Jag testar ett nytt säkerhetssystem. Meddela mej (Ntillf1<opa>gmail.com) om det märks några problem. Det är möjligt att det blir att gå tillbaka till det gamla men vi får se hur det går.
Bland blöjor och vaggvisor
Jag börjar snart ha vant mej med att inte kunna skena ut och grejja, men voi jösses vad de är svårt! Jag ser en massa jobb och saker som borde göras, och man får nog ganska rejält med myror i byxorna emellanåt. Men, nu är de baby-tider och saker och ting får vara ogjort tills senare, eller så får någon annan göra det ifall de är så att det behöver göras nu, för den 26 oktober såg hon dagens ljus. Nästa generation fårfarmare, eller kanske hon blir fiskare? Bilmekaniker? Hälsovårdare? Chaufför? Bibliotekarie? Tiden lär utvisa…
Men, hur ska man svänga sej med dedär? Ska man mejsla in och plantera in i barn att ”när du blir stor ska du ta över denna gården och här ska du leva och bo hela livet”.
Bra eller illa?
Är det schysst att sätta det på ett barns axlar att han/hon ska ta hand om och ta vara på det som hört till släkten i generationer. För de är så de ”ska” va. Punkt slut. Eller?
Det finns så många olika tankegångar om det. Endel har barn som vill ta över gården. Barn som lever och andas bäst när skitern står upp till öronen och blir riktigt till sej när de ser fabriksnya traktordäck medan föräldrarna säger nej nej, börja int på med dehär slitet!!! Och så finns det dom som helt kallt förutsätter att JA-A! barnet SKA fortsätta med gården fast intresset hos barnet går mera mot New York fashion week.
Bäst är väl att sikta i mitten, lyssna på barnet och se vart intresset tar vägen, men, oundvikligen är de nog så att bondens barn många gånger får slarva med på jobbet, på ett annat sätt än på många andra jobb. Då föds ofta ett intresse för det som det grejjas med. Vare sej man som förälder sen vill det eller inte.
Funderingar för framtiden, men, redan nu har Cindy fått vänja sej med stundvis öronbedövande fårbräkande, och fått första lektionen i oljebyte i pappa Connys verkstad.
Så stora spår sätter de väl inte ännu, men fårbräkandet kommer hon nog att få som vaggvisa många gånger ännu, och oljebyten att bevittna finns det gott om i Töjby 🙂
Så dagarna rullar på, jag pysslar på med lite diverse, promenader, hushåll, julshopping m.m. Cindy sover och äter och Mathias kämpar på med skolan, hänger med kompisar på ungdomsgården, och gör de han trivs med allra bäst, köra traktor. Han va 12dagar gammal när han åkte traktor med mej första gången. Knappast va de den dagen som intresset föddes, men, vem vet…
Höstplöjningen klar.
I går kväll plöjde jag de sista åkrarna som kunde plöjas för säsongen i fina förhållanden. Kunde ha plöjt mera om hemmanet varit större då det är roligt att plöja. Har dock en del grönsaksåkrar oplöjda men plöjer dem till våren efter att ha flyttat bevattningsslangarna till nästa säsongs grönsaksåkrar. Jag sparar en flyttning på så vis och så är det lättare att se vilka slangar som passar var när dom inte är ihoprullade. Dessutom hinner eventuella ogräsfrön gro innan jag vänder jorden. Vi har också små restpartier av kålrot, brysselkål och grönkål kvar att skörda, samt en del purjo men den har farit illa i regnen.
Brukar oftast så korn efter grönsakerna då det känns lättast att reglera stråstyvheten på kornet. Grönsakerna lämnar nämligen efter sig en hel del näring som är svår att bedöma vid sådden. Det är också en anledning till att jag inte plöjer nu för att förhoppningsvis minska näringsläckaget. Jag föredrar av samma anledning att plöja sent eller just innan marken fryser och i år har plöjningsförhållandena varit bättre i november än i regnen i september och oktober. Visserligen har det regnat i november också men inte lika ofta.
Så jag känner mig nöjd över att ha plöjt mera än vad som var målsättningen för hösten. Fast numera har plöjda åkrar blivit lite av ett skällsord medan växttäcke och direktsådd applåderas i miljöns och klimatets namn. Och visst håller jag med om att fleråriga städsegröna grödor gör gott åt jorden, kolbindningen och minskar näringsläckagen. Tyvärr så har jag en del åkrar som inte lämpar sig för vårplöjning och tiden är också knapp på våren. Har heller ingen egen möjlighet till direktsådd och vad gäller grönsakerna så finns det just inga alternativ till plöjning och intensiv bearbetning.
