Det är inte bara i det stora landet i väst som det hålls val i höst, även här hemma hålls ett val som berör oss skogsägare. Närmare bestämt valet av fullmäktige i skogsvårdsföreningen. Senast på onsdag den 25:e ska röstsedeln postas eller den elektroniska rösten avges. Så sök fram det kuvert som postats till er, välj en kandidat och rösta om ni inte redan gjort det.
Kandidater i Österbotten
Jag har själv suttit ett par perioder men ställer inte upp denna gång så det passar bra att slå ett slag för ärendet här på bloggen då jag inte skriver i egen sak.
Det har varit intressant och lärorikt att delta i fullmäktigemötena och framför allt socialt intressant att umgås med likasinnade som brinner för skogsbruk. Jag skulle gärna, av ovannämnda orsaker, ha ställt upp för återval men då jag råkade bli invald i Metsäs fullmäktige så blir det lite av intressekonflikt då föreningen och bolaget anses konkurrera på virkesmarknaden numera. Själv känner jag det inte riktigt så då jag i första hand jobbar / jobbat med den enskilda skogsägarens bästa för ögonen och bolagens i andra hand även om det naturligtvis också är viktigt att föreningen och bolaget går bra. Jag fick dessutom bra med röster i förra valet och det känns lite som att man sviker väljarnas förtroende om man inte åtar sig ett större ansvar för verksamheten än att sitta i fullmäktige. Sen så är det ju inte nödvändigt att samma personer sitter överallt heller och vi har bra kandidater med varierande bakgrund som ställt sig till förfogande i valet så trots att dagens skogsägare är en diversifierad grupp torde var och en finna en egen kandidat. Lite fler kvinnor hade kanske varit önskvärt men vi har på ”vår” lista ändå lyckats få 8 av 68 (~12%) att ställa upp.
Så upp till val av fullmäktige i skogsvårdsföreningen!
Så här glad blev man då jag meddelade att jag inte ställer mig till förfogande i nästa val. (Foto Thomas Snellman)
Egentligen tycker jag att Fars dag är onödig – det räcker bra med Mors dag. Men det kommer alla möjliga dagar som huvudsakligen beror på att butikerna vill sälja mer. Rena inflationen som ifråga om de katolska helgonens dagar.
Jag har inte varit nån speciellt bra far men barnen har ju också en mor. Huvudsaken var att få dem upp till vuxen ålder så att de klarar sej själva. Och det har de gjort – de brås säkert på sin moder. Några farsdagspresenter behövs inte. Det räcker bra med barnen och deras familjer som klarar sej bra. Då är man riktigt nöjd.
Man tänker i alla fall på sin egen far (han hade varit 105 år i år) och vad han åstadkommit. Då man bor på en bondgård så är det mycket handgripligt. Ladugården är troligen det största som farsan fick till stånd 1945. Då man jämför den med den gamla ladugården där korna stod tjudrade längs väggarna i ett litet utrymme så är skillnaden stor.
Nya ladugården 1952, sju år gammalGamla ladugården bakom bilen i slutet på 1930-talet
Den gamla ladugården användes ända fram till 1945. Min farfar längst till vänster och bredvid honom står farsan. Min farmor är alldeles mitt i bilden. Röret ovanför användes för att fylla på vattentunnan i köket med pump. Då tunnan var full så slog famo med spiselkroken i röret och fafa stängde då av pumpen – den tidens fjärrstyrning.
Farsan mekaniserade också arbetet. Den första traktorn var en Fordson Major med pigghjul som köptes i slutet på 1940-talet. Den ersattes ganska snart av en likadan med gummihjul och hydraulik. Sedan kom Massey-Ferguson 65 år 1960 som fick frontlastare för att lasta gödsel på JF-spridaren. Det var ett mycket tungt arbete att sprida för hand. Sedan kom MF-165 år 1970 och en bogserad Aros skördetröska som ersattes med en JF-90 skördetröska. Och mera maskiner och nya torkar byggdes.
Kossorna och mjölken var det viktigaste ända fram till 1975 då de såldes och jag byggde en ganska stor kalluftstork på ladugårdsvinden. Farsan var mera för mjökproduktion men morsans fötter gav upp och varken jag eller brorsan kunde ta över. Det hade också varit nödvändigt med stora nyinvesteringar. Nå, nu har kalluftstorken fungerat i 45 år.
