Slicksten

På tisdagen åkte jag en vända via den lokala lantbruksaffären för att köpa slickstenar. Slickstenen innehåller vitaminer och mineraler som behövs för att komplettera utfodringen. Som ekoodlare behöver jag hitta mineral- och vitaminfoder som är godkända för ekoproduktion (t.ex. vissa syntetiska vitaminer är inte tillåtna). Dessutom behöver jag rätt hög halt selen, eftersom selenhalten i ekofoder ofta är rätt låg. Djuren skall ha konstant tillgång till slickstenarna så att de kan förse sig när de känner för det. Stenen smakar lite lätt salt och djuren uppskattar dem verkligen. Man kan också ge vitaminer och mineraler i lös form, som gryn eller pulver, men jag har fattat tycke för stenarna.

Just den affär som jag besökte idag håller faktiskt på att stängas, vilket är väldigt tråkigt för oss i nejden. Om exempelvis rundbalsplasten tar slut mitt i skörden har jag i dagsläget inte ens 10 km till butiken, efter nerläggningen blir det 35 km enkel resa. Det är inget vidare.Visserligen vet jag att många har betydligt längre än så, men vi har hittills varit bortskämda med att ha bra service nära till hands och då svider det när den försvinner. Personalen har dessutom varit väldigt tjänstvilliga. Om man inte hunnit till butiken under öppethållningstiderna har det gått att ringa och be dem lägga ut det man behöver på trappan och sen har man fått svänga in och hämta grejerna när det passar. Det är service, det. 🙂

Plättpannan

Mjölken som levereras till mejeriet ska vara av bästa möjliga kvalitet och det är var och en producents skyldighet att sköta det. Den bästa tänkbara mjölken man kan leverera är av E-klass. Detta innebär att mjölkens cellhalt är under 250000 st/ml och bakteriemängden under 50 000 st/ml. Följande kategori är I-klass mjölk (250 000 – 400 000 resp. 50 000 – 100 000) och den lägsta kategorin är II-klass mjölk ( > 400 000 resp. > 100 000). Mejeriet tar två stickprov från tankmjölken per månad. Utgående från dessa prov, räknas det sedan ut ett medeltal för både cellerna och bakterierna varifrån det fastställs till vilken klass mjölken hör. En enkel tumregel för hurudan mjölk man sätter i tanken är den, att dit sätts endast sådan mjölk man själv vill dricka.

Cellhalten i tanken är direkt beroende av kornas juverhälsa eftersom cellhalten ökar då en infektion uppstår. Om infektionen blir till en s.k. akut inflammation är den enkel att märka. Då förändras mjölkens konsistens och sådan mjölk kan man naturligtvis inte sätta i tanken. Akuta inflammationer behandlas med medicin och mjölken mjölkas separat, i vårt fall i ett spann. Man kan också mjölka sklit i en separator. Den används om det är frågan om endast en fjärdedel som är inflammerad. Då kan man mjölka den fjärdedelen skilt och de övriga i tanken om de är friska. Separatorn används naturligtvis inte om man har påbörjat medicinering.

En kronisk inflammation är däremot svårare att hitta. En viss färg förändring kan det ske i mjölken, men några andra synliga tecken behöver inte uppstå. Där kommer plättpannan in och så här ser den ut:

Den är alltså indelad i fyra ringar. I denna version finns det svarta linjer i varje ring. Dessa linjer är till för att man lättare ska kunna dosera mjölken och reagensvätskan. Användningen går till på följande sätt: man drar först några strålar mjölk från spenarna och sedan drar man mjölk till den nedre linjen i ringarna. Därefter tillsätter man en reagensvätska till den övre linjen. Sen börjar man i långsam takt tvinna på plättpannan så att mjölken och vätskan blandas.

