Sida 229 – Bondbloggen

Arbetskläder från vikingatiden

Endel söker sej framåt men jag går bakåt och har nu hamnat i vikingatiden. Här förevisar jag en mantel och hätta som vi köpte på Saltviks vikingamarknad (Åland) i somras. Den är av ylletyg och har inte kunnat användas förrän nu. Men den vikingatida klädseln är otroligt praktisk ! Jag började använda manteln då jag skulle gå ut efter tidningarna till morgonkaffet men den går att använda i alla möjliga sammanhang. Nå, inte det här fina exemplaret men jag skall skaffa fram kraftigt ylletyg som man enkelt kan sy till mantel i samma snitt.

Rent energimässigt är det mycket bättre att hålla armarna under manteln i stället för skilda ärmar. Det hindrar inte alls arbetet för man kan lätt svepa manteln åt sidan så man har ena eller bägge händerna fria. Och då man arbetar på allvar så behöver man ingen mantel alls. Jag märkte också att manteln fungerar som handske på vintern. Man kan lätt ta i saker och bära dem i en flik av manteln.

Jag kommer ihåg i början på 50-talet då det inte fanns motorsågar utan allt skogsarbete gjordes med justersågen och yxan. Då högg Ingas pappa, Skräddars Nisse, ved i vår skog. Han var en mycket trevlig man som kom in till oss på morgnarna och drack kaffe tills det blivit tillräckligt ljust för att gå till skogen. Mina föräldrar var i ladugården från klockan fem till halv sju men ofta kom han före det och språkade vänligt med mej som inte ens börjat skolan.

Jag minns tydligt då vi kom med häst och lavett för att hämta den ved han huggit. Och jag menar verkligen huggit för den skulle klyvas med yxa. Han stod barhuvad i bara skjortärmarna och klöv. Det var kallt men ändå var han riktigt svettig. Det passade inte riktigt att ta paus men då han måste vila sej litet så svepte han en fårskinnspäls runt sej för att inte frysa ihjäl.

Jag kan förstå att en mantel var mycket praktisk förr då man till och med var tvungen att sova i skogen på vintern under långa resor i glesbygderna där det kunde vara hundra kilometer mellan bosättningarna. Jag använder manteln som filt då jag tar mej en tupplur på soffan. Den är lång då man svänger den på tvären (litet över två meter).

Hättan är också mer praktisk än man kunde tro. Då man drar den så långt fram som det går så är man helt skyddad för blåst och regn. Orsaken till att den är så stor är inte att dölja ansiktet som man kan läsa om i spännande böcker om medeltida mysterier utan just för att skydda ansiktet för väder och vind. Sedan är det ju ett extra plus att man kan gömma sej i den också :-).

Hättan är så stor för att den skall skydda halsen och axlarna mot blåst och regn. Och det gör den bra. (Den lilla svarta grunkan jag håller i handen är fjärrutlösaren till kameran)

De här kläderna är exakta kopior av de kläder Bockstensmannen hade. Manteln är från medeltiden men har samma modell som vikingatida mantlar. Den är ihopsydd vid halsen vilket gör den lättare att ta på än de som behöver ett spänne. Troligen var den mera arbetsmantel och mantlarna med stora fina spännen var finkläder. Hättan var likadan på medeltiden men hade då fått en lång strut.

Summa summarum så hade man inte alls dåliga kläder förr. Nu är nästa steg att gå tillbaka till stenåldern och klä sej i skinn. Egentligen är det ju ännu finare kläder (ni har väl sett Julkalendern med familjen Hedenhös på svtplay.se ?) :-).

Gammalt och nytt ljus

I somras köpte jag en massa strålkastare och lampor med lysdioder. Då var det inte stor idé att börja testa dem men nu är rätta tiden. Så jag skruvade upp en 30 W lysdiodstrålkastare bredvid den gamla 500 W halogenstrålkastaren, ställde in kameran på manuellt så att tid och bländare skulle vara desamma och tog ett foto med varje strålkastare:

Ovan 30W lysdiod och nedan 500W halogen:

(11.12 2013: Jag bytte ut de mörka bilderna mot ljusare som ger en riktigare bild av belysningen.) Halogenstrålkastaren lyser starkare i mitten men lustigt nog har lysdioden bredare ljusfält. Med tanke på att den drar ca. 17 gånger mindre ström så är den absolut godkänd. Jag valde en varmvit lysdiod men den var kanske onödigt gul.

Sedan satte jag upp en 20 W lysdiodslinga på 5 meter bredvid lysrören ovanför arbetsbänken. Där slog lysdioderna klart ut lysrören så det är bara att skruva bort lysrören.

Ovan lysdioder och nedan lysrör:

Här har lysdioderna ett blåare sken fastän de också är köpta som varmvita. Det tycks vara litet hur det råkar. Det enklaste sättet att sätta upp slingorna är att stifta fast dem i en bräda. Men man måste vara försiktig så att man inte sätter stiftet genom ledningarna. Det är inte farligt för de drivs med 12 Volt.

I stallet satte jag in ”trappströmbrytare” dvs. multifunktionsrelä som kan programmeras att stänga av efter en viss tid: 1 minut till 99 timmar. Dessutom finns där vissa finesser som blinkande varning innan ljuset slocknar. Ett riktigt bra köp. Men rörelsevakterna i taket har för dålig känslighet. Man måste vara ganska nära innan de tänder och jag skulle ha velat ha sådana som tänder då man kommer in genom dörren.

Nu har jag inte testat ljudströmbrytaren än. Den skall tända då man ropar eller klappar i händerna. Bra för ingångar som delvis är skymda. I det stora hela var köpen i alla fall lyckade och snart har de gamla 500 W halogenerna gått till historien.

Höger+vänster =rakt

Yeps, åtminstone lite ditåt.

Styrvajern for kaputt på pråmen.

Pappa ringde. -Nu behöver jag assistans! Styrvajern brast.

-Va ska jag ta för båt? Frågade jag..

-Ta uttern bara.

Slut på diskussionen.

Ja, de va bara att kasta de jag hade i händerna och fara till stranden. Sjön låg som en spegel och tur var det. Pråmen låg och guppade så vackert mitt på anisorfjärden. Den rak ingenstans. Precis vindstilla var det. Vi surrade fast uttern på sidan av pråmen och så bar det iväg hemåt. Jag styrde till höger och pråmen var ”låst” att styra till vänster. Lite sicksack for det, men visst kom ballasten sakta hem.

En last med balar kvar. Pråmen halvkaputt. Pappa lagade en styrgrej som han bultade fast, så det gick lite att styra om man gjorde en dykning ner i maskinkojan, men det var trögt, så när sista ballasten skulle hem surrade vi fast Liselott på sidan och ”hjälpstyrde” med den. Med hem på denna sista tur, kom också Valle som varit stationerad på Anisor en längre tid. Så nu kan man snart andas ut. Traktorerna och balarna på hemlandet, det är bara några båtar i sjön kvar, och så ska ännu ena bilsläpvagnen till Kirjais och pappas skogslastartraktorn därifrån hit, pråmen ska naturligtvis också upp osv osv, men … sen får nästan vintern komma. Det var första röjknoppningen för nån dag sen, och sjövattnet var ännu idag 6-7 grader varmt här, så… vi gissar is till slutet av januari. 🙂

Att lappa eller inte lappa ?

Likt Hamlet står jag nu där som åsnan mellan två hötappar och funderar på om jag ännu ett år skall lappa ihop snökättingarna för 165:an. MF165 är en fin traktor så den skall vara i bruk ännu länge men inte är den riktigt någon huvudtraktor mera. Den har för litet hästkrafter och saknar hydraulikfunktioner. Men den är fantastisk för småköror och just nu för att köra upp spår i skogen. Men till det behövs kättingar – annars sitter man kvickt där utam att komma varken framåt eller bakåt. En enda isig stubbe eller sten räcker till.

De gamla kättingarna som farsan köpte begagnade på 60-talet börjar vara slut. I fjol hann jag bara köra ut traktorn ur verkstaden så var ett par kättingar av.

Det är lätt att skarva eller byta en tvärlånk men nu börjar huvudkättingarna vara slutslitna. De går också bra att skarva men tyvärr finns det så många slitna länkar att jag snart har enbart skarvar … Och det lönar sej inte.

Så jag tittade på nya kättingar och priset är ganska tufft. Jag behöver inte så starka och fina kättingar för att köra upp spår. Det tunga dragandet får de nya traktorerna sköta och de har starka kättingar. Men någon sorts kättingar måste jag ha till 165:an i alla fall. Så jag tittade på Blocket – min huvudleverantör – och visst finns det lämpliga kättingar till hyfsade priser. Problemet är bara att de finns i Örnsköldsvik och Dals-Ed (nära norska gränsen). Nya (16.9-30) kostar 850 euro och de begagnade 2000 kronor så jag kan resa för 600 euro och ändå gå på plus. Det skulle alltså löna sej att ta en liten turisttripp men så går det ju en hel del tid också.

Vi sysslar med Blocket-turism så vi kombinerar nytta och nöje. Jag förstår inte varför man skall åka till heta ställen där folk steker fläsk (sitt eget) då man kan upptäcka helt fantastiska miljöer på närmare håll (och svalare). Jag söker reda på nånting förmånligt på Blocket.se och så åker vi och hämtar det. Man kan hamna på de mest ovanliga ställen där en turist aldrig någonsin satt sin fot och träffa intressanta människor som turister aldrig ser. Ofta får man höra lokala historier som aldrig sätts på pränt (eller på nätet). Och i stället för att betala för resan så förtjänar man pengar på den.

Nåja, det blir att fundera om man skall köra ett par tusen kilometer eller lappa ihop kättingarna ännu ett år. Troligen går det lika mycket tid att lappa ihop eländet som att åka till norska gränsen. Grym beslutsångest men snart måste jag börja köra upp spår. Det måste göras innan det kommer så mycket snö att jag inte kommer fram med lilla 165:an. Men det borde frysa så mycket som möjligt först för annars blir det magplask i mossen. Så nu lägger jag in en beställning på köld utan snö.

Ytermark handlin

Salig i sin uppenbarelse står den där. Jag passerar den nästan varje dag och ser det långsamma gnaget av tidens tand som sakta förvandlar min första arbetsplats till en byggnad utan större skönhetsvärde. Ibland kan dock tankarna få fäste i trappräcket och tvinga mig tillbaks till en helt förgången värld, som jag ändå hade nåden att få uppleva – åtminstone lite.

Andelshandlarna var landsbygdens flaggskepp. En andelshandel fanns i varje by med självaktning och den bars upp av trofasta kunder från byn som gjorde att verksamheten blomstrade. Detta förstås i en tid då konkurrens bara betydde valet mellan Österbottens Kötts eller Karjakuntas slaktbil. Precis just innan Yttermark Andelshandel började sin svanesång hade jag förmånen att få jobba där en sommar, som chaufför på lilla lastbilen. Det var sommaren 1984 och det var mitt allra första jobb.

Att jobba på lilla lastbilen (som f.ö var en Dodge) innebar att man körde distribution ut till kunderna. Resorna var inte såå långa. Man hölls inom byn, förutom någon enstaka sväng till stationen i Finby, dit det var 10 km, och det var det längsta man körde. Trots det lilla området så var vi två avlönade på bilen, en chaufför och en hjälpkarl. Den här sommaren var ordinarie chauffören Nils hjälpkarl och jag fick köra. Varorna vi körde ut till kunderna kördes gratis ut, under den enda förutsättningen att kunden själv inte kunde få hem varorna forslade. Det betydde att lasten oftast var höns- och svinfoder, men även mycket väl kunde vara en limonadkorg till någon cykelburen dam. Tänk Er detta idag. En lastbil med två personer i kommer in på gården och levererar limonadkorgen man köpt en stund tidigare på affären. Gratis!