Men tidigare generationer syns också. Min farfar kom som måg från granngården och fick bygga en andra våning på huset 1930 och en stor lada. Moofa (min farmorsfar) pratade stolt om ”te stoor ledun” som byggdes 1929. Fafa födde upp hästar och var en duktig snickare. Hans möbler var välgjorda och dem använder vi ännu.
Moofas stora arbete var att flytta hela bondgården vid storskiftesregleringen 1908. Han köpte också den andra halvan av Bos-Sestu som på 1800-talet var delat i Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. För att betala köpet så körde han havre till Strömfors bruk. Det var inte så lång väg tvärs över Tallmosan med släde på vintern.
Det går en lång linje av fäder och morfäder ända tillbaka till Gustav Vasas jordabok 1530. Därefter försvinner fäderna ur historien. Men byn var fullt uppbyggd redan då med i stort sett alla gårdar som funnits sedan dess även om de delats flera gånger.
Ingen vet hur långt tillbaka som förfäderna har odlat jorden i Hindersby men knappast tidigare än för 5000 år sedan för då var våra åkrar en vik från Östersjön. Men på den tiden bodde troligen förfäderna i Mälartrakten. Först på 500-talet började de ro över Ålands hav och vidare till Ladoga och Volga. Det vet man att de gjorde för det finns arabiska silverdirham (mynt) på Helgö och Birka i Mälaren.
Nån kanske tröttnade att ro och steg i land och började hålla kossor på strandängarna innan de sökte sej upp med Tessjö å till Hindersby. Men det vet man inte med säkerhet även om arkeologerna är otroligt duktiga på att läsa av spåren efter de första bönderna. Jag läser just nu Rautakymi som handlar om spåren efter laxfiske och järnframställning vid Kymmene älv vid Abborfors där Marknadsbacken finns. Alldeles bredvid oss går en gammal stig längs åsarna just dit ned. Den syns tydligt ännu eftersom den trampats i närmare tusen år.
Nån förfader kom kanske den vägen till vår by eller så kom de med båt upp med ån.
Eftersom jag inte blev blind ännu av ögonoperationen men måste sitta och göra ingenting så tänkte jag försöka göra en välbehövlig uppiffning av Bondbloggen. Därav varningen för vägbygge. Om det går bra så märker ni knappast nånting men om det går illa så kan Bondbloggen hicka och hacka, se underlig ut eller rent av krascha. Bara så ni vet.
Ingenting kan fungera utan problem hur länge som helst – inte en väg, inte en maskin och inte heller ett program som i det här fallet är WordPress. Det kommer uppdateringar i jämn takt och man måste uppdatera för det kan vara skurkar som hittat en sårbarhet som förorsakat uppdateringen. Det vore förvisso skönt om man kunde fortsätta som förut men det går alltså inte.
Jag skall inte resa bort men i morgon hamnar jag på ögonoperation. I värsta fall så blir jag mer eller mindre blind och det kan ta tid innan jag lär mej använda en specialdatamaskin för synskadade med Brailletangenter.
Det lär vara en snabb rutinoperation men eftersom jag har sjukhusskräck så tvivlar jag på det. Bara 2 % får problem av en sådan operation – men 2 % är ganska mycket. Brorsan var redan och opererade sina ögon (gråstarr) och det gick bra men det är som på börsen: Man vet inte om det går bra i framtiden fastän det tidigare har gått bra.
Orsaken till att jag alls gått med på en operation är tvånget att förlänga körkortet. Utan körkort är man illa ute på landsbygden. Bernet tog bort de sista bussarna så någon kollektivtrafik kan man inte använda. Kommunerna och staten spara bort resten. Det enda som blir kvar är barnen och de har minsann bråttom annars också.
Egentligen klarar jag mej bra ännu men det är bäst att inte ta någon risk. Det är svårt att se fåglar på långt håll men det gör detsamma. Man kan bygga och skruva ganska bra. Jag minns att Gamal Stenberg såg ganska dåligt men han klarade av att kila sten till byggen genom att med fingrarna känna hur stenens ådring gick. Fast det är ju en fördel att kunna läsa skyltarna då man kör bil.
Jag läste nyligen om vardagen före fotogenlampans tid. Vanligt folk hade inte råd med ljus utan det gällde att spänta pärtor av kådrik tall om man ville ha ljus efter det att solen gått ned. Men folk lärde sej att uträtta en massa sysslor i mörker. Men fick minnas var allt fanns och känna sej fram. I nödfall fick man ta pärtan i munnen om man skulle bära nånting med båda händerna. Och det gällde att snabba på då man uträttade sina behov så att en pärta räckte till.
Hela livet har jag varit närsynt och det skulle en operation kunna ändra på. Men jag vill ha kvar mina glasögon. De är ett bra skydd då man svetsar och smärglar. Visst har vi skyddsglasögon men dem glömmer man vanligen att ta på. En del av mina gamla glasögon har fläckar brända av svetsloppor som annars hade hamnat i ögonen.
Dessutom har man inbyggda förstoringsglas då man är närsynt. Det är bara att ta bort glasögonen om man vill se närmare på nånting. Det är mycket praktiskt då man svetsar optisk fiber där trådarna är tunnare än hårstrån. Minus 10 som jag nu har är i alla fall litet överdrivet och då är linserna redan extra dyra men minus fyra skulle kunna vara praktiskt.
Som det nu är så gör gråstarren att det inte hjälper att ta bort glasögonen – man ser ändå inte tydligt. Det är förstås bättre att se dåligt än inte alls så det är en risk man tar. Om ni inte ser något inlägg från mej mera så gick operationen i putten. Men jag hoppas i alla fall på ett återseende …
Förr var paketbilar ganska ovanliga i jordbruket. Transporterna sköttes mest med traktor och släpkärra om man inte fick in sakerna i en personbil. Det var inte små saker man fraktade med personbil – jag körde hem ett helt tak till rian med min Lada år 1977. Det var en oförglömlig färd för jag fick köra i snigelfart från Borgå och hade en mängd ilsket tutande lastbilar bakom mej fastän jag stannade vid varje busshållplats för att släppa förbi dem. Ett under att fjädringen höll men bilen låg väl direkt på bakaxeln.
Senare började de små flakbilarna bli vanliga men vi skaffade aldrig en sådan. De inte var mycket bättre an en gammal Lada. Däremot började jag titta på paketbilar av litet större modell. De små japanska var inget att ha. Till sist hittade jag en förmånlig begagnad Fiat Ducato år 1991. Den började tillverkas 1981 då Fiat tillsammans med Citroen och Peugeot byggde en gemensam fabrik för paketbilar. Det är precis samma bil med undantag för motorerna och en del småsaker. Se Sista resan för vita Ducato
Tyvärr så rostade balkarna sönder ganska fort så den måste bytas ut redan 1997 till den röda Ducaton som var tillverkad 1992 så den hade precis samma kaross som den första. Det var viktigt eftersom jag hade byggt en ordentlig inredning med isolerat golv, tak och väggar och dessutom husbilsinredning med värme och diskbord och säng. Då gick den att flytta till den nya Ducaton utan större förändringar. Speciellt golvvärmen från motorn var lätt att flytta.
I den röda Ducaton bodde jag då jag arbetade i Otnäs. Jag parkerade den utanför labbet och sov där. Tidigare hade jag sovit i källaren till vår bostad på Skepparegatan men där var så kallt att man måste sova med ludimyssån (pälsmössan) på om vintern. Dessutom gick det tid förlorad på att åka fram och tillbaka.
Nu håller jag på att riva bort allt jag satt in i den röda Ducaton och flyttar en hel del till den fjärde Ducaton. Tyvärr är den alldeles annorlunda byggd så isolering och skivor kan inte flyttas. Den blå Ducaton var redan så annorlunda att den aldrig blev inredd. Av all modellerna var den röda den bästa. Den kunde man stå rak i trots att den var så låg utanför att den gick som personbil på Viking Line. Den var dessutom så lång att jag kunde köra 4,6 meters bräder inne i bilen (mellanväggen var borttagen).
Tre generationer
Den blå Ducaton köpt 2010 (årsmodell 2006) var ett snabbköp eftersom den röda inte mera gick igenom besiktningen. Den är den minsta och egentligen för kort eftersom man inte får in tre meter långa saker i den. Höjden är också usel men i den generationens modeller var följande höjd för hög. Det hade blivit grymt dyrt att ta över den på färjan och vi körde ofta material till vårt hus i Sverige. Annars är den mycket trevlig att köra. Den är faktiskt bättre än den nyaste modellen. Den är fortfarande besiktad men i förra besiktningen fanns det ett stort rosthål i balkarna som kostade en hel del att lappa ihop. Och det lönar sej inte att svetsa plåtar på en bil – det blir bara nya hål bredvid de lappade.
Den nyaste modellen från år 2015 är betydligt större inuti än den blå. Den är högre, bredare och längre så nu ryms tre meters saker inne i bilen – till exempel propsar (massaved) om man nu vill köra dem. Den har också betydligt starkare motor – en Euro 5 typs 130 Multijet på 96 kW. Det är alltså modell III som fått ansiktslyftning år 2015. Och till den flyttar jag nu över speciellt de elektriska installationer som jag gjorde på den röda Ducaton.
Alla tre bilarna går att köra med men den röda är inte besiktad, Så den ska så småningom åka iväg till paketbilarnas himmel bara jag nu hinner plocka bort allt möjligt användbart från den. Det har varit intressant att se vad som installerades i slutet på 1990-talet. Då fanns den ingen navigator och radion var av modell äldre – visserligen med CD-växlare men den är också helt föråldrad nu då allting finns på en liten sticka (några hundra CD). Och så fanns där en magnetisk kompass så att man i mörker och regn visste åt vilket håll man körde …
Motorhemmet rivs …
Det är en hel del arbete som går förlorat nu då allt måste rivas. Inredningen är i prima skick men bilen håller inte längre (karossen). Motorn går bra – den startade direkt då jag skulle köra in den i verkstaden. Det är ett grymt slöseri att bygga bilar som inte håller minst 50 år.
Den nya bilen får knappast isolering eftersom det är för mycket arbete för enbart 10-15 år. Även om jag genast lät den rostskyddsbehandlas så blir den knappast evig den heller. Litet surt för en gammal bonde som bygger hus som skall hålla i hundratals år.
Men så kom jag på en galen uppfinning (igen). Man kan ju sätta upp ett tält inne i bilen och isolera det ordentligt. Styrox och tjocka madrasser under och en matta av polyetenskum runt tältet borde ge ganska bra isolering. I stället för att tälta i regn och blåst så kan man tälta inne i bilen. En paketbil utan isolering är fruktansvärt kall men det blåser och regnar inte inne i den.
Tälta i bilen
Vårt gamla tält från 1980-talet (före den första paketbilen) passade precis in i den nya bilen då jag kapade bågarna 20 cm i nedre ändan.
Nu har jag egen elcentral kopplad direkt till ackumulatorn. Backkameran är också kopplad till centralen och nu fungerar den fast motorn är igång. Tanken är att dessutom koppla reläer som styrs från tändlåset och från generatorn. Då slipper man alla ”datorstyrda” spänningar som mest bara krånglar. Det är också problem att koppla till ledningar som är alldeles för inbyggda på nya bilar. CAN-buss (digitala styrsignaler) gör inte saken enklare även om det finns dekodare. Det finns att köpa verktyg som kan programmera om hela halva bilen men jag håller mej till mitt eget system så jag vet precis hur det fungerar.
Nu har jag kört så mycket med den nyaste Ducaton att jag kan säja att den föregående är bättre att köra. Pedalerna är bedrövliga på den nya speciellt kopplingen där foten rutschar fram över pedalen. Körriktningsvisaren är på fel plats. Där den borde finnas har de satt farthållarspaken. Ratten är mindre och man får vara försiktig så man inte rör den för mycket och kör i diket men det är väl mest fråga om vana. Radion är usel och USB-kontakten fungerar inte. Fast radion hade jag tänkt byta ut i alla fall till en Androidenhet. Jag använder sällan radio. Körställningen är ganska bra i den nya men den är bättre i den äldre.
Annars så svänger den nya bra även om bakhjulen lätt kör över nånting i svängarna. Men det är jag van från röda Ducaton som också var extra lång. Lastutrymmet är fint men bakdörren skall man slå fast riktigt hårt – annars gnäller systemet att den är öppen. Det är ju en bra funktion för i den gamla måste jag sätta in lampor som visade om bakdörrarna var öppna efter det att jag kört en hel del utan att stänga dem. Bältesskrikaren tänker jag stänga av med en strömbrytare. Då man ska hoppa av och på hela tiden så blir man allvarligt sur på skriket. Det går att stänga av det men det är en besvärlig procedur, Signalhornet skall jag koppla så att det bara fungerar då strömmen är påslagen. Det är ett elände om man råkar luta armen mot ratten på parkeringsplatsen.
Jag vill inte påstå att Fiat Ducato är den bästa paketbilen. Orsaken till att jag köpt fyra är närmast lättja. Det är lättare att reparera dem då man är van vid tillverkarens lösningar och har en hel del reservdelar i lager. Att sätta sej in i en ny konstruktion tar en massa tid. Det räcker bra med de förändringar man gjort mellan de olika modellerna.
Egentligen borde jag bygga på huset ännu men det har varit så regnigt att det mest blivit inomhusarbete. Och idag måste jag ta det lugnt enligt tandläkarens order så här sitter jag och skriver fast värmepannan är avstängd. Jag fick i alla fall ett nytt kugghjul så det skall installeras så vi får värme i huset. Även om köksspisen värmt mycket bra.
För en knappa två veckor sen gick jag in i ett nytt decennium och ganska obemärkt av egen vilja denna gång. Förra gången jag fyllde jämnt blev det heller inget kalas då det inte kändes som om det fanns nåt att fira efter att ha förlorat sonen ett år tidigare och med ruinerna av en nedbrunnen produktionshall som blickfång från stugtrappan. Jag lovade då att jag firar då jag fyller 60 i stället, jag hade väl inte då räknat med att förlora min livspartner och inte heller de festanbegränsningar som coronan förde med sig. Så jag meddelade mina vänner via ett facebookinlägg att det inte blir nåt kalas just nu heller utan dagen går i arbetets tecken men att jag nog är hemma och kokar kaffe som vanligt.
Tack för all uppvaktning!
…..ja så skrev jag för snart 3 veckor sen och det blev åter ett inlägg i raden som inte kom till sin ända.
Får väl konstatera att beslutet att skjuta på kalasandet var rätt med tanke på hur läget utvecklats sen dess och även presidenten tog modell och inhiberade årets slottsbal. Så man är i gott sällskap.
I övrigt så känns det som det mesta inte kommer till sin ände, kanske lite tokigt att skriva det jag skriver men kanske känns det bättre sen efteråt. Kanske borde detta ha stannat som en text i min privata dagbok men det är i och för sig inte första gången jag delar personliga tankar.
Men jag har ”leidon” (hittar inget högsvenskt ord som beskriver det bättre) och det är en av anledningarna till att jag varit lite tyst här en tid. Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Inte är det på grund av uppskjutet kalas och inte tycker jag att det är mera jobb än brukligt så här på hösten. Men ändå känns det som om jag är steget efter hela tiden men inte ens det är ju något ovanligt här.
Löken simmar efter flera dagars ihållande regn. (foto M. Rönnqvist)
Så jag vet inte, regn varje dag och att två tredjedelar av lökarealen simmar på åkern är också världsliga problem. Att maskinerna har lite småfel som stör brukar jag fixa under nattens timmar men det vill jag inte få gjort nu. Regnet har förstås medfört att jag inte riktigt fått struktur på arbetsplaneringen men vi brukar ju ändå få flexa här. Försäljningen går nu bättre än i somras och jag känner att vårt arbete och våra produkter uppskattas. Flickorna och jobbarna sköter sig bra och vännerna sänder uppmuntrande hälsningar när jag beklagar mig över något. Och många vänner har jag, egentligen är det bara en person som högt sagt att jag är värdelös och det sade han i vad jag misstänker onyktert tillstånd. Men kanske är det då som sanningen kommer fram.
Trött är jag efter dagens jobb men det brukar jag också vara så här års och det brukar bara kännas bra då det är ett tecken på att man gjort något. Men nu känns det som om inte tillräckligt gjorts. Jag försöker intala mig att 60 bara är ett nummer men kanske är det inte så. Jag tycker jag känner mig svag, de tyngder jag tidigare bekymmerslöst hanterat känns omöjliga att rubba. Visserligen har jag tappat ca 10 kg sen mina glansdagar men det borde snarare underlätta än försvåra det fysiska arbetet då man har mindre egenvikt att flytta på.
Så jag vet inte om det är det allmänna läget som påverkar, att mycket man brukar se fram emot inhiberas och förtroendeuppdrag blir på hälft då normala möten inte kan hållas. Mest leidon har jag dock denna tid på dygnet då alla lämnat gården och man står i beråd att äntra sängen för natten. Den är nu tom till skillnad från tidigare…….
…… men inte vet jag om ens det är bekymret och det kanske inte behövde vara så. Men då man redan från tidigare ligger steget efter är det svårt att finna den tid ett eventuellt sällskap förtjänar. Kanske är det därför jag har leidon? Inte vet jag men det var nog lättare när man var ung och tiden räckte till allt.
Nåå, nu har jag i alla fall tagit mig tid till ett inlägg så kanske finner jag tid till annat också för att bota ”leidon”.