Om det finns celler i en fjärdedel, tjocknar vätskan i ringen. Ju tjockare och grannare färgen blir, desto mer celler finns det. Med den vätskan som vi använder har man möjlighet att ganska exakt tyda ut hur mycket celler varje fjärdedel har. Då måste man räkna hur många varv man måste rotera plättpannan för att vätskan ska bli tunn igen. Men för mig räcker det att man ser om vätskan hålls klar, blir lite grumlig eller klimppig. Det här testet man gör med plättpannan heter förövrigt Californian Mastitis Test, eller CMT och har en klassificering från 1(klar vätska, inga celler) till 5 (en grann klimp, mycket celler).

Från bilden ovan är det kanske lite svårt att tyda ut resultatet, men det visade sig att kon i fråga har lite celler i högra bak fjärdedelen. Eftersom där är endast lite celler i den och de andra tre fjärdedelarna är riktigt ”rena”, lade jag mjölken från den fjärdedelen också i tanken. En sådan här liten mängd med celler brukar oftast gå om av sig själv. För att försnabba förbättringen brukar vi smörja liniment på juvret, ibland fungerar det och ibland inte.

Tallriksharvning när?

Funderar över följande ärade agrarkolleger:

Jag tänkte experimentera med att hoppa över plöjningen på ett mindre område där det vuxit vete. Är det läge att köra med tallriksharven möjligast tidigt eller möjligast sent. Har ni erfarenhet av detta, eller är det bra en dum idé.

Annars är jag ju en pro-höstplöjare i själ och hjärta men pöjningen drar ju onekligen både en massa tid och bränsle. För ca 10 år sedan prövade jag detta också, men med en kultivator och då blev resultatet dåligt.

Erfarenheter och kommentarer Tack!

Urea iacta est

Idag fortsatte urinspridningen. Nu, med ny pump, går det betydligt bättre än förra försöket. Det är rätt bra att spridningen fungerar som den skall, för den urin som skall ytspridas skall vara utkörd före onsdag. Enligt miljölagstiftningen får man ytgödsla vallar endast fram till 15.9, sen är det stop. Man får sprida alla former av stallgödsel ända till 15.10, men då skall den myllas ner. Den varma hösten är kanon för urinspridningen, eftersom gräset fortfarande växer lite tar det upp en del av kvävet direkt och det minskar förlusterna.

Mina urinbrunnar är dimensionerade för mjölkproduktion men eftersom dikorna producerar mindre urin räcker brunnarna rätt bra till. Jag skall försöka få dem som ordentligt tömda som möjligt, men det är inte hela världen fast det skulle vara lite kvar i dem när vi passerar 15.9, vinterns ”produktion” ryms nog ändå dit.

Bos-Sestu II: Skogen

Eftersom presentationen blev så lång så rymdes skogsbruket inte med. Det har stor betydelse för oss – speciellt under de år vetepriset varit i botten och egentligen hela jordbruket varit olönsamt. Och hela vintern arbetar jag i skogen.

Tidigare hade jag inte så mycket tid för skogsarbete då jag arbetade i Otnäs. Men vi har alltid skött skogen på samma sätt. Mycket få kalhyggen så den ”nya” metoden med ”plockhuggning” och ”kontinuerligt skogsbruk” som det nu pratas så mycket om är egentligen den gamla metod vi alltid använt. Farsan var mycket skogsintresserad och vann en massa stämplingstävlingar (man skall ”stämpla” de träd som skall tas bort). Stämplingstävlingarna var ett sätt att utbilda bönderna i just ”kontinuerligt skogsbruk”. Min morfar var också intresserad av skogen och min morbror Tor som tog över Mickels hade en skog som var så välskött att den såg ut som en park.

Vi har alltså 56 ha skog varav hälften är i ”heimskooin” (hemskogen) och hälften någon kilometer längre bort. Här är skogarna dels i låglänta kärr dels i stenbackar. Och det är mest granskog med inslag av björk och asp och litet al. I kärren och mossarna går det att avverka bara då det är ordentliga vintrar – helst snöfattiga och kalla. I stenbackarna kan man avverka bara då det är blida vintrar med mycket snö för då bildar snön fina vägar över stenarna.