Själva affären var ett varuhus i miniatyr. Där fanns egentligen allt man behövde. Matavdelningen kände inte till begrepp som Kebab och Tex-Mex, men buskorv och bagarbrö fanns det desto mera av. Varje arbetsdag började med att jag hämtade färskt rågbröd och färska grisar från Andelshandelns eget bageri ca en km bort.

Matavdelningen sysselsatte kanske fem personer. På tyg och klädavdelningen stod Elna och pratade bort tid och sålde stickor och garn. Järnavdelningen sysselsatte några personer, lantbrukshandeln några och ute i spannmålstorken fanns Harry på heltid. Varor fanns det som sagt lite av varje, min första bandspelare kom från ”handlin” och vår första färg-TV var också köpt där. Utöver detta fanns det tex maskin att blanda målfärg i. Inte så modern som idag, den sköttes manuellt, men precis som idag kunde kunden få precis den nyans han önskade. Utan att åka ur byn. När jag första arbetsdan visades runt av Eli, frågade jag om det fanns något dom inte hade, och svaret kom snabbt; ”Nä, men kattungar är det beställningstid på”.

Det var just så det var. Det man köpte beställde man på handlin, eller någon av de två filialerna som levde och mådde väl. 1984 hade Påttan just lagt ner, men Grennlibodän och Näveråsin levde i högönsklig välmåga.

95% av bönderna köpte 95% av sina förnödenheter på handlin. Det vanliga var att man körde ut en pall Kana-Herkku eller Sian-Herkku i 40-kilos säckar. Sådana kundbesök gjordes kanske sex per dag. Några riktigt stora svinfarmare kunde faktiskt ta två ton i gången. Lantbruksmaskiner köptes vanligen ur lagret. Lagret hade visserligen börjat minska 1984 men nya spannmålsvagnar, harvar och plogar fanns fortfarande i lager. Några begagnade traktorer fanns också, men ville man se på en ny International var det Maskincentralen inne i centrum som gällde. Samma gällde Sampo-tröskorna som vid denna tid hette 410 och var röda. Till salu på handlin fanns också bensin och det såldes givetvis med betjäning, så mellan foderlassen sprang man iväg och tankade bybornas bilar.

På kaffepauserna åt vi bageriets grisar och drack kok-kaffe som då ännu någon kunde koka, så att det blev det godaste kaffet man smakat.

Den man dock verkligen såg upp till var Olle, han som körde Handlinas större bil, en Scania 111 med släp. Japp, Yttermark Andelshandel hade egen långtradare som fem dagar i veckan hämtade det nyss nämnda djurfoder från Raisio. Olle åkte iväg 04.00 varje morgon och kom hem mot eftermiddagen med den mängd foder som i stort sett såldes under det kommande dygnet. En dag den sommaren fick jag låna Olles Scania och utan släp åka till Vasa för att bunkra på SOKs centrallager. Det var en stor dag i 19 åringens liv. Bara att vara ensam i Vasa, och dessutom ”ute på uppdrag” var ogreppbart. Att jag sedan både körde sönder pressenningen och körde vilse i Vasa förstörde inget av den stämningen. Än idag kan jag minnas varorna på det lasset. Det var styckegods i sin vidaste mening. Bak-råmaterial till bageriet från något som hette Leipurien Tukku, cyklar, gräsklippare och råttgift från SOK. Spån- och fanerskivor från Puukeskus och en hel massa järn från Hartman. Allt i en salig röra.

Andelshandels chef var min namne, Kalle. Han satt på sitt kontor och styrde verksamheten suveränt och med järnhand. Han styrde egenväldigt över anställningar och uppsägningar, över andelskassans utbetalningar och inkasso. Ibland kunde man nästan få ana att det var han som ägde byn, så mycket kunde hans beslut påverka böndernas vardag. På gott och ont förstås.

Denna härliga sommar lärde jag mig dock ett nytt ord.

Fussion

På hösten samma år gick Yttermark Andelshandel, Närpes Handelslag och La-Syd i Kristinestad ihop till Westbotnia, och kräftgången började. Nu minns jag inte hur det var med Övermark och Pörtom Andelshandel, men jag har ett minne av att dom stod utanför fussionen. Sen gick det mesta galet och hela baletten slutade i konkurs på 90-talet. Då kom Eepee och sopade bort alla spår av kooperationens flaggskepp. Byggnaden hyste flera olika verksamheter och flera företagare har försökt sig på matvaruaffär i huset, men tiderna har ändrats så pass att det inte verkar fungera mera. Det är nog för nära till Halpa-Halli och K-Supermarket.

Må väl vara att alla – även jag – inser att Yttermark Andelshandel inte skulle ha kunnat fungera i dagens värld, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur det gått om inte fussionen 1984 hade gått igenom. Eftersom detta var närapå första gången det talades om sammanslagningar så svalde sgs hela andelsstämman på hösten betet om Det Nya Stora Handelslaget där ALLT skulle bli bättre. 2013 tror jag inte det betet hade varit lika attraktivt. Ändå gör vi gång på gång på gång om samma misstag.

Tiden förändras och vi med den, men som sagt ännu kan jag ta en sväng via lastbryggan ”åp handlin” och minnas alla mina första kolleger. De flesta av dom är idag hädangågna, men inte alla. Så gott som var och en av dem lärde mig något som jag tagit med mig på färden. Det kanske var sommaren ”åp handlin” som gjorde att jag blev transportbranschen trogen i nästan 30 år. Hur det än är med den saken är jag glad att jag fick vara med på en hörn under den lokala ”handlinas” historia. Faktum är att allt det ovanstående var ännu mera utpräglat på 60- och 70-talet. Men från den tiden minns jag bara hyllorna med Pax och 5-pennis tuggummina. Och att en vaniljglasstrut kostade 60 penni.

Spagat & rova…..

……. gånger två dessutom.

Fick en handgriplig påminnelse om att vinterföre råder efter gårdagens och dagens snöfall.. Ett närmare 20cm tjockt lager med torr snö på glashal is är en kombination som bringar det mesta på fall inte bara fotgängare utan en del bilister lär också ha varit på glid. Och som i mitt fall till och med två gånger. Första gången när jag var på väg till åkern för att hämta in lite grönkål som vi fortfarande har ute. Benen åkte ut åt varsitt håll och rovan i snön var ett faktum. Tur i oturen var att jag i alla fall inte satte mig på kniven som jag höll i handen för då kunde de ha gått som för den som ”landa åp lian” (satte sig på lien), ”stretje he vort e kåsch” (sträcket blev ett kors) den gången. Andra gången inträffade bara en kvart senare när jag var på väg till Erik’s grav för att tända ett ljus. Där var det i alla fall plogat men det oaktat åkte benen ut och rovan var satt. Under tiden som jag kröp omkring på alla fyra för att samla ihop det som flög ur fickorna tänkte jag att blir det en tredje och sista gång som jag faller idag så är jag åtminstone på rätt plats.

När jag lite senare fått ljuset tänt och vandrade över till krigargravarna för att skänka dem som vilar där ett tack för vårt väl och ve slog mig tanken att min ömmande bak ändå är små plågor jämfört med de uppoffringar dessa män genomlidit.

: Ett stort tack till dem som i våra krig offrat liv, hälsa och ungdomsår!