Flis ur skogen, aska tillbaka.

Det har varit en massa prat om att flisa grenar och kvistar och kanske stubbar. Men är det bara fördelar med det ? I ATL ( Affärstidning för Lantbruket)  finns en artikel där man menar att det utarmar skogen och att åtminstone askan borde återföras. Problemet är bara att det är olönsamt för skogsägaren.

Det är inte små mängder energi som tas ur skogen. I Sverige är redan bioenergin större än kärnkraft och vattenkraft.  Priset för energived är lika högt som för massaved men kvalitetskraven är lika med noll och man kan ta ut allt ned till en toppdiameter på 2 cm. Det är klart att skogsägaren då hellre säljer till energived än till massaved. Skogsindustrin för därför en grym propaganda för att i stället flisa kvistar och annat hyggesavfall.

Här finns det också företag som ”gratis” rensar upp skogslaggarna. Men de tar bort och säljer flisen vilket inte direkt är en god affär för skogsägaren. Skogens värde som energikälla har inte riktigt krupit in i medvetandet ännu. Även om den här vintern visade att ved är en dyrbar sak då det är kallt.

Jag är skeptisk till att ta ut allting från skogen och så börja gödsla den i stället. Gödselpriserna är på väg uppåt med god fart så det blir närmast en förlustaffär. Så tills energivedens pris stiger radikalt så blir nog mina kvistar kvar i skogen eller så bränner jag dem själv. De stora granar jag fällt i år har så grova kvistar att man gärna kunde flisa dem. Klenare virke än dessa har jag tagit ut från gallringarna. Men med egen flisbränning blir askan (och de mineraler den innehåller) kvar här.

Tack o hej!

Tiden går snabbt då man har roligt och allt gott har sitt slut. Då jag nu idag börjar min mammaledighet, kommer jag också att sluta skriva här på Bondbloggen. Något inlägg nu och då lovar jag att jag lägger in även i framtiden, men då jag nu lämnar det dagliga arbetet tycker jag att det är passligt att sluta med att aktivt skriva här.

Året som gått har varit roligt och överskridit alla mina förhoppningar och det tack vare Er läsare. Ni har följt med oss, frågat, funderat och kommenterat. Fortsätt med det även i framtiden!

Nu har vi nya utmaningar som väntar, därmed tackar jag för min egen och våra fyrbenta flickors del för det gångna året. Ha det så bra! 🙂

Viljornas kamp

Ibland är det intressant att ”läsa” djurens beteende, vilket jag fick en påminnelse om i lördags.

Jag hade skrapat ut gödsel ur ligghallen med traktorn och lyft in en halmbal i övre hörnet där halmbädden finns. Trisse gick lös på den redan när jag ännu höll den i frontlastargrepen och hela traktorn gungade när han förlustade sig på balen. Jag släppte ner den på golvet, Trisse fortsatte råbråka den och jag backade ut traktorn. När jag sedan återvände till ligghallen mötte jag balen halvvägs på väg mot dörren. Trisse och flickorna hade i sin uppspelthet inte nöjt sig med att stånga sönder den utan även rullat iväg med balen 15-20 meter från halmbädden och brett ut ett tunt lager halm längs hela rutten. Inte hela världen, men jag vill helst ha halmen i hörnet där den är tänkt att vara.

Med lite handklappningar och några ”Hååiijaaa”-rop schasade jag iväg korna och började rulla tillbaka rundbalen mot halmbädden. Plötsligt kommer Trisse emot från andra hållet och ställer sig mitt framför balen. Ögonen stirrade stint på mej och blicken formligen dröp av adrenalin. ”Det här är min rundbal och jag ger den inte i från mej utan diskussion.” Normalt umgås Trisse och jag ganska förtroligt men nu var läget ett annat eftersom lekandet och stångandet trissat upp honom. Han hötte med hornstumparna och skrapade hotfullt med foten i marken för att markera att han var redo för en fight om det fodrades.

Normalt skulle jag utan vidare backa i såna där lägen, en ilsken tjur är inte att leka med. Den här gången hade vi dock balen mellan oss och Trisse måste runt den för att anfalla mej. Det skulle ge mej ett par sekunder att smita undan på om det hettade till och reträttvägen var klar bakom mej. Därför kunde jag unna mej att se vart det skulle bära. Jag spände blicken lika hårt i honom, tillrättavisade honom med sträng röst och vek inte undan.

En stund stirrade vi varandra rakt i ögonen innan hans blick plötsligt mjuknade, de spända musklerna slappnade av och hållningen blev lugnare. Det gick nästan att säga på sekunden när adrenalinet sjönk undan och förnuftet igen tog överhanden. Det var precis som om han kommit till sans och påmints om att det ju trots allt är jag som är boss. Han svängde på klacken och gick bort till korna och jag kunde fritt rulla tillbaka balen dit jag ville ha den. Trisse verkade nästan generad över att ha tappat humöret och vi klappade och kliade lite extra när jag var klar med flytten.

Samspelet med djuren är definitivt en av orsakerna till att jag vill hålla på med det här jobbet.

Garaget höll på att stjälpa

I går blev det bråttom att skyffla snö från garagetaket för det började knäppa och smälla då spikarna i strävorna drogs ut och en sträva kom ut genom väggen. Hela taket höll på att ”skjuta kråka”. Den taksnöskulptur som bildades i fjol var liten i jämförelse med de snömassor som i år låg på taket.

Så det var bara att strunta i den sjuka skånkan och kravla sej upp på taket och skyffla snö för brinnkära livet. Ingen kaffepaus eller grötpaus. Men gubben var både svettig och slut då snön var nedskuffad på eftermiddagen. Medan jag bytte skjorta och åt så rasade snön ned från det stora verkstadstaket och från ladugårdstaket. Jag beredde mej på söndriga fönsterrutor eftersom snömassorna gick upp över fönstren men – under över alla under – snön var så mjuk att inget glas hade spruckit. Tidigare har det nog hänt att det blivit byte av fönsterrutor.

I mellanrummet mellan ladugården och garaget var snön upp över takkanten. Med schaktbladet fick jag ju inte bort den så det blev mera skyffelarbete. Först sent på kvällen hade jag det mesta bort från mellanrummet men hela dagen i dag har jag kört bort snö från andra sidan garaget. Den var väldigt tung då den var blid.

Det var en slutkörd gubbe som kröp i säng men prövningarna var inte slut ännu. Jag blev grundligt knådad och orkade till och med stöna och hojta då någon riktigt sjuk muskel upptäcktes. Och då blev den förstås extra grundligt masserad (men det kändes bättre i dag).

Nu börjar jag verkligen tycka att en ny traktor med en ordentlig frontlastare inte alls är någon lyx. Tvärtom skulle jag få den betald på några år om jag i stället för det här långsamma och tunga snöskyfflandet kunde vara i skogen och hugga stock. Fast köper jag en ordentlig frontlastare så kommer det förstås riktigt snöfattiga vintrar – men vad är bättre än det ?

Vem bestämmer?

Korna är som bekant flockdjur och inom flocken har de en rangordning. Vem som är högst i rang, avgörs helt enkelt genom ”brottning”. Det kan se ganska våldsamt ut då två kor går an på varann, de kan ge varann ordentliga smällar i juvret och under magen. Eller så bara stångas de med varann.

Heim i Pernå där vi hade en båsladugård där korna stod fast, var dessa kamper betydligt längre och våldsammare då korna släpptes ut på våren, än vad man ser då korna släpps ut från lösdriften här på Heisala. I och för sig helt naturligt, då de här kan röra sig fritt och året om göra upp vem som bestämmer. Detta betyder naturligtvis inte att korna bara går omkring och stångar varandra, men då t.ex. en ny kviga kommer till lösdriften brukar det nog bli en del slagsmål.

Då man står och tittar på korna, kan man nog tydligt se vem som styr och ställer och vem som är lågt i rangen. Största delen hör givetvis till den ”gråa massan”, dvs. de är ganska i mitten på rangordningen. Men de som är högt i rangen så tar minsann sin plats, speciellt om det kommer emot någon som är lägst ner på rangordningen. De viker nog snällt undan då en chef kommer emot.

Nedan har jag laddat upp en kort video från i somras. Där synns två kor, som reder ut vem som är högre i rang, då de kom ut på betet.