Sida 201 – Bondbloggen

De tre vise männen, och jag.

Stressssad, var jag i förra inlägget. Det berodde delvis på att jag försökte hinna stöka undan så mycket som möjligt innan jag skulle ta semester! Jo, det är sant, semester! 2 dagar! Och vad skulle jag göra då? Jo, jag skulle, som ni säkert redan har listat ut bege mej upp till Österbotten på bondbloggarträff 🙂

Det ville jag inte missa för nästan vad som hellst, så det blev lite drygt bråda och sena dagar, dagarna innan. Men sen kan man fara med ett litet lugn.

Att hitta Österbotten är ju inte direkt jättesvårt. Om man bara kommer sej av omfartsvägen någonstans i den västra änden av den, så kommer man nog dit på något vis. För att vara på den säkra sidan kan man ju använda sej av en gps. Finurliga grunkor när man ska börja söka bland buskarna, eller vill undvika så jätte många km i omvägar. Gps i telefonen… Jadå! Om det inte varit så att jag tappat min gamla hederliga telefon i bottenskvalpet i båten så den inte fungerar mer… Dagen innan avfärd var jag till Ekenäs, det handlade om slakteri och kött och jag mjukstartade resandet med 300km sådär som uppvärmning dagen innan. Ja passade också på att köpa mej en ny telefon då. I efterhand har jag konstaterat att det kanske var ett av de mest idiotiska köpen jag gjort. Mer detaljer om det senare… Om jag är på så bra humör att jag kan tänka mej förära den telefonen en liten, liten gnutta uppmärksamhet. Nå, den nya telefonen hade ju naturligtvis inte samma storlek på simkortet som min gamla telefon …. Det visste inte jag när jag köpte den, trodde ju att det bara fanns en storlek på sim-kort. Suck, hur skulle det gå med min möjlighet att ha gps på resan? Nåh, jag for på fredagen, på samma gång som jag gav mej påväg norröver, in till stan och fick bytt mitt kort till ett som passar. Då uppdagades det att jag har totalt 44 nummror på mitt sim-kort… I telefonen fanns ca 250. Hurra. Eller så inte. Nåja, inte gråta över filmjölk, nu hade jag min gps 🙂

Nöjd och glad styrde jag norrut längs den gamla, hederliga riksåttan.

Resan upp

Att resa. Det är ju kanske inte alltid sådär jättespännande att sitta bakom ratten, men jag har inget desto större emot det. Bilen jag har är rätt bekväm att köra och när man sprungit på en tid är det skönt att få vila benen nån dag. Solglasögonen hade jag glömt hemma, men jag köpte mej ett par som ser helt kollossalt gräsliga ut på en bensinmack, men, de var de enda som hölldes på mitt huvud. Så med solglasögonen på, senaste ESC-cdn i spelaren, och solen i ryggen var det rätt kul att köra de 400km jag samlade på mej den dagen.

