Sida 233 – Bondbloggen

Ibland växer det…..

….nästan för bra.

Tänkte så här lite i efterskott beskriva höstens skördearbete. De vill inte riktigt bli tid till aktuella blogginlägg alla gånger, men bättre sent än aldrig sägs det ju 🙂 Nu är det mörkt och regnigt och bättre hälften njuter av värmen söderöver så det är bäst att ta tillfället i akt och blogga lite när man får ha datorn för sig själv 🙂

Helt smärtfritt har inte skördearbetet förlöpt i höst men det är inte vädrets fel i år, vi har ju haft en fin och torr höst fram till nu. En del är fortfarande kvar på åkern men palsternackorna har jag i alla fall skördade så jag kan ju börja med dem så får vi se var vi landar. Som jag nämnde i mitt inlägg om skördeutsikterna så har årets palsternackor sett fina ut hela säsongen. Och visst blev det en god skörd också till sist.

Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv..... — Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv…..

….och det visade sig ställa till lite problem vid skörden. Fram till den första nattfrosten i månadskiftet september-oktober var det inga problem då blasten hölls upprätt men efter köldnätterna lade sig blasten och snärjde in sig från rad till rad så att det blev stockning i maskin.

Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor.......... — Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor……….

..... och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom. — ….. och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom.

En liten videosnutt kanske beskriver det bättre 🙂

Stockningarna i maskin ledde förstås till att det som jag hade tänkt att vi klarar av på en eftermiddag istället fordrade nästan två dagars arbete. Samt att flickorna fick lite styrketräning 🙂 Med facit i hand borde jag ha försökt konstruera någon form av blastskärare som skulle ha kapat bort lite av den överflödiga blasten innan den gick in till blastningsenheten. Men det fanns det inte tid till då längre och som sagt det fungerade fint så länge blasten stod upprätt och gav ett jämnt flöde av material.

Nåjaa, palsternackorna fick vi in till sist och det är frågan om om inte årets skörd av dem är den bästa jag haft under de närmare 40 år jag odlat dem.

De va de, palsternackshäran teiji :) — De va de, palsternackshäran teiji 🙂

Såhär blåste det idag på Ytterholm

Ja, hujeda som de blåste idag ett slag… Jag måste riktigt ner till södra sidan för att dra i mej lite av den styrka som havet kastade omkring sej…

Det var emellanåt lite svårt att hållas på fötter, så det är lite skakadarrigt och viftigt.

Regnbyxor och regnjacka, handskar, mössa, halsduk och, ja… påpaltad upp över öronen, men det var inte alldeles kallt om näsan, så det gick bra att stå någon halvtimme och se på spektaklet. Mäktigt och gratis 😉

Vilken kraft det finns i havet… Så mjukt, men ändå så skarpt!

Stormen är spännande, men ack så mycket extra den för med sej… Strömavbrott hade vi någon timme och båtarna måste kollas extra.

Här kan man se att lilla ”tvålkoppen” ligger till viss del uppe på låga bryggan … inte bra. Jag flyttade den och drog upp den på stranden istället, så jag får väl kämpa som en dåre sen när vattnet gått ut för att få ut den igen. Men, såhär kunde jag i alla fall inte lämna den. Man kan få en sönderslagen båt, eller om vattnet går ut och den hänger upp sej, kan man kanske ha en dränkt båt om det vill sej illa. Jag trodde inte vattnet skulle stiga så mycket, men tji fick jag. En annan företeelse som också kan förekomma när vattnet stiger är att repen som båten är fäst med kring pållarena, skakas upp eller halkar upp, och då kan man få leta efter båten i andra stränder. Jag hade dock fäst den lite extra i järnknaggen som också uttern sitter fast i.

Uttern, ja, senaste tillskottet. Har länge sökt någonting större än lilla tvålkoppen att åka med och på sensommaren kom den här mot mina ögon. Man skall ta det när man ser det, och inte sen när man behöver det, för då kan det vara farit. Inte har jag använt den till så mycket i år, men nu har jag stadig, bra båt färdigt inför nästa säsong. 🙂

Ett steg till för nästa generation

Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.

Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.

Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.

Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).

Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.

Praktikanter.

I mån av möjlighet brukar vi ta emot studeranden för utförande av praktikperiod här på gården. Jag minns ju själv från tiden som arbetslärare på trädgårdsskolan att det inte alla gånger var så lätt att hitta lämpliga praktikgårdar. Oftast har också praktikanterna kommit från trädgårdsskolan på Korsholms skolor (eller yrkesakademin i Österbotten som det numera heter).

Under flera års tid har det varit ganska sparsamt med praktikanter men i år har vi haft hela tre stycken som under längre eller kortare tid deltagit i arbetet här på gården. Och dom har för ovanlighetens skull kommit från olika skolor och utbildningslinjer. Oftast har det varit fråga om trädgårdsmästarstuderanden som vi haft här på gården och på senare tid under enbart några veckors tid men i år hade vi för första gången en agrologstuderande här. Hans praktikperiod var också lite längre eller 100 dagar så det fanns möjlighet för honom att följa med hela produktionskedjan från sådd till skörd vilket jag tycker är värdefullt.

Det här med trädgårdsutbildning har annars strulat till sig nu då det inte längre finns möjlighet att direkt från grundskolan gå till trädgårdsmästare eftersom utbildning på svenska endast ordnas i form av vuxenutbildning numera. Det betyder att du antingen avlägger yrkesutbildning inom annat område eller studentexamen innan du har möjlighet att söka till trädgårdsmästarutbildningen. I och för sig så är inte kunskap tung att bära men faran är stor att trädgårdsintresset svalnar under gymnasietiden eller om du studerar inom någon annan bransch till först. Och den erfarenheten har jag från min tid som arbetslärare att de idag duktigaste företagarna inom trädgårdsbranschen är just de unga fördomsfria elever som då kom direkt från grundskolan. Några har förvisso också gått via gymnasiet men framgångsrika trädgårdsföretagare som i 35-45-års åldern omskolat sig är nog lätträknade. I många fall har målet med vuxenstudierna varit att ta sabbatsledigt från tidigare arbete eller att lära sig ta hand om den egna täppan. Och inget illa i det men trädgårdsbranschen behöver också arbetskraft, det är ju en arbetsintensiv bransch, och framförallt så behövs driftiga företagare / odlare. Risken är annars stor att produktionen marginaliseras så att den inte intresserar de stora handelskedjorna. En hög självförsörjningsgrad av trädgårdsprodukter har ju också betydelse för landets ekonomi.

Ojdå, det här blev ord och inga visor men faktum är att odlarkåren speciellt på frilandssidan börjar bli rätt ålderstigen.

Dagens ungdomar klandrades för en tid sedan i media och beskrevs, om jag minns rätt, som självupptagna och ansvarslösa men de ungdomar som jag haft förmånen att lära känna under deras praktiktid här hos oss har nog skött sig riktigt bra. Vill passa på att tacka årets praktikanter Linda, Lena-Maria och Oskar för deras insats under praktiktiden och önska dem god fortsättning på studierna och lycka till i livet.

En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.

Brukar i vanliga fall hålla lite distans till praktikanterna för att objektivt kunna bedöma deras kunskaper men vad gäller Oskar så blev det känslomässigt lite speciellt, dels så hade han många egenskaper som påminde mig om Erik och dels så var han så gott som på dagen lika gammal när han påbörjade praktikperioden som Erik var när han dog. Han tog på sätt och vis vid där Erik slutade. Saknaden efter Erik gör sig speciellt påmind nu så här i allhelgonatider……….

HEMMA!

NU är alla fåren hemma. 🙂

Vet ni hur otroligt skönt det känns?

Inget mer guppande ut på fjärdarna med fårlast för i år. Inget stenhårt kollande sjöraporten. Ingen klump i magen, hur månne dom har det när det regnat nonstop en vecka osv… nu vet jag hur alla mår varje dag. Jag kan gå ut, se på dem alla och se med egna ögon att alla är ok, och skulle dom inte vara 100% ok så kan jag snabbt åtgärda om det är ngt, ge dem extra mat, klippa dem, kolla hur det är med tua som är lite halt osv…

Puuussstt. Luften gick lite ur en när sista fåret hoppade iland. Nu är det bara att kolla alla papper, räkna noga och hoppas man inte glömt nån på nån kobbe nånstans… men enligt mitt minne, mitt huvud och mina papper så borde alla vara hemma. Måste kolla en gång till, så jag kan sova lugnt inatt 🙂

Vad är det för dag idag ?

Livet på landet är helt annorlunda än i staden då det gäller tiden. Man pysslar med det ena och det andra och råkar man inte se vilken dag det är på tidningen så kan man bli efter i tideräkningen. Det har hänt att jag varit på väg att köpa reservdelar då den bättre hälften påpekat att det faktiskt är söndag. Speciellt som jag nästan aldrig ser på TV eller hör på radio – det hinner jag sällan med – så går dagarna utan att man märker det. Det kan vara en fördel eller en nackdel. Man blir inte stressad men kommer litet i otakt med det övriga samhället.

Klockan är en mindre viktig pryl som bara behövs då man skall passa en mötestid. Och inte ens då är den nödvändig för jag måste ha tiderna i mobilen och alarmet på. Annars sysslar jag med nånting utan att märka hur tiden går. Dagens gång mäts mest av när det blir ljust och mörkt eller då magen säjer till att det är kaffedags (och det är ganska ofta :-). Nu då dagarna är korta så har vi ofta flyttat maten till kvällen då det blivit mörkt.

Tiden har förstås betydelse inom jordbruket men mest ifråga om årstiderna. Jag brukar veta vilken månad vi är i även om det kan kasta med någon dag. Omändringen mellan sommar- och vintertid känns enbart fånig och som ett onödigt krångel. Och modet att ange tidpunkt med veckonummer är jag riktigt sur på. Varför inte hålla sej till vanliga datum i stället ? Nu måste man gräva fram en kalender för att se när vecka xx är … Riktigt fånigt.

Häromkvällen läste jag om det gamla Grekland och tideräkningens historia. De gamla grekerna hade inga veckor men kunde förstås följa solens upp- och nedgång och också månens faser. Så jag är ungefär på samma nivå som de var för 4000 år sedan. Babylonier och egyptier började mäta dygnets timmar och därifrån kommer indelningen i tolv ljusa och tolv mörka timmar. De hade ju inte våra sommar- och vinternätter.

Men bönderna har inte alltid varit obekymrade om tidens gång. Då vi hade kossor så var det mycket viktigt att ha klocka så man inte blev försenad till mjölkandet. En kvarts försening skapade argt muuande och härjande i båset. Blev vi någon gång försenade ännu mera då vi hälsade på släkten i Strömfors så blev det kaos i föuse (ladugården). Det var inte ovanligt att någon ko slet sej och stod i gången då vi kom hem. Hela byn följde i allt tiderna för mjölkningen. Inget fick börja före klockan sju på kvällen. Det fanns ju kor på alla ställen då jag var liten.

Nu finns det automatmjölkning (som Sonja beskrivit) och man behöver inte mera vara nervös över att hinna till mjölkningstiden (men i stället nervös över att automaten klappat ihop …). Inte heller TV-nyheterna har samma betydelse nu då man kan se på dem över Internet när som helst. Så kommer tidens gång att bli lika ovidkommande i framtiden som för 4000 år sedan ?