Sida 205 – Bondbloggen

Ååtär eitt johanni

Det firas midsommar på många olika sätt men jag firar med att lägga tillbaka golvet efter branden i köket. Och är väldigt glad att jag har ett hus att lägga tillbaka golvet i. Allt kunde ha varit en askhög.

Det börjar kännas av att vi inte har något kök. Och då har vi faktiskt kylskåp, elspis och diskbord i den lilla kammaren bredvid köket (stuvun). Så det är bara att jobba på för inte blir det gjort av sej självt. Det blev ett litet annorlunda johanni i år men jag tog i alla fall ledigt nån timme för att vara med om att sätta upp johannistandjin (midsommarstången). Där samlas alla från den här byändan varje år. Om inte annat så för att dricka kaffe och prata.

Och upp går den – med hjälp av maskiner nuförtiden …

Flaggorna ger den verkliga feststämningen.

Och efter välförrättat värv väntar kaffebordet.

De yngre har förstås hittat gungan.

Å så ve he ååtär eitt johanni …

Glad midsommar allihopa !

Problem med porren.

Eller egentligen borde rubriken lyda ”pråbLeem me pårrin” men enligt dagens kutym kör jag med lite mer rafflande rubriksättning 🙂 Det är ändå inte så långt ifrån sanningen eller jo det är det ju förstås om man tänker på innebörden även om det bara är frågan om hur man uttalar orden.

Barnsäker porr.

Jag har inte tidigare haft så stora problem med ”pårrarna” som jag haft i år även om dom ibland kan vara lite knepiga att hantera. Speciellt knepigt kan det bli då man enligt föreskrifterna försöker hantera dem med skyddshandskarna på. Jag antar att de görs svåröppnade för att på så vis bli barnsäkra och för att man skall kunna kontrollera att ”pårren” inte öppnats innan användning.

De här växtskyddsåtgärderna görs ju ibland sent på dagen då krafterna kanske sinat lite och så var det här om dagen eller åtminstone trodde jag det. Jag fick inte korken skruvad hur än jag tog i, jag försökte till och med att i juninatten ljudligt dra till med Povel Ramels ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” med lite modifierad text men inte ens det hjälpte. Funderade också ett tag om jag faktiskt håller på att bli gammal och svag och att jag kanske borde konsultera den nykorade världsmästaren i bänkpress från grannbyn. Trycker man upp 400 kilo borde en ”korkad pårr” vara en lätt match. Nå nu var goda råd dyra så jag hämtade rörtången för nu skulle korken upp och visst gick det vägen till sist.

Nog är det väl ok med barnsäkra porrar men att korken ska sitta så hårt att en fullvuxen karl ska behöva ta till rörtången är väl ändå att ta i ............. — Nog är det väl ok med barnsäkra ”pårrar” men att korken ska sitta så hårt att en fullvuxen karl ska behöva ta till rörtången är väl ändå att ta i ………….

Lite tröstades en ”gammal och svag” man några dagar senare då jag noterade att andra också gått bet på att öppna pårrarna. Riktigt tröstad blev jag sen då en av våra anställda i samband med kaffepausen hos mor satt fyra generationer vid bordet sade, ”you don’t look like a grandpa, Christer”.

Pårr.

Ordet är, vill jag påstå, allmänt använt häromkring av folk i min ålder och står för ”dunk”, ”kagg” eller ”kanister” för att ge några exempel. Satte in en förfrågan på ett dialektforum om hur spritt begreppet är och det verkar åtminstone vara gångbart mellan Malax och Oravais. Längre norrut används det inte och jag minns blickarna jag fick då jag i medlet av 70-talet som studerande i Jakobstad bad mina studiekamrater ge mig ”saftpårrin”.

Kanske bloggläsarna kan ringa in ytterligare områden där ”pårren” är gångbar?

Dummare än nöden kräver….

När man tittar på frågesportprogram i TV finns det en knapp som de tävlande skall trycka på och ”låsa” sina svar. En sån knapp vill jag ha på såmaskinen också.

Låt mig förklara. När man ställer in såmaskinen gör man ett vridprov. Det betyder att man snurrar en axel ett visst antal varv och sedan mäter utrunnet utsäde eller konstgödel och sen tittar i nån tabell och multiplicerar med nån faktor X och sen har man vad maskinen förväntas så ut på en hektar. Oftast runt 200 kg spannmål och kanske sådär en 380 kg konstgödsel. Efter lite vevande och velande brukar man ha maskinen inställd och ge sig iväg ut på åkern. Proppfull av självförtroende över att man äntligen lyckats ställa in maskinen rätt. Sen sår man halva åkern och sen börjar föreställningen.

Det är nu man blir helt säker på att maskinen sår alldeles fel. När halva åkern är sådd har man 1/4 utsäde kvar, eller nån annan variant med lika dålig prognos – tror man. I detta läge finns det bara en sak att göra, nämligen att göra upp med sina hjärnspöken och lita på maskinen. Det är nämligen alltid så – Simulta har rätt och jag fel. Det är bara det att det är lika svårt att lita på Junkkari i detta fall som att lita på någon som vill sälja en jättebillig läderjacka på Vasa torg en sen kväll. Det går bara inte.

Såhär har det varit så länge jag varit med. Första halvan blir riktigt bra sådd och andra halvan kan bli hur som helst, för då sviker modet. Det är här frågesportknappen kommer in i bilden, det borde helt enkelt inte gå att ändra inställningen när man väl bestämt sig. Simulta borde fråga; Är du säker? Vill du ändra dig? Om man inte tvekar låser man inställningen och det var det. Då skulle det bli bra.

Det allra dummaste är förstås att man precis vet det här men ändå trampar i samma klaver varje år. Precis så gick det när jag sådde rypset i år. Halva arealen var sådd och jag började tveka på om utsädet skulle räcka. Medan jag skruvade ner inställningsratten sa jag högt för mig själv: ”Kalle, du vet väl om att du gör bort dig nu”, men ändå…….skruvade jag ner ratten.

Resultatet syns tydligt i växten nu. Dessutom blev det flera kilo rypsutsäde över helt i onödan. Tidigare på dan hade jag pratat om detta med en kollega och då föreslagit att den där ratten borde bli strömförande med 220 V när man börjar så. Några timmar senare gör man precis samma misstag själv – i år igen.

Och ändå passar det att skratta åt en mus som går i samma fälla som kompisen några minuter tidigare. Ibland är man inte smartare än en mus själv.

Blåsigt igen.

För en knapp månad sen gav jag mina synpunkter på det här med hårda vindar. Då var det frågan om varm sydostlig vind som pinade växterna, den här gången är det nordliga till nordostliga vindar som har varit i farten och inte alls bättre det heller dessutom ser det ut att lugna till i natt vilket medför risk för nattfrost. Så nu har täckväven som vi tagit bort från de tidiga planteringarna som vi börjat skörda lagts ut igen på de frostömma pump-, gurk- och bönväxterna eller rättare sagt det som är kvar av dem sen stormen. Eller storm och storm vi hade väl en 12-14 sekundmeter med upp till 20 sekundmeter i byarna så meteorologerna klassar väl det som ”hård vind” men det räcker bra till för att förorsaka problem, vi var till och med utan el i närmare 2 timmar. Lite bilder får illustrera ”stormens” framfart.

Igår kväll meddelade morsan att en del av pilträdet blåst ner så i morse begav jag mig till skogen för att hämta motorsågen som lämnats kvar där i väntan på att röjningen av dikeslinjerna skulle återupptas. Pilträdet som torde vara det äldsta i Solf planterades, enligt vad jag hört, av min pappas faster nån gång i slutet av 1920-talet. Det har ibland hamlats (sågats kraftigt tillbaka) och en del röta har uppstått i det sköra virket. En gren på motsatta sidan strök med i samband med slaskrörsgrävningen i fjol så vinden fick väl lite bättre tag i den del som nu föll.

Det blir antagligen till att korta ner de kvarvarande grenarna också för att undvika ytterligare skador.

Även gurkorna och bönorna har farit illa i den hårda vinden. Gurkorna blir nog kraftigt decimerade efter vad det ser ut, det vill sig inte alla gånger 🙁 Bönorna tror jag har större chans att repa sig.

Plantorna blåste av och eftersom det är nedanför tillväxtpunkten finns det ingen chans för nya skott att skjuta fart :( — Plantorna blåste av och eftersom det är nedanför tillväxtpunkten finns det ingen chans för nya skott att skjuta fart 🙁

De vindpinade bönorna har dock större chans att repa sig trots att en del blad blåst sönder.

Det blev också att skyffla fast bäddplasten som hotade blåsa iväg.

Jag är väl inte så där speciellt vidskeplig men fredagen den 13:e var ingen lyckad dag denna gång.

Torrt i skog och mark.

Noterade också i samband med att jag hämtade sågen att det inte endast är åkrarna som är torra, det är också torrt i skogen. De få blåbärsblommor som pollinerats har det torrt och blåbärskarten såg liten och klen ut så får vi inte vatten snart blir det nog klent med bärskörden. Lingonen blommar ännu men det finns riska för att de blommorna fryser om det nu blir nattfrost.

Tofsviperapport

Tofsvipor gillar jag skarpt. Tuffa fåglar som inte ger upp fastän man harvar sönder deras ägg. Visst försöker man undvika dem men de smälter så in i naturen att man bara ser dem om man följer med varifrån vipmamman flyger upp. I år lyckades jag hitta och undvika fyra bon. Det fanns ägg i alla så vi är betydligt senare än Österbotten där Christer hittade tofsvipeägg redan 14 april … Viporna kom väldigt sent till Hindersby av någon anledning.