I motsats till Kalle så kör jag med vanliga traktorer i skogen och sköter allting själv. Jag har en stor Belarus 825 som huvudsaklig skogstraktor med en Nokka 3010 lastare och fastsatt i den en Nokka processor. En processor är en hydrauliskt driven maskin som kvistar och kapar träd. Den har två rullar som driver trädet med god fart mot två bett som slår av kvistarna och en hydrauldriven motorsåg som kapar av trädet. Den har en längdmätare med en elektroniklåda i hytten där jag ser längden på biten och med en spak kan jag köra trädet framåt och bakåt och kapa det där jag vill.

Belarus 825 med Nokka lastare och processor

Riktigt stora träd klarar processorn inte utan diametern bör vara under 30 cm. Men man kan såga av en eller två stockar för hand och sedan köra resten genom processorn. Det går snabbt för jag fäller ändå trädet för hand med motorsåg och de första fyra metrarna är oftast kvistfria. Speciellt med granar är det mycket snabbare att köra träden genom processorn än att kvista dem för hand. Tall kan vara problematisk om den har tjocka kvistar. Processorn klarar nog inte tio cm tjocka kvistar utan de måste sågas av med motorsågen för hand. Krokiga björkar är också ett problem eftersom min processor har fasta kvistbett och de kör in i stammen om den är alltför krokig. Nya processorer har rörliga knivar som bättre följer stammen. Men jag köpte lastare och processor begagnade under lågkonjunkturen på 90-talet för 40 000 mark för alltsammans …

Motorsågar går åt på löpande band nästan. Jag har gått över till proffssågar som håller litet längre och just nu är Jonsered favoriten. Det är nästan samma såg som Husqvarna men mina Husqvarnor hade problem med startandet så jag bytte. Det ligger en hel hög med gamla motorsågar på hyllorna men den största är en 100 kubiks Jonsered med 19 tums svärd. Den är så stark att det är som att skära i smör då man gasar upp den. För de stora granarna i Tallmosan måste jag ha den eftersom svärdet på en vanlig motorsåg inte räcker till för dessa jätteträd som kan ha stubbar på 70-80 cm. Hobbysågar duger inte till något annat än som tyngder …

Den senaste investeringen i skogsbruket är en andra lastare som jag satt på Zetorn. Då jag har processorn på Nokka-lastarn så kan jag inte koppla skogsvagnen till den utan kör vagnen med Zetorn. Jag behöver alltså en andra lastare för vagnen. Lastarna är fästa vid traktorn – inte vid vagnen som många har. Det är helt nödvändigt eftersom jag har processor och jag tycker mycket bättre om traktorfäste. Då kan man koppla bort vagnen och köra mycket lättare i skogen med enbart lastaren. Belarusen har lastaren fast monterad vid traktorn och jag kan lyfta upp traktorns bakhjul med lastarens fötter. Det var tur då jag körde ned traktorn i utfallet i fjol. Då lyfte jag bara upp hela traktorn med lastarfoten och radade virke under bakhjulen.

En annan investering som jag är mycket nöjd med är en hydraulisk vinsch på lastaren. Med den behöver man inte köra fram till vartenda träd utan kan dra träden till traktorn. Vajern var 30 meter med så sågade jag av den i misstag så nu är den bara 25. Tuffa sågar som kapar en 8 mm vajer sådär bara … Jag sparar massor med skog genom att ha stickvägarna med 50 meters mellanrum. Vinschen är radiostyrd så jag har en liten dosa i blusfickan som jag klämmer på och så åker träden/stocken iväg och jag kan gå bredvid och styra den förbi stenar och stubbar.