Så vad ser och upplever man på vägen upp till österbotten? Vägbyggen – naturligtvis. Men jag såg också sånadär saker man kanske inte tänker på när man har det bakom knuten. Alla åar och älvar som flyter fram, med växtlighet ända till vattenkanten. Här i skärgården finns det träd och buskage mitt på holmarna, men längs stränderna är det allt som oftast berg eller stenar innan växtligheten kommer emot. Ja, om det inte är röjvass, men då är det det, inget annat. Längs åar och älvar växer det stora träd och gräs ända till vattenkanten. Fint på sitt sätt för en som är van med några meter sten mellan träd och vatten. Nåja, jag såg fina potatisåkrar, sädesåkrar som var jämna och släta. På ett ställe bredvid vägen hade de lagt hö på stör på en liten åkerplätt intill en butik, de va så sött så jag utbrast högt för mej själv ett: Åååååå!!!!! Jag såg en jättestor grävmaskin, eller själva maskin va kanske inte så stor, det var ju på långt håll, men armarna var grymt långa i jämförelse med själva maskinen. Jag såg en överkörd hare … mindre kul, men i alla fall. Jag såg slagna höåkrar som låg som bruna fläckar längs vägen. Jag såg balmaskiner och nån som vände hö. Olkiluoto avtaget och enorma kraftlinjer som swishade över huvudet. Många fina kaffeställen såg jag, men jag stannade inte, jag var kanske inte stressad, men inte kunde jag stanna till varje gång jag såg någonting intressant, jag hade ju ett viktigt mål i sikte. Vidare såg jag en gubbe som höll på och klippte vägrenarna med den konstigaste gräsklippare jag sett. Klippaggregatet gick snett längs backen, medan han som styrde satte rakt. Nog har vi så fint skötta vägar i detta land! Tycker jag i alla fall. Ju högre upp man kom, ju mer blev landskapet olikt det man är van vid. Raksträckorna blev fler och backarna färre. Växthusen började komma fler och fler, både större som mindre. Och allt detta satte jag och upplevde genom en ruta som flera 10-tals skruttor och skråttår blästrat åt mej. Dum som jag var satte jag på vindrutetorkaren när jag fick en av de första lite större insektsträffarna på rutan. Vindrutetorkaren gjorde ett mycket effektivt jobb med att smeta ut skråttn i halva synfältet. Jag spolade och spolade, men limmet flygande skråttår är gjorda av är segt som utkletat tuggummi i en plyschsoffa. Jag kämpade med spolaren i ca 10km.

Så, att det tog ända till kl 18 på kvällen innan jag var framme gjorde ingenting. Man sysslesätter sej nog.

Första dagen i Solf

Av bondblogge kollegorna var jag den första som styrde upp på Christers gårdsplan och parkerade. Vi började med kaffe och funderingar vart Kalle och Nisse blivit. Det visade sej att Kalle satt på Facebook. … Nåja, nog kommer han snart tänkte vi, och visst gjorde han det, precis till lika kom Nisse. Och så var vi då samlade. MYCKET ROLIGT 🙂 🙂 🙂

Vi pratade en stund, men sedan begav vi oss iväg på rundtur i byn och i rundturen ingick en guidning av Christer på Stundars.

Vilket ställe. När vi gick omkring där fick jag ibland så kallade ”flashbacks”. Tanken, -har inte jag sett det här förut? For genom mitt huvud några gånger… Och visst kan jag ha gjort det. När jag gick i långstadie skola, (numera indragen) gick jag i en liten byskola som varje år for på skolresa till någon knut av Finland. Vi besökte Vasa, Åland, Villmanstrand, Helsingfors och Tammerfors. Första året i skolan ansågs man vara för liten för att komma med, men sen var det varje år en tre dagar lång resa i maj. Vi besökte inte bara själva städerna utan olika sevärda platser längs vägen också. Så antagligen har jag varit till Stundars, utan att direkt ha några större minnen av det.

Rundturen fortsatte till en del av Christers odlingar tills matbudet kom. Så styrdes fören på bilen tillbaka mot gårdscentrat med några små avstickare. MAT!!! Efter att vi ätit gick vi runt och kikade i alla knutar och vrår på Christers anläggning. Kväll blev natt, men diskussionerna bara fortsatte i princip tills ögonlocken ramlade ner. Alla sade god natt och Kalle fick köra hem med långljusen på. Han måste fara hem, för han skulle få främmande följande dag. Tack för husrum Christer och Eivor!

Andra dagen, Solf och Närpes

Frukost! Finns det något bättre än att bli serverad stadig frukost med gröt och kaffe ute i det gröna i goda vänners lag?

Eftersom Kalle farit hem och börjat invänta sina gäster, var det bara Nisse, Christer och jag som promenerade runt och inspekterade resten av Christers odlingar. Jag kan ju bara säga att det är som att vandra runt och titta på en redig grönsaksutställning med ordning!

Dags att dra vidare, mot Kalles knutar, och lunch. Det blev på Kalles (sambos) förslag lunch i växthus. Ett i princip helt vanligt odlingsväxthus där man sitter mitt bland växter, buskar och örter och käkar lunch. Ovanligt, udda och hur kul som helst 🙂 Gott var det också 🙂 Jag åt lax. … Den där norska odlade laxen kanske… Jag stod en stund och funderade vid det ”vandrande bordet” om jag skulle köra på köttlinjen, eller fisklinjen. Varför jag slog in på fisken förstår jag kanske inte riktigt själv, men det hette ”tomatlax”, och vad skall man äta när man är i Närpes om inte tomater? Så, vad det än var för lax, så körde jag på tomatlinjen med laxen som bonus 🙂

Efter lunchen fick Nisse och jag en guidad tur med Kalle vid spakarna. Det man ser får så mycket mer innehåll när det sitter en och pladdrar och berättar bredvid. Christer hade leveransuppdrag, så vi kom överens om att sammanstråla hemma hos Kalle efter rundturen. Så vad såg vi då? Jo, vi körde en sväng ut till Kaskö och kikade lite i knutarna på den staden och sen såg vi på allt det som finns att se på i Närpes. Högen av objekt är kanske inte jätteenorm, men visst finns det att uppleva i Närpes också. Kyrkan, till exempel. Fast i och för sej var det inte själva kyrkan man fäste blickarna vid, det var snarare kyrkstallarna utanför som vi studerade och fotograferade. Jag fick åter flashbacks och kunde nästan sätta huvudet i pant på att jag upplevt synen av de små stallarna förut.

Följande flashback kom när vi traskade mot vridläktaren och kikade lite försiktigt på den. När jag såg den stora läktaren skymta bland träden fick jag åter en gång en bild och en tanke upp i huvudet. Det här har jag sett förut…

Den gången, nån gång i maj, för längesedan när en liten skola for och tittade på den stora vridläktaren till Närpes hände det sej som så, om jag inte minns fel, att vi på området råkade träffa på nån som jobbade där med nånting. Han kunde berätta lite om vridläktaren, och så fick vi alla sätta oss på läktaren, och så startade han den och vi fick åka runt ett varv med den. Det som skulle spelas den sommaren var ”Rövarna i Kamomillastad”.

Vilka minnen det kan bubbla upp …

Nåja, efter vår titt på läktaren körde vi någon krok till och fick uppleva (antagligen?) den rakaste raksträckan i Österbotten, inte hela, men en del av den, vi vek av och tog retur till Kalles gård och där väntade kaffe och tårta. Fruktansvärt GOD tårta dessutom! Med hallon på. Vi fick höra lite om Kalles historia i korthet och sedan började synandet i sömmarna av Kalles gård. Åter en gång kunde man bli grön av avund över de österbottninska slätterna. Rakt och platt. Fler antal hektar än skiften. Hemma har många fler skiften än hektar.

Klockan blev 19. Eftersom jag visste att jag hade några 100km framför mej beslöt jag mej för att mitt i det roliga börja dra mej hemmåt. Man skall ju sluta när det är som roligast.

Körandet hemåt gick bra. Jag stannade till i Kristinestad för att tanka både mej och bilen och sen rullade jag sakterligen hemmåt. Fortare gick det att köra hemmåt tyckte jag. Kan ju bero på att jorden är rund och att jag borde ha åkt i ständig nerförsbacke. Eller så kan det bero på att jag när jag körde upp på omfartsvägen kring Åbo nästan kände mej som i hemknutarna fast det ändå återstod många tiotals kilometrar. Jag prickade en passlig färja och snart var jag hemma och lade huvudet på min egna hårda nackstödskudde som egentligen inte är mjuk och bekväm det minsta, men som jag inte kan vara utan. Jag prickade av totalt 793km på två dagar, och insektträffarna på bilen var antagligen lika många, här nedan en bild på registerskylten, då sägs det ändå finnas väldigt lite mygg i år …

Någon dag senare

Nu, såhär någon dag efter hemkomsten har jag lite hunnit smälta allt jag upplevt. Skulle jag sammanfatta allt med bara några få ord skulle jag säga att bondbloggsträffen ur min synvinkel varit enbart positiv. Trevlig, givande, innehållsrik osv. Mina konstateranden är däremot ganska många, men de viktigaste jag kan sätta ner till text är att alla som läser kan ta det lugnt, Kalle och Christer har Heimani i skick!

Tack ni tre vise män, det var toppen att träffas igen en gång 🙂

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har ”Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på ”vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !

Österbottnisk rundtur

Förr träffade man österbottningar bara i Dragsvik – plus en och annan som ”emigrerat” till Östnyland. Nu umgås vi dagligen på Internet och vissa åker fram och tillbaka med bil också. Jag sitter nuförtiden mest i Hindersby och hinner knappt åka till kyrkobyn efter chips och till Ring III efter reservdelar.. Så tankleveransen och Bondbloggsträffen var en ovanligt lång tur för mej. Jag fattar inte hur vissa orkar åka fram och tillbaka hela tiden (men det kan bero på att gumman är från Österbotten …).

Bränsletanken kom fram till Ylihärmä rätt smidigt men inte utan dramatik. Vi hann förstås inte till klockan två (då de stänger på fredagen) men ringde och de lovade vänta till halv tre så de kunde lyfta av den med truck. Nåja, det gick inte fort framåt med släpvagn så vi kom en minut försenade och mötte ”truckpojken” i grinden. Han backade sin bil och lyfte snabbt av tanken men det var ungefär med fem sekunders marginal som vi hann. Jag hade tagit med ett långt rep, kofot och järnrör så visst hade vi fått av tanken (ca. 400 kg) för hand också men det hade tagit tid och arbete. Repet ? Jo, jag hade tänkt binda fast det vid ett träd och vid tanken och sedan gasat på Ducaton. Efter att ha öppnat bakluckan förstås.

Tanken är färdig tidigast i början på augusti sa flickan som var chef för firman och då får brorsan köra den hem eftersom han hela tiden kör upp till Munsala och tillbaka. Därefter for vi till Vexala och lastade av hans fönsterglas innan jag styrde söderut mot Solf där Christer bor. Navigatorn hittade Långmossvägen även om jag ibland började tvivla på den. Halv åtta på morgon åkte jag från Hindersby och nästan tolv timmar senare kom jag fram till Bondbloggsträffens första anhalt. Nästan exakt samtidigt kom Kalle från Yttermark – sorry, ÖSTRA Yttermark fick jag lära mej att det heter. Byn lär vara hårt uppdelad i Östra och Västra.

Ledsamt nog kunde inte Sonja komma. I östra Nyland har det regnat nästan hela juni och nu då vädret blev torrare var hon helt enkelt tvungen att jobba med höet på hemstället i Pernå. Bonden är helt beroende av vädret och nån sorts ledighet i hötiden är bara inte att tänka på.

Det saknas inte diskussionsämnen då vi träffas – tvärtom är det fullt i pratkvarnen hela tiden. Hos Christer gick vi en runda på åkrarna och en runda i den nya hallen som byggdes upp efter branden. Det mesta börjar vara på plats men visst saknas ännu mycket. Tiden gick och halva natten. Här sitter vi i kontoret ute i hallen som får fungera som kök. Husets renovering är på gång men produktionen kommer i första hand och där finns ännu mycket att göra. Det privata får vänta.

Vi filosoferade med Christer och Lotta om det egna arbetets betydelse och konstaterade att det är grovt undervärderat. Christer hade byggt den förra hallen själv till stora delar och skaffat verktyg och maskiner billigt under lång tid men kunde ju inte bygga upp allting själv så snabbt. Så det blev dyrt. Egentligen visade återuppbyggnaden vad det egna arbetet faktiskt var värt. Lotta (och hennes pappa) skruvar på sina maskiner själv. Det är helt enkelt omöjligt att ta ut reparatörer till holmen för allting. Och jag närmast bor i verkstaden med mina skrotmaskiner.

Efter branden var Christer tvungen att köpa nya maskiner kvickt för att kunna fortsätta produktionen. Då man förnyar kan man inte bara ersätta med likadana maskiner. Oftast finns sådana inte mera utan man måste skaffa nyare typer. Och försäkringen betalar inte uppgraderingar. Så det blev bara de allra viktigaste maskinerna. Men imponerande var det att se systemen.

Det här är alltså en såmaskin som sår pyttesmå frön – ett i taget. För en vetebonde som är van vid betydligt större konstruktioner var det relativt otroligt att maskinen kunde plocka små grönsaksfrön ett och ett och placera dem i ett ”brätt” (= massor av små krukor). Det fungerar med pneumatik och små sugmunstycken och är trots allt en relativt enkel konstruktion. Fast maskinerna tillverkas i små serier och priset är därför högt. Varje år sår man omkring 450 000 brätt. Och allt skall planteras ut så sysselsättning finns det minsann.

Här tittar vi på en liten del av årets plantor i brätten som snart skall planteras ut. Det måste givetvis skötas maskinellt. Men arbetet är inte slut utan plantorna måste ännu vattnas och skyddas mot frost och skadedjur. Och förstås skördas och säljas. Visst har Christer berättat om det här men det var en helt annan sak att se allting i verkligheten på nära håll. Grymt intressant. Jag har hundratals bilder men får nöja mej med en till som visar de utplanterade grönsakerna då de växt till sej en hel del.

Christer är förstås den som har största sakkunskapen men jag tänkte se på hans odlande med en gammaldags bondes förundrade ögon. Fortsättning följer på den innehållsrika österbottniska rundturen …

Bondbloggarträffen 2014

Det börjar bli tradition att bondbloggarna träffas på sommaren. Efter den fantastiska upplevelsen i Åbolands skärgård hos Sonja och Lotta trodde man inte det kunde bli lika bra men det blev det. Besöket hos Christer och Kalle var intressant och (som vanligt för bondbloggarna) roligt och jag blev riktigt imponerad på bägge ställena. Men mera om det senare. Nu sätter jag bara in en del av de ”officiella” bondbloggarbilderna – redaktionen får senare välja ut den bästa. Det här är bara mina bilder. En av favoriterna är den bild i haveråkern där vi försöker se allvarliga och stränga ut utan att riktigt lyckas:

Fast visst kan vi se tuffa ut också. Typerna nedan vill man inte möta på en åkerväg då det börjat skymma:

Nå, i verkligheten var det mest skoj och skratt:

Nu är vi tillbaka till vardagen fastän det är söndag. Christer med familj jobbar med måndagens leveranser med svetten i pannan och jag skall måla golvet andra gången och tömma kalluftstorken och så blir det att börja med allt vi skulle göra den här sommaren men inte hunnit med på grund av branden. Men jag återkommer.

Solf älv.

Mitt i guidningen av mina värderade bloggkollegor genom Solf centrum fick jag en olustig känsla av att allt inte stod rätt till med bevattningen. Jag lämnade sålunda kollegorna att utforska byn på egen hand för att bege mig till åkern och när jag kom fram konstaterade jag redan på håll att det inte kom något vatten ur rampen. Jag hann befara att något havererat och skulle komma att kosta mig multum euron att reda upp. När jag klev ur bilen hörde jag traktorn brumma snällt så det var inte den som havererat i alla fall tänkte jag något lättad. Men vad nu då sa jag halvhögt för mig själv då jag efter att ha stannat traktorn såg att ån eller numera älven var tom på vatten. Det var något som jag inte trodde var möjligt, men tydligen så har den långa frånvaron av nederbörd lett till att flödet är närapå obefintligt.
Platsen där pumpen är placerad ligger ungefär 2,5 m över havsnivån så jag har alltid räknat med att ån skulle fyllas på bakvägen från den närliggande stadsfjärden vid lågt flöde. Tydligen så är nu också havsnivån lägre än normalt på grund av högtrycket.
Intuitionen att det inte stod rätt till räddade nu mig från extra kostnader. Bevattningen fungerade när vi passerade åkern på väg till byns centrum en stund tidigare så torrkörningen av pumpen hade på sin höjd pågått högst någon minut då inte ens den vattenkylda hundskitspackningen hunnit gå varm. Nu på morgonen hade vatten runnit till så pass att jag kunde slutföra bevattningsdraget och allt verkade fungera som det skall 🙂

Under natten hade så pass mycket vatten runnit till att bevattningen kunde slutföras.

Vadå Solf Älv?

Någon tycker säkert att det är att ta i att kalla det där diket för älv. Faktum är vad jag förstått att det utrycksfulla finska språket saknar ord för å och i och med det så kallas Solf å för Sulvanjoki på finska vilket på svenska blir Solf älv. Ån som jag fortfarande föredrar att kalla den lär hur som helst uppfylla storleken på avrinningsområdet för att kallas ”joki” när klassifieringen förenhetligades för några år sen. Att en älv torrläggs med en lite traktorpump har jag inte hört om förut.

2006 hade vi också ett rekordtorrt år med fiskdöd som följd och att torrläggningen av vattendragen nu sker så pass tidigt som under förra halvan av juli är oroväckande. Om inget regn kommer hur kommer det då att se ut om några veckor?

Heimane i skick…..

….vore ju bra att ha nu då några av mina värderade bloggkollegor kommer på besök. Man har ju här på bloggen målat upp en bild av ett mönsterjordbruk målmedvetet drivet av en skötsam och energisk grönsaksbonde. Med utvalda texter och bilder är det lätt att få det att låta bättre än det är men nu då kollegorna kommer till ort och ställe kan de med egna ögon se hur det egentligen är ställt 🙂

Nåjaa, skämt åsido, de är ju själva bönder och vet hur det är i praktiken. Tack och lov för det.

Senaste sommar hade vi en givande träff hos Charlotta och Sonja som gav mersmak och därför beslöt vi att åter träffas i en annan landsända i sommar. Så nu är det jag och Kalle som står ”värdar”. Jag ser verkligen framemot att träffa de andra för att på bönders vis diskutera och utbyta erfarenheter och givetvis hoppas jag att de ger synpunkter och ifrågasätter rörelsen här på gården. Själv blir man lätt gårdsblind så det är välkommet med nya ögonpar. Kanske kan det också stimulera aktiviteten med skrivandet här på bloggen då de ser vad som kunde intressera dem som följer med vad vi håller på med.

Ogräshackning

Rena välskötta fält vill jag ju gärna visa upp, odlandet och odlingarna är det som jag enligt vissa andra satsar alltför mycket tid på. Tyvärr har det kalla blåsiga vädret lätt till att jag för att inte stressa växtligheten i onödan varit ytterst sparsam med växtskyddet och det har satt sina spår. En del åkrar är inte i det skick som jag skulle önska men det varma torra vädret de senaste dagarna har passat bra för radhackning. Effekten på ogräsen är god då de snabbt torkar ut bara man får dem lösryckta ur myllan. Traktorhackningen är ett precisionsarbete men jag gjorde ändå ett försök att samtidigt som jag körde få videofilmat lite av hackningsarbetet en lite ryckig videosnutt men det gäller att hålla traktorn på rätt kurs om det skall lämna några broccoliplantor kvar.

Hälsar på detta vis bloggkollegorna välkomna till FinneFarm och Långmossen.