Avslutade fjolårssäsongen lagom till valborg med skörd av de övervintrade palsternackorna. Tänkte ett tag att det blir att gräva upp dem för hand med grepen men när det blev flera regnvädersdagar som förhindrade arbetet så gavs det tid för lite funderingar om lite rationellare metoder. De funderingar som jag hade i tidigare inlägg och den skiss jag gjorde åt den lokala verkstaden resulterade i följande resultat:
Det fungerade relativt hyffsat även om vi fortfarande blev tvungna att plocka upp dem för hand, men grävandet slapp vi i alla fall. Och vädret var det inte heller något fel på, dessutom betydligt ljusare än i november 🙂
Efter lite ryggarbete.........
....fylldes några lådor med åtråvärda palsternackor 🙂
Några lådor till blev det i kyllagret och jag kunde dra sträck för fjolåret. Blev till och med att fira med en pizza och en kall, det var ju ändå valborg 🙂
Hur gammal man än blir så kommer obönhörligen vårsåddsfebern i början på maj. Man går och trampar och sparkar på tiltorna. Det är viktigt att man inte kan komma ut på åkern ännu så man inte förstör strukturen på lerjordarna. För ännu står det vatten på åkern.
Till all tur har jag verkstadsarbete på såmaskinen så man kan hålla den värsta oron borta. Värre är det då allting är färdigt för sådd men åkrarna är blöta. Då måste man hitta på nånting till synes viktigt jobb så man kan hålla sej i skinnet. Annars blir man arg, irriterad, omöjlig och går omkring och gormar på allt och alla. Och då blir man utjagad ur huset av den bättre hälften.
Världskatastrofer och liknande småsaker sjunker undan och blir helt oviktiga medan åkrarna står där och lockar och hånar en: ”Har du inte fått sådden klar än ?” Faran är att man tar traktorn och kör ned den i nån lergrop fastän man vet att det är det sista man borde göra.
Det är säkert något genetiskt som vaskats fram under årtusenden av bondeförfäder som trampat omkring på samma sätt som äggsjuka hönor varje vår, sparkat i jorden och muttrat förbannelser över vädret som varit för regnigt, för kallt eller annars bara för långsamt.
Nä, nu blir det att ta en kopp kaffe och sedan gå ut i verkstaden och sätta såmaskinen i skick …
Det har varit mycket diskussion om däckbyte i media på sistone och då är det väl mest kring byte till sommardäck på bilarna som diskussionen gällt. När bör man eller måste man byta har man funderat kring? Väldigt mycket funderande kring något som tar några minuter och normalt görs ett par gånger i året, eller?
Vad gäller mina radodlingar så kan det vissa dagar innebära att jag hamnar att byta däck två till tre gånger per dag och då försöker jag också planera dagens körningar så att jag undviker onödiga byten. Här är det inte fråga om byte mellan sommar- och vinterdäck utan om byte av däck med olika bredd, bärförmåga och dylika egenskaper.
Byte till radodlingsdäck inför palsternacksskörden.
Så stor sak är det inte att byta däck på traktorn, med hjälp av pallgaffeln kan man byta ett hjulpar åt gången. Så värst länge tar det inte heller om det går som det skall, Erik brukade prata om ett ”7 minuters pitstop”. Trots det vore ju drömmen att man hade en rätt utrustad traktor för varje arbete några dagar framöver, men det vore väl som att ha en bil för vinter- och en annan för sommarföre. För bilens del brukar jag delegera däckbytet åt äldsta dottern då mågen jobbar på däcksverkstad 🙂
Elektronisk stödansökan.
Deadline för stödansökan kom ohjälpligt emot i år också och vis av kommunikationsproblemen året innan vågade jag inte spara det till sista kvällen. Så efter morotspackandet på söndagskvällen tog jag itu med att mata in uppgifterna. Och i år flöt datatrafiken verkligt fint, uppgifterna registrerades direkt utan väntetid. Vid 4-tiden hade jag allt klart, skrev ut de 17 sidorna för genomläsning innan uppgifterna skulle sändas iväg. Jag är så pass invand att läsa text på papper så jag korrekturläser hellre den än texten på dataskärmen. Så långt allt väl, vet ej om jag ”nickade” till en stund under genomläsningen eller vad som hände men när jag skulle skicka iväg blanketterna fungerade det inte längre. Prövade också att logga in på nytt, men nää. Nåå, ingen panik det återstod ju nästan 20 timmar av inlämningstiden. Tog en promenad kring torpet och njöt av soluppgången i den -2,5°C gradiga gryningen innan jag gick till sängs i väntan på att kontaktproblemet skulle ordna sig.
Vacker soluppgång över årets sallatsåker.
Och visst hade det gjort det 🙂 Så i år har jag inga invändningar vad gäller den elektroniska inlämningen, det gick så bra att jag till och med satte ner lite extra tid på att få så exakta arealer som möjligt av de olika grönsakerna. En sak som jag oftast brukar lämna till korrigeringsanmälan som skall lämnas in den 15 juni.
Kartprogrammet uppskattade jag till den grad att jag också satte ner några timmar på att finjustera gränserna, ta bort lador och åkerholmar som hängt med trots att de tagits bort från åkern för flera år sen. Har inte kollat om det är möjligt att använda kartfunktionen året runt ty det vore ett bra hjälpmedel för odlingsplaneringen om så vore, och i så fall kunde jag spara in kostnaderna på uppdatering av kartprogrammet som hör till odlingsplaneringsprogrammet. Flygfotona innehåller ju en hel del detaljer som inte finns inritade på kartprogrammet som jag använder till odlingsplaneringen.
Sällan man ”överöser” myndigheterna med beröm men måste nog jag också ”skryta” lite över ett lyckat hjälpmedel som definitivt underlättar blankettjobbet och besparar mig från en 50 km’s resa till landsbygdssekreteraren. När elektronisk ”postgång” fungerar så är det helt klart en bra sak. Tänker tillbaka till tiden då vi gick med i EG och tyckte redan då att visst kunde odlingsplanen, som jag redan då gjorde digitalt, som sådan sändas till myndigheterna utan att skrivas ut till papper för att åter matas in av landsbygdssekreteraren i myndigheternas datasystem.
I morse lämnade jag in stödansökan och måste verkligen skryta med det utmärkta elektroniska systemet. Jag bara kopierade uppgifterna från i fjol och bytte ut gröngödslingsvallen mot vårvete och på 20 minuter var det klart … Men det är förstås enklast med växtodlingsgård.
Så vi hann såga en massa blankor med Logosolsågverket och körde ihop ris från avverkningen runt åkrarna. Det var en fin kväll då vi kom från bastun:
Sedan var det dags att bränna rishögen som vi samlat på den plöjda åkern. Så småningom blir det ju vårsådd och då skall hopen vara borta. Det är alltid lite besvärligt med vårbrännandet. Man vill helst ha brasan på plöjd åker så att det inte tar eld i det torra fjolårsgräset men det kan bli svårt med brännandet om det är en regnig vår.
Nu var det nästan perfekt. Riset var torrt men inte alltför torrt så det brann lugnt. Vinden hade mojnat så det drog riktigt svagt inåt åkern. Vissa år går det åt en hel del skräpbrännolja men nu började hopen brinna direkt. Bensin får man aldrig någonsin använda ! Om den förgasas så kan den explodera rakt i synen medan brännoljan brinner lugnt.
Nu är det inte bara att titta på när det brinner utan man måste hela tiden lyfta upp kvistar från marken och slänga dem utanpå brasan. På marken finns det nämligen ännu snö under hopen och värmen går uppåt – inte nedåt. Låter man det brinna för sej själv så blir nog hälften kvar. Så det är ett ganska svettigt jobb att bränna.
Men klockan två på morgonnatten var det mesta uppbrunnet. Glad första maj till alla !
Äntligen börjar det lite våras och det börjar väl vara på tiden 🙂
I fårhuset händer inga större sensationer. Fåren väntar liksom jag på att gräset skall ta fart på utsidan. Men lite sol i ögonen har jag i alla fall ordnat åt dem. Idag öppnade jag stora dörrarna 🙂
Alla ville stå i solljuset och lammen kikade försiktigt över skivkanten. Världen blev mitt i alla snudd på ENORM!
Tackorna tog det hela med ro. Dom vet vad som komma skall och kikade bara ett slag över kanten för att sedan konstatera att roligare än så blir det tydligen inte idag…
Så här såg det ut genom mitt köksfönster ikväll. 🙂
Vintern började sent. Ännu närmare jul grävde jag ned plåtar vid växthuset (mot sorkarna) och skötte en mängd utomhusarbeten som vanligen tar slut i november då det fryser på och kommer snö. Så det blev januari innan jag kom igång med verkstadsarbetet på skogsmaskinerna. Viktigast var att få nytt fäste för den nya lastaren. Jag tycker inte om vagnsfäste utan vill ha lastaren stadigt fast i traktorn så man kan köra med den utan vagn – verkligt trevligt då man fäller.
Men det var inte lätt att få in traktorn i verkstaden som var belamrad med ”material” (läs: skrot). Så jag var tvungen att bygga nya stora hyllor för att ställa undan allting. Man tröttnar i längden på att ha allting på golvet och bära det fram och tillbaka.
Den gamla skruvhyllan (röd till höger) har länge varit för liten och skruvarna har legat i lådor på golvet så nu byggde jag en ny skruvhylla. De man får köpa är både dyra och dåliga så då jag hittade reservdelslådor för en euro styck i Borgå så köpte jag hundra och byggde en hylla. Lådorna kan delas upp i tre-fyra fack så nu har jag rum för över 300 olika skruvsorter. Och tro mej – det behövs …
Hela mars gick åt att skruva sönder Zetorn och byta bromsar – men mest till att svetsa ihop det nya fästet för skogslastaren. Den har varit fast i hydraularmarna och även om det fungerat så är nog ett stabilt fäste i traktorns ram det enda rätta. Litet sorgligt såg det ut då hela bakändan på Zetorn var sönderskruvad:
Efter att ha skurit, svetsat och smärglat ett par hundra kilo järn (och skrapat mej i huvudet långt och länge) så började det nya fästet ta form:
I slutet på mars var det klart och då började det vara panik att få nästa års flisved ut ur skogen.
Sedan var det lastaren på kvickt och till skogs. Det såg illa ut i mars med varmt väder men till all tur (för mej) så blev det kallt i april och vägarna höll så jag fick ut flisved och vindfällen. Tyvärr var det ingen tjäle alls i år så jag kom inte åt alla vindfällen för jag vågade inte köra där det inte fanns uppkörda (och frusna) spår. Det slog igenom vatten då man körde på åkrarna bredvid spåren.
En riktigt jäklig vinter alltså. Och den tredje i rad …
Som vanligt så åkte vi till Sverige i slutet på april. Inte för att vi hade haft tid men det blir aldrig tid för nånting på jordbruket. Hemkomna har vi panik i växthuset och att få vårbruksmaskinerna igång. Men det har varit kallt och regnigt så det blir knappast vårsådd så snart. Vattnet står på åkrarna ännu här – speciellt på våra lerjordar så man skall absolut inte ge se ut på dem. Då blir de som asfalterade. Hellre vänta för länge än köra på våta lerjordar har jag lärt mej den svåra vägen.