Skogen ger oss förutom salu- och byggvirke också ved. Mest flisar jag allt som går att flisa men riktigt stora stockar (med rotröta) måste jag såga till ved. Vi har alla gamla kakelugnar och spisar kvar så man kan värma hela huset med ved om man vill. Jag bytte panna och flismatare i vintras och kopplade till mera utrymmen och har nu verkstaden varm året runt. Men den nya pannan var så mycket effektivare att det inte går åt mycket mera flis. Och vi orkar inte bränna upp all ved som skogen producerar.

Under de år jag jobbade i Otnäs avverkade vi ganska litet stock så det finns virke i skogen. Egentligen är vår skog alldeles för tät och jag försöker förtvivlat få den gallrad och de äldsta träden bort kvickt. Här i våra trakter har vi nämligen problem med granens rotröta och gamla stora träd kan bli ved därför att rötan förstört dem. Jag vägrar att avverka på sommaren och med stora maskiner för då får rötter och kvarvarande träd skador och rötan kan lättare tränga in.

Liksom mina förfäder (och min mamma) så trivs jag i skogen. Vintern gillar jag för då är det inte hett och inte finns det myggor eller älgflugor. Vad bättre finns det än att sitta i solen en midvinterdag och dricka kaffe i skogen …

Bos-Sestu presentation

Redan i förhistorisk tid fanns det ett hemman i Hindersby (Hindriks by) som kallades Boos fram till 1740-talet och därefter Bosas. När marken odlades upp vet ingen men jag tippar på för 1000 år sedan (plusminus 300 år). I Gustav Vasas första jordebok 1541 fanns nästan alla stamhemman i byn – relativt litet har ändrats efter det. Det finns inga uppgifter före 1600-talet men 1620 var Hindersby den största byn i Lappträsk socken med hela 84 hektar (hela byn) och sådde då 60 tunnor utsäde. Medeltalet för finland var 2,5 tunnor per by. Bosas var en av de största gårdarna i hela socknen och Matts Hindriksson på Bosas sådde 7 tunnor utsäde år 1638.Under hans tid blev hemmanet rusthåll (ryttarhemman). Rusthållen var ganska stora gårdar och av 16 ryttare från Lappträsk var 9 från Hindersby år 1630.

Det var tidigare förbjudet att dela hemman men efter den stora ofreden i början på 1700-talet tilläts delningar eftersom antalet skattebetalande hemman sjunkit kraftigt under kriget. Då delades Bosas i fyra delar liksom de flesta andra hemman: Bos-Nystu, Bos-Framstu, Bos-Lillstu och sedan Bos-Sestu som jag odlar. Under 1800-talet var ännu Bos-Sestu delat i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars . Namnen kommer från den del av stugan som också delades. Sestu kommer från ”sengstuvun” (sängstugan) och Kamars från ”kamarn” (kammaren). År 1883 köpte ”moofa” (min farmors far) tillbaka Bos-Sestu-Stuvus av mågen därstädes som flyttade tillbaka till sin hemgård i grannbyn Lindkoski.

Vid storskiftesregleringen 1908 som var den största omvälvningen i byns historia – krigen inberäknade – sprängdes det gamla byadelscentrumet Hopenbackan och husen flyttades ut till åkrarna. Bos-Sestu fick 36 hektar åker som till stor del var ouppodlad ängsmark och kärr. Då man dikade åkrarna måste man ha en planka med sej för att inte sjunka ned över stövelskaftena. På Hopenbackan stod husen en halv meter från varandra och moofa processade för han ville inte flytta bort. Farsan sade alltid att det var tur att han förlorade för nu har vi alla skiften i en klimp.

Som alla hemman hade vi kossar och producerade mjölk. Det stora mejeriet och handelslaget byggdes i slutet på 30-talet då min pappa tog över. Min farfar var hästkarl och hade en massa fina hästar men farsan var mera för maskiner och köpte en av byns första bilar – en Opel – i slutet på 30-talet. Han var enda barnet för hans syster dog i spanska sjukan men han klarade sej. Efter kriget såldes Opeln och den nya ladugården byggdes 1945 för pengarna. Min mamma var mejerska och en Mickels (från Kungsböle) så hon var van vid hårt arbete. Min morfar var Gustaf Mickels, kommunalman och riksdagsman, och han hade 10 barn så det var livade släktträffar. Vi har ännu kusinträffar och som mest var vi över 30 kusiner.

Efter kriget var vi bland de största mjölkproducenterna i byn men då min mamma inte mera orkade sköta ladugården och jag och brorsan hade jobb i Helsingfors och Tammerfors (han är också ingenjör) så såldes kossorna 1975. Då byggdes den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden (24×7 m) och alla de maskiner som jag ännu använder anskaffades. Därefter odlade vi korn och vete men kornet gulnade både då det var vått och då det var torrt på våra lerjordar så det lämnades bort helt och jag började odla rybs och vete. För några år sedan blev rybsskördarna riktigt dåliga och därefter har vi bara haft vete.

Allt sedan 11-årsåldern har jag varit mycket hemifrån. Först på Elevhemmet i Lovisa där jag gick i skola och tog studenten 1965 som en av de första i byn. Sedan i Otnäs vid Tekniska högskolan där jag studerade till elektronikingenjör. Men det hann jag aldrig jobba med för då kom datamaskinerna och jag blev inplockad av professor Leo Ojala i Digitalgruppen som senare blev Labbet för datateori. Länge arbetade jag på Räknecentralen (Datacentralen) och studerade vidare på Ojalas labb för att senare gå över till labbet helt. Så småningom disputerade jag kring kategoriteori (en riktigt abstrakt matematik) och modeller av parallella och distribuerade system (datanät).

Som det brukar gå då man sitter och nöter samma stol tillräckligt länge så hamnade jag till sist på ett chefsjobb (blev professor). Det var det sämsta jobb jag någonsin haft för då blev jag tiggare. Jag hann inte forska mycket mera utan skulle huvudsakligen samla ihop pengar till min forskningsgrupp. Det trivdes jag inte alls med så jag slutade i Otnäs år 2004 och blev heltidsbonde. Då hade jag haft ledigt från Otnäs nästan varje sommar och skött jordbruket sedan 1975. Bara en vårsådd har jag missat och det var då jag satt i Dragsvik (på Signalkompaniet). År 1977 började vi bygga Ribackhuset åt föräldrarna och 1984 flyttade vi hit från Helsingfors. Därefter körde jag till Otnäs hemifrån men sov ofta i paketbilen över natten (den har jag inrett till husbil).

Jag jobbade hemifrån via nätet med telefonmodem men 2003 drogs vattenledning över vår gårdsplan och då satte vi ned optisk fiberkabel tillika. Optofibernätet byggdes ut i nästan hela Lappträsk de följande åren och sedan dess kör vi med 100 Mbit/s som jag håller på att uppgradera så småningom till 1 Gigabit/s.

Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring fick 10 kg spik och en hammar i julklapp av farsan. Min farfar byggde den stora ladan (”int kan man bihööv ein så stoorär ledu” (inte kan man behöva en så stor lada)) och andra våningen på huset 1929 och 1930. Min pappa byggde den stora ladugården 12×30 meter 1945 och jag har byggt Ribackstuvun 1977, verkstaden 12×14 m och den nya kalluftstorken 12×14 m (det tog 13 år att få den färdig).

Sedan början på 90-talet har det varit uselt med inkomsterna men jag hade ju tidigare lön ifrån Otnäs och farsan skötte mycket av jordbruket fram tills han dog 2003. Nu ser det litet bättre ut med vetepriset men vi har haft skogen (56 ha) som vissa år varit viktigare än jordbruket. Och om man gör allting själv så går det i alla fall. ”He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna).