Sida 202 – Bondbloggen

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har ”Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på ”vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !

Österbottnisk rundtur

Förr träffade man österbottningar bara i Dragsvik – plus en och annan som ”emigrerat” till Östnyland. Nu umgås vi dagligen på Internet och vissa åker fram och tillbaka med bil också. Jag sitter nuförtiden mest i Hindersby och hinner knappt åka till kyrkobyn efter chips och till Ring III efter reservdelar.. Så tankleveransen och Bondbloggsträffen var en ovanligt lång tur för mej. Jag fattar inte hur vissa orkar åka fram och tillbaka hela tiden (men det kan bero på att gumman är från Österbotten …).

Bränsletanken kom fram till Ylihärmä rätt smidigt men inte utan dramatik. Vi hann förstås inte till klockan två (då de stänger på fredagen) men ringde och de lovade vänta till halv tre så de kunde lyfta av den med truck. Nåja, det gick inte fort framåt med släpvagn så vi kom en minut försenade och mötte ”truckpojken” i grinden. Han backade sin bil och lyfte snabbt av tanken men det var ungefär med fem sekunders marginal som vi hann. Jag hade tagit med ett långt rep, kofot och järnrör så visst hade vi fått av tanken (ca. 400 kg) för hand också men det hade tagit tid och arbete. Repet ? Jo, jag hade tänkt binda fast det vid ett träd och vid tanken och sedan gasat på Ducaton. Efter att ha öppnat bakluckan förstås.

Tanken är färdig tidigast i början på augusti sa flickan som var chef för firman och då får brorsan köra den hem eftersom han hela tiden kör upp till Munsala och tillbaka. Därefter for vi till Vexala och lastade av hans fönsterglas innan jag styrde söderut mot Solf där Christer bor. Navigatorn hittade Långmossvägen även om jag ibland började tvivla på den. Halv åtta på morgon åkte jag från Hindersby och nästan tolv timmar senare kom jag fram till Bondbloggsträffens första anhalt. Nästan exakt samtidigt kom Kalle från Yttermark – sorry, ÖSTRA Yttermark fick jag lära mej att det heter. Byn lär vara hårt uppdelad i Östra och Västra.

Ledsamt nog kunde inte Sonja komma. I östra Nyland har det regnat nästan hela juni och nu då vädret blev torrare var hon helt enkelt tvungen att jobba med höet på hemstället i Pernå. Bonden är helt beroende av vädret och nån sorts ledighet i hötiden är bara inte att tänka på.

Det saknas inte diskussionsämnen då vi träffas – tvärtom är det fullt i pratkvarnen hela tiden. Hos Christer gick vi en runda på åkrarna och en runda i den nya hallen som byggdes upp efter branden. Det mesta börjar vara på plats men visst saknas ännu mycket. Tiden gick och halva natten. Här sitter vi i kontoret ute i hallen som får fungera som kök. Husets renovering är på gång men produktionen kommer i första hand och där finns ännu mycket att göra. Det privata får vänta.

Vi filosoferade med Christer och Lotta om det egna arbetets betydelse och konstaterade att det är grovt undervärderat. Christer hade byggt den förra hallen själv till stora delar och skaffat verktyg och maskiner billigt under lång tid men kunde ju inte bygga upp allting själv så snabbt. Så det blev dyrt. Egentligen visade återuppbyggnaden vad det egna arbetet faktiskt var värt. Lotta (och hennes pappa) skruvar på sina maskiner själv. Det är helt enkelt omöjligt att ta ut reparatörer till holmen för allting. Och jag närmast bor i verkstaden med mina skrotmaskiner.

Efter branden var Christer tvungen att köpa nya maskiner kvickt för att kunna fortsätta produktionen. Då man förnyar kan man inte bara ersätta med likadana maskiner. Oftast finns sådana inte mera utan man måste skaffa nyare typer. Och försäkringen betalar inte uppgraderingar. Så det blev bara de allra viktigaste maskinerna. Men imponerande var det att se systemen.

Det här är alltså en såmaskin som sår pyttesmå frön – ett i taget. För en vetebonde som är van vid betydligt större konstruktioner var det relativt otroligt att maskinen kunde plocka små grönsaksfrön ett och ett och placera dem i ett ”brätt” (= massor av små krukor). Det fungerar med pneumatik och små sugmunstycken och är trots allt en relativt enkel konstruktion. Fast maskinerna tillverkas i små serier och priset är därför högt. Varje år sår man omkring 450 000 brätt. Och allt skall planteras ut så sysselsättning finns det minsann.

Här tittar vi på en liten del av årets plantor i brätten som snart skall planteras ut. Det måste givetvis skötas maskinellt. Men arbetet är inte slut utan plantorna måste ännu vattnas och skyddas mot frost och skadedjur. Och förstås skördas och säljas. Visst har Christer berättat om det här men det var en helt annan sak att se allting i verkligheten på nära håll. Grymt intressant. Jag har hundratals bilder men får nöja mej med en till som visar de utplanterade grönsakerna då de växt till sej en hel del.

Christer är förstås den som har största sakkunskapen men jag tänkte se på hans odlande med en gammaldags bondes förundrade ögon. Fortsättning följer på den innehållsrika österbottniska rundturen …

Bondbloggarträffen 2014

Det börjar bli tradition att bondbloggarna träffas på sommaren. Efter den fantastiska upplevelsen i Åbolands skärgård hos Sonja och Lotta trodde man inte det kunde bli lika bra men det blev det. Besöket hos Christer och Kalle var intressant och (som vanligt för bondbloggarna) roligt och jag blev riktigt imponerad på bägge ställena. Men mera om det senare. Nu sätter jag bara in en del av de ”officiella” bondbloggarbilderna – redaktionen får senare välja ut den bästa. Det här är bara mina bilder. En av favoriterna är den bild i haveråkern där vi försöker se allvarliga och stränga ut utan att riktigt lyckas:

Fast visst kan vi se tuffa ut också. Typerna nedan vill man inte möta på en åkerväg då det börjat skymma:

Nå, i verkligheten var det mest skoj och skratt:

Nu är vi tillbaka till vardagen fastän det är söndag. Christer med familj jobbar med måndagens leveranser med svetten i pannan och jag skall måla golvet andra gången och tömma kalluftstorken och så blir det att börja med allt vi skulle göra den här sommaren men inte hunnit med på grund av branden. Men jag återkommer.

Solf älv.

Mitt i guidningen av mina värderade bloggkollegor genom Solf centrum fick jag en olustig känsla av att allt inte stod rätt till med bevattningen. Jag lämnade sålunda kollegorna att utforska byn på egen hand för att bege mig till åkern och när jag kom fram konstaterade jag redan på håll att det inte kom något vatten ur rampen. Jag hann befara att något havererat och skulle komma att kosta mig multum euron att reda upp. När jag klev ur bilen hörde jag traktorn brumma snällt så det var inte den som havererat i alla fall tänkte jag något lättad. Men vad nu då sa jag halvhögt för mig själv då jag efter att ha stannat traktorn såg att ån eller numera älven var tom på vatten. Det var något som jag inte trodde var möjligt, men tydligen så har den långa frånvaron av nederbörd lett till att flödet är närapå obefintligt.
Platsen där pumpen är placerad ligger ungefär 2,5 m över havsnivån så jag har alltid räknat med att ån skulle fyllas på bakvägen från den närliggande stadsfjärden vid lågt flöde. Tydligen så är nu också havsnivån lägre än normalt på grund av högtrycket.
Intuitionen att det inte stod rätt till räddade nu mig från extra kostnader. Bevattningen fungerade när vi passerade åkern på väg till byns centrum en stund tidigare så torrkörningen av pumpen hade på sin höjd pågått högst någon minut då inte ens den vattenkylda hundskitspackningen hunnit gå varm. Nu på morgonen hade vatten runnit till så pass att jag kunde slutföra bevattningsdraget och allt verkade fungera som det skall 🙂

Under natten hade så pass mycket vatten runnit till att bevattningen kunde slutföras.

Vadå Solf Älv?

Någon tycker säkert att det är att ta i att kalla det där diket för älv. Faktum är vad jag förstått att det utrycksfulla finska språket saknar ord för å och i och med det så kallas Solf å för Sulvanjoki på finska vilket på svenska blir Solf älv. Ån som jag fortfarande föredrar att kalla den lär hur som helst uppfylla storleken på avrinningsområdet för att kallas ”joki” när klassifieringen förenhetligades för några år sen. Att en älv torrläggs med en lite traktorpump har jag inte hört om förut.

2006 hade vi också ett rekordtorrt år med fiskdöd som följd och att torrläggningen av vattendragen nu sker så pass tidigt som under förra halvan av juli är oroväckande. Om inget regn kommer hur kommer det då att se ut om några veckor?

Heimane i skick…..

….vore ju bra att ha nu då några av mina värderade bloggkollegor kommer på besök. Man har ju här på bloggen målat upp en bild av ett mönsterjordbruk målmedvetet drivet av en skötsam och energisk grönsaksbonde. Med utvalda texter och bilder är det lätt att få det att låta bättre än det är men nu då kollegorna kommer till ort och ställe kan de med egna ögon se hur det egentligen är ställt 🙂

Nåjaa, skämt åsido, de är ju själva bönder och vet hur det är i praktiken. Tack och lov för det.

Senaste sommar hade vi en givande träff hos Charlotta och Sonja som gav mersmak och därför beslöt vi att åter träffas i en annan landsända i sommar. Så nu är det jag och Kalle som står ”värdar”. Jag ser verkligen framemot att träffa de andra för att på bönders vis diskutera och utbyta erfarenheter och givetvis hoppas jag att de ger synpunkter och ifrågasätter rörelsen här på gården. Själv blir man lätt gårdsblind så det är välkommet med nya ögonpar. Kanske kan det också stimulera aktiviteten med skrivandet här på bloggen då de ser vad som kunde intressera dem som följer med vad vi håller på med.

Ogräshackning

Rena välskötta fält vill jag ju gärna visa upp, odlandet och odlingarna är det som jag enligt vissa andra satsar alltför mycket tid på. Tyvärr har det kalla blåsiga vädret lätt till att jag för att inte stressa växtligheten i onödan varit ytterst sparsam med växtskyddet och det har satt sina spår. En del åkrar är inte i det skick som jag skulle önska men det varma torra vädret de senaste dagarna har passat bra för radhackning. Effekten på ogräsen är god då de snabbt torkar ut bara man får dem lösryckta ur myllan. Traktorhackningen är ett precisionsarbete men jag gjorde ändå ett försök att samtidigt som jag körde få videofilmat lite av hackningsarbetet en lite ryckig videosnutt men det gäller att hålla traktorn på rätt kurs om det skall lämna några broccoliplantor kvar.

Hälsar på detta vis bloggkollegorna välkomna till FinneFarm och Långmossen.

Tärningen är lastad

Tärningen är lastad … Jag menar tanken är kastad … Äsch, tanken är lastad.

I morgon bär det av till Härmä och sedan till Bondbloggarträff med de österbottniska bloggarna. Men det är lång väg så hela dagen går innan jag kommer fram. Litet mulet väder önskar jag mej eftersom det inte finns någon kylmaskin i Ducaton. Till alla tur har jag i alla fall solen i ryggen.