Det har ju pratats om att isarna fortfarande växer men här i Långmossen brast isen på tisdagsmorgonen när jag skulle tömma kompostlådan. Så våren är väl på gång antar jag?
En trehjulig eltruck är väl kanske inte att räkna som ett terrängfordon men faktum är att jag under större delen av vintern kört ut växtrester till komposten med trucken. Den senaste tiden har jag dock fått sköta saken under tidiga morgnar medan det ännu varit minusgrader, mitt på dagen har den packade snön varit för mjuk. Men nu verkar säsongen för direkttransport vara över ty på tisdagsmorgonen höll inte det frusna smältvattnet som samlats i en grop längre. Det hade tydligen inte hunnit bottenfrysa trots närmare -15° under natten. Trucken är trots sin litenhet ingen lätt maskin och under tiden jag hämtade traktorn smalt isen under den varma trucken så den satt som i en gjutform när jag skulle dra loss den……….. blev att mer eller mindre lyfta bort den ur hålet.
Ja, lammen växer så det knakar, ändå har inte alla lammat ännu fast de borde ha gjort det. 3 tanter står och ”törvas” ännu. Anledningen till detta var naturligtvis att dom törvades i höstars när de hade gentlemannen på besök… Jag lät honom gå med tackorna ganska länge, han var helt hyggligt snäll och det flöt på bra på det viset, men nackdelen… eller fördelen, jag vet inte riktigt vilket som är bättre, är ju att de blev betäckta mycket senare än de andra, alternativet var ju att ta bort honom, men då skulle de ha gått tomma. Nåja, ingen fara, lammen kommer nog bara de blir färdiga.
Under tiden växer de som är och de flesta mår helt bra. Någon liten sparv finns det bland med som man måste hålla ögonen på, och kolla hullet på, och se att de äter, men över lag är de i fint skick.
Anne och lamm äter ensilage
Det börjar bli trångt om saligheten vid matbordet, lammen vill också äta där tackorna äter.
Tacka och lamm
Blå lapp för baggar och gul för tacklamm, enkelt att skilja dem åt. 🙂
Tiden går men bondbloggen består. Knappast anade jag när det första inlägget skrevs att jag skulle kunna börja tala om en bloggtradition. Dock har vi nu igen för fjärde gången 10 april och jag tar ett foto från kontorsfönstret. Om du de tre tidigare bilderna har varit någorlunda sammalunda så avviker det totalt i år. Snömängden är påfallande, även om det nog inte ännu är någon anledning till oro på våra breddgrader.
10 april 2010 – vårbruksstart 11 maj
10 april 2011 – vårbruksstart 7 maj
10 april 2012 – vårbruksstart ävenledes 7 maj
10 april 2013 – vårbruksstart okänd. Vi får se, men ännu tror inte jag på någon större försening utan 11 maj kan nog vara helt möjligt även i år. Dock knappast Valborg
….sprider sig över gården. Fjolårsveden är slut så nu prövar jag på att elda det som avverkats de senaste veckorna. Röjningen av dikeslinjerna har gett så pass mycket flisved att jag istället för att köpa in torrare fjolårsved (hur torrt det nu är efter förra sommaren?) gör ett försök att elda med färskt virke. Fukthalten är ju högre men med hjälp av golvtorken borde det gå relativt snabbt att få bort lite fukt, speciellt om det fina torra vårvädret håller i sig. Sen finns det de som också hävdar att en del av energin försvinner under långvarig torkning så det blir intressant att se om den snabbtorkade flisen beter sig annorlunda.
Dags att tugga lite ved om det ska hållas varmt i växthuset……
Det rör sig i huvudsak om tall eftersom det avverkats på mossarna så terpentindoften tar nästan på andan när fläktarna i torken startas…….. men färskt virke doftar ju gott 🙂
Flis på tork…..
Det gick bra att flisa det färska virket och det blev jämn och bra kvalitet på flisen, får jag nu den lite torkad borde den värma bra.
Alltings förklaring uppenbaras förr eller senare. Det har varit en tuff vecka. Först gick det bra att köra ut virke med Belarusen men så gav de nysvetsade kuggarna efter och där stod man utan skogsmaskin och vägarna smälte. Så jag skruvade snabbt isär Zetorn för att se hur illa den skurit.
Och det var inte så farligt alls. Bara ett cylinderfoder var litet skrapat. Så jag skruvade ihop den igen. Då jag skulle fylla på kylarvätska så märkte jag orsaken till problemet. En kvist hade dragit av en slang i nedre delen av motorn men det såg man inte direkt eftersom den såg hel ut. Men visst hade kylarvätskan runnit bort nästan helt. Kvistarna har varit ett problem. Belarusen blev utan olja i styrningen också då en oljeslang hade dragit loss.
Samtidigt bytte jag temperaturmätare för kylarvätskan. Det är ganska viktigt att ha fungerande instrument för att undvika värre haverier. En hel del annat borde fixas men nu är det ingen tid för annat än det viktigaste (som att motron går runt). Men jag hann lasta av ett lass även om det blev litet mörkt. Och sommaren kommer inte riktigt än – bara mera snö. Den här veckan borde allt ut ur skogen för på fredag börjar det bli plusgrader också på nätterna.
Det har bara blivit verkstad och skog de senaste månaderna men så ser min vardag ut just nu. Både ett och annat nödvändigt har fått stryka på foten då virket skall ut. Påskfirandet blev också förlagt till verkstad och skog. Men det pågår inte så många dagar till. Nån gång blir det i alla fall varmt och vår även om torsdag morgon skall bli kall (hoppeligen).
Därefter blir det brått med att ställa i ordning för vårsådden.
Lovade visst i mitt förra motorsågsinlägg att återkomma med lite utvärdering av nyförvärvet efter lite användning. Nu efter en månads användning och en 50-60 förbrukade bensinlitrar tycker jag att vi kommer riktigt bra sams Mr Stihl och jag. Upplever inte den som tung även om den är ca 100 gram tyngre än gamla Partnern. Den är också ca 5 cm längre men det gör kanske att man tycker att den känns välbalanserad och lätt att få dit man vill.
Tyckte inledningsvis att den förbrukade lite bensin men det berodde nog mest på att jag körde lite försiktigare under inkörningsperioden, nu när jag fått upp ångan töms nog tanken ganska snabbt. Jag har inte kollat om den rymmer mindre än tanken på min gamla såg.
Några trän fick jag lov att fälla innan jag fick in siktet ställt, den här har ju också något snett handtag så siktande görs enligt markeringen på kåpan istället för efter bygeln som på Partnern. Luftfiltret hålls längre rent och också i övrigt tycker jag att den fordrar mindre underhåll än min gamla såg. Vibrationerna upplevs också vara mindre förutom då när det fastnat någon gren eller annan träbit mellan motordelen och handtagselementet.
Det här låter ju lite för bra så här långt men visst hittar jag några nackdelar också varav den ena kanske kan räknas som en olyckshändelse.
Korkade korkar?
Korkarna för bensin och olja är av någon sorts bajonettyp, snabba och enkla att öppna men nedsänkta vilket speciellt för oljekorkens del gör att det lätt faller spån och skit ner i behållaren vid påfyllning. Man slipper inte till att putsa rent innan påfyllning om man nu inte råkar ha tryckluft tillhanda förståss. Lyckas inte tillslutningen på första försöket kan det också vara lite petigt att få ”flänsarna” i rätt läge för att lyckas få korkarna på plats. Ställer mig också lite frågande till hur länge packningen (o-ringen) håller tätt, kanske borde man öppna korken under längre viloperioder så att ”spänsten” i gummit bibehålls. Nåå, nya o-ringar är väl ingen stor sak det heller bara man hittar såna som tål bensin och olja.
Bräckligt kastskydd?
Efter några dagars användning råkade en torrkvist ramla ner vid fällningen av en tall och naturligtvis föll den på sågens kastskydd så att större delen av det gick i tusen bitar. Kvisten var väl inte speciellt stor men hög fallhöjd i kombination med att det var ganska kallt då på morgonen gjorde att kastskyddet i plast inte tålde smällen. Hur som helst ger det en tankeställare om hur viktigt det är med skyddshjälm på huvudet vid skogsarbetet. Jag fick för många år sen en dylik torrkvist i huvudet så att hjälmen trycktes ner till näsan så visst förstår man att kastskyddet kunde gå sönder.
När jag började min motorsågskarriär satsades det inte mycket på skyddsutrustningen utan det var nog vanliga halare, gummistövlar och stickamössa som gällde. Eventuellt användes hörselskydd om det blev längre pass med sågen. Efter att någon halare och stövel fått sig en och annan reva insåg man, även om det aldrig gick så djupt att skinnet skadades, att det där med skyddsutrustning kanske inte är så dumt i alla fall 🙂