Men nu är det full rulle. Då jag går för att se på åkrarna så är det ofta åtta vipor runt mej som skriker ut sin protest och gör störtdykningar mot mej. Orsaken är förstås ungarna som struttar omkring på åkern. Det höll på att gå riktigt illa vid ett bo men så stannade jag eftersom vipan var så orolig. Då jag steg ur traktorn så var boet med två små ungar bara 20 cm från framhjulet. Ungarna var nykläckta och två orkade ännu inte springa omkring.

Den ena ungen finns i nedre hörnet till vänster och den andra i övre hörnet till höger. Ganska bra skyddsfärg – inte sant.

Men på en annan åker är ungarna redan betydligt större.

Det här är en ganska kraftigt beskuren bild för jag kom inte så nära. Den här sprang redan med god fart.

Nu regnar det igen. Jag borde skära av en fibercementskiva men det går bara utomhus för det dammar så förfärligt. Med fibercementskivor och 6 mm nät lagar jag nu trossbotten på golvet. Nu skall inte en halv gnagare komma in i isoleringen mera. Och isoleringen är ekoull (cellulosa). Nån glasull läggs inte mera på det här stället. Det är eländigt att arbeta med men mössen trivs i den och lagar gångar så det inte är mycket kvar av den. Plasttätning är också fullständigt onödig för mössen äter fullt med hål i den första vintern.

Jag har sprutat det mesta men måste vänta en vecka förrän jag kör preparatet mot flyghavre. Vädret var perfekt då jag sprutade mot ogräs men få se nu hur det blir … Söndag kväll kanske går. Men det har kommit 30 mm regn den här veckan så det kan bli klåssått (ungefär lerigt på svenska). I morgon fyller sondottern Lovis tre år och då skall det firas. Men inte har jag råd att enbart fira så vi åker och köper en släpvagn samtidigt. I den skall jag frakta bränsletanken till Ylihärmä för översyn. Jag tröttnade fullständigt på att hämta bränsle i små tunnor i vintras. Hädanefter skall det finnas enbart vinterdiesel i en stor tank.

Småviporna lever ännu farligt vid flyghavresprutandet. Det värsta är att de börjar springa i sprutspåren. Jag måste se var de stora viporna håller till för ungarna är vanligen inte långt därifrån. Och vipor vill jag gärna ha på åkrarna. Småfåglar med för den delen. De håller efter insekterna.

Djur & Natur

Medan torsdagen övergår i fredag och jag sitter och väntar på att sprutan skall fyllas med 1200 nya vattenliter och jobbet fortsätta denna ytterst fina sommarkväll så skall jag återge en händelse från veckan som gått, en händelse som både var otrevlig och förbryllande.

Jag började mot kvällen på tisdagen notera sådär lite i ögonvrån att en av våra frassar – Igor – inte synts till på hela dagen. Inget alarmerande i sig, men ändå lite konstigt. Igor är övertam och brukar slarva i vägen var man än går. Jag började locka och leta lite halvslött ända tills jag gick genom uthuset och såg tre stora blodpölar som inte fanns där dagen innan. Vid lite närmare kriminalteknisk undersökning hittade jag också lite grå pälstussar i blodet och så stod saken klar för mig. Jag stod på en mordplats och offret verkar helt klart vara Igor. Det halvdana letande övergick i något betydligt mera allvarligt, nämligen att hitta det som eventuellt var kvar av honom, och samtidigt eventuellt få klarhet i vad som hänt. Efter en stunds letande hittade jag precis det jag letade efter men inte ville hitta – en grå massa bestående av päls och inälvor i en knut i porten – som jag tack och lov ändå snabbt noterade att var – eller egentligen hade varit – en hare.

Det var ju i och för sig betydligt roligare att hitta en halv hare än en halv frass men nu kvarstod frågan. Vad låg egentligen för ett händelseförlopp bakom detta då? Vilket rovdjur tar en hare, slaktar den mitt på portgolvet och drar iväg den in i en knut helt avskuren från alla flyktvägar för att där äta upp halva. Och sen gå och göra något annat.

Haren var precis avklippt på mitten, framaxeln och allt framom den var borta. Det var definitivt frågan om en vuxen hare. Någon hade ju gjort detta, men vem? I dammet syntes klara släpspår mellan mord- och fyndplats så något riktigt stort djur har det inte varit fråga om. En lo skulle definitivt inte ge sig in i mörkaste vråna i en port med sitt byte, ej heller en rovfågel. Frågan är, kan en katt få fast, brotta ner, och äta upp en hare? Det tror inte jag men ändå är nog katt det som föreslås av de flesta jag berättat detta för. Konstigt nog verkar det inte heller speciellt ovanligt med halva harar i uthus, många andra har också gjort samma fynd.

Frågan blir väl troligen obesvarad, men roligt med en viltkamera i porttaket härom natten hade det nog varit.

Hur gick det med Igor då? Jodå han kom nog hemslarvande vid 8-tiden på kvällen.