Så mitt bidrag till saken har så här långt sträckt sig till lite naturvårdsvall (som kunde vara mer om man hittade nån vettig användning för gräset), kummin samt lite höstsäd (tidigare råg men nu inne på andra året med höstvete). Jag har försökt ta till mig lite av den allmänna diskussionen och har en del idéer men återkommer till dem i kommande inlägg. Det har varit en bråd vecka och jag är både trött och förkyld så inte så inspirerad nu just 🙂
En god självständighetsdag tillönskas. 🇫🇮
Åter till vardagen 2020
I måndags var jag till ögonläkaren och fick godkänt – inga problem med ögonen. Dessutom fick jag recept på progressiva glasögon och det är bra för jag börjar tröttna på att ta på och av de tillfälliga glasögon som jag nu har. De är utmärkta för att köra bil och se på långt håll men jag måste ta av dem för att läsa och se vilken skruvspets jag behöver till skruvdragaren.
Fröjden blev kort. Då jag beställde nya glasögon så kostade de en halv förmögenhet. Nu måste jag också skaffa billiga glasögon som jag vågar ha på då jag arbetar och spara de dyra för speciellt högtidliga tillfällen. En svetsloppa så är de genast förstörda. De billiga må vara sämre men de jag brukar köpa i Sverige kostar bara en tiondedel av de dyra.
Nu måste man vara försiktig för med de här priserna så kan man inte gå och dö inom de närmaste tio åren förrän alla reservdelarna är amorterade. Det är som en gammal traktor eller bil – när skall man skrota den ? Ju mer man satsar på den desto svårare blir det att föra den till Hosmasgården (där vi samlar skrot för ungdomsföreningen). Det var en dyr dag på måndagen för jag fick också räkningen från tandläkaren. Hon är nog värd pengarna för det var rena kroppsarbetet att få bort en inflammerad rot på en kindtand. Jag håller alltid fast ögonen men jag tror nog att hon svettades då hon drog i tanden :-).
Så nu är jag fri att börja göra nånting nyttigt igen. Konditionen är usel efter en månads slöande men det är fortfarande så blött att man inte kommer till skogen. Vi har i stället satt upp plåt på tuutn (jag har svårt att kalla den ”skorsten”). Nu har den ett plåtsvep över så att det inte regnar in i den. Förr behövdes det inte eftersom man eldade varje dag. Till och med på sommaren måste man ju laga mat. De dagarna då det både regnade och blåste så rann det vatten längs tuutn in i huset. Få se om det är slut med det nu.
Man tycker att det inte behövs så mycket plåt till en hatt men jag måste klippa till en bit på 1×1 meter som jag sedan vek ned och in och fäste med ett monteringsband.
Jag använde aluminiumplåt som är ganska lätt att vika och håller bra. De gamla plåtarna är från 1980 men i riktigt bra skick ännu. Men då hade jag inget plåtsvep över. Det är nu fastskruvat med fyra rostfria M6-skruvar (nedifrån) och så har jag själva svepet fastskruvat med rostfria muttrar uppifrån. Då är det relativt lätt att skruva bort om man skall sota. Det är strängt taget inte nödvändigt med rostfritt för järn som är ute i fria luften rostar inte så farligt eftersom vattnet torkar upp snabbt. De gamla skruvar och muttrar som jag satte dit omkring 1980 gick lätt att skruva bort ännu 40 år senare.
Sedan satte Henrik (erfaren bergsklättrare) upp plåten med monteringsband. Man bör dela bandet i två delar och sätta spännskruvar diagonalt för då spänner de bättre till bandet än om man bara använder en skruv.
Nu i menförestider är det lämpligt att städa och täta dörrar. Nästa hus som skall rustas upp är uthuset och vi började redan med den delen som finns bakom Logosol-sågen. Där fanns ännu en hel del saker som bars ut efter köksbranden så det blev att sortera och städa. Mycket var sådant som man egentligen inte behöver (eftersom det fått ligga där i många år nu) men vi hittade också nyttiga saker som vi sökt efter.
Problemet med sågen har varit att det kommer massor med sågspånor in i huset genom springor och vi skyfflade ut en hel del. Nu tätar vi väggarnas och dörrarnas springor så att det problemet minskar. Men de sågspånor som kommer från Logosolen är mycket fina så de hittar in genom den minsta springa.
Det går bra att såga nu men dagarna är så korta och mörka att det behövs en mängd lampor runt sågen. Vi skall också bygga bord för motorsågen. Kedjan måste filas ganska ofta – då går det mycket bättre med sågandet. Hyllor för verktyg och utrustning till sågen behövs också. Speciellt hållare av olika slag för stockarna är viktiga. Det går nog bra att såga bort bakarna på en stock men då man börjar såga virke så behövs det hållare så att ändarna inte hänger ned – då får man intressanta kilar …
Vi bygger också staplar inomhus för virket så det inte samlar snö under vintern. Det är viktigare då man sågar på hösten. På våren kan man lugnt stapla upp virket utomhus för då torkar det bara bättre.
Och så har vi alltid behov av att städa upp i den stora ladan. Den var visserligen tömd efter golvlagandet men det är hemskt hur fort det samlas bråte på nytt i den. Speciellt takarbetet de två senaste somrarna fyllde upp ladan på nytt. Man vill inte lämna ens ruttet virke utomhus. Om man förvarar det under tak så blir det bra bastuved.
Nu hoppas vi åter på frost. En vecka med -10 grader utan snö skulle vara perfekt så att vi kan köra med traktor till skogen. Jag skulle absolut behöva skogsarbete – nu sitter jag och programmerar och installerar men fastän det är nödvändigt så skulle jag hellre fara till skogs.
Såm moofa saa: ”Ja iiss int sit jäär inn å fryys – ja far ti skooin”.
Menföre och sjukledighet
Det har varit en slö tid i en månad nu. Det regnar då det inte duggar och så får jag inte lyfta nånting tungt eller annars bara göra nånting som höjer blodtrycket (på grund av ögonoperationen). Och det värsta av allt: Jag har droppat i ögonen fyra gånger per dag tre sorter i en månads tid …
Jag måste ha på alarmet i mobiltelefonen för annars glömmer jag garanterat att droppa. Speciellt som det inte känns nånting alls i ögonen nu mera. Det var bara riktigt i början som jag hade litet pårår i öögåna (skräp i ögonen). Då glömmer man helt allt droppande om man inte har alarmet på. Men det är riktigt irriterande då eländet börjar tuta. Man tycker att det inte är så mycket med fyra gånger per dag men alltid då man kommit igång med nånting så tutar eländet. Det blir avbrott på avbrott och ingenting blir gjort.
Men nu är det slut ! Idag är det sista dagen. På måndag skall jag till ögonläkaren i Borgå på slutgranskning och får då troligen ett nytt recept på glasögon. Jag fick genast efter operationen riktigt bra glasögon från Borgå men de är inte progressiva och det är ett elände då man arbetar i verkstaden och hela tiden måste ta på och av glasögonen. Däremot går det bra att se på bildskärmen (men sämre att läsa en bok). Så jag saknar verkligen mina progressiva linser.
Till all tur hittade vi i Borgå en optiker som fixade nya linser i mina gamla skalmar medan vi väntade. Helt otroligt – det trodde man var omöjligt nuförtiden då de stora firmorna skickar efter allt från utlandet. Men det tar antagligen mera tid att få progressiva linser för de skall slipas och passas in ordentligt. Det positiva är att jag antagligen inte mera behöver byta till starkare glasögon varje år så som det har varit förut. Enda problemet är att linserna slits i verkstads och skogsarbetet.
Det har varit ganska slött på alla fronter. Det är menföre också här på landbacken. Brorsan har inte orkat sitta inne utan varit i skogen och röjt skogslaggarna. Men man kan inte köra bil och inte traktor på grund av blötan så han har gått hela vägen och sedan sågat en tank. De små froster som vi har haft har inte fått vägarna att bära.
Förstås är det ökningen av smittspridningen som gjort att ingenting händer även om inskränkningarna inte märks så mycket hemma. Vi är ungefär lika inskränkta som vi har varit de senaste 20 åren alldeles normalt. Vissa möten saknar man inte precis men höstmiddagen på Lokaaln blev inte av i år och inte heller älgsoppan för markägarna. Och nån biografkväll har vi inte kunnat hålla.
Vi var i alla fall till Sverige en vecka för det var nödvändigt att hälla ut allt vatten i huset i Medåker före vintern och frosten. Det var i grevens tid för efter det vi kommit hem så blev det minusgrader där. Vi träffade inte en enda person på hela resan utom då vi köpte mat. Det var raka spåret till Medåker och sedan raka spåret tillbaka.
Vädret var ganska bra utom då vi for. Jag bytte till vinterringar och det var tur för i trakten kring Salo var det minusgrader – annars bara plusgrader. Vägen var ganska torr så det var gott före.
I Medåker fick jag en hel del gjort eftersom vi inte kunde åka nånstans. Hallväggarna blev tätade och så limmade jag grålumppapp på dem. Nästa sommar skall de målas eller så klistrar vi tapeter på dem. Det är så små ytor att en tapetrulle räcker. Grålumppappen skall rivas i bitar på omkring 50×50 cm – inte skäras för då blir kanterna svårare att få snygga speciellt i ett gammalt hus där alla vinklar är litet underliga. Men man skall använda grymma mängder med tapetlim för de suger i sej vattnet på nolltid och så faller de ned från väggen. Bäst att limma väggen ett par gånger förrän man börjar sätta upp bitarna.
Därefter satte jag in lister för innerfönstren. Fönsterkarmarna är delvis så gamla att de var konstruerade för enkla fönster så det fanns ingen fals för innerfönster. Själva huset är byggt omkring 1856 vid skiftet då det flyttades ut ur radbyn i Garlinge men vissa delar som dörrar och fönster är från 1700-talet. Det ser man på gångjärnen som är enkla plåtgångjärn. De pressade gångjärnen kom först på 1800-talet.
Lägg märke till att inre kanten på karmen är krushyvlad – en fin detalj. Karmen var tyvärr målad med tjock modern färg som måste skrapas bort och målas om med linoljefärg. Själva träet i karmen är ännu stenhårt – kådrik furu som håller i evigheter i motsats till moderna fönster som ruttnar på 30 år. Det har vi sett i Ribackhuset där vi satte in nya fönster 1977. Målningen i Medåker får i alla fall vänta till nästa sommar.
I alla fall har jag satt plåtlister både ovanför och under fönstren som för regnvattnet ut från väggen. Man ser litet av den undre plåten under fönsterbågarna eftersom fönstret var litet öppet medan jag arbetade med listerna.
Vi kom hem för över en vecka sedan men har inte lyckats tömma bilen ännu. Alltid då man kommer hem så är det en massa saker som måste skötas genast. Man måste köra flis och så märker man att en del räkningar borde betalas genast och så vidare.
Men nu hade jag litet extra mycket problem med datamaskiner och nät. I Medåker kraschade min mikrodator (en Raspberry Pi som jag kallar Hallonpaj) – till all tur måste jag säja för nu kunde jag byta den till en ny. Jag har alltid en bunt med mej :-). De är inte dyra – bara 30-40 euro – men sedan är det mycket arbete att sätta in nytt operativsystem och alla program som förstås har ändrats en hel del sedan 2013 då jag första gången installerade dem. Jag satt i flera dagar och skrapade mej i skallen så jag fick stickor under naglarna.
Hemma är det inte bättre. Här har min rutter börjat krångla så jag har problem med nätanslutningen och så har väderstationens hallonpaj gett upp andan. Jag satte in en ny rutter men den ville inte vad jag ville så till sist beställde jag en ny från Tyskland. Få nu se om den börjar fungera. Visst har jag installerat systemen en gång tidigare men nu har en mängd inställningar ändrats och så har de bytt programspråk i väderprogrammet så jag sitter och lär mej Python (jo, det är ett programspråk).
Det går an att installera ett nytt system men sedan skall det underhållas och uppdateras i 20-30 år och under den tiden hinner mycket förändras. Det är så man längtar till skogsarbetet. Men där är det menföresväder …
Valtider.
Det är inte bara i det stora landet i väst som det hålls val i höst, även här hemma hålls ett val som berör oss skogsägare. Närmare bestämt valet av fullmäktige i skogsvårdsföreningen. Senast på onsdag den 25:e ska röstsedeln postas eller den elektroniska rösten avges. Så sök fram det kuvert som postats till er, välj en kandidat och rösta om ni inte redan gjort det.
Jag har själv suttit ett par perioder men ställer inte upp denna gång så det passar bra att slå ett slag för ärendet här på bloggen då jag inte skriver i egen sak.
Det har varit intressant och lärorikt att delta i fullmäktigemötena och framför allt socialt intressant att umgås med likasinnade som brinner för skogsbruk. Jag skulle gärna, av ovannämnda orsaker, ha ställt upp för återval men då jag råkade bli invald i Metsäs fullmäktige så blir det lite av intressekonflikt då föreningen och bolaget anses konkurrera på virkesmarknaden numera. Själv känner jag det inte riktigt så då jag i första hand jobbar / jobbat med den enskilda skogsägarens bästa för ögonen och bolagens i andra hand även om det naturligtvis också är viktigt att föreningen och bolaget går bra. Jag fick dessutom bra med röster i förra valet och det känns lite som att man sviker väljarnas förtroende om man inte åtar sig ett större ansvar för verksamheten än att sitta i fullmäktige. Sen så är det ju inte nödvändigt att samma personer sitter överallt heller och vi har bra kandidater med varierande bakgrund som ställt sig till förfogande i valet så trots att dagens skogsägare är en diversifierad grupp torde var och en finna en egen kandidat. Lite fler kvinnor hade kanske varit önskvärt men vi har på ”vår” lista ändå lyckats få 8 av 68 (~12%) att ställa upp.
Så upp till val av fullmäktige i skogsvårdsföreningen!
(Foto Thomas Snellman)