen skriva, för nu är dom flyttade 🙂 Hipp hurra för grävmaskin. Den är liten, men även smått kan åstadkomma stort!

Pappa kom med den för att gräva gropar där jag skall gjuta fast grindstolpar, men när han ändå var här med den passade jag på att be honom flytta stenarna, och så grävde vi ner ett rör under vägen, så jag kanske skulle slippa lervällingen i den korsningen i fortsättningen. Det rinner konstant vatten ner från backen ovanför och eftersom jag ofta kör och rörs i den korsningen, som är rakt nedanför fårhuset, så brukar det förvandlas till lerbad istället för väg om höstarna ända tills det fryser.

När stenarna kom bort förvandlades korsningen till ett stort torg istället för en korsning. I alla fall i Ytterholm-mått. Allt är litet här. Holmen är liten, vägarna små, maskinerna små, korsningarna små, husen förhållandevis små, och själv mäter jag inte mer än 160cm. 🙂

Sonja i intervju i Sveriges Radio

Berg av ruttnande frukt, lager med mjölk som blir sur och tusentals kilo norsk lax som ingen köper. Det ryska importstoppet, som kom som ett svar på EU:s sanktioner mot Ryssland, har varit kännbart både för marknad och producenter. Under fredagen möts EU:s jordbruksministrar i Bryssel för att disktuera hur de europeiska jordbruken ska hjälpas åt för att inte hamna i kläm i sanktionsbråket mellan EU och Ryssland. Samtal med Sonja Ek-Johansson, finsk mjölkbonde, och Jan Andersson, Sveriges Radios korrespondent i Bryssel. (Text från sverigesradio.se